ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Föräldrar

Föräldrar

Älskade mamma

Jag pratade precis med min mamma i telefon, hon sa att hon hade brutit ihop igår.  Hon har gått ner i dos på sin Litium medicin, som hon äter för att hon är Bipolär för ungefär tre veckor sedan. Det har gjort att hon själv har känt sig aggressiv och ledsen. Mamma grät och sa att hon var ledsen för att hon hade varit elak på senaste tiden, hon känner ofta väldigt mycket skuld för sitt beteende. Och jag försöker gång på gång uppmuntra mamma, säga att det kommer bli bättre när hon höjer sin dos igen... Jag blir imponerad över hennes insikt, att hon kan koppla ihop varför hon mår dåligt och hur hon ska kunna må bättre. Det är inte alltid det har varit så. Ibland måste man tillåta sig själv att man mår dåligt, om man vet orsaken till varför man mår dåligt och har en plan på hur man ska kunna må bättre så tycker jag att man ska tillåta sig att gråta. Stänga in sig i sovrummet, tycka synd om sig själv.. Bara för en stund. Alla människor mår dåligt ibland, bara att så väldigt få vågar erkänna det för sig själv och andra. Min pappa hade åkt hem till mamma igår och sovit över, hållt mamma i handen när hon grät. Då blir jag helt varm i hjärtat. Mina föräldrar flyttade isär för 6 år sedan, de har verkligen haft sina turer upp och ner, sagt att de hatar varandra. Men när det verkligen gäller ställer de upp på varandra, det är det som är familj. Vi är verkligen en konstig familj, där alla har konstiga beteenden och lite annorlunda relationer till varandra, men det finns väldigt mycket kärlek, när det verkligen gäller. Jag ville bara säga att jag älskar min mamma, så otroligt mycket. Även om hon ringer mig och gråter och mår jättedåligt så är hon min mamma, och så länge jag inte tar på mig hennes känslor så är det okej för mig att stötta och uppmuntra henne. Jag vet att det inte är min uppgift att få henne att må bra, det kan jag inte. Det lämnar jag till hennes psykolog och läkare, men jag kan finnas där och visa att jag bryr mig.. Jag får inte länge en isande känsla i magen när mamma ringer och säger att något har hänt och att hon mår jättedåligt, jag slänger inte mig in i en taxi, jag är inte tyngd resten av dagen. Min mamma är väldigt sjuk, det har jag accepterat. Jag kan inte göra henne frisk, men jag har rätt att älska henne så mycket som jag vill!

Rädslan att bli som sin förälder

Så länge jag kan minnas så har jag känt att min pappa inte skulle få påverka vem jag skulle bli. Den känslan kom någon gång som ett litet frö, som växte sig starkare för varje gång jag såg hans tomma, stirrande blick. Jag kulle inte bli så och jag bestämde mig tidigt, men rädslan fanns ändå alltid där, rädslan över att få samma öde. För vem hade bestämt att han skulle må dåligt, bli så förstörd och varför skulle inte jag bli det? I hela mitt liv har jag jobbat stenhårt för att aldrig bli som min pappa och med åren så försvann den rädslan. Jag jobbade hårt för att bygga upp mig själv inifrån och jag förstod till och med att det aldrig skulle bli så. Man måste ju verkligen inte bli som sin förälder – vi har andra förutsättningar, styrkor och vägar med oss. Vi är till och med en hel organisation av människor där ingen blivit som sin förälder. Fast för ca två år sedan så skadade jag nacken och det gjorde att hela min värld vändes upp och ner. Allt som var jag försvann, jag kunde inte längre dansa, jobba, knappt klä på mig, duscha eller gå. Då plötsligt, kom den där rädslan tillbaka. En av anledningarna var att jag inte bara hade jobbat för att inte bli som min pappa, jag hade också aktat mig och till och med undvikt att må dåligt. Jag hade förutsett varje situation så att jag inte skulle behöva hamna i ett läge där jag inte kunde hantera det som hände och slutat vara rädd. För att inte tappa kontrollen och för att inte hamna i det som var min egentliga rädsla – en total kollaps och bli lika sjuk som min förälder. Men nu hände något bortom min kontroll, på alla sätt och vis och jag blev rädd. Till och med rädd för att vara rädd eftersom att jag under så många år bara hade stängt av känslan att jag nu inte visste hur man gjorde – och jag tänkte – var det så det började för honom? Att något oförutsägbart hände, något som var mycket för att kunna hantera, som gjorde att allt bara tippade över? Var det så, att jag nu, när jag inte hade kontroll över mina rädslor, känslor och satt mitt i krisen, skulle bli som min pappa? Psykiskt sjuk och ensam – övergiven? Nej. Så var det ju inte. För att återupptäcka sina känslor och sårbarhet innebär inte att man blir som sin förälder. Att vara ledsen, att vara rädd eller att må dåligt betyder inte att vi också kommer att bli som vår förälder. Att släppa på kontrollen betyder inte längre att allt kommer att falla isär. Jag vet det igen. För det jag har med mig från hela livet, från alla situationer som jag har hållit ut i och tagit mig förbi, det bär jag med mig, vilka vägar jag än går. Styrkan finns hos mig. Fast kanske viktigast av allt – jag är inte min pappa. Jag är en egen person och jag bär också mig själv vart jag än går. Jag förstår om den rädslan har dykt upp för er också eller om ni känner den just nu. Men vet ni – ni bär också med er styrkan inom er. Ni har med er egna erfarenheter, egenskaper, verktyg och lärdomar. Ni är helt egna individer som kan bryta gamla mönster, skapa nya och som kan forma ert egna liv. Du är du och du kan så himla mycket. Jag tror så stenhårt på att DU kommer att ta dig igenom det svåra och att du med alla dina egenskaper kommer att vara en sådan grym människa på ditt sätt. Massa kärlek och kramar från Marina

Det där med att fylla 18

Jag kommer ihåg hur jag som barn alltid behövde medla mellan mina föräldrar. När jag var hos min ena förälder behövde jag ofta ringa till min andra förälder, försöka komma ihåg ordagrant vad jag skulle framföra och vad jag sedan skulle förmedla tillbaka. Samtidigt som jag hade fullt upp med det, stod alltid min ena förälder, som gett mig order att ringa, och avlyssnade samtalet och skrek ut ny information upp över öronen på mig. Mina föräldrar kunde aldrig komma överens, och deras brist på samarbetsförmåga resulterade alltid i att jag stod mitt emellan två arga människor. Allra värst var de gångerna någon av mina föräldrar behövde få den andres underskrift; när mitt pass skulle förnyas, när jag skulle byta skola, flytta till en ny adress. Jag fick alltid höra att det skulle bli lättare när jag blev äldre, när jag var så pass stor att jag själv skulle få välja vart jag ville bo och senare när själv kunde skriva under mina papper. Att få höra det ingav mig en gnutta hoppfullhet, jag försökte intala mig själv att det faktiskt skulle bli så, jag skulle få rättigheter att bestämma och få uttrycka mina behov och min egen vilja. Efter varje födelsedag när jag blivit 1 år äldre blev jag dock alltid lika besviken, besvikelsen fyllde mig när jag förstod att det inte alls blev så. De flesta barn längtar efter att bli äldre och det gjorde även jag, men min längtan var nog extra stor, för jag längtade efter att min ständiga kamp skulle nå sitt slut, något som verkade vara väldigt långt borta. När min 14 års dag kom var jag inställd på att jag äntligen skulle få välja vart jag ville bo, det hade jag ju fått höra under alla mina år. Fick jag någon rätt att bestämma över min boendesituation? Svar nej. Jag tvingades bo kvar hos min ena sjuka förälder, då den inte gick med på att jag skulle bo någon annanstans. Det gjorde inte heller min andra förälder, som också var sjuk. Jag hade under mina fjorton levnadsår slitits mellan vart jag skulle bo och min egen vilja hade aldrig blivit lyssnad på, inte ens den dagen jag till och med hade den lagliga rätten på min sida hördes mina önskemål. Min kamp fortsatte att följa mig under mina tonår. Dagen kom när jag skulle öppna mitt första bankkonto, jag och min ena förälder gick till banken, men stötte på det återkommande problemet. Underskrift från båda vårdnadshavarna krävdes. Som många gånger förut satte min ena förälder käpparna i hjulet för mig. När jag började högstadiet började jag känna att det var oerhört jobbigt att gå på utvecklingssamtal i skolan, inte på grund av att jag skulle få höra att jag inte skötte mig i skolan eller uppnådde tillräckliga resultat, för så var det aldrig, utan för att jag alltid behövde ha med mig minst en förälder på samtalen. En förälder som under hela samtalet fick mig att skämmas och vilja försvinna ner under bordet. Reglerna var så att när man blivit myndig kunde man få välja om man ville ha sina utvecklingssamtal utan sina föräldrar, innan det behövde minst en av dem vara med. När jag bytte skola i högstadiet fick jag dock turen att få världens bästa högstadielärare som snabbt förstod att utvecklingssamtalen inte gav mig något när min förälder närvarade, därmed fick jag göra ett ”undantag från reglerna”. Redan som 12 åring började jag längta efter åldern då jag skulle få makten över mitt liv – min 18 års dag. Jag hade börjat förstå att ingen tidigare ålder skulle ge mig den friheten jag sökte efter och var i behov av. Den skulle bara komma när jag rent juridiskt hade laglig rätt att bestämma över mig själv. Åren gick och längtan växte sig bara starkare, till slut började många av mina jämnåriga tonårskamrater också att längta efter att fylla myndigt. Vi längtade dock efter helt olika saker, de längtade efter att få gå ut på krogen, köpa sitt första lagliga paket cigaretter och ta körkortet. Jag längtade bara efter en sak – att få känna mig fri. Fri till att bestämma över mig själv och min framtid. Det kanske låter konstigt för somliga, men jag kände mig redan vuxen, jag hade aldrig fått vara barn utan behövt bli vuxen tidigt och ta ett vuxenansvar. Jag var förälder över mina egna föräldrar och jag var trött på det. En av mina lyckligaste stunder i livet var min artonårsdag. Jag flyttade hemifrån 2 månader efter min artonårsdag och jag upplevde precis den där friheten jag hade drömt om under så många år, som är svår att förklara för andra. Jag har träffat många ungdomar som har längtat precis lika mycket som jag gjorde. Jag har också träffat många ungdomar som har varit rädda för att fylla 18 år. De har känt att det har varit läskigt att behöva bli vuxen. Antingen för att de har varit så vana vid att ens föräldrar har tagit hand om en och man aldrig tidigare behövt stå på egna ben, eller för att de tvärtom, precis som jag, har behövt vara vuxen som barn, och därför längtar efter att någon gång bara få vara barn. Till dig som nyligen blivit 18 år eller snart ska bli, var inte rädd! Du behöver inte bli vuxen bara för att du fyllt 18, och alla de saker med vuxenlivet som gör dig rädd, oroa dig inte för dem! Jag hade inte heller någon aning om hur man betalade en räkning eller tecknade ett elavtal, då det inte fanns någon som hade lärt mig. Men jag lärde mig på vägen och det kommer du också att göra, och det finns andra människor än dina föräldrar omkring dig som vet och kan hjälpa dig! Till dig som längtar lika mycket som jag gjorde efter att få bli myndig, försök påverka din situation så mycket du bara kan för det har du rätt till och vuxna ska ta tillvara på dina behov, oavsett din ålder! Dagen kommer komma när du fyller 18 och fram till dess, sluta aldrig tro på dig själv och din förmåga! Kramar från Jeanette på Maskrosbarn

Idag skäms jag inte för mina känslor

När jag växte upp så upplevde jag många saker som gjorde att jag kände mig väldigt ensam, eftersom jag inte kände någon annan i min ålder som hade föräldrar som mådde psykiskt dåligt. Därför ska jag berätta för dig, fantastiska ungdom, om hur det var när jag var 13 år gammal och hälsade på min pappa när han var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Pappas depression hade under flera veckors tid försämrats. Efter ett utav alla tusentals hjärtskärande bråk åkte han själv in till psykiatrin för att få vård. Jag åkte tillsammans med mamma till sjukhuset som den psykiatriska avdelningen låg i. I bilen på vägen dit försökte jag föreställa mig hur det skulle vara där inne. Hur ser det egentligen ut inne på psyk? Hur kommer de andra patienterna att vara? Är personalen snäll? Hur ser rummet ut som pappa sover i? Jag funderade mycket på hur jag skulle bete mig. Hur ska man vara när ens pappa är inlagd på en sådan här avdelning? Ska jag se ut som att jag mår dåligt? Borde jag vara arg på pappa eller borde jag vara ledsen? Ska jag börja gråta? Eller ska jag krama honom och berätta om hur det går i skolan? Fast det kanske är själviskt att prata om mig, jag borde nog fråga honom saker istället. När jag och mamma kom fram till sjukhuset så bankade hjärtat hårt. Jag var nervös. Det var spännande och skrämmande på samma gång. Jag var glad över att få hälsa på pappa, men jag var orolig för i vilket skick han skulle vara i. Vi klev in i en hiss i entrén och åkte upp några våningar. Vi knackade på dörren in till avdelningen och en vårdare öppnade. Vårdaren frågade vem det var vi skulle hälsa på och sen blev vi visade in till ett stort dagrum där pappa satt och väntade på oss. Väl inne på avdelningen så kände jag inte så mycket. Det var så konstigt och förvirrande att ta in själva situationen. Det var märkligt att se pappa där, tillsammans med andra personer som också var psykiskt sjuka. Pappa visade mig och mamma runt på avdelningen. Den var större än jag hade föreställt mig innan, med flera olika korridorer som ledde till ett dagrum i mitten där det fanns soffor och en tv. Det var inte så läskigt som jag oroat mig för och det kändes ändå ok att min pappa skulle vara där ett par veckor till. Pappa berättade om hur en vanlig dag var, om att det var helt ok att dela rum med någon annan och att personalen var bra. Sen visade pappa ett rum med ett pingisbord i. Det var där inne som föräldrar brukade träffa sina barn när de var på besök. Jag tyckte det var ganska skönt att få stänga dörren och stänga av intrycken från avdelningen. Då kunde jag fokusera på det jag var där för – träffa pappa! Vi spelade pingis resten av besökstiden och vi orkade till och med skratta tillsammans! Det hade vi inte gjort på flera månader. När jag och mamma lämnade sjukhuset så var jag glad över två saker. Jag var glad över att ha fått en fin stund med min pappa, utan att det varit en massa skrik och bråk. Jag var också glad över att han var kvar på sjukhuset, att han inte hade åkt hem tillsammans med mig och mamma. Då skulle det kunna fortsätta vara lugnt och skönt ett tag till. Som tonåring så var en av mina högsta önskningar att få träffa och prata med någon som var som jag, som delade mina tankar, upplevelser och känslor. Någon som kunde förstå min värld och varför det var så svårt att vara i den. Så jag vet att det kan vara superviktigt att få läsa en berättelse som den här och få känna ”jag är inte ensam, det är inte bara jag. Det är inte något fel på mig, det är ok att känna alla känslor.” Idag, som vuxen, så skäms inte jag för mina känslor eller känner skuld för dem. Jag vet att jag har rätt att känna precis de känslor som finns i hjärtat, att de aldrig är dåliga och att jag aldrig någonsin måste trycka bort dem eller ändra på dem. Det visste jag inte när jag var tonåring, utan jag trodde att jag var en dålig människa när jag kände att det var skönt att pappa inte skulle åka hem från psykiatrin. Jenny, lägerledare

Min mamma har en psykiskt sjukdom

Mitt liv har sedan jag föddes till och från bestått av drogmissbruk och psykisk ohälsa. Jag själv är och har varit deprimerad. Mitt liv har sedan jag föddes till och från bestått av drogmissbruk och psykisk ohälsa. Jag själv är och har varit deprimerad. Det är inte många av de jag umgås med idag som vet om detta. Min mamma har en sjukdom som kallas för bipolär sjukdom, detta menas att hennes humör inte håller sig i en ”normal” kurva utan går väldigt mycket upp och ner. När hon är uppe kan hon bli manisk och kan göra i stort sett vad som helst, när hon istället går neråt kan hon bli väldigt deprimerad och vilja döda sig själv. Min mamma har lättare för att gå neråt än uppåt vilket gjort att hon varit deprimerad till och från hela min uppväxt. Idag har hon medicin som hon tar men det har hon inte alltid gjort och då har hon bland annat försökt självmedicinera med hjälp av många läkemedel och på så sätt missbrukat de. Första händelsen jag kommer på då jag visste vad som hände från början det är för fyra år sedan. Jag hade skolavslutning den dagen och min bästa kompis skulle sova hos mig för första gången. Jag var väldigt glad denna dag för att hon skulle sova hos mig. Hela dagen var bra och vi hade supermysigt. Min mammas kompis kom hem till oss och sedan gick dom ut på krogen, jag och min kompis gick och la oss och sov. När jag vaknade den morgonen var min mamma inte hemma så jag frågade hennes man var hon var, han svarade mig att hon var på sjukhuset. Jag gick in på mitt rum i panik och grät, satte på min dator och ringde min pappa. När pappa svara kan jag inte prata för jag har panik och gråter så mycket, han hör att jag gråter och förstår att något är väldigt fel. Jag får fram att mamma ligger på sjukhus och hör att min pappa får en betydligt allvarligare röst. Jag säger inte mycket men min pappa frågar tusen frågor jag inte kan svaret på så jag ger telefonen till mammas man. Fem minuter senare sitter min pappa bredvid mig och jag grät, grät i hans knä. Jag tror jag grät i flera timmar men det gick inte att sluta. Jag var så arg och rädd. Jag åkte hem till min pappa och lämnade mina systrar med mammas man. Jag är så arg på min mamma. Hon har förstört mitt sommarlov och jag skäms så att hon gjorde det när min kompis var där. Detta är första gången jag kommer ihåg sen har det hänt innan. Och efter. Min mamma låg inne på psykiatrin i flera månader och jag var där och hälsade på henne. Hon hade försökt ta livet av sig när jag hade en kompis hemma hos mig och när jag och mina systrar var hemma. Jag själv har varit in och ut på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) mellan olika psykologer flera år. Mina föräldrar tyckte jag behövde någon att prata med för jag höll allt jag kände inom mig för säger jag att jag mår dåligt gör jag allt värre. Detta var en liten snabbspolning av en viktig händelse specifikt men annat också. Slutligen vill jag bara säga att jag älskar min mamma över allt annat och hon är den bästa som finns även om jag inte alltid tycker det så är det så. Älskar dig och tycker du är grym som klarar allt ändå!  

Två flickor sitter i en soffa, Maskrosbarn

Psykiska sjukdomar

Nu är det höst och Helen och Maskrosbarnpodden är tillbaka! I detta avsnitt träffar Helen Maria som också jobbar på Maskrosbarns kontor i Stockholm. I avsnittet pratar de om psykiska sjukdomar. Vilka olika typer finns det? Hur kan det bli när man har en förälder som är psykiskt sjuk? Vad kan man göra för att själv må bra? Vilken hjälp finns att få? Lyssna på avsnittet här eller där poddar finns sök på Maskrosbarnpodden! Vill du läsa mer om psykiska sjukdomar här.  

Det är inte mitt fel

Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen. Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen. Samma sak med att säga att det inte är mitt ansvar. Men det är ju klart det var svårt, det har ju varit något jag tagit på mig sedan jag var liten. Precis som många av oss. Jag trodde inte på det alls när jag sa det, det tog jättelång tid. Men det har hjälpt mig mer än soc någonsin har. Att bo hemma med båda sina föräldrar där en, eller båda, lider av något slags missbruk eller mår psykiskt dåligt, är det värsta som finns. Man vill bara hemifrån, men ändå inte – för om något händer – så läggs skulden på en själv. Fastän det är helt fel. Du kan aldrig vara ansvarig för en annan människas handlingar, inte ens dina föräldrars, och jag vet att du hört det där så många gånger förr – det har jag också. Och helt ärligt, jag ville ge varje person en käftsmäll som sa så till mig, för dom förstod ju inte. Men jag, och alla andra här, vi förstår. Det är inte ditt fel, och jag ber dig som läser det här, med hela mitt hjärta – tro mig. För jag satt också i mitt rum i panik för bara några månader sedan och anklagade mig själv, hatade mig själv och skuldbelade mig själv för allt som händer och har hänt. Jag längtade ihjäl mig tills jag blir 18, men det är två år kvar. I princip hela mitt liv har jag tillbringat till att försöka skydda mina föräldrar, och har helt glömt bort mig själv. Det slog mig en dag när jag satt och tittade på mina vänners Mystory på Snapchat, dom är ute och har the time of their lives, medan jag sitter och försöker se så ingenting händer hemma. Varför ska jag straffas för vad mina föräldrar väljer att göra? Om dom väljer att prioritera alkoholen före mig, så kan jag prioritera mig själv före dom. Det gjorde jätteont i hela mig när jag sa det första gången. Men varför ska jag sitta och räkna ner dagarna tills jag är 18 så jag kan flytta hemifrån när jag kan ändra på mitt liv här och nu? Att fylla 18 och, enligt lag, bli vuxen kommer inte ändra någonting. Vi har ju varit vuxna hur länge som helst. Det är lättare sagt än gjort – men försök att tänka på dig själv. Eller försök inte, gör det. Tro mig, jag vet hur svårt det är, och om du känner att du inte är värd att tas hand om – det är du. Jag känner dig inte, jag vet inte hur din situation ser ut, men du är så himla värd att tas hand om och att bry sig om. Jag bryr mig. Jag kan inte ge dig den kärlek och omtanke som du förtjänar, så tills jag eller någon annan kan det – lova mig att ta hand om dig själv och sätta dig själv först. Dina föräldrar klarar sig. Du är inte ensam i det här, jag har varit exakt där du är – och just nu är jag dit du ska, där allt är okej och där jag kan fokusera på mig själv utan att känna skuld. Där jag kan leva, du kommer komma dit också, det lovar jag. Även om det känns helt omöjligt just nu. Jag har alltid fått höra det här av vuxna som redan tagit sig igenom sitt, som har kommit över alla de där hinderna. Jag fick aldrig höra av någon som var mitt i det, och inte heller från någon jämngammal, att det går att komma över, att det blir bättre. Så även om jag fortfarande har saker att tackla, och fortfarande bor mitt i ett stormhav – så har jag lärt mig att leva mitt liv, och framförallt det viktigaste; att det inte är mitt fel eller ansvar. Kan vi säga det tillsammans nu? Det är INTE ditt fel, och det är INTE ditt ansvar.

Ibland träffar jag dig, men jag gillar det inte. Allt du gör är att förstöra.

Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror.  Mitt första minne av dig är inte det bästa. Forskare säger att man inte minns saker före man fyllt 4 år. De säger att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad, att den inte kan komma ihåg saker innan den åldern. Men jag tror dem inte. För om det var sant, kanske mitt första minne av dig skulle vara trevligare. Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror. När du kom in genom ytterdörren blev jag först glad, sedan rädd. Personen som stod vid ytterdörren var inte du. Han såg ut som dig, hade samma kläder som dig, lät som dig. Men det var inte du. Den glada, trevliga personen som jag suttit och väntat på hade bytts ut mot någon annan. När du kollade på mig var det som att jag inte var där. Du kollade rakt igenom mig. Din blick var kall och rösten falsk. Du var rakt ut sagt elak. Jag kommer inte ihåg alla detaljer, kommer inte ihåg vad ni sa. Jag förstod ju inte vad som var fel. Det var inte fören jag blev äldre som jag förstod vad som egentligen hade hänt. Och när jag äntligen förstod visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade undrat i flera år. Mardrömmarna kom tillbaka varje natt, alltid samma sak som återupprepade sig. Det var du som skrek utan ord, för jag hörde ingenting, allting var knäpptyst. Jag kunde bara se, det var som om jag var förstenad. Du slog sönder en garderobsdörr i hallen, men fortfarande inget ljud. Sedan gick du. Du försvann och kom inte tillbaka. Jag vet inte om det var för att du valde det eller för att mamma inte lät dig komma nära oss, det spelar ingen roll. Jag var 2 år och hade precis sett dig som du är när du är påverkad. Jag var 2 år och hade förlorat min pappa. När jag var 7 år fick jag veta att du missbrukade både droger och alkohol. Det gör du fortfarande. Redan innan jag fick veta det var jag besviken på dig. Du försökte få mig att acceptera att du också har problem, att drogerna är ditt sätt att glömma allt jobbigt och kunna må bra. Men jag ville inte förstå. Jag ville inte ha med dig att göra. Jag vägrade acceptera. Det var meningen att du skulle vara den där fantastiska pappan som alla ville ha. Den pappan som du var när du var nykter. Ibland kunde jag vara med dig, och må bra. Vi kunde gå ut på vår lilla fotbollsplan och sparka boll, du lät mig alltid vinna. Du älskade att se mig le, jag var din lilla prinsessa. Du och mamma kallade mig ”Sunshine”, för att jag alltid var så glad. Det verkade som att det inte fanns någonting i hela världen som skulle tynga ner mitt lilla naiva hjärta. Men du insåg inte att det också var du som fick mig att må dåligt, när ingen annan såg. Det var du som gjorde att jag alltid stängde in mig på rummet och grät efter skolan. Fast jag bara gick i 2:an hade jag varit med om saker som jag aldrig skulle kunna glömma. Jag visste inte att man kunde hata och älska någon på samma gång. Men det gör jag. Jag älskar dig, min pappa, när du är nykter. Men jag hatar dig när du låter drogerna ta över. Jag kan få mardrömmarna än idag. Kan vakna upp mitt i natten och vara iskall, fast det är mitt i sommaren. Jag är inte rädd längre. Jag har lärt mig att leva med det. Ibland får jag mardrömmar, det bara är så helt enkelt. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag gråter inte längre. Det hjälper inte att gråta. Istället är jag helt kall. Jag fryser ut dig. Ja, vi har samma DNA och ditt blod rinner i mina ådror. Men det är allt. Det finns saker som betyder så mycket mer än blod och DNA. Och jag ser inte dig som en del av min familj. Jag har inte brutit kontakten med dig helt. Om jag gör det skulle jag behöva anstränga mig för att undvika dig, vilket skulle bli svårt då vi bor i samma ort, bara några minuter ifrån varandra. Och speciellt när du kommer hem till oss för att träffa min andra, yngsta bror. Eller om du kommer bara för att hälsa på, vi är ju trots allt dina barn. Jag vet att du försöker fixa dig själv och vår relation. Men jag vet också att om du verkligen velat fixa allt, till 100%, så skulle det vara fixat nu. Du har haft 15 år på dig.

Att skämmas

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Hej alla fina! Så pepp på att få blogga igen- jag älskar ju att skriva men gör det så sällan här! Det ska bli bättre! Och så pepp på att vara på kontoret med flera nya kollegor och på att syna lägerverksamheten utan och innan! Vad kan vi göra bättre? Vad är halvbra? Vad kan vi ändra? Vad gör vi ens? Att analysera allt vi gör i våra läger – för att göra det bättre för de som ska komma på läger. Men det var egentligen inte det jag ville prata om idag, jag vill faktiskt prata om skam. Om att skämmas. Över sin situation, över sin familj, över sig själv kanske. När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Jag flyttade mitt i högstadiet och fick helt plötsligt väldigt långt till skolan – men för det mesta var det ingen som kunde skjutsa mig/följa mig till skolan, för att min förälder inte orkade gå upp på morgonen. Så väldigt många morgnar fick jag åka taxi till skolan. Jag vet, det låter lyxigt och jätteskönt. Men det var inte för att vi hade så mycket pengar att vi kunde åka hur mycket taxi som helst, utan det var för att min förälder kunde ta det via jobbet på något sätt. Framförallt var det för att min förälder förmodligen hade druckit för mycket alkohol kvällen innan för att köra bil vid 07.00 på morgonen efter. I vilket fall. Jag gled in på skolgården i den här jävla taxin. Och ångesten över att gå den där biten från bilen, över skolgården, i korridoren, till mitt klassrum. Den var så otroligt hemsk. Jag såg överallt hur de andra eleverna stirrade på mig, viskade om mig, tittade konstigt. Jag hörde viskningarna eka i korridorerna. Ibland var det någon som skrek något. Allt ifrån att jag var ett soc-barn till att jag var så otroligt snobbig som åkte taxi. Och jag skämdes så fruktansvärt mycket. Jag skämdes också ihjäl när jag som 14-åring vågade berätta för en vän till mig hur min förälder var. Vad hon sa för saker till mig och vad hon gjorde för saker mot mig. Jag berättade i totalt förtroende för min vän. Och någon vecka senare stod det över hela internet, öppet, så att alla kunde läsa. Jag minns att jag aldrig mer ville gå utanför dörren. Jag minns hur jag i vissa sociala sammanhang när jag var tonåring kunde berätta något om min familj, om att jag inte bodde med dem till exempel, och märka hur stämningen i hela rummet ändrades. Hur de som var i rummet liksom drog sig undan, såg på mig med nya ögon, distanserade sig ifrån mig och drog sig undan. Hur de inte längre ville ha mig där längre, varken i rummet eller i deras liv. Under tiden jag har jobbat med Maskrosbarn har det för mig blivit en norm att ha en eller två sjuka föräldrar, alla vi som jobbar här har det ju så. Alla ungdomar jag möter har det också så. Vi pratar om det nästan varje dag på kontoret, och varje dag i våra aktiviteter. För mig är det helt helt helt normalt och inget jag känner skam överhuvudtaget över längre. Det var många många år sen jag kände den där fladdrande känslan i magen, det där suget, tvekade inför att säga det jag skulle säga, att bli helt varm, röd och svettig. Det var längesen nu. Och det tackar jag verkligen för. Det finns ju inget för mig att skämmas över – för jag har ju inte valt hur det har varit. Men – så kom den här situationen för någon vecka sen. Där jag mötte en person som fick mig att på nytt nästan återuppleva den där gamla känslan som jag trodde var utplånad för längesedan. Jag mötte en helt ny person som pratade om sin familj, om hur nära de var i hens familj, hur fantastiskt det var, hur familjen är -allt- och om hur VIKTIGT det var för hen att umgås med andra personer som också var NÄRA sin familj. Som hade bra ”familjevärderingar”. I början tänkte jag inte så mycket, för jag har omdefinierat vad familj betyder för mig, det handlar inte längre bara om blod, min familj är de jag älskar, blod eller inte. Min familj är mina vänner, de som behandlar mig bra, de som ställer upp, de som älskar mig, de som vill finnas där, de som förstår när jag är ledsen, de som känner mig, de som vill finnas i mitt liv som en familj. För mig kan det vara genom blod, vatten eller kaffe. Det spelar verkligen ingen roll. Så i början av det här samtalet så kände jag att jag höll med, för missuppfatta mig inte. För mig är det viktigt med familj, men MIN definition av familj. De betyder allra mest för mig och jag skulle göra allt för dem. Men sen när hen började fråga ut mig om min familj, så blev jag obekväm. Nästan ledsen. Jag förstod ju vad hen var ute efter. Det var blodsfamiljen. Och hen rynkade på näsan när jag berättade med väldigt förskönade ord lite kort om hur det var. Skakade på huvudet. Dömde ut mig. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände igen suget i magen, stressen, ångesten och skammen. Jag blev så fruktansvärt illa till mods och kände mig som en sån otroligt dålig människa som inte passade in i den här mallen. Är det kanske inte lite mitt fel? Har jag misslyckats? Kunde jag gjort någonting annorlunda? Borde jag kämpa för något annat än det jag kämpar för idag? Vårt möte gjorde mig så illa till mods att jag gick hem och började fundera på alla de här sakerna. Vrida och vända på allt som har varit. Men sen fick jag nog. Och så blev jag arg istället. Riktigt arg. Hur orimligt är det inte att jag ska sitta och ifrågasätta om Denise 14 år hade kunnat göra någonting annorlunda? Om det kanske ändå inte var Denise 15 års fel? I alla fall lite grann? Om Denise 16 år kanske borde skärpt till sig lite och inte gnällt så mycket? Inte tagit åt sig så himla mycket av hur det var hemma? Det är så SJUKT orimligt att ett möte med en annan otroligt oödmjuk person ska få mig, dig, oss att känna så. Så fruktansvärt orimligt att jag inte kan understryka det nog. Skam är en av de mest avskyvärda känslorna jag vet och jag är tacksam över att jag sluppit känna den kring min familjesituation på länge, men ändå glad att jag fick återuppleva en bråkdel av det, för det får mig att minnas. Att aldrig glömma hur det en gång var och ta tillvara på det jag har idag och uppskatta det. Skam är också en av de mest onödiga känslorna – den hjälper mig inte överhuvudtaget i livet. Inte på något sätt. Ingen annan mår bättre för att jag skäms. Och verkligen inte jag. Och om någon annan person ska vara så otroligt dömande, okunnig, taskig, korkad, trångsynt eller allmänt dum i huvudet, så den ska döma ut mig eller tycka någonting om mig på grund av att jag råkade födas in i en viss typ av familj. Ja vet ni, då kan den faktiskt dra. Det är ingen jag har något intresse av att ha i mitt liv. Överhuvudtaget. Så – poängen! Poängen är att inte skämmas. Och låt ingen person någonsin lägga på skam på dig. Det handlar om den personen, inte om dig. För varje sån person finns det 100 fantastiska, öppna, empatiska, förstående och kärleksfulla människor som förstår hur det har varit, som vill förstå varför och som vill förstå hur det känns. Det är de personerna vi ska hålla fast i. Det är de som är värda vår tid och energi. Massa kärlek till er! Låt aldrig någon tvinga in i er en mall som den personen har bestämt som korrekt! Ni duger så sjukt bra som ni är och ni har inget att skämmas över! Kram, Denise

Snart börjar skolan

Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra men det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma? Jag hittade dig i hissen på hissgolvet. Där låg du och simmade i din egen fylla. Jag kommer ihåg denna förmiddag bra därför att jag precis varit på möte med min socialsekreterare där hon berättade att min önskade insats fått avslag. Motivering? Mitt behov var inte tillräckligt stort. Inte. Tillräckligt. Stort. Sviken. Av. Vuxenvärlden. Igen. Jag hjälpte dig ut ur hissen men du rymde ifrån mig. Lite senare på kvällen står vi här. Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra med det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma? Du kan knappt stå på benen och måste luta dig mot en pall för att inte ramla omkull. Jag måste luta mitt inre mot någon men har ingen att luta mig mot. Jag går sönder. Sen börjar du. Orden som blir till hot som blir till skrik. Jag vill inte att du kommer närmre mig. Det räcker med de 100 mil som skiljer oss åt, det är nära nog. Men du går närmre ändå. Jag är rädd för dig. Jag skriker till pappa att han måste hjälpa mig, men han låtsas inte höra. Jag säger “släpp förbi mig” men du vägrar. Istället spottar du mig rakt i ansiktet och säger att du aldrig mer vill se mig. Att du hatar mig. Att jag ska försvinna. Jag önskar jag kan just det, försvinna, men det går inte. För ingen ser mig. Varför ser ni mig inte? Varför får jag ingen hjälp även fast jag skriker? När mina dagar och kvällar hemma ofta såg ut såhär hade jag i alla fall skolan. Skolan var min fristad, där kunde jag andas. När klasskompisarna tjatade om hur jobbigt det var att börja skolan igen efter sommaren höll jag med av artighet, men inuti jublade varenda cell i mig. Samtidigt väcktes en ambivalens; vem ska nu hålla koll på mamma? Vem ska nu räkna antalet glas vin som halsas innan klockan hunnit bli 12? Det var en ständig kamp inom mig. Jag sprang fram och tillbaka på rasterna och behövde komma på lögner och ursäkter till mina vänner varför jag aldrig hann äta lunch med dem. Men trots detta var skolan så betydande för mig. Här kunde jag säga till min mentor att jag faktiskt inte alls hade haft en bra sommar, här kunde jag vara ärlig. Här kunde jag få sitta kvar långt efter skolan stängt om jag ville och här kunde jag få ta några djupa andetag. Därför är det så oerhört viktigt med ett bra samt rätt bemötande i skolan. Till er som arbetar med barn och ungdomar i skolor: Tänk utom den normativa ramen. Fråga flera gånger hur ungdomen mår. Kriga för ungdomens välmående och våga ställ krav på era kollegor. Tänk på att det är gratis att vara snäll och det räcker längre än vad man tror. Visa att du vill finnas för ungdomen och våga uttrycka det. Visa att ungdomen är viktig. Visa att du tror på ungdomen och att du har hopp även om ungdomen inte har det. Ge aldrig upp på mig!

Livet

"Livet" är ordet som just nu sammanfattar alla diskussioner vi har. När saker är komplext, svårt och där det inte riktigt finns något smart svar. Livet är allt det där, och en massa underbara, berikande, oförglömliga, fantastiska saker också. Såklart. Jag har gått igenom olika saker som har fått mig att reflektera ännu mer om livet än vanligt. Efter många år av sjukdomar och demoner gick min mamma bort i början av juni. Mamma hade lungcancer det sista året. Ingen visste att det skulle gå så fort, jag var både oförberedd och har förberett mig i tio år på att dagen skulle komma när hon inte skulle finnas längre. Jag har levt med krisberedskap sedan jag var elva år gammal. Alltid på tå för att jag inte har vetat hur livet ska kastas om, ändras och anpassas efter min svårt sjuka mamma. Krisberedskapen var en del av mitt jag, ofta var det inget jag tänkte på. De senaste åren har de bara legat som en liten sten långt ner i magen. En liten knut av oro som jag inte ens trodde att jag hade. Krisberedskapen har gjort att jag alltid har funderat på hur jag tar mig hem från ett annat land, snabbaste vägen från Hälsingland. I min beräkning har alltid ”hur ska jag ta mig hem om mamma ligger på sin dödsbädd” funnits med, mer eller mindre såklart. Men det har alltid funnits där. Sedan jag var 17 år har jag kämpat för min frihet, självständighet och att göra mig oberoende av mina föräldrar. Ganska naturligt, det gör nog de flesta unga vuxna. Men min familjesituation har gjort att ett band inte har gått att bryta, jag har heller inte velat bryta det. Krisberedskap. Min mamma somnade in en tidig sommarsöndagmorgon. Efter allt kaos som min familj har gått igenom, tillsammans, så blev detta något helt annat. Frid. Det var lugnt och stilla, fint och fridfullt. Ingen ångest, inget kaos, inget oförutsägbart. Jag älskar min mamma otroligt mycket, jag har aldrig slutat älskat henne. Jag tittade ut genom fönstret och kände frid, frihet. Den lilla klumpen i magen som jag inte visste fanns försvann. Jag kände en stark känsla av lättnad, för mig själv, för familjen men framförallt för mamma. Hon slipper lida nu. Tiden efter har varit fylld av en känsla som jag aldrig tidigare känt och som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det är kanske mer en icke-känsla. Inte vara orolig, inte känna plikt, inte tycka synd om, inte krisberedskap. Jag är helt uppfylld av en känsla av frid. Avslutat kapitel, det blev bra tillslut. Frihet och lättnad. Detta är svårt att förklara för en person som inte är maskrosbarn. Missuppfatta inte mina känslor till att jag inte älskar, inte sörjer, inte känner. Jag påbörjade min bearbetning av att förlora min mamma för 14 år sedan. Känslorna har fått mig att förändra mitt sätt att leva. Jag är lugn. Jag är nöjd. Jag är fri. Mina kollegor säger att jag är en bättre chef, mina vänner säger att jag utstrålar ett lugnt som de aldrig någonsin har sett i mig. Mina magkänslor säger till mig att allt är bra, att jag är bra, att jag ska välja alla vägar som gör att jag mår bra. Detta har resulterat i att jag för första gången i mitt liv hade semester i sommar, fem veckor av totalt lugn, ingen prestation. Detta har resulterat i att jag går hem i tid från jobbet och uppskattar tiden med katten i lägenheten, laga mat och göra matlåda. Det betyder att jag har kapitulerat inför att mitt jobb aldrig kommer ta slut, jag får ta en sak i taget. Jag kan inte svara på alla mail idag, jag behöver inte ringa upp alla människor som ringt den här veckan, jag hinner inte göra den där ansökan. Punkt slut. Jag var inte en sämre människa innan, jag är inte en sämre människa nu. Livet har sina faser. I höst ska jag njuta av allt det där som jag inte har sett de senaste åren. Relationer, lata kvällar i soffan, en söndag helt utan datorn, samtal med vänner som varken handlar om socialtjänsten eller förändringsmöjligheter, äta tre mål mat om dagen. Min mamma brukade säga att jag flängde runt, det gör jag fortfarande. Jag älskar att röra på mig, vara kreativ, få maniska idéer och jobba hårt. Men jag ska lära mig att säga nej, göra det som jag vill göra, det som jag mår bra av och lita på att andra människor gör jobbet precis lika bra som jag. Att driva ett eget företag, eller som i mitt fall – en organisation, betyder för de flesta att arbeta dygnet runt de första åren för att verksamheten ska komma på fötter. Jag har gjort det där, i sju år nu. Nu behövs det inte. Jag arbetar med fem helt otroliga kvinnor varje dag på vårt kontor. Jag arbetar med hundratals unga vuxna och ungdomar som har maskrosbarn i sitt hjärta och som kommer förvalta det vi har byggt upp. Kanske dags att ta en kaffe, sätta sig i en mjuk fåtölj, njuta, titta på ungdomarna som i full fart genomför någon ny idé och bara vara stolt över allt det som vi har skapat? (i alla fall efter arbetstid)? Vi är där nu. Jag har ingen tanke på att sluta, aldrig aldrig. Men årets väg är att få ungdomarna att skapa, vara kreativa, ta över och styra in oss på nya vägar. Mitt hjärta går sönder när jag tittar på er. Tänk om alla vuxna kunde få se hur ni är. Vad ni vill, vad ni tänker på, vad ni vill uträtta. Jag vet att några av er kommer att offra mycket för att verksamheten ska växa och finnas för andra. Precis som vi har gjort de senaste åren. Gräsrotsorganisation. I Alingsås lyser solen, kaffet smakar bra på tåget, och jag är på väg till Varberg för att för första gången avsluta min föreläsning med att min mamma inte finns längre.

Vi älskar dig nu och föralltid

I september förra året gick min mamma bort i sin sjukdom. Alkoholism. En sjukdom som har präglat hela hennes liv. Hela mitt liv. En mörk hinna av psykiskt dåligt mående som alltid har legat över hela mammas liv. Och mitt. Jag hade förberett mig i många år. Jag hade förberett mig hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag förberett mig på att mamma ska tas ifrån mig. Och jag har alltid föreställt mig att mitt liv skulle sluta precis där mammas liv slutade. När mamma skulle dö så skulle allt som levde i mig, inte sakta, utan plötsligt, försvinna. Jag skulle inte kunna stå, gå eller andas. Jag skulle ligga i fosterställning och aldrig vilja ta mig upp eller ut. Men hur förbereder en sig på att någon en älskar ska sluta finnas? Hur ska ens liv vara just ens liv när någon som alltid har funnits i det, inte finns längre? När beskedet kom var det precis så som jag hade tänkt mig att det skulle kännas. Panik. Skrik. Gråt.Livet. Slutar. Nu. Det. Är. Inte. Sant. Kan. Inte. Andas. Skrik. Det var min sista panik-situation som mamma orsakade. Sorg. Gråta. Samtala. Tystnad. Minnen. Syskon. Vänner. Gråta. Kramar. Skratta åt minnen. Gråta åt minnen. Älta. Gråta. Jag tror att min sorgeprocess såg ut precis som för de flesta. Livet började komma tillbaka och hinnan av mörker började avlägsna. Sakta började himlen ovanför mig ljusna. Mörkret skingrades. Mamma var död. Men jag levde. Ett nytt liv började när du försvann, mamma. All ångest försvann med mamma. Alla känslor och situationer av panik och skräck, fanns inte mer. Allt som hindrade mig från att andas helt fritt, bara försvann. Det som hindrade mig från att se alla livets möjligheter försvann med mamma. Jag har sörjt mammas död. Jag har haft svårt att prata om att mamma inte finns utan att gråta. Jag har inte föreläst eller pratat öppet om mamma eller min uppväxt sedan hon dog. Jag har bara pratat i sammanhang där jag känner mig helt trygg och jag vet att någon kan ta emot min sorg. Jag kommer fortsätta med det ett tag. Min mamma var sjuk och det var jobbigt för mig och mina syskon. Hela livet. Det var aldrig inte jobbigt att ha min mamma som mamma. När jag har stött på den lösningsfokuserade och logiska människan så känns det som att de tycker att jag ska vara tacksam för att mamma inte lever längre. Jag har till och med fått höra ”vad skönt”. Men det är inte en skön känsla som känns när jag tänker på att mamma är död. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett bra liv med mycket fint att se tillbaka på. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett liv som inte hade påverkat mig, och de jag älskar, negativt. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt många år efter 52 och fick se oss bli vuxna och äldre. Jag har aldrig förstått grejen med att vara tacksam när en får något riktigt dåligt men inte det sämsta en kunde tänka sig. Som när människor på flykt placeras i ett flyktingläger någonstans i Sverige, utan andra människor, troligtvis utan sin familj, med ingen förståelse eller information om vad som kommer hända dem. Men det finns ändå folk som tycker att de ska vara tacksamma. Jag kan komma på tusen andra känslor som ligger närmre än just tacksamhet när en har flytt från krig och hamnar i ett land där en aldrig har tänkt sig att den ska leva. Det här var ett sidospår. Mamma var sjuk hela sitt liv och det påverkade mig och personer jag älskar. Hon dog i sin alkoholism och lämnade kvar fyra barn. Varav ett var 8 år gammal. Visst är tacksamhet inte den första känslan en kommer att tänka på? Jag har en vän som har vuxit upp med två friska och trygga föräldrar. När jag pratar med henne om mamma så gråter jag, och så gråter hon. För att det är sorgligt. För det jag saknar med mamma är ju inte hennes alkoholism. Jag saknar ju det fina med mamma. Humorn och knasigheterna. Doften som bara en mamma luktar. Värmen och kärleken. Minnen vi delade. Stoltheten som bara en mamma kommer att känna och utstråla när hennes barn gör något stort. Svaren på livets alla stora frågor (typ receptet på mammas grytor och kakor) som uteblir. Mamma, jag saknar dig. Det som var du. Med min vän kan jag sörja med någon som bara kan relatera till det friska. Det är fint. Det jag sörjer är inte framförallt mammas försvinnande eller avslut. Den största sorgen känner jag över att det aldrig blev bra. Att livet aldrig blev till för min mamma. Den outhärdliga sorgen i att en människa kan leva ett helt liv och aldrig finna ro. Aldrig vara riktigt glad eller tillfreds. Visst fanns det stunder då mamma var glad, men aldrig lycklig. Mamma skrattade mycket. Jättemycket. Ibland så hon kissade på sig. Men i skrattet fanns mörkret ändå så jävla nära. Jag kunde inte alltid se mörkret i mamma. Men med åren så förstod jag att det alltid var närvarande, oavsett hur hon såg ut eller sa att hon mådde. På begravningen så fanns det inte så mycket att säga om mammas liv. Prästen pratade om åren 1989, 1991, 1994 och 2008. Det var då vi föddes. Vi var hela mammas liv. Vi var det största i mammas liv så länge mörkret inte var större. Allt dåligt försvann med dig mamma. Och kvar finns allt som är bra med dig. Allt som vi vill minnas och ha kvar. Kvar finns vi. Friska, lyckliga och med hela livet framför oss. På mammas gravsten står det, ”Vi kommer alltid välja att ha dig nära. För vi älskar dig nu och föralltid.” Vi kan välja att ha dig nära. Vi kan välja att ha det vi orkar, nära. Vi kan välja att plocka fram mörkret och reda i det, tillsammans, när vi är starka. Vi kan välja att ha det vi saknar, nära. Det vi älskar med dig mamma, kommer vi alltid att hålla nära oss. Nu och föralltid.

de som inte längre finns med oss

De som inte längre finns med oss

Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Och så ska jag leva resten av mitt liv... Det blev så definitivt när de dog med en veckas mellanrum. Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Ändå hade jag oroat mig för stunden i hela mitt liv. Som riktigt liten visste jag såklart inte vad oron kom ifrån. Den satt i benen, i magen. Mamma tröstade. Jag låg i sängen på helspänn och lyssnade efter ljudet av ännu en flaska eller burk som skulle öppnas. Bad en bön, utan att tro, om att vi alla skulle få leva långa liv. Senare i tonåren visste jag men ville inte tro på det. Kanske var det jag som överdrev? Det var ju i alla fall så de sa. Många år av oro, kontroll och hemligheter. Det fanns ju dem som hade det värre. Varför skulle jag berätta att mamma och pappa drack för mycket. Vad skulle hända då? Jag älskade ju dem, skulle hellre ljuga om någon frågade. Vi var nära, en liten familj som pratade om allt och det fanns mycket kärlek. Men en sak var det bara jag som pratade om. Jag provade olika taktiker genom åren. Hot, gråt, besvikelse, ilska. Men när alkohol kom på tal vändes blicken bort och samtalet tystnade. Det var en återvändsgränd och inget skulle någonsin ändra på det. Jag flyttade hemifrån och det blev allt sämre med dem. Kastar mig på flygplan hem för att samla upp spillrorna. Alltid nödläge påslaget. Ett samtal om att pappa sitter häktad. Ett samtal om att mamma ramlat. Ett samtal om hjärnblödning. Telefonen blir ångest men den fysiska distansen hem gör att jag kan fungera i mitt liv. Ett samtal från sjukhuset ”du bör nog komma upp nu”. Pappa dör tre dagar senare i levercirros. Orsak, långvarig alkoholkonsumtion. En diagnos jag fick vetskap om en vecka innan han dog och som pappa säkert levt med i åratal. Hemligheter. En vecka senare mamma, ett samtal där ingen svarar. Att leva i nödläge i så många år gjorde mig stark och skör på samma gång. Orubblig och pålitlig och samtidigt så nära panik, svettningar och sådär bensvag och pirrig i kroppen som en bara blir när rädslan kommer som en flodvåg. Aldrig sitta still och känna efter. Nu när oron och rädsla är borta finns bara det bra kvar. Egenskaperna som är jag och som gjort att jag alltid trott på min egen kraft och liv. Jag kan fortfarande tänka tanken ”vad kunde jag ha gjort för att rädda dem”. Fast jag vet att jag gjorde allt jag förmådde och mer därtill. Fast jag vet att ansvaret inte var mitt. Mitt ansvar är att leva vidare att ta hand om mitt liv. Att ge mitt barn det jag inte kunde få. Att känna glädje. Och jag kommer minnas de fina stunderna och sörja de stunder jag aldrig fick eller någonsin kommer att få. Som att se min dotter med sin mormor och morfar. I allhelgonahelgen besöker jag graven. Jag är fortfarande arg efter fyra år. Arg att jag fick rätt. Arg på en sjukdom som gör att oavsett om den faktiska döden kommer så tas en förälder ifrån oss. I år vill jag att ljusen på Sveriges kyrkogårdar ska glittra för alla oss som finns kvar, som har livet framför oss.

Att våga berätta

Orden kan, vill, får inte lämna min mun. För vad händer då? Frågan som får hela mitt huvud att snurra och magen att vrida sig. Mina föräldrar har förbjudit mig att berätta, men samtidigt vill jag skrika rakt ut så att alla runt omkring mig hör. Hör vad jag bär på dag ut och dag in. Hör hur ont jag har. Hör mitt rop på hjälp. Jag vill att någon ska hålla om mig och bara lyssna, och som kan berätta för mig att allt kommer bli okej. Men vågar jag? Jag minns hur jag satt där och tillät mina tårar att falla. Jag minns hur jag till slut krossade barriären av att hålla allt en hemlighet och istället öppnade jag munnen och ut kom orden. “Jag mår inte så bra hemma”, sa jag, och sen berättade jag allt. Och på något sätt, genom att berätta, blev jag starkare. Jag kunde liksom andas lite lugnare och min kropp var inte lika tung längre. Nu satt vi där och delade smärtan istället, och tyngden var inte endast min att bära. Vi bar den tillsammans. Det var en häftig känsla, och den skam och skuld jag trodde skulle skölja över mig kom aldrig. För varför skulle jag hålla tyst om något jag inte ens kunde rå för? Jag hade väl lika mycket rätt att prata om hur jag hade det hemma som barn med välfungerande föräldrar hade? Det kan kännas svårt att ta det där första steget och våga berätta, men är det svårare än att försöka orka bära på allt helt ensam? Tänk dig att du bär på en ryggsäck med stenar i. Det kan bli jobbigt att hela tiden gå runt och bära på den, men om du ger några stenar till någon annan blir det lite lättare. Ju fler stenar du ger, desto enklare kommer det bli för dig att gå. Så var det iallafall för mig, och idag delar jag stenar med många. På Maskrosbarn har jag hittat ett förstående och en gemenskap som jag inte tidigare haft, och här ligger mina stenar lite huller om buller, likaså som många andras gör. Och det, är så himla coolt.

Hur missbruk kan påverka en person

Att leva nära en person som har ett missbruk påverkar en på många olika sätt. Det kan vara svårt att förstå en förälder som missbrukar. Att missbruka något innebär att man använder något för mycket så att det skadar en själv och/eller personer i ens omgivning. Man kan till exempel missbruka alkohol, olika droger, spel, sex, läkemedel, träning etc. Det som är gemensamt för alla typer av missbruk är att personen blir personlighetsförändrad när den använder drogen och ofta också när personen är utan drogen eftersom att mycket tankar och känslor ändå kretsar kring missbruket. Personer som har ett missbruk kan pendla ganska mycket mellan olika känslor. Vissa blir väldigt arga, hotfulla, aggressiva, säger elaka saker och kanske börjar slåss eller slänga saker. Andra blir glada, uppåt och fulla av energi. En del blir närgångna, kramiga och kanske säger saker som den inte skulle ha sagt när den var nykter. Personen kan också pendla snabbt mellan olika känslolägen. Att personen till exempel ena stunden är väldigt glad och uppåt, för att bara på ett ögonblick bli ledsen och nedstämd. Personer som har ett missbruk påverkas olika beroende på vilken typ av drog personen har tagit, hur mycket den har tagit och i vilket känsloläge personen var i innan den missbrukade. Det är väldigt vanligt att personer som har ett missbruk tänker mycket på sig själva och sitt missbruk och har svårt att se att dennes beteende är ett problem för sig själv eller för andra. Som närstående till någon som har ett missbruk kan det vara svårt att förstå varför personen inte kan sluta med drogen, eftersom den som inte har ett missbruk ser precis hur mycket det skadar personen och personer runt omkring den som har ett missbruk. Missbruk är en sjukdom, men till skillnad från många andra sjukdomar så måste personen själv erkänna att den har problem och söka hjälp. Det går inte att få en annan person att till exempel sluta dricka, sluta spela eller sluta ta droger. Personen måste själv vilja det eftersom att det är den personen som ska sluta. Här kan du läsa mer om hur olika droger och substanser påverkar hjärnan och kroppen: Drugsmart.com

Midsomrar var värst

Som för många maskrosbarn har högtider alltid varit förknippat med alkohol. Midsomrar var värst. Det fanns inga hämningar. Som för många maskrosbarn har högtider alltid varit förknippat med alkohol. När jag växte upp försökte jag och min bror i den mån vårt dåliga samvete tillät undvika högtider hos pappa men ibland gick det inte. Midsomrar var värst. Det fanns inga hämningar. Alkoholintaget började redan till frukost. Jag minns speciellt en midsommar när jag var 15 år och hade utvecklat ett eget missbruk. Hur mycket jag än hatat alkoholen tidigare så var den lätt till hands. Vi hade en deal jag och pappa, om jag inte berättade för mamma att han drack så skulle han inte berätta att jag drack. Jag minns att den här midsommaren tävlade pappa och hans bror om vem av mig och min 16-åriga kusin som kunde dricka mest. Jag ville vinna, ville att pappa skulle bli stolt över mig. En nykter släkting körde hem min 12-åriga bror och pappa slogs med sin kompis. Klassisk midsommar i ett idylliskt rött torp på landet… En 15-årings eviga strävan att göra sin pappa stolt. Eviga strävan att få glömma allt som gjorde ont. Idag har jag tagit mig ur mitt missbruk och har ingen relation med min pappa. Jag har egna barn idag, vi firar inte alltid midsommar. En högtid jag nog aldrig förstått mig på, vi firar bara när vi har lust. Jag är vuxen nu, jag kan själv välja om och hur jag vill fira mina högtider. Jag har förlåtit min pappa och jag har gått vidare. Jag förstår varför han dricker men jag förstår inte hans handlingar. Jag tittar på mina barn, när de föddes gav jag dem ett löfte. Jag skulle inte bli som min pappa och de skulle få växa upp bättre än jag. Jag skulle bryta arvet. Så jag gör mina högtider bättre. Jag ger dem något bättre. Framförallt så ger jag mig själv något bättre. Jag behöver inte att han är stolt över mig längre, för jag är stolt över mig. Och det är allt som räknas.

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Jenny och UMO

Nytt år och nytt avsnitt! Helen träffar Jenny som är kurator på en ungdomsmottagning i Linköping. Vi får lyssna till Jennys historia, lära oss vad en ungdom kan få hjälp med på en ungdomsmottagning och även höra hur det är att jobba på Maskrosbarns läger. Lyssna på avsnittet här.

Natalia och julen

Snart är det jul vilket kan väcka många olika känslor. Vad kan man göra under ledigheten när det känns extra tufft hemma? I det här avsnittet får vi höra Natalia berätta sin historia, hur det var för henne att fira jul när hon var liten och hur det är nu. Hon berättar också om sitt arbete på Maskrosbarn. Lyssna på avsnittet här.

Pappa

Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Jag tänker på dig ibland pappa. Jag tänkte på dig mest förut, men ibland nu också. När jag var liten var jag arg, ledsen och besviken. Besviken över att det kändes som att du valde allting annat istället för mig. För valde du något annat så valde du ju automatiskt bort mig. Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Det var en signal, ett ställningstagande mot dig – jag hör inte av mig punkt. Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Du var så rolig, så omtänksam, du fixade och grejade och hade egna regler. Hos dig fick jag också farmor och mina fastrar på köpet, dom ingick liksom. Jag minns att när jag var hos dig på helgerna och vi korsade den där bron på söndagarna när jag skulle hem, bron som visade att nu är det närmre till mamma än till pappa. Då fick jag ont i magen. För jag ville bara vara hos dig. Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Men inte lika mycket nu. Jag var så arg på dig när jag var yngre, så besviken, frustrerad, ledsen. Men inte lika mycket nu. Nästan inte alls faktiskt. För idag, till skillnad från då så förstår jag att du inte valde bort mig, inte med vilja. Du är sjuk och det kommer du alltid att vara, det är inte ditt fel och du har inte kunnat göra något åt det. Och det handlar inte om mig. Mitt värde sitter inte i att du råkade bli sjuk. Jag har istället blivit vald, sedd och älskad av andra och på andra sätt än just av dig. Och den här dagen, fars dag, som gjorde så ont förut, den gör inte ont nu. Idag tänker jag på alla oss som inte har en pappa att fira på fars dag eller som har en men som inte har kunnat vara den pappan vi hade behövt.

Med dig i mina händer

Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer, men ändå har du aldrig varit så närvarande. Nu står jag här med dig i en liten urna. Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer men ändå har du aldrig varit så närvarande. Det känns inte som du ligger där i uran och skriker om att få komma ut, det känns som du funnit ro. Jag kan inte hjälpa att känslan av skam kryper sig på och känslan av skuld får blicken att vackla. Jag tänker på alla de gånger jag önskat att du vore död, alla de gånger jag desperat velat ha ett slut. Jag skäms och undrar om du kan höra vad jag tänker nu och om du kan se alla mina önskningar. Jag undrar om du kommer förstå? Förstå att jag plågades av ditt liv. Förstå att jag kände smärta i att se dig sjuk. Förstå att jag alltid skulle välja dig. Förstå att jag behövde ett slut. Jag har vaknat varje morgon i 10 år och undrat om detta är dagen du ska dö. Nu är den dagen här och att vakna imorgon utan att behöva undra ger mig ett lugn även om tomheten du lämnat kvar får mig att vilja skrika inombords. Tanken på att du aldrig kommer svika mig igen är en lättnad samtidigt som vetskapen om att det är på grund av att du inte finns här får mig att gå sönder. Pappa jag hoppas att du kan förstå. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag känner så. Nu står vi här, du i mina händer. Jag med en vacklande blick och tårfyllda ögon och ser ut över vågorna som slår mot klipporna långt bort och du i en liten urna i form av aska redo att få släppas fri. Jag behöver inte längre undra hur ont det kommer göra när du försvinner för nu känner jag smärtan. Jag behöver inte längre oroa mig för hur saknaden kommer att kännas för nu värker hela kroppen. Du lovade mig att den här dagen inte skulle komma på många år men jag visste alltid att du hade fel. Vinden tar tag i dig och jag får se dig en sista gång. När du sedan sjunker genom vattenytan bildar det de små kornen tillsammans med reflektionen från solen ett ljus. Sen försvinner det, du försvinner, jag ser dig inte mer. Det blir tyst och det känns som vindarna och vågorna stannar upp. Pappa du är fri

Ditt bidrag gör skillnad

Maskrosbarns arbete är viktigare nu än någonsin. Stöd vår verksamhet och bidra till barns rätt till en trygg barndom här och nu!

Välj summa nedan