Du andades inte längre. Gång på gång försökte jag väcka dig. Men du hade gått på grund, hade sjunkit tillsammans med skeppet, med alkoholen. Skulden la sig som en svart slöja över mig. Var det mitt fel? Kunde jag ha räddat dig? Förlåt mamma!
Utåt sätt så var mamma den alla tyckte om och älskade. Hon pratade alltid om vilken bra mamma hon var och hur mycket hon gjorde för oss. Men när ingen såg vaknade en sida av henne som var allt annat än ljus.
Jag hade lärt mig skriva. Det var morsdag och jag gjorde alldeles för många kort, pyssel och teckningar med texter som ”Jag älskar dig” och ”Världens bästa mamma”. Men med åren blev det svårare och svårare att skriva orden.
Jag växte upp med en mamma som led av psykisk ohälsa. Hon hotade ofta om att ta livet av sig och försökte även göra det och skyllde då på att det var mitt fel.
Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.
