ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
hero

Berättelser

Dricker din förälder för mycket, tar droger, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi är många som delar liknande känslor och erfarenheter. Ibland kan det vara skönt att få veta att man inte är ensam. På den här sidan kanske du kan känna igen dig i andras berättelser och tankar. Här skriver ungdomar och olika vuxna från organisationen om sina upplevelser.

 

Med dig i mina händer

Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer, men ändå har du aldrig varit så närvarande. Nu står jag här med dig i en liten urna. Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer men ändå har du aldrig varit så närvarande. Det känns inte som du ligger där i uran och skriker om att få komma ut, det känns som du funnit ro. Jag kan inte hjälpa att känslan av skam kryper sig på och känslan av skuld får blicken att vackla. Jag tänker på alla de gånger jag önskat att du vore död, alla de gånger jag desperat velat ha ett slut. Jag skäms och undrar om du kan höra vad jag tänker nu och om du kan se alla mina önskningar. Jag undrar om du kommer förstå? Förstå att jag plågades av ditt liv. Förstå att jag kände smärta i att se dig sjuk. Förstå att jag alltid skulle välja dig. Förstå att jag behövde ett slut. Jag har vaknat varje morgon i 10 år och undrat om detta är dagen du ska dö. Nu är den dagen här och att vakna imorgon utan att behöva undra ger mig ett lugn även om tomheten du lämnat kvar får mig att vilja skrika inombords. Tanken på att du aldrig kommer svika mig igen är en lättnad samtidigt som vetskapen om att det är på grund av att du inte finns här får mig att gå sönder. Pappa jag hoppas att du kan förstå. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag känner så. Nu står vi här, du i mina händer. Jag med en vacklande blick och tårfyllda ögon och ser ut över vågorna som slår mot klipporna långt bort och du i en liten urna i form av aska redo att få släppas fri. Jag behöver inte längre undra hur ont det kommer göra när du försvinner för nu känner jag smärtan. Jag behöver inte längre oroa mig för hur saknaden kommer att kännas för nu värker hela kroppen. Du lovade mig att den här dagen inte skulle komma på många år men jag visste alltid att du hade fel. Vinden tar tag i dig och jag får se dig en sista gång. När du sedan sjunker genom vattenytan bildar det de små kornen tillsammans med reflektionen från solen ett ljus. Sen försvinner det, du försvinner, jag ser dig inte mer. Det blir tyst och det känns som vindarna och vågorna stannar upp. Pappa du är fri.

Läs mer här
Sindra sitter med en katt i en stor fåtölj

5 frågor till Sindra

I samband med att Maskrosbarn fyller 15 år frågar vi några ungdomar om sin tid här. Sindra var en av de första ungdomarna som gick på Maskrosbarns läger. Vilka minnen har hon från den här tiden? Hur var ditt första möte med Maskrosbarn? Trots att jag hade en kompis med mig var jag fruktansvärt nervös innan. Om jag inte missminner mig (det var ändå 9 år sedan) gick vi på Escape Room. Efter 10 minuter var nervositeten som bortblåst. Alla vuxna var så snälla, fina och lugna. Jag kände mig direkt som en del av sammanhanget. Vilket är ditt bästa minne från din tid med Maskrosbarn? Alla nattstunder på läger, både som ungdom och som ledare. Det är något med att få ge och få trygghet precis innan det är dags att sova. Vad skulle du vilja säga till dig själv som 15-åring? Cheesy men - allt kommer att bli bra. Mycket bättre än vad du någonsin skulle kunna föreställa dig. Ta det bara lugnt. En klassisk Maskrosbarn-fråga, din BTS under den här tiden? Botten: Det finns ingen botten som inte, i retrospektiv, lett till en toppen eller en stolt. Men insikten om att det finns så många barn och unga vars vardag är en kamp är dock en ständig botten. Att det ska behöva vara som det är. Det känns väldigt tungt. Toppen: Att flytta hemifrån, nog den förändring som tydligast fick mig att känna att jag är min egen person. Stolt: Att jag har vågat gå emot rädslor, som delvis varit en konsekvens av uppväxten. Idag känner jag mig fri <3. Vad vill du hälsa till någon som är där du var för tio år sen? Våga vara sårbar och ta emot den hjälp och den kärlek som erbjuds. Lättare sagt än gjort att ta till sig som 13-åring dock.

Läs mer här
Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag. Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig. Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva. Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem. När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne. Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma. När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det. Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Läs mer här
självskadebeteende

Till dig som skadar dig själv

Till dig som skadar dig själv; du är inte ensam. Jag vet hur du känner. Det kommer inte alltid vara såhär. Och du... Och du kommer inte alltid känna att skada dig själv är den enda utvägen för att få tyst på det som spökar inuti dig. Det finns alltid många olika faktorer till varför vi reagerar och hanterar saker som vi gör. Och alla har olika sätt att hantera sina känslor på. När jag var fjorton så hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera den känslostorm jag upplevde varje dag. Jag kunde inte sätta ord på det jag kände, och ännu mindre hantera alla mina känslor. Utan att jag visste hur, eller varför så började jag skada mig själv. I början var det inte särskilt ofta, jag upplevde att det fick mig att släppa allting för stunden. Under de få sekunderna jag självskadade blev allting lättare, äntligen hade jag hittat ett sätt att hantera allting som hände runt omkring mig. Men herregud, vad fel jag hade. I två års tid, när det var som värst hemma med en pappa som var deprimerad och en mamma som var frånvarande och drack, skadade jag mig själv utan att någon runt omkring mig visste om det. Det blev bara värre och värre. Min ångest fördubblades och jag kände mig så ensam. Jag ville inte berätta för någon vuxen vad jag höll på med, delvis för att det var fel och delvis för att jag var rädd att få hjälp att sluta. Jag hade ju äntligen hittat någonting som gjorde mig lugn, och jag ville verkligen inte att någon skulle ta det ifrån mig. Det enda jag kunde kontrollera i min vardag som var fylld av oro, stress och panik var mig själv och mina självskador. Trodde jag i alla fall då. Det dröjde inte länge innan jag fastnade i det, det som inte var särskilt ofta ändrades på kort tid till varje dag. Kontrollen jag trodde att jag hade över mig själv gled ur mina händer, helt plötsligt blev självskadorna en del av mig. Någonting i min vardag som jag var tvungen att göra, kanske för att överleva. Eller kanske för straffa mig själv. Jag identifierade mig själv med mina självskador, en röst i mitt huvud malde på med att jag inte dög, att jag förtjänade det som hände mig. Jag var en vilsen fjortonåring, som gick i åttan i högstadiet och inte orkade någonting. Samtidigt så fanns det en liten liten del av mig som bara ville bli sedd. Som bara ville få hjälp och bekräftelse. Jag visste ju någonstans innerst inne om att det inte hjälpte, men jag satt fast i det och kunde inte ta mig ur det själv. Att sluta självskada var för stort för mig att klara på egen hand, det visste jag om. Jag hamnade så småningom hos barn och ungdomspsykiatrin hos en kurator som hette Jeanette. Jag grät på vårt första möte när mina föräldrar var med för jag orkade ju inte, jag orkade inte bära allting längre. Min mamma satt och strök mig över ryggen och pappa tittade bort. Efter några samtal hos Jeanette hamnade jag på en annan mottagning, där jag fick en ny behandlare. Allting klickade direkt. Ett hopp började gro inuti mig. Nu kanske allting äntligen blir bra igen, tänkte jag. Men det tog lite mer än ett år innan allting började vända så smått. Jag satt i hennes bil med en chai-latte när jag till slut sa orden högt för första gången inför mig själv och inför en annan vuxen människa. “Jag skadar mig själv. Och jag vet inte hur jag ska sluta.” Och där någonstans i samtalet fick jag en blick som bekräftade mig, och orden: jag förstår dig och tillsammans kommer du klara det här. Jag tvekade inte en sekund på henne, samtidigt som jag tvekade väldigt mycket på mig själv. Jag trodde att hela mitt liv skulle se ut som det gjorde då. Att jag aldrig skulle lyckas sluta skada mig själv. Jag minns att jag tyckte det var skönt, det var skönt att släppa det ansvaret och lägga det på någon annan. Alla mina tankar och känslor runt mitt självskadande hade jag hållit för mig själv, och nu fanns det äntligen någon annan som visste, som förstod och som dessutom hade kompetensen att hjälpa mig att ta mig ur det. Jag ska inte ljuga och säga att det var enkelt. För helt ärligt så är det något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Men jag kan också säga att jag aldrig någonsin ångrat att jag bestämde mig för att bryta mig fri från det. Vissa dagar ville jag bara ge upp, det kändes inte värt det och hjärtat slog i hundraåttio. Men på något sätt lyckades jag ändå, jag hittade andra strategier att använda mig av när livet kändes för överväldigande. Så som att måla, skriva, lyssna på glad musik, ringa en kompis eller gå ut och gå. Strategier som inte skadade mig eller någon annan, som varken fick mig att må bättre eller sämre, utan som hjälpte mig att komma fram till vad det var som gjorde att det blev lite jobbigt just då. Och hur jag skulle förhindra att det blev lika jobbigt nästa gång. Ju mer tid som gick, ju fler dagar jag klarade mig utan det, ju stoltare blev jag. Och ju enklare blev det att avstå från det. Med en del hjälp av min behandlare och en stark viljestyrka från mig själv så gick det. Så jag vill bara säga till dig som sitter där ute, som kämpar med dig själv och kanske använder dig av något sorts självskadebeteende och inte vet vart du ska ta vägen för allting gör så himla ont; du är inte ensam. Det kommer inte alltid vara så här. Du är värd så mycket bättre, och jag tror på dig. Och glöm aldrig att just du är värdefull och bra, precis som du är. Det är inte omöjligt att kämpa sig ur dåliga vanor, och du är stark nog att göra det. Det vet jag.

Läs mer här

Ingen

Elisabeth Hagborg skriver i boken Alkohol alkovråål. Ingen, jag säger ingen kan växa upp och leva vid sidan av eller med någon som dricker eller drogar utan att beröras på djupet till själ och hjärta Någon, inte många men Någon Någon enstaka Någon växer upp och lever vid sidan av eller med Någon som dricker eller drogar och får hjälp av Någon annan att förstå att det inte är Någons fel att Någon annan dricker eller drogar Alla, jag menar verkligen alla som växer upp och lever vid sidan av eller med Någon som dricker eller drogar har rätt att få förstå hur själ och hjärta berörs så att alla, jag menar verkligen alla kan få växa upp och leva inte bara överleva

Läs mer här

Dåtid, nutid, framtid

Känner ni igen den där känslan som ibland går igenom hela kroppen som får er att bli påmind om något ni tidigare gjort. Det kan vara en känsla som inrymmer lycka, sorg, skratt, rädsla, trygghet. Jag kan få en sådan känsla när jag exempelvis luktar på en parfym som jag någon gång haft och kopplar doften till ett speciellt minne. Blue fruit, en tesort kan också ge mig en känsla till ett minne som jag bli glad och varm av, den påminner om våra te stunder jag, mamma och mina systrar hade varje kväll. En sådan känsla fick jag i helgen men det var till en början inte någon glad känsla utan det var något konstigt men den. Jag och min pojkvän bodde i fredags på hotell. Trots att det låter långsökt kom det då ett ögonblick där jag än en gång insåg varför jag jobbar som ledare på ungdomslägret, varför jag chattar, svarar på mail och varför jag älskar allting som görs på maskrosbarn. Som sagt jag och min kära pojkvän checkar in på hotellet och redan där inryms jag av någon konstig känsla men jag inte riktigt där kan sätta fingret på varför det helt plötsligt kändes konstigt. Vi får våra kort för att öppna dörren, går upp för trappan, går genom korridoren för att ivrigt leta upp rumsnumret. Jag kommer på mig själv att jag då är glad, ännu mer ivrig men fortfarande känns det lite konstigt. Jag ber om att få öppna dörren, det kändes på något sätt viktigt för mig. Jag öppnar dörren sakta för att nästan smyga mig fram med blicken. Det är fortfarande spännande och nu går hela känslan igenom kroppen, det är svår att förklara exakt hur det kändes. Varför nu, det är ju bara en dörr på ett hotell?! Men nej jag inser efter att reflekterat det med mig själv att det är inte bara en dörr på ett hotellrum. Jag blir barn på nytt, helt lyrisk när handtaget ska dras ned för att se hur rummet ser ut och en påminnelse av hur livet är idag och hur det EGENTLIGEN va när jag var barn, när vi tillsammans i vår familj öppnade dörren såg oss omkring och instämde jämt med varandra att rummet var hur mysigt som helst och där skulle vi trivas jättebra, vilket det aldrig blev sen. Vad fick oss att tro att kvällen skulle bli mysig, trevlig utan bråk, och alkohol? Trodde vi att problemen skulle försvinna bara vi kom in på ett hotellrum? För att fortsätta mitt besök på hotellet i fredags så försvann känslan innan jag hann blinka, för nu är det mitt liv, mina val. Att idag öppna dörren till hotellet får en helt annan innebörd, och vet ni vad det bästa är? Jag har kontrollen i mina egna händer, jag VET att vi kommer att ha det trevligt. Jag VET att den kvällen blir bra, eller förresten alla kvällar blir trevliga och mysiga, och att det inte blir något knas. Jag har lämnat dåtiden och siktar bara framåt för jag kan inte hjälpa att min pappa att dricker. Jag, Mia älskar att jobba här och det är NI ungdomar som ger mig glädjen, ni är så insiktsfulla och starka. “Du behöver bara öppna ögonen och se din egen storhet. Välja att se din egen storhet. Välja att se din storhet istället för din litenhet. Hur kan jag säga så? Vi har väl fått olika mycket av livets gåvor? Ja, just det, vi är alla olika – för att det är tänkt så! Jag har just de talanger och gåvor som jag har fått av en särskild anledning. Så är det i min värld. Välkommen hit! Det är spännande och berikande att se på livets så. Vi har alla en uppgift och vi är helt perfekta för just den uppgiften. Så titta inte för mycket på andra (annat än för inspiration), utan sök inåt, för att hitta just din uppgift, den som du är skapad för. Den som du är perfekt för. Då faller alla bitarna på plats. Välkommen hem.”  

Läs mer här

I will learn to let go what I can not change

Poängen är att vi kan FÖRÄNDRA oss själva. Vi kan ALDRIG förändra någon annan, inte våra föräldrar, inte våra vänner, inte dem som inte förstår oss. Men oss själva. Hej alla fina! Förlåt att jag inte skriver så mycket, men jag ska erkänna en sak. Jag får faktiskt prestationsångest, och jag blir nervös. För jag vet att ni är så många, så fina, som läser det här och ska jag då skriva något vill jag att det ska bli så bra, så fint och så peppande som möjligt och jag vill INTE skriva något fel – för ni förtjänar så mycket bättre än så. Men nu tänkte jag skriva lite, jag fungerar väldigt bra på natten, jag brukar sitta ensam framför min dator och lyssna på vacker musik, i ett mörkt rum och reflektera över dagen som gått och över livet. Många många nätter när jag var yngre spenderade jag såhär, jag satt i min lilla lägenhet, där jag bodde för tillfället, (jag har flyttat 17 gånger de senaste 7 åren), men jag satt alltid där, framför min dator, med musik som väckte känslor, med min cola och mina cigaretter och bara grät ut i natten. Och jag skrev alltid, oj vad jag skrev, jag tänkte och skrev. Nätterna var min tid, min oändliga tid, morgondagen spelade ingen roll, jag kunde sitta uppe till 7 på morgonen dagen efter ibland, tills jag var klar och tillräckligt trött för att slockna direkt då jag la huvudet på kudden. Jag älskar mina kvällar så mycket, det är enda tiden på dygnet då jag inte känner mig stressad och känner att jag har egen tid. Kontroll och avkoppling. Det är egentligen inte alls därför jag skriver, för att berätta om mina kvällar, haha jag har en viss tendens att ordbajsa iväg och skriva om totalt orelevanta saker. Det jag ville skriva var att man kan förändra så mycket i sitt liv om man bara får verktygen. Ett av grundverktygen jag vill ge till er är att visa er att ni har ett val. Ni kan göra precis vad ni vill i livet, vilka omständigheter ni än kommer ifrån, hur dåligt ni än mår, hur pissigt folk än har behandlat er så är det fortfarande ni och bara ni som har kontroll över ert eget liv och med den kontrollen kan ni ta er hur långt som helst. Jag lovar ni kan! Jag har ofta varit orolig över alla mina små ”konstigheter” som jag har i min personlighet, konstigheter som jag fått efter att ha levt i en sån familj som jag levt i. Att jag har blivit en tidsfaschist och tar det så otroligt personligt och blir så jävla ledsen när folk inte kommer i tid för det handlar om respekt för mig. Att jag ställer alldeles för höga krav på människor och på mig själv. Att jag inte litar på någon endaste människa i hela världen. Att jag är ett kontrollfreak utan dess like. Att jag har en massa regler för mig själv för att känna att jag behåller min kontroll och min trygghet. Jag tror vi alla kan skriva långa listor med ”konstiga” lite hysteriska besatta personlighetsdrag som vi har fått av våra diverse störda hemförhållanden. Men poängen är inte att vi har dem. Poängen är att vi kan FÖRÄNDRA oss själva. Vi kan ALDRIG förändra någon annan, inte våra föräldrar, inte våra vänner, inte dem som inte förstår oss. Men oss själva. Och vem bättre att förändra, än sig själv? Fatta vad fantastiskt att vi kan göra det! Vilken jävla gåva!! Jag tycker det är fantastiskt att vi har den makten över vårt psyke och över våra liv, att vi kan förbättras och utvecklas, tänk vilket jävla helvete att veta att man har en hel drös osköna sidor (som faktiskt alla människor har), som gör att mitt liv blir mycket svårare att leva, och att jag inte kan förändra det. Hur party vore det? Det vore rätt jävla deppigt skulle jag säga. Men vilken tur att vi KAN förändra oss. Du kan bara ta ansvar för dig själv och ditt eget liv, gör det fullt ut! Så mycket som du orkar! Och inte för alla andras skull, inte för att du ska bli ”en bättre, perfekt människa” utan FÖR ATT DU FÖRTJÄNAR DET! du förtjänar så jävla mycket att stråla, utvecklas och bli ännu grymmare än vad du redan är! Att känna den feta segern när du jobbat på något som du vet kommer göra så att ditt liv blir mycket skönare och lättare. När du ser tillbaka och häpnar över hur långt du kommit i din utveckling och hur mycket bättre du nu mår! Det är en sån frihetskänsla! Frihet är verkligen det rätta ordet, för du har makt över ditt eget liv, vilket innebär att du har frihet! Och du förtjänar det så mycket. Jag tycker det är så himla spännande att man kan forma leran, som är ens personlighet, och välja åt vilket håll i livet man vill gå och vem man vill vara. Det är så jävla coolt och jag tycker att vi alla ska ta tillvara på den förmågan, den tar oss dit vi förtjänar att vara. Vi måste välja vad vi ska lägga ner energi på i livet. Tyvärr, hur mycket vi än önskar det, kan vi inte förändra miljön vi kom ifrån, vi valde inte vart vi föddes, vi valde inte våra föräldrar och dom kommer aldrig bli exakt så som vi vill ha dom. Vad vi än gör. Så låt oss inte slösa någon mer energi på att försöka förändra det – utan låt oss istället fokusera på att förändra det vi faktiskt kan. Våra liv och våran framtid. Tillsammans är vi så starka, och vi alla är så sjukt starka var för sig, tänk vad mycket ni gått igenom i era liv, ni alla är såna jävla överlevare och ni ska vara så stolta över er själva! Och klarade ni det här, då klarar ni fan allt! I will learn to let go what I can not change, But I will change whatever I can. /Kärlek från Denise

Läs mer här

Mammas gata

Jag gick i ett kvarter idag, som en gång var min hela värld. Förra sommaren bestämde jag mig för att åka tillbaka till Skåne, där jag en gång växt upp. Jag bestämde mig för att åka tillbaka till mitt barndomshem, jag var extremt pirrig och hade verkligen längtat efter att känna alla minnen. När jag stod framför mitt gamla hus på hundratals kvadratmeter så var det helt tomt, inte tomt på möbler utan helt uttömt på lycka och glädje. Vad som en gång hade varit min hela värld var bara ett gigantiskt gult fyrkantigt hus där lyckan inte bodde längre, den hade flyttat därifrån med min mamma. Min pappa hade kunnat bygga ut huset flera hundra kvadratmeter till, bygga en större pool eller köpa fler hästar till stallet, men det skulle bara bli tommare och tommare. För när min mamma flyttade därifrån fanns där ingen lycka, tillit eller trygghet kvar att hämta för mig. - Vi föds med tillit men var tar den vägen? Jag var tvungen att placera min trygghet och tillit inom mig, det tog ett tag, men jag lyckades och gör det fortfarande. Det är så viktigt att våga synas, att våga sticka fram hakan och visa vilka vi är. Människor mäter, väger och sätter pris på varandra. Människor som gör sånt är inte människor vi älskar, människor som då inte är viktiga för oss, så varför ska vi bry oss? Jag tänker sluta bromsa och börja leva fullt ut. Min mammas gata ligger inte där den en gång låg. Jag kommer att gå på hennes gata över hela jorden, för min trygghet finns inom mig. Jag vet att du har alla de resurser du behöver för att leva dina drömmars liv, så LEV – VIVIR. Jag älskar dig mamma Michaela

Läs mer här
dikt

Risker

Här kommer ännu en dikt! Att skratta är att riskera att verka löjlig. Att gråta är att riskera att verka sentimental. Att sträcka ut en hand mot en annan människa är att riskera att bli involverad. Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag. Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem. Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka. Att leva är att riskera att dö. Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad. Att försöka är att riskera att misslyckas. Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta några risker alls. En människa som inte riskerar någonting, gör ingenting, har ingenting och är ingenting. Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte lära, känna, förändras, växa, älska, leva. Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav, hon har förnekat sin frihet. Bara en människa som tar risker är fri.  

Läs mer här
Utsträckt hand med en blomma i

Det finns ingenting som du inte kan göra

Du kan göra precis vad du vill. Det gäller bara att bestämma dig för vad det är du faktiskt vill göra. När du väl bestämt dig vilken väg du vill gå, så har du styrkan att göra det. Du kan göra precis vad du vill. Det gäller bara att bestämma dig för vad det är du faktiskt vill göra. När du väl bestämt dig vilken väg du vill gå, så har du styrkan att göra det. Under mina tonår kände jag ganska ofta att jag var otillräcklig, jag försökte och försökte, men nådde aldrig riktigt dit jag ville. Men sen insåg jag att jag hade gått helt fel väg. Efter detta, började jag lite trevande om igen. Efter det tog det inte lång tid innan jag kom på fötter igen och insåg hur stark jag faktiskt kunde vara, och egentligen varit hela tiden. Du kanske inte tycker du räcker till, att du inte är så bra som du borde vara. Det är mycket man kan känna, framförallt under tonåren, men speciellt som tonåring när det inte är helt lätt hemma, oavsett anledningen till att det är så. Vad jag vill att ni ska veta,är att ni räcker till, precis så som ni är. Det ni borde göra är bara att tänka efter ordentligt på var ni vill och sedan på hur ni ska komma dit. Dagen då jag tog studenten är än idag den lyckligaste dagen i mitt liv. Det var en sak som sas till mig som jag minns extra starkt. Min rektor var inne hos oss i klassrummet och vi pratade om hur det kändes och sådär. Det han sa sedan var ”Du förtjänar det här.” Och det var första gången i mitt liv som jag med lycka kunde känna att jag faktiskt kunde tro på honom. Det finns ingenting som du inte kan göra, så länge du vet vad det är du vill.

Läs mer här

Du har allt du behöver

Jag vet inte hur många av er som faktiskt kan känna igen er i det här, men en sak som slog mig häromdagen, var hur mycket skrivandet faktiskt hjälpte mig att ta mig genom de där svåra dagarna... Jag vet inte hur många av er som faktiskt kan känna igen er i det här, men en sak som slog mig här om dagen, var hur mycket skrivandet faktiskt hjälpte mig att ta mig genom de där svåra dagarna jag brukade ha. Jag har älskat att skriva ända sedan jag lärde mig det i lågstadiet, men vad jag tänkte på var inte just skrivandet, utan vikten av att ha något som hjälpte mig att ventilera. Jag ska inte gå in på exakt hur jag har växt upp eller vad jag varit med om, men något som jag alltid haft, precis som alla andra människor omkring mig, är mindre bra dagar. Dagar då jag ifrågasatte meningen med varför jobbiga saker var tvungna att hända mig. Visst hade jag människor som jag pratade med, människor jag kunde vända mig till, om än att det tog emot just då. Det var de dagarna jag skrev som mest dikter och dagboksinlägg, ibland även noveller. Det kanske inte är att skriva som hjälper för just dig, det kanske är att rita, sjunga, sporta, lyssna på musik eller något annat som du gillar att göra. Det viktiga är att du känner att det är något du älskar att göra. Något som inte blir påverkat av allt annat som pågår omkring. Det blir mycket att hantera ibland, och det kan kännas som om man kanske inte kan berätta just allt för någon. Det som är bra då är att inte hålla det inom dig, utan släppa ut det, även om det inte blir att du berättar om det, så kan det vara att du känner att tankarna släpper så fort du känner doften av stallet, får en penna i handen, musik i öronen eller känner känslan av utmattning efter ett träningspass. Absolut bäst är att ha någon att prata med när det kommer sådana dagar. Men det är också skönt för en själv att känna att man har något eget, något som man känner att man brinner för. Jag vet att det är många andra som skriver för att ventilera, precis så som jag gör. Men det jag skriver är för att hjälpa mig och ingen annan så det kvittar egentligen vad andra gör. Tänk efter, vad är det du brinner för?

Läs mer här

Du är perfekt

Här kommer en av mina favoritdikter, som jag vet är en av många maskrosbarns favorit! Det är budskapet som jag vill skicka med er över helgen! Du är perfekt Har du förstått det ännu? Du är född unik och helt perfekt som du är och ingenting du gör eller säger kan ändra på det. Du behöver bara öppna ögonen och se din egen storhet. Välja att se din storhet, istället för din litenhet. Hur kan jag säga så? Vi har väl alla fått olika mycket av livets gåvor? Ja, just det, vi är alla olika – för att det är tänkt så! Jag har just de talanger och gåvor som jag har fått av en särskild anledning. Så är det i min värld. Välkommen hit! Det är spännande och berikande att se på livet så. Vi har alla en uppgift och vi är helt perfekta för just den uppgiften. Så titta inte för mycket på andra (annat än för inspiration), utan sök inåt, för att hitta just din uppgift, den som du är skapad för. Den som du är perfekt för. Då faller alla bitarna på plats. Välkommen hem.

Läs mer här

Vad betyder ett läger?

Att åka på maskrosbarns läger har betytt väldigt mycket för mig. Det har betytt allt. Jag blev hel, och vågade börja tro på mig själv. Varje dag fick jag förståelse, omtanke och kärlek. Såhär beskriver en 15-årig flicka som har varit på våra läger, vad läger betyder för henne. Att åka på maskrosbarns läger har betytt väldigt mycket för mig. Det har betytt allt. Jag blev hel, och vågade börja tro på mig själv. Varje dag fick jag förståelse, omtanke och kärlek. Jag fick vara jag. Varenda dag fick jag höra fina och bra saker om mig själv, av både andra deltagare och ledare, vilket ledde till att min självkänsla och mitt självförtroende steg. Jag släppte mycket skuldkänslor, eftersom ledarna flera gånger varje dag berättade för mig att ingen som hänt var mitt fel, att det inte var mitt ansvar och att jag har rätt att må bra. Tillslut började jag tro på det, jag började mer och mer känna att det var rätt. Dygnet runt fanns alltid ledarna för oss, om vi skulle behöva prata. Det fanns alltid tid. Vi var det viktigaste, att vi skulle må bra, och känna oss trygga var viktigare än all tid i världen. Innan jag åkte på lägret, så trodde jag inte att några dagar skulle göra skillnad, men när jag kom hem insåg jag att lägret hade förändrat mig mer än vad jag nånsin kunde tro. Jag mådde mycket bättre, var starkare i mig själv, var stolt, och klarade av vardagen mycket bättre än innan. Inget tack i världen räcker till för det dom gjort för mig.

Läs mer här

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här

Var är jag underbar?

Det skulle varit så enkelt om det fanns en vägskylt på vägen till den jag är där det stod LYCKA. Hit ska du om du söker lyckan! Helst en röd blaffig skylt som man såg på mils avstånd. Det är svårt att hitta den, men när man väl gör det så känns det som ett varmt om omfamnande ”Välkommen hem”. På vår väg till den vi är så tar vi ju tyvärr ibland genvägar och går fel vilket vi får igen senare då vi får gå hela vägen tillbaka och ta rätt väg vid vägskälet. När vi går tillbaka så är vägen ibland mörk och ensam, men kanske hittar vi en maskros som växer längs vägkanten? När vi ser de små bladen lysa av sin starka gula färg, så får den lilla blomman oss att tänka på styrkan, eld och kärlek. Krafter som får oss att hitta rätt igen, krafter som får oss att fortsätta leta efter den röda skylten. När vi har passerat vägskälet så tar vi en annan väg tillsammans och möter fler maskrosor längs vägkanten. Nästa gång vi kanske går fel så vet vi att vi har varandra och våra krafter. Nästa gång vi går fel så är vi inte ensamma. Jag vet att alla söker efter LYCKAN, jag ser det varje dag, i mig själv och andra. Vad är det vi letar efter då? Hur ser LYCKAN ut? Är den rosa, blå, fyrkantig, mjuk eller platt? Det kan vi nog bara själv svara på. Av vad blir du lycklig? Hos vem eller var är du underbar?

Läs mer här

Älskade mamma

Jag pratade precis med min mamma i telefon, hon sa att hon hade brutit ihop igår.  Hon har gått ner i dos på sin Litium medicin, som hon äter för att hon är Bipolär för ungefär tre veckor sedan. Det har gjort att hon själv har känt sig aggressiv och ledsen. Mamma grät och sa att hon var ledsen för att hon hade varit elak på senaste tiden, hon känner ofta väldigt mycket skuld för sitt beteende. Och jag försöker gång på gång uppmuntra mamma, säga att det kommer bli bättre när hon höjer sin dos igen... Jag blir imponerad över hennes insikt, att hon kan koppla ihop varför hon mår dåligt och hur hon ska kunna må bättre. Det är inte alltid det har varit så. Ibland måste man tillåta sig själv att man mår dåligt, om man vet orsaken till varför man mår dåligt och har en plan på hur man ska kunna må bättre så tycker jag att man ska tillåta sig att gråta. Stänga in sig i sovrummet, tycka synd om sig själv.. Bara för en stund. Alla människor mår dåligt ibland, bara att så väldigt få vågar erkänna det för sig själv och andra. Min pappa hade åkt hem till mamma igår och sovit över, hållt mamma i handen när hon grät. Då blir jag helt varm i hjärtat. Mina föräldrar flyttade isär för 6 år sedan, de har verkligen haft sina turer upp och ner, sagt att de hatar varandra. Men när det verkligen gäller ställer de upp på varandra, det är det som är familj. Vi är verkligen en konstig familj, där alla har konstiga beteenden och lite annorlunda relationer till varandra, men det finns väldigt mycket kärlek, när det verkligen gäller. Jag ville bara säga att jag älskar min mamma, så otroligt mycket. Även om hon ringer mig och gråter och mår jättedåligt så är hon min mamma, och så länge jag inte tar på mig hennes känslor så är det okej för mig att stötta och uppmuntra henne. Jag vet att det inte är min uppgift att få henne att må bra, det kan jag inte. Det lämnar jag till hennes psykolog och läkare, men jag kan finnas där och visa att jag bryr mig.. Jag får inte länge en isande känsla i magen när mamma ringer och säger att något har hänt och att hon mår jättedåligt, jag slänger inte mig in i en taxi, jag är inte tyngd resten av dagen. Min mamma är väldigt sjuk, det har jag accepterat. Jag kan inte göra henne frisk, men jag har rätt att älska henne så mycket som jag vill!

Läs mer här

Varför såg du mig inte?

När hon ringer och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag behövde det. ”Alla såg ju och visste hur du hade det, men vi tänkte att det inte var vår sak”. För ett tag sen blev jag uppringd av en släkting, hon hade sett att jag arbetade på Maskrosbarn och hörde nu av sig för att fråga hur jag mådde. Jag har firat jul med hennes familj sedan jag var cirka 7 år gammal, en vanlig trygg familj. Hon har sett mig som litet barn sitta tyst och rädd för att synas, rädd för att göra fel. Förskräckt för vad som skulle hända om jag inte gjorde som de vuxna ville. Hon har också sett mig som tonåring fylld av ångest på grund av allt det kaos som rådde hemma. Allt det kaos alla låtsades som att det inte existerade. Julen var den perfekta högtiden för att spela den perfekta familjen. Det var lite så det var för oss, yta var viktigt, ingen skulle få se våldet som ständigt pågick bakom stängda dörrar, utåt sett var vi en perfekt familj. Det var så långt ifrån sanningen. När hon ringer mig och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag kanske hade behövt det. Jag hinner inte ens fråga henne det för hon säger ”alla såg ju och visste hur du hade det” innan jag hinner säga något säger hon i försvar ”men vi tänkte att det inte var vår sak att säga något, vi vill inte komma och röra upp något”. Jag vill skrika rakt ut när hon säger det. Inget av det som hände var hennes fel MEN hon hade kunnat hjälpa mig. Hon hade kunnat ta det där vuxenansvaret och kanske besparat mig från lidande. Men jag säger inte det för jag hör sorgen och skuldkänslorna i hennes röst och jag vill veta hur hon tänkte, jag vill förstå. Så jag låter henne fortsätta berätta. ”Vi visste redan från början att du inte hade det bra, vi höll aldrig med om hur de behandlade dig och vi gick aldrig på den där fasaden. Idag kan jag tänka att jag borde gjort något men det var som att jag inte ville lägga mig i. Istället försökte vi ge dig en trygg plats, någonstans dit du kunde komma när du ville. Berätta att du alltid var välkommen hit, vi åkte gärna flera mil för att hämta dig. Men för varje jul såg jag ju hur det bara blev värre och värre. Jag trodde att jag gjort rätt som inte la mig i men jag ångrar det nu”. När hon berättar det vet jag inte vad jag ska säga, det var ju aldrig hennes fel och allt det där andra hon och hennes familj gjorde för mig betydde ju så mycket. Tårarna kommer och allt jag får fram är ”jag önskar att du hade lagt dig i”. Samtalet avslutas och jag kan inte ge henne det hon vill ha, hon vill ju höra att jag förstår att hon inte gjorde något och att jag förlåter henne. Men jag är inte där ännu, jag kan inte göra det, det gör fortfarande för ont att någon som ville mig så väl tillät mig fara så illa. Hennes ånger är stark och jag vet att hon inte är ensam, snart kommer julen och det är många av oss vuxna som möter barn och ser hur svårt de har det. Vi vuxna kanske tror att vi gör det rätta när vi inte lägger oss i, när vi inte skapar dålig stämning, men så är det inte. Lägg er i, skapa dålig stämning och stå upp för barnen som behöver dig. Om du vet att ett barn inte har det bra erbjud dem mer än en trygg famn, erbjud dem mer hjälp. Jag hade önskat lite mer dålig stämning och fler vuxna som vågade stå upp för mig och som inte var rädda för andra vuxna runtomkring mig. Jag vet att det hade gjort all skillnad.

Läs mer här

Leva med våld

I många år tänkte jag att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag. Jag tänker tillbaka på det som oftast känns som en evighet sen men som stundtals kan kännas som igår. Ibland tycker jag att jag hör andra beskriva hur det fanns bra och dåliga dagar. Att vissa dagar så kändes det bra i familjen och vissa inte, jag har aldrig kunnat relatera till den känslan. För mig var det konstant, det psykiska våldet fanns där varenda sekund. Det var som att det satt i väggarna, vissa dagar var värre än andra men det fanns alltid där. Det har varit svårt för mig att sätta ord på det, vad jag egentligen menar när jag säger att det alltid fanns där. Det handlar nog om att jag i många år tänkte att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag. Det var både psykiskt och sexuellt men jag kunde inte sätta ord på det och jag hade aldrig hört någon prata om det på ett sätt som jag kunde relatera till. Det fanns som sagt både bra och dåliga dagar, minnena från de där dåliga dagarna lever såklart starkare i mig, kan fortfarande komma och besöka mig och påminna mig om hur det en gång var. Men alla de andra dagarna då gick jag och väntade och oroade mig för när det skulle smälla, när skulle det bli en dålig dag. Jag låg vaken om nätterna, även de nätter jag fick vara ifred, och väntade på smällen. Så small det och livet stannade upp, allt försvann, jag försvann och där och då kunde jag inte känna något. Det var som att jag kopplades bort från världen, befann mig i ett tomrum, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan tårarna, ångesten och rädslan skulle komma tillbaka. Jag förstod nog inte ens själv vad det var som hände inom mig då. Idag vet jag att det är en vanlig reaktion att känna sig bortkopplad när något väldigt svårt, stort och traumatiskt händer en. Jag var osynlig hemma. Min mammas man ville aldrig ha mig där, jag var inte en del av den familj vi så vackert visade upp utåt. Jag kan räkna på en hand de gånger han pratat med mig och vad han då sagt, att han inte ville att jag skulle bo där, att jag är ful och äcklig, att jag var precis om min pappa och att jag var värdelös. Det fanns en stämning där jag bodde, en stämning som gick att ta på. Jag hittade mina strategier i allt det här, sånt som hjälpte mig att överleva och hantera situationen. Men jag önskar att jag hade fått höra att det som hände mig inte var okej, att jag hade rätt till hjälp och stöd. Det tog mig många år innan jag kunde sätta ord på vad som egentligen hände där bakom stängda dörrar. Min familj hade ingen kontakt med socialtjänsten, ingen var uttalat sjuk och ingen hade någon kontakt med vården. Det kändes ofta som att jag var den enda som såg mitt hem och min familj på det sättet jag gjorde det. Ibland trodde jag till och med att jag inbillat mig eller hittat på. För alla andra låtsades ju som att inget hänt. Men så var det inte, det som hände var högst verkligt och lever på många sätt kvar inom mig än idag. Idag möter jag många ungdomar som beskriver liknande känslor och upplevelser. Jag ser den där tveksamheten som också fanns inom mig och jag får berätta för dem att de inte är ensamma, att vi är flera och att de inte ska behöva ha det såhär. Det skulle jag också vilja säga till dig som läser det här och känner igen dig; du är inte ensam, vi är många och det finns hjälp att få. <3   Du kan läsa mer om våld och vad det är här. 

Läs mer här

Sex år av mobbning

“Lärarna tog mig ofta åt sidan och berättade att dom förstod varför jag var mobbad. Jag såg ju ändå ut som jag gjorde.” Allt började den där dagen jag var 9 år gammal och skulle börja trean. Jag älskade skolan och jag var så taggad på att få lära mig saker som jag förut aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle få lära mig. Allt började den där dagen då jag var 9 år gammal och skulle börja skolan. Från den dagen har jag varje dag fått höra hur värdelös och äcklig jag var, dom kränkte mitt självförtroende och spottade på min självkänsla, varje dag, i 6 års tid. Det blev år av gråt och timmar av hat mot mig själv. Hur kunde någon ta sig rätten att trycka ner varje del av mig, varje bit av mig förstördes, liiite mer för varje dag som gick. “Du borde skjutas” Halvvägs in i trean var jag en helt annan tjej, jag hatade skolan och jag hatade mig själv. 9 år gammal. Då ska man väl knappt veta vad hata betyder? Något som började med att jag inte fick vara med och leka slutade med dödshot, orden blev allt elakare och dom gjorde saker mer öppet. Och vem var jag i det hela? vad hade startat allt, och vem hjälpte mig? Det var så få gånger jag vågade stå upp för mig själv, och allt för ofta trodde jag på det dom sa om mig, men någonstans i det hela slutade jag aldrig vara mig själv, och en del av mig tror att det var anledningen till att mobbningen startade från första början. Jag vägrade vara någon annan och jag var mig själv vägen ut. Och hjälpen, den hjälp jag aldrig fick. Min mamma fanns vid min sida dag som natt under alla dom här åren och hon står kvar på samma plats än idag. Rektorn ville att jag skulle byta skola och lärarna mobbade mig minst lika mycket som eleverna. Hela mitt förtroende för vuxna försvann och jag vägrade prata med dom. När jag till slut efter 6 år av mobbning fick kontakt med Maskrosbarn, ändrades mitt liv. Jag valde att byta skola, inte för att JAG var svag utan för att man kommer tillslut till en punkt där man antingen kan välja att bli sparkad på eller kliva upp och gå därifrån. Idag mår jag bra och har ett liv som jag vill ha, jag älskar mig själv och låter inte någon trycka ner mig. Jag klarade skolan, och idag står jag här och är sjukt stolt över mig själv. Idag kan jag prata med vuxna och idag hjälper jag andra i samma sits. Låt aldrig någon få DIG att må dåligt över vem du är, låt ALDRIG någon trycka ner och spotta på den du är. du är unik och du behövs, varje del av dig behövs.

Läs mer här

Skolan är inte en måttstock för hur värdefull du är

När jag gick i högstadiet och i gymnasiet så var det alltid samma sak i slutet på varje vårtermin. Det var en helt sanslös hets kring betyg, inlämningar och livsavgörande prov! Jag kan fortfarande höra lärarnas domedagsord i klassrummet ”Om ni inte klarar det här provet eller lämnar in i tid så kommer ni inte kunna få några betyg”. Konsekvensen kunde vara att inte bli behörig till gymnasiet, att vara tvungen att läsa om samma kurs eller inte få något slutbetyg till studenten. Om man inte kom in på gymnasiet så var livet över. Om man var tvungen att läsa om en kurs så fick man inte längre ha samma schema som sin klass och därför skulle man hamna utanför. Fick man inte något slutbetyg till studenten så kunde man inte söka till någon högskola eller universitet. Ville man göra det så var man tvungen att läsa upp sina betyg på komvux, och då hade man helt plötsligt sämre chans att komma in på den där utbildningen man ville gå på. Livet var alltså över. Ville man hoppa av gymnasiet, för att plugga inte var ens grej, då var livet också över. Livet var såklart inte över, men det kändes ju som att det skulle vara det om man inte klarade av att fixa alla de där proven, inlämningarna och betygen! Oavsett om du tycker att skolan suger, om du mycket hellre skulle ägna din tid åt något arbete eller kanske något kreativt, eller om du vill ha höga betyg och plugga vidare efter gymnasiet – så vill jag säga något jätteviktigt till dig. Livet är inte över om du inte får det där betyget du ville ha. Livet är inte över för att du inte får det där betyget som andra säger åt dig att du ska ha. Livet är inte över om du inte blir behörig till gymnasiet direkt efter 9:an. Framförallt, så är du inte en misslyckad person som inte förtjänar ett gott liv på grund av hur du presterar i skolan. Skolan är ett verktyg för dig, så du kan göra det du vill i ditt liv. Skolan är inte en måttstock för hur värdefull du är. Jag gick knappt i skolan alls under högstadiet. Under vårterminen i 9:an var jag i skolan typ 4 timmar i veckan. Jag gick ett år på Individuella programmet för att bli behörig till ett ”vanligt” gymnasieprogram. Jag hade asmycket frånvaro under hela gymnasietiden och ett anpassat schema för att kunna ta mig ända fram till studenten utan att bli helt sönderstressad. För så var livet då, att jag helt enkelt inte kunde plugga ”som vanligt”. Och det var ju hur bra som helst att jag kunde anpassa min skolgång och plugga i min egen takt! Jag hade inte ett fullständigt slutbetyg till studenten. Eftersom jag ville plugga vidare (för att kunna jobba med det jag vill) så fick jag läsa ett par kurser på komvux för att få högskolebehörighet. Just den skolan jag ville gå på hade dessutom ett ”alternativt intag” där man fick göra ett prov och gå på en intervju. Då räknades liksom inte hur höga betyg man hade och då kunde jag komma in på min utbildning ändå! Det finns alltså många vägar att gå och det finns många möjliga vändpunkter. Kanske har du ingen aning om vad du vill göra? Då är livet inte över. Du behöver bara lite mer tid att upptäcka vad du tycker är roligt! När du kommer på det, om 6 månader eller tio år, så finns det vägar för dig att börja vandra då. Ibland är det svårt att komma ihåg att man är bra, även när det inte går bra i skolan. Ibland är det svårt att komma ihåg att det inte är att misslyckas när kroppen och själen inte mår bra av prestationskrav. Ibland är det svårt att komma ihåg att du är värdefull, oavsett vad du har för betyg i matte.

Läs mer här

Som person har jag rätt att må bra fastän andra mår dåligt

Hösten 2013 blev min pappa häktad. Jag hade nätt och jämnt lappat ihop min relation med honom och bodde hos honom ett kort tag innan polisen kom och tog honom. Min pappa lider av psykisk ohälsa och är blandmissbrukare. Vår relation har under de senaste åren varit väldigt påfrestande för mig eftersom jag inte själv mått bra eller varit stabil. När han åkte in, så åkte han in med restriktioner, vilket innebär att man inte får veta vad han är misstänkt för eller ha någon som helst kontakt med honom. Det är svårt att förklara för någon som inte själv vet hur det känns när polisen kommer och tar ens förälder ifrån en. För mig var det både en sorg samtidigt som det var en lättnad. När han satt i häktet så visste jag ju vart han var och jag visste att han var vid liv. Samtidigt så visste jag om att han mådde otroligt dåligt, och jag fick ju inte träffa honom. Under tiden han satt i häktet blev jag väldigt destruktiv, jag grät väldigt mycket inlåst på skoltoaletten eller hemma. Det gick inte en dag utan att jag hade ångest. Jag kunde inte förklara för någon hur ont det gjorde i mig att inte få träffa honom, och så fort jag sa att han satt i häktet så var det ingen som riktigt reagerade på hur det var med mig. Jag kände mig väldigt liten, ensam och sviken. Under de månaderna så försvann hela min person, jag blev väldigt introvert och var inte mig själv. En ledare på maskrosbarn sa det till mig på ett höstlovsläger jag var på: “Du är inte dig själv, du är inte alls som du var i somras. Man kan se att du mår dåligt.” Och jag var lättad över att någon såg, att någon vågade säga det till mig. Det var skönt för mig att höra att man kunde se på mig hur ont det gjorde på insidan. Det gjorde det också enklare för mig att prata om hur det var hemma, hur tomt och meningslöst allting kändes inuti mig. Och det fick mig också att inse hur mycket min pappa påverkade mig och hur mycket makt han hade över mitt liv och mitt mående. Det fick mig att stanna upp och tänka till, ville jag verkligen att han skulle få påverka mig såhär mycket? Och kretsar allting verkligen runt omkring honom? Och mitt svar var nej. Jag vet själv hur svårt det är att inse att man är en egen person, att man styr över sitt eget liv och över sina egna känslor. Jag påstår inte att man inte ska vara ledsen om man är det, för då ska man absolut få lov att vara det. Men att inte låta ens förälder kontrollera hela ens liv och ens känslor, det tror jag är rätt så viktigt, trots att det är väldigt svårt när man befinner sig mitt i alla sina känslor. Det har tagit mig två år att acceptera att han inte är mitt ansvar, och att jag inte behöver må dåligt bara för att han gör det. I början var det mycket skam och skuldkänslor inblandat, jag kände mig hemsk som mådde bra när jag visste om att han mådde dåligt. Ibland lät jag skuldkänslorna ta över, och ibland stannade jag upp, tog ett djupt andetag och sa till mig själv att det är han som är min förälder och inte tvärtom. Att jag förtjänar att ha ett bra liv och må bra trots att han inte gör det. Och jag vet att det är väldigt svårt att komma dit, för någon kanske det tar två veckor medan det kan ta tio år för någon annan. Man får inte glömma att vi alla är olika människor och behöver olika mängd tid på oss, att det ser olika ut från person till person. För tre dagar sen fick jag reda på att min pappa kommer få avtjäna ett fängelsestraff på ett år. För mig känns det jättejobbigt och det får lov att göra det för tillfället. Jag accepterar att det är så jag känner och att just nu så är det jobbigt för mig. Däremot så tillåter jag mig själv att skratta och ha roligt, om så bara för stunden, för jag vet om att det är det som kan få mig att må bättre till slut. Missförstå mig inte, jag älskar min pappa mest i hela världen. Han är en av de roligaste och finaste människorna jag någonsin träffat. Däremot väljer jag att vara min egen person, och ta hand om mig själv på bästa sätt. Innebär det att inte ha hans tyngd på mina axlar och acceptera att det är såhär han är och alltid har varit, så är det det jag måste göra. Och det är det jag gör, dagligen. Min pappa är som vilken annan människa som helst, och även han gör misstag. Jag har aldrig känt något hat gentemot min pappa efter allting som har hänt, men jag ogillar hans handlingar, inte honom som person. I mina ögon kommer han alltid vara världens bästa pappa, oavsett om han missbrukar eller börja dricka igen. Han har ju trots allt faktiskt format mig till den person jag är idag, och det kommer jag aldrig sluta vara tacksam för. Syftet med det här är att det faktiskt är okej att må bra, fast andra mår dåligt. Och att inse att vi alla fungerar olika, att det jag tycker är svårt kanske du tycker är enkelt och vice versa. Det är okej att inte alltid må bra, att gråta och att be om hjälp. Det är okej att vara ledsen och få känna precis som man gör, att få gå vidare och få vara sig själv. Det är okej att inse att ens förälder kanske aldrig blir frisk, det betyder inte att man har gett upp på sin förälder, det betyder bara att man tillslut kanske kan finna någon slags ro över hur det varit och hur det kommer att bli. Men det viktigaste av allt är att det är okej att tillslut – äntligen – få bli hel igen. /Lägerungdom på Maskrosbarn      

Läs mer här

Till vuxna

"Det är när du som vuxen börjar med tre enkla saker, lyssnar, bryr dig om och stannar kvar, som ungdomen du försöker nå kommer att ta emot din hand. Jag förstår att det är svårt att ha tålamod när du gång på gång blir avvisad, men jag ber dig: fortsätt. För det är inte konstigt att många unga är skeptiska, rädda och avvikande när de träffar dig. Försök att tänka på vad som kan ha hänt innan, försök att sätta dig in i ungdomens perspektiv istället för att bli arg eller frustrerad. Många ungdomar pratar om hur vuxenvärlden svikit gång på gång, det är inget påhitt. Säger man att vuxenvärlden har svikit, så har den gjort det, och det spelar inget som helst roll på vilket sätt den har gjort det. Har den gjort det så kommer det krävas tid innan man som ungdom överhuvudtaget vill veta av en vuxen igen. Så istället för att då bli arg eller frustrerad, tänk då på att det kräver tid. För hur skulle du känt? Om du stötte på 5 ormar, som alla gick till attack, skulle du då lita på den 6:e? Men ju mer kärlek, tålamod och tid du ger, desto mer och mer kommer du märka att ungdomen släpper in dig, tro mig. För det är faktiskt det enda som krävs, tid, tålamod och kärlek. Visa för ungdomen att du inte kommer vara den 6:e ormen som biter. Du kommer då att göra stor skillnad för personen du försöker komma nära. Du kan få ungdomen att våga lita på fler vuxna, släppa in fler och tillslut få upp ett förtroende igen. Så snälla, du underbara person som verkligen försöker, fortsätt. Du kommer att göra skillnad i personens liv, och både du och ungdomen kommer få lära er nya saker. Tack på förhand.” /Lägerungdom steg 3 ”Vissa frågor ställer man, inte för att man vill ha ett svar, utan en bekräftelse. Bekräftelsen att se om någon bryr sig egentligen. Sviken kan jag bli och förlåtelse letar jag. Lyssnar ni eller hör ni? Ser ni eller tittar ni bara på mig när jag går förbi? Jag antar att ni inte bryr er eftersom ingenting har hänt men jag letar efter hjälp utan att ni hjälper mig igenom detta. Ni håller med men i ert undermedvetna säger ni emot, för jag är ju bara 13 år, aldrig liten som stor. De största går först” /Lägerungdom steg 3 Det här är viktigt att tänka på när ni möter barn och ungdomar • Vi ska inte behöva söka kontakt utan det är bra om du som vuxen frågar försiktigt och flera gånger hur vi mår, hur det är och hur det är hemma. Det kan vara svårt när man som barn inte fått säga vad man känner att söka kontakt. • Anpassa samtalet efter ungdomen du möter för att vi ungdomar är precis som ni vuxna, funkar och uttrycker oss på olika sätt. • Om ni ser att vi inte mår bra våga fråga, var beredd på svaret och ha tid! • Var inte rädda för att höra av er, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Oftast vill vi att ni hör av er men vi vågar inte säga det. • Om du får veta något om oss så är det för att vi har förtroende er så skicka inte vidare oss utan lyssna på vad vi har att säga och gör det du kan innan du fattar några beslut. • Gå inte bakom ryggen på oss, berätta vad som händer och säg vad ni tänker göra innan ni gör det. • Blunda inte för de av oss som mår dåligt, vi behöver er. Och till dig som känner att du inte har resurserna för att hjälpa oss tänk på att oftast så handlar det bara om en kram, ett samtal eller ett sms. En trygg vuxen räcker.

Läs mer här

Stå ut, för allt det du kommer bli

Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut om jag ska ringa ambulans eller polis först. Jag klarar det. Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut roten ur 54. Jag går sönder. Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut om jag ska ringa ambulans eller polis först. Jag klarar det. Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut roten ur 54. Jag går sönder. Jag vet att det inte är lätt att koncentrera sig på matteboken när allt man undrar är vad som kommer hända om två timmar och elva minuter när man måste gå hem. Hem till vad? Kommer mamma vara full? Kommer hon ens vara vid liv? Kommer pappa vara aggressiv? Kommer det alltid vara såhär? Jag vet hur tungt det är att vara rädd hela tiden. Hur det är att skrika för döva öron. Att be framför stängda ögon om svar från ihopsydda munnar. För jag är också ett maskrosbarn. När jag var åtta år ringde jag själv till socialen och frågade dem om de kunde ta mig och mina två yngre syskon till en ny familj. Det var sent på kvällen och socialsekreteraren hade jour. I bakgrunden hördes glada skratt och klirrande från bestick mot tallrikar. De åt middag. I min bakgrund hördes allt annat än skratt. – Ett ögonblick, sa hon och försvann från luren. Efter en kvarts tystnad la jag på. Där och då förstod jag att jag fick klara mig själv. Jag levde i den övertygelsen fram tills år 2011, när jag för första gången åkte på maskrosbarnläger i Gnarp. Där förstod jag att det fanns hjälp att få. Att det inte var mitt fel att mina föräldrar drack. Och framför allt förstod jag att jag inte var ensam. Jag vet att det är svårt att fokusera på någonting annat när all ork går åt att klara av dagen. Kanske måste du gå om en klass. Kanske får du F. Kanske har du inte bäst betyg i klassen. Men jag lovar dig att du har styrkor som få av dina jämnåriga har. Det du varje dag genomlever ger dig någonting man aldrig kan läsa sig till i en lärobok. Det ger dig en styrka, en ödmjukhet och en kraft som kommer ta dig långt i livet. Jag har varit där många av er är nu. Inlåst på mitt rum med skrik i magen och panik i fingrarna. Jag levde också med en ständig känsla av hopplöshet. Jag är inte kvar där. Det tog slut. Det kommer det göra för er också. Ni kommer inte alltid vara fast i ert rum med händerna klistrade över öronen för att stänga ute allt det ni inte orkar höra som pågår utanför. Men fram tills det tar slut, så ber jag dig att stå ut. Stå ut för din egen skull, för allt det du kommer få uppleva, för allt det du kommer bli. Berätta för någon vad som pågår hemma. Be om hjälp. Du har din maskrosbarnfamilj, glöm inte det. Du har människor runt omkring dig som ser. Som hör. Och allra viktigast, som redan vet hur det känns, utan att du ens behöver förklara. Det du genomlider nu gör dig till inget mindre än en överlevare. Håll ut. Snart är det din tur att leva också. Nedräkningen börjar: 3, 2, 1. Nu. Stor kram från Anna, ett maskrosbarn

Läs mer här

Sviken

Pappa har lovat att komma ihåg nästa gång vi ska ses. Pappa har lovat att komma ihåg hur gammal jag är. Pappa har lovat att komma hem. Pappa har lovat att inte skrämma vår kontaktperson. Att inte kunna tro på sin förälder när man växer upp är riktigt svårt. Att lära sig att inte tro på sin förälder är ännu svårare. Känslan av att bli besviken och sviken, gång på gång, gör så himla ont. Många av oss har känt den där besvikelsen som tillslut blir till ilska. Att ens förälder inte går att tro på är svårt, att ens förälder sviker är riktigt svårt, orättvist och fruktansvärt pissdåligt. Det är klart att du blir arg. Det klart att du blir ledsen. Det klart att det gör ont. Pappa lovar saker som han inte kan hålla, jag känner mig sviken. Läraren frågar inte hur jag mår, jag känner mig sviken. Ingen vuxen gör något åt att min förälder är sjuk, jag känner mig sviken. Min vän håller inte min hemlighet, jag känner mig sviken. Mamma förstår inte, jag känner mig sviken. Många av oss på maskrosbarn har också känt oss svikna, så många gånger. Vi vet att det gör ont, att man börjar bygga murar och på riktigt tro på att det inte är någon idé att lita på någon. Vi vet att det gör ont att känna sig sviken. Vi vet hur svårt det är att lita på när någon säger att de vill hjälpa, att de kan hjälpa eller till och med ska hjälpa. Vi tror att vi vet, för vi kände också så. Jag kände så, länge, att man inte kan lita på andra, att jag måste bära mig själv. Vi vet att många vuxna har svikit på så många olika sätt, vi vet att det är skitsvårt att tro på andra när man inte ens kan tro på sin egen förälder. Vi vet att man känner sig så sjukt arg på världen för alla gånger man har blivit sviken, för allt man har fått vara med om – helt själv. Det är en ilska som är svår att bara bli av med. Precis som att känslan över att vara ledsen över alla gånger man blev besviken inte bara försvinner. De sår som ligger där och som tar tid att läka. Vi vet att stöd och tillit kan kännas så otroligt långt borta. Vi förstår också att det blir så att man inte bara kan ge bort sin tillit som ingenting, att det tar tid att skapa förtroende, speciellt när man tror att man aldrig kommer kunna lita på någon. Därför förväntar inte vi oss på Maskrosbarn att du ska komma hit och lita på oss. Därför tror vi på att ge relationer tid. Tid för att få möjlighet till att bygga upp tillit, tillsammans. Vi vet att det är JÄTTEsvårt. Det är inte alls konstigt – det får vara svårt och det får ta tid. Vi, jag, hoppas att du vill komma till oss och fortsätter att komma till oss. För att du, i din takt, ska våga och kunna tro på att vi vill hjälpa, att vi kan hjälpa och att vi ska hjälpa. Kramar och kärlek från Marina och alla på Maskrosbarn!  

Läs mer här

Rädslan att bli som sin förälder

Så länge jag kan minnas så har jag känt att min pappa inte skulle få påverka vem jag skulle bli. Den känslan kom någon gång som ett litet frö, som växte sig starkare för varje gång jag såg hans tomma, stirrande blick. Jag kulle inte bli så och jag bestämde mig tidigt, men rädslan fanns ändå alltid där, rädslan över att få samma öde. För vem hade bestämt att han skulle må dåligt, bli så förstörd och varför skulle inte jag bli det? I hela mitt liv har jag jobbat stenhårt för att aldrig bli som min pappa och med åren så försvann den rädslan. Jag jobbade hårt för att bygga upp mig själv inifrån och jag förstod till och med att det aldrig skulle bli så. Man måste ju verkligen inte bli som sin förälder – vi har andra förutsättningar, styrkor och vägar med oss. Vi är till och med en hel organisation av människor där ingen blivit som sin förälder. Fast för ca två år sedan så skadade jag nacken och det gjorde att hela min värld vändes upp och ner. Allt som var jag försvann, jag kunde inte längre dansa, jobba, knappt klä på mig, duscha eller gå. Då plötsligt, kom den där rädslan tillbaka. En av anledningarna var att jag inte bara hade jobbat för att inte bli som min pappa, jag hade också aktat mig och till och med undvikt att må dåligt. Jag hade förutsett varje situation så att jag inte skulle behöva hamna i ett läge där jag inte kunde hantera det som hände och slutat vara rädd. För att inte tappa kontrollen och för att inte hamna i det som var min egentliga rädsla – en total kollaps och bli lika sjuk som min förälder. Men nu hände något bortom min kontroll, på alla sätt och vis och jag blev rädd. Till och med rädd för att vara rädd eftersom att jag under så många år bara hade stängt av känslan att jag nu inte visste hur man gjorde – och jag tänkte – var det så det började för honom? Att något oförutsägbart hände, något som var mycket för att kunna hantera, som gjorde att allt bara tippade över? Var det så, att jag nu, när jag inte hade kontroll över mina rädslor, känslor och satt mitt i krisen, skulle bli som min pappa? Psykiskt sjuk och ensam – övergiven? Nej. Så var det ju inte. För att återupptäcka sina känslor och sårbarhet innebär inte att man blir som sin förälder. Att vara ledsen, att vara rädd eller att må dåligt betyder inte att vi också kommer att bli som vår förälder. Att släppa på kontrollen betyder inte längre att allt kommer att falla isär. Jag vet det igen. För det jag har med mig från hela livet, från alla situationer som jag har hållit ut i och tagit mig förbi, det bär jag med mig, vilka vägar jag än går. Styrkan finns hos mig. Fast kanske viktigast av allt – jag är inte min pappa. Jag är en egen person och jag bär också mig själv vart jag än går. Jag förstår om den rädslan har dykt upp för er också eller om ni känner den just nu. Men vet ni – ni bär också med er styrkan inom er. Ni har med er egna erfarenheter, egenskaper, verktyg och lärdomar. Ni är helt egna individer som kan bryta gamla mönster, skapa nya och som kan forma ert egna liv. Du är du och du kan så himla mycket. Jag tror så stenhårt på att DU kommer att ta dig igenom det svåra och att du med alla dina egenskaper kommer att vara en sådan grym människa på ditt sätt. Massa kärlek och kramar från Marina

Läs mer här

Ta mig på allvar!

Vi är så många som har känt att våra känslor inte blev tagna på allvar. Många av oss undrar varför ingen vuxen lyssnade på riktigt. Överallt så kände jag mig ändå ganska genomskinlig... Inte bara på ett soc-möte där alla vuxna pratade om vad som var bäst för mig, som att jag inte fanns och jag minns hur till och med vardagsgrejer gjorde att jag kände mig så sjukt osynlig. Vi bor i en förort i Stockholm, jag är snart 13 år och känner att inget jag känner eller säger har något värde. Alla vuxna sätter krav, krav och mer krav och lyssnar inte, de hör mig inte ens. Jag är så arg, På alla vuxna. Allt jag försöker säga studsar liksom bara tillbaka och hela kroppen skriker ”LYSSNA PÅ MIG”. Jag har stängt in mig på mitt rum och sitter på den slarvigt bäddade sängen vid fönstret. Jag är så arg och känner hur tårarna forsar ner för mina kinder. Jag vill ha sönder något för det är som att jag spricker snart, inifrån och ut. Arg. Så, arg. Ingen lyssnar och ingen förstår. Alla möjliga vuxna lägger sig i och säger åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Det känns verkligen så. Så trött på att ingen tar mig på allvar. ”det är väl inte så jobbigt, du går ju bara i skolan, du ska veta hur det känns att jobba”. ”du är liten, du har det lätt” ”så har jag också känt, det går över” ”men lilla gumman då” Många av oss har skrivit mycket för att kunna hantera allt. Jag var också en av dem som skrev dagbok. Det var min bästa vän, den som faktisk lyssnande på mig och som tillät mig att ha alla mina känslor. Jag sitter där på min säng, med den största klumpen i magen och skriver: ” De tror att jag inte blir trött för att jag bara går i skolan. Vad fan vet dom? Alla lägger sig i och bara tycker. Jag fick inte gå på dansen nu, har gråtit hela dagen idag fram tills 14.30. Gråter inte för att jag är ledsen, är så jävla arg och besviken. Orkar inte mer. Så obeskrivligt arg. Så trött. Som att det inte räckte med min pappa. Som att det inte räckte med allt annat i mitt helvetes jävla liv. Längtar så mycket tills jag tar studenten, tills jag kan flytta och lämna allt det här bakom mig”. Idag vet jag att det som hände var att jag inte blev tagen på allvar. Jag var arg för att vuxna ställde sig över mig jämt och förminskade allt jag kände. Jag ville bort för att kunna vara på en plats där jag kände mig respekterad. Allt jag ville var att någon skulle erkänna mina känslor, bara lyssna typ. Vuxna glömde bort att jag inte levde i deras verklighet, de glömde bort att mina känslor inte var mindre verkliga bara för att jag inte var vuxen och de glömde bort att det var jobbigt för mig också. Det var ändå jag som träffade min pappa med kontaktperson. Det var jag som behövde hantera min pappas konstiga grejer. Det var jag som var rädd för min pappa. Det var jag som tog omvägar hem för att inte behöva se honom. Det var jag som gömde mig. Det var jag som satt där och ingen annan kunde veta hur jag kände – det var ju min pappa. På Maskrosbarn jobbar vi mycket med rättigheter. Det är så otroligt viktigt. Dels så pratar vi mycket om barnkonventionen men vi har också något som kallas för personliga rättigheter. Jag vill ge er några av mina favoriter som ni kan använda för att påminna er om vad ni har rätt till och som ni kan påminna vuxna om! 1. Som person har jag rätt att bli tagen på allvar 2. Som person har jag rätt att må dåligt 3. Som person har jag rätt att bli lyssnad på 4. Som person har jag rätt att bli respekterad Du kanske har en annan favorit? Använd den, för du har rätt till så otroligt mycket! Kom ihåg att du alltid har rätt till dina känslor och din upplevelse. Kom ihåg att ingen annan kan tala om för dig hur du känner. Kom ihåg att du är värdefull, att du alltid har rätt till att bli sedd och tagen på allvar! Stor kram från Marina

Läs mer här

Min kropp är bara min och ingen annans

”Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda!” Alla barn i Sverige har rätt till en trygg miljö utan våld och övergrepp – trots detta utsätts många av de som kommer till oss för psykiskt och fysiskt våld i hemmet, eller för sexuella övergrepp. Vi tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det här! En av våra ledare skriver därför idag i ungdomsbloggen en väldigt fin och ärlig text om sin erfarenhet av ha blivit utsatt för sexuella övergrepp; en text om hens resa, konsekvenser, känslor och att be om hjälp. ”Det här är inte jag, varför gör jag det här?” Mina tankar snurrade och jag ville bara bort samtidigt som jag var totalt paralyserad. Jag kan inte beskriva känslan, känslan av att inte känna. Varför låter jag honom göra såhär, varför låter jag mig själv göra det här? Jag vet ju att så fort det är över, ja alltså så fort vi har haft sex så kommer den där jävla ångesten. Ångesten som äter upp mig inifrån, på noll och inga sekunder går jag ifrån att vara totalt paralyserad och känslomässigt bortkopplad till att helt och totalt drunkna i min egen ångest. En kan tycka att eftersom det alltid blir såhär så borde jag låta bli att försätta mig i de här situationerna. Det handlar ju inte om att någon tvingar sig på mig för jag inser att jag beter mig som att detta är vad jag vill fast allt inom mig skriker nej. Men sen så händer det, jag försvinner, jag kopplas bort. Jag förstod inte vad det var för fel på mig, varför kunde inte jag ha sex som alla andra? Men nu vet jag att det var på grund av dig, på grund av vad du gjorde mot mig. Så fort någon kom sådär nära som bara du gjort så var det som att du var där igen. Du var där och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa dig. Jag hade förträngt det du gjort mot mig men för varje gång jag hamnade i denna situation blev minnet starkare och starkare. Bilden av dig ovanpå mig, hur jag visste att du skulle komma till mig, ångesten efteråt men allra mest hur jag bara låg där totalt paralyserad och utan att känna något alls. Den känslan gjorde att jag kunde tillåta den jag hade sex med att göra precis vad den ville med mig, för jag kände absolut ingenting. När jag var liten blev jag utsatt för vad jag idag vet kallas för sexuella övergrepp men det visste jag inte då. Jag visste det inte heller när jag vid 17 års ålder skulle ha sex för vad jag trodde var första gången. Det tog många år innan jag på riktigt kunde förstå och minnas vad som hade hänt. Det var först då jag kunde se att jag använt sex för att skada mig själv. Jag har på så många olika sätt skadat mig själv genom åren men det här var annorlunda. När jag skar mig själv, stoppade fingrarna i halsen eller svälte mig själv så visste jag trots allt att det var fel och att vad jag gjorde skadade mig själv och min självkänsla. Men när jag hade sex trots att jag inte ville det så tänkte jag inte att det skadade mig. Idag vet jag att det skadade mig, min självkänsla och hur jag upplevde mitt eget värde på precis samma sätt som det andra jag gjorde. Det var så svårt att be om hjälp för jag skämdes och jag var övertygad om att ingen skulle tro på mig. Jag trodde inte ens att jag kunde påstå att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp eftersom jag hade en bild av att man som utsatt sparkar, skriker och slåss för att göra motstånd och jag hade ju bara legat där. Idag vet jag att det inte måste se ut så, man kan reagera på alla möjliga sätt och att jag reagerade som jag gjorde var mitt sätt att överleva det som hände. Det går liksom inte att säga hur man ska reagera när man är med om ett övergrepp. Jag har känt mig både äcklig, förbannad, förtvivlad, arg och uppgiven. Jag har också tusen gånger om i mitt huvud tänkt ”Hade jag kunnat stoppa det? Gjorde jag tillräckligt? Tänk om jag sagt nej eller försökt fly lite mer?”. Sanningen är att jag inte hade kunnat göra något alls, jag hade inte kunnat stoppa detta. Men det var dessa tankar som i många år stoppade mig från att be om hjälp för att jag trodde att den jag berättade för skulle säga att detta var mitt fel, att jag inte gjort tillräckligt för att stoppa det. Till slut så bestämde jag mig för att be om hjälp och första gången vart det så fel. Jag hade bestämt mig för att prata med en lärare och när jag berättade för henne så förminskade hon det jag varit med om och behandlade mig som att jag hittade på detta för att få uppmärksamhet. Jag vart så ledsen och försökte förgäves att begrava alla de känslor och minnen som väckts till liv men det gick inte att stänga den dörr som nu hade öppnats. Det tog lång tid innan jag lyckades samla mod till mig men när jag berättade denna andra gång så vart det rätt och jag blev bemött precis så som jag önskar att jag hade blivit bemött första gången jag berättade. Att berätta för andra gången var steget till att få hjälp, hjälp att hantera och bearbeta det som hänt. Jag säger inte att det var lätt, långt ifrån, det var helt sjukt jobbigt att prata om det som hänt och bli medveten om hur det har påverkat mig men hur jobbigt det än var så var det helt livsnödvändigt för mig. Om du läser det här och känner igen dig i den känsla jag haft, eller kanske inte alls känner igen dig i känslan men ändå kan relatera, så vill jag säga det jag önskar att någon sagt till mig första gången jag berättade om detta. Det var inte ditt fel, jag vet att tankarna kan rusa iväg och att du börjar tänka tillbaka för att se om det fanns något du kunde ha gjort eller något du kunde ha sagt för att stoppa det. Så tänkte jag också och som svar på det vill jag säga nej du hade inte kunnat stoppa det, det här hände inte på grund av dig. Man kan känna en enorm skam över vad som hänt men oavsett hur det känns så har du inte gjort något fel. Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda! Du är på alla sätt fantastisk och din kropp är bara din. Sist vill jag säga att det jag nu berättat om är min resa och det finns inget som säger att din resa måste se ut som min. Vad jag vill förmedla är att det absolut inte finns några rätt eller fel sätt att tänka eller känna. Du har all rätt i världen att tänka och känna, precis så som du tänker och känner. Jag har så många gånger formulerat vad jag skulle säga till dig om jag fick möjlighet och orden har förändrats genom åren. Men jag återkommer alltid till detta: Du tog något från mig som inte var ditt att ta, något som jag fick kämpa i så många år för att ta tillbaka. Jag var länge övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna ta tillbaka det du tog från mig men jag hade fel. Under en stor del av mitt liv hade du makt över mig, du kontrollerade mig på sätt som du inte ens vet. Varje gång som jag försökte ha sex kastades jag tillbaka till de gånger du förgripit dig på mig och jag bara legat där helt och hållet paralyserad. Du fanns alltid där vare sig jag ville eller inte. Men idag har du ingen makt över mig, jag gjorde en sista kraftansträngning och bad om hjälp. Jag tog tillbaka min kropp och idag så finns du inte hos mig och det är på grund av det jobb jag gjort. Det du gjorde mot mig kommer alltid finnas som ett ärr i mig och det finns dagar då det gör lite extra ont men det är okej, för trots det så både vet och känner jag att min kropp är bara min och ingen annans.

Läs mer här

Att älska sig själv

Som maskrosbarn blir ofta ordet, känslan och betydelsen för kärlek nedtrampat och bortglömt, för att sen bli något annat än den riktiga betydelsen av kärlek... Hej alla maskrosbarn där ute! Jag som skriver idag heter David och har varit engagerad hos Maskrosbarn sen 2011. Förutom att ha jobbat på varje sommarläger så har jag vart aktiv i andra aktiviteter under åren. Det tog ett bra tag innan jag visste vad jag skulle skriva om men till slut bestämde jag mig för att skriva om det största som finns, kärlek. Som maskrosbarn blir ofta ordet, känslan och betydelsen för kärlek nedtrampat och bortglömt, för att sen bli något annat än den riktiga betydelsen av kärlek. Att ge och få kärlek är viktigt, och som ungt maskrosbarn kan man bli väldigt duktig på att ge andra kärlek på olika sätt. Ställa upp för sina föräldrar, partner eller vänner. Man ger all den kärlek man inte får av sina föräldrar men på något sätt förstår att andra behöver. Men när man bara ger kärlek och speciellt bara till andra än sig själv, blir det som att man tömmer sig sakta för även om kärlek aldrig kan ta slut kan det fortfarande skada en och få en att känna sig tom. Men hur är det att ge kärlek till sig själv? Att älska sig själv? Jag växte upp i en förort söder om Stockholm. Shit vilken arg och ledsen tonåring jag va. Min uppfattning om vad kärlek är blev hemma hos mig ganska tidigt översatt med misshandel och kränkande ord. I skolan kaosade jag till ordentligt och man kämpade och kämpade med att få mig att inse att jag bara förstörde för mig själv och man frågade varför jag inte ville göra det bästa för mig själv. Bästa för mig själv? Vad är det bästa för mig? Det var frågor ingen tonåring med trasigt hjärta kan svara på, ännu mindre göra något åt själv. Varför skulle jag bry mig om min framtid? Varför skulle jag inte slåss, det är ju så jag måste reagera, hur ska någon med adhd låta bli att få utlopp? Allting jag kände då behövde ju komma ut, vad finns det för andra sätt? Det tog flera år innan jag tillslut insåg. Störst av allt är kärleken. Kärleken till sig själv. När du älskar dig själv så respekterar du dig själv, du lyssnar på dig själv och låter dig vara dig själv i allt det du är. Du sätter gränser för dig själv och för andra. Du kan se vad som skadar dig och vad som är bra för dig. Det låg mycket på mitt samvete åren efter min barndom och jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv om jag inte hittade förmågan att älska mig själv. Varför älska sig själv? Jag skulle vilja skriva 4-5 sidor om varför, men ibland säger få ord mycket mer. För att du är du. För att det bara finns en av dig, alltså unik, som den sällsyntaste diamanten. Är du inte värd all kärlek man kan få? Du maskrosbarn, klart du är!

Läs mer här

Det där med att fylla 18

Jag kommer ihåg hur jag som barn alltid behövde medla mellan mina föräldrar. När jag var hos min ena förälder behövde jag ofta ringa till min andra förälder, försöka komma ihåg ordagrant vad jag skulle framföra och vad jag sedan skulle förmedla tillbaka. Samtidigt som jag hade fullt upp med det, stod alltid min ena förälder, som gett mig order att ringa, och avlyssnade samtalet och skrek ut ny information upp över öronen på mig. Mina föräldrar kunde aldrig komma överens, och deras brist på samarbetsförmåga resulterade alltid i att jag stod mitt emellan två arga människor. Allra värst var de gångerna någon av mina föräldrar behövde få den andres underskrift; när mitt pass skulle förnyas, när jag skulle byta skola, flytta till en ny adress. Jag fick alltid höra att det skulle bli lättare när jag blev äldre, när jag var så pass stor att jag själv skulle få välja vart jag ville bo och senare när själv kunde skriva under mina papper. Att få höra det ingav mig en gnutta hoppfullhet, jag försökte intala mig själv att det faktiskt skulle bli så, jag skulle få rättigheter att bestämma och få uttrycka mina behov och min egen vilja. Efter varje födelsedag när jag blivit 1 år äldre blev jag dock alltid lika besviken, besvikelsen fyllde mig när jag förstod att det inte alls blev så. De flesta barn längtar efter att bli äldre och det gjorde även jag, men min längtan var nog extra stor, för jag längtade efter att min ständiga kamp skulle nå sitt slut, något som verkade vara väldigt långt borta. När min 14 års dag kom var jag inställd på att jag äntligen skulle få välja vart jag ville bo, det hade jag ju fått höra under alla mina år. Fick jag någon rätt att bestämma över min boendesituation? Svar nej. Jag tvingades bo kvar hos min ena sjuka förälder, då den inte gick med på att jag skulle bo någon annanstans. Det gjorde inte heller min andra förälder, som också var sjuk. Jag hade under mina fjorton levnadsår slitits mellan vart jag skulle bo och min egen vilja hade aldrig blivit lyssnad på, inte ens den dagen jag till och med hade den lagliga rätten på min sida hördes mina önskemål. Min kamp fortsatte att följa mig under mina tonår. Dagen kom när jag skulle öppna mitt första bankkonto, jag och min ena förälder gick till banken, men stötte på det återkommande problemet. Underskrift från båda vårdnadshavarna krävdes. Som många gånger förut satte min ena förälder käpparna i hjulet för mig. När jag började högstadiet började jag känna att det var oerhört jobbigt att gå på utvecklingssamtal i skolan, inte på grund av att jag skulle få höra att jag inte skötte mig i skolan eller uppnådde tillräckliga resultat, för så var det aldrig, utan för att jag alltid behövde ha med mig minst en förälder på samtalen. En förälder som under hela samtalet fick mig att skämmas och vilja försvinna ner under bordet. Reglerna var så att när man blivit myndig kunde man få välja om man ville ha sina utvecklingssamtal utan sina föräldrar, innan det behövde minst en av dem vara med. När jag bytte skola i högstadiet fick jag dock turen att få världens bästa högstadielärare som snabbt förstod att utvecklingssamtalen inte gav mig något när min förälder närvarade, därmed fick jag göra ett ”undantag från reglerna”. Redan som 12 åring började jag längta efter åldern då jag skulle få makten över mitt liv – min 18 års dag. Jag hade börjat förstå att ingen tidigare ålder skulle ge mig den friheten jag sökte efter och var i behov av. Den skulle bara komma när jag rent juridiskt hade laglig rätt att bestämma över mig själv. Åren gick och längtan växte sig bara starkare, till slut började många av mina jämnåriga tonårskamrater också att längta efter att fylla myndigt. Vi längtade dock efter helt olika saker, de längtade efter att få gå ut på krogen, köpa sitt första lagliga paket cigaretter och ta körkortet. Jag längtade bara efter en sak – att få känna mig fri. Fri till att bestämma över mig själv och min framtid. Det kanske låter konstigt för somliga, men jag kände mig redan vuxen, jag hade aldrig fått vara barn utan behövt bli vuxen tidigt och ta ett vuxenansvar. Jag var förälder över mina egna föräldrar och jag var trött på det. En av mina lyckligaste stunder i livet var min artonårsdag. Jag flyttade hemifrån 2 månader efter min artonårsdag och jag upplevde precis den där friheten jag hade drömt om under så många år, som är svår att förklara för andra. Jag har träffat många ungdomar som har längtat precis lika mycket som jag gjorde. Jag har också träffat många ungdomar som har varit rädda för att fylla 18 år. De har känt att det har varit läskigt att behöva bli vuxen. Antingen för att de har varit så vana vid att ens föräldrar har tagit hand om en och man aldrig tidigare behövt stå på egna ben, eller för att de tvärtom, precis som jag, har behövt vara vuxen som barn, och därför längtar efter att någon gång bara få vara barn. Till dig som nyligen blivit 18 år eller snart ska bli, var inte rädd! Du behöver inte bli vuxen bara för att du fyllt 18, och alla de saker med vuxenlivet som gör dig rädd, oroa dig inte för dem! Jag hade inte heller någon aning om hur man betalade en räkning eller tecknade ett elavtal, då det inte fanns någon som hade lärt mig. Men jag lärde mig på vägen och det kommer du också att göra, och det finns andra människor än dina föräldrar omkring dig som vet och kan hjälpa dig! Till dig som längtar lika mycket som jag gjorde efter att få bli myndig, försök påverka din situation så mycket du bara kan för det har du rätt till och vuxna ska ta tillvara på dina behov, oavsett din ålder! Dagen kommer komma när du fyller 18 och fram till dess, sluta aldrig tro på dig själv och din förmåga! Kramar från Jeanette på Maskrosbarn

Läs mer här

Gråta

Mamma har druckit massor. Nästan varje dag i två veckor nu. Idag hade hon slagit i huvudet och blödde. Jag blir så jävla orolig för henne! "Pallar inte dra hela lasten. Jag bara gråter och gråter. Pappa mår så jävla dåligt. Fan, jag vill bara hålla ihop alla. Tar för mycket ansvar, men det är ju dom som lägger ansvaret på mig". I mina dagböcker skrev jag nästan varje dag under mina tonår. Pappret är buckligt av tårar och jag minns hur jag sent på nätterna försökte vända och vrida på det där kaoset av känslor som jag hade inombords. I citatet är jag 16 år. Många av mina minnen från den tiden handlar just om tårar som gjorde att mascaran rann över kinderna, sittandes på golvet i mitt rum invirad i täcket. Musiken är på hög volym och fönstret är öppet och det är kallt i rummet eftersom jag smygröker och fimpar i ett glas framför mig. Jag grät och skrev, grät och skrev. Jag pratade sällan med andra. Men jag grät och skrev. Gråta, var något som jag slutade göra som ung vuxen. Jag tyckte tårar var svagt, visade på svaghet. Jag ville vara stark, jag ville fixa allt och jag ville inte behöva ta itu med kaoset av känslor som jag hade inombords. Jag lärde mig att stänga av. Helt medvetet tryckte jag på off knappen och kände inget alls. Jag kände faktiskt inget alls. Så lite att jag tillslut började fundera på vad det var som var fel på mig. Jag grät inte när folk dog, när tv-serien var hemsk eller mamma ringde och ställde krav på fyllan. Jag kände inget alls. Men tårar, är fan bland det bästa som finns. När jag gråter släpper alla jobbiga känslor. Jag har fått öva mycket, och övar fortfarande på att släppa fram känslor, precis som de är! Bra och dåliga, hemska och fantastiska. Jag grät senast idag. Jag grät förra veckan också. Tårar är inte farliga. Känslor är inte farliga, de kan inte göra dig illa! Det som är farligt är att göra som jag gjorde. Förtränga och förneka och med all kraft trycka tillbaka tårarna som aldrig får komma fram. Känslorna läggs på hög och tillslut kommer kroppen att säga ifrån, säga till. Det är då man får ångest. Att gråta inför någon annan kräver ofta övning. Vi gråter mycket på Maskrosbarn. Ibland på kontoret. Ofta på läger. Vi övar på att gråta tillsammans. En ungdom sa till mig en gång att vi grät fina tårar på Maskrosbarn. Tårar som man delar med andra är annorlunda än de tårar som kommer fram på toaletten när man har låst dörren om sig. Hitta någon som du kan gråta inför eller kanske gråta med! Skulle inte vi på Maskrosbarn kunna få vara din vuxna eller din vän som du kan dela dina tårar med? Vi vill det! Therese

Läs mer här

Idag skäms jag inte för mina känslor

När jag växte upp så upplevde jag många saker som gjorde att jag kände mig väldigt ensam, eftersom jag inte kände någon annan i min ålder som hade föräldrar som mådde psykiskt dåligt. Därför ska jag berätta för dig, fantastiska ungdom, om hur det var när jag var 13 år gammal och hälsade på min pappa när han var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Pappas depression hade under flera veckors tid försämrats. Efter ett utav alla tusentals hjärtskärande bråk åkte han själv in till psykiatrin för att få vård. Jag åkte tillsammans med mamma till sjukhuset som den psykiatriska avdelningen låg i. I bilen på vägen dit försökte jag föreställa mig hur det skulle vara där inne. Hur ser det egentligen ut inne på psyk? Hur kommer de andra patienterna att vara? Är personalen snäll? Hur ser rummet ut som pappa sover i? Jag funderade mycket på hur jag skulle bete mig. Hur ska man vara när ens pappa är inlagd på en sådan här avdelning? Ska jag se ut som att jag mår dåligt? Borde jag vara arg på pappa eller borde jag vara ledsen? Ska jag börja gråta? Eller ska jag krama honom och berätta om hur det går i skolan? Fast det kanske är själviskt att prata om mig, jag borde nog fråga honom saker istället. När jag och mamma kom fram till sjukhuset så bankade hjärtat hårt. Jag var nervös. Det var spännande och skrämmande på samma gång. Jag var glad över att få hälsa på pappa, men jag var orolig för i vilket skick han skulle vara i. Vi klev in i en hiss i entrén och åkte upp några våningar. Vi knackade på dörren in till avdelningen och en vårdare öppnade. Vårdaren frågade vem det var vi skulle hälsa på och sen blev vi visade in till ett stort dagrum där pappa satt och väntade på oss. Väl inne på avdelningen så kände jag inte så mycket. Det var så konstigt och förvirrande att ta in själva situationen. Det var märkligt att se pappa där, tillsammans med andra personer som också var psykiskt sjuka. Pappa visade mig och mamma runt på avdelningen. Den var större än jag hade föreställt mig innan, med flera olika korridorer som ledde till ett dagrum i mitten där det fanns soffor och en tv. Det var inte så läskigt som jag oroat mig för och det kändes ändå ok att min pappa skulle vara där ett par veckor till. Pappa berättade om hur en vanlig dag var, om att det var helt ok att dela rum med någon annan och att personalen var bra. Sen visade pappa ett rum med ett pingisbord i. Det var där inne som föräldrar brukade träffa sina barn när de var på besök. Jag tyckte det var ganska skönt att få stänga dörren och stänga av intrycken från avdelningen. Då kunde jag fokusera på det jag var där för – träffa pappa! Vi spelade pingis resten av besökstiden och vi orkade till och med skratta tillsammans! Det hade vi inte gjort på flera månader. När jag och mamma lämnade sjukhuset så var jag glad över två saker. Jag var glad över att ha fått en fin stund med min pappa, utan att det varit en massa skrik och bråk. Jag var också glad över att han var kvar på sjukhuset, att han inte hade åkt hem tillsammans med mig och mamma. Då skulle det kunna fortsätta vara lugnt och skönt ett tag till. Som tonåring så var en av mina högsta önskningar att få träffa och prata med någon som var som jag, som delade mina tankar, upplevelser och känslor. Någon som kunde förstå min värld och varför det var så svårt att vara i den. Så jag vet att det kan vara superviktigt att få läsa en berättelse som den här och få känna ”jag är inte ensam, det är inte bara jag. Det är inte något fel på mig, det är ok att känna alla känslor.” Idag, som vuxen, så skäms inte jag för mina känslor eller känner skuld för dem. Jag vet att jag har rätt att känna precis de känslor som finns i hjärtat, att de aldrig är dåliga och att jag aldrig någonsin måste trycka bort dem eller ändra på dem. Det visste jag inte när jag var tonåring, utan jag trodde att jag var en dålig människa när jag kände att det var skönt att pappa inte skulle åka hem från psykiatrin. Jenny, lägerledare

Läs mer här

Var din egen bästa vän

Om du hade en kompis som pratade med dig såsom du pratar med dig själv, vad hade du då känt och vad hade du tyckt om den kompisen? Det jag vill skriva om idag har jag har tagit upp här lite smått förut men jag vill gå in lite mer på det. Igår kom jag nämligen på mig själv; jag satt och pratade med en vän och plötsligt hör jag hur jag säger högt ”men jag känner mig så dålig, jag har känt mig dålig hela dagen”. Det är som att jag i samma stund inser att jag hela dagen av olika anledningar har gått och känt att jag är dålig. Jag har i princip precis sagt till mig själv, från hela mitt hjärta, ”jag är dålig”. Plötsligt blir jag nästan arg på mig själv och undrar varför jag klankar ner på mig själv så där? Jag möter många människor som pratar om hur självkritiska dem är och om vad det ger för känsla. Det är många ungdomar som säger att de känner sig dåliga av många olika anledningar. Det finns mycket press och krav både från samhället och en själv. Jag kände mig själv dålig som fick ångest av min förälder och som inte orkade med allt det där. Kände mig dålig som kände att jag ville vara fri. För pliktkänslan var stor och när jag inte orkade med plikten, när jag inte orkade med alla krav jag hade satt på mig själv; att orka lyssna, att kunna hantera situationen, att orka ses, att ens vilja – så kände jag mig så dålig. Jag trodde att jag var en dålig människa och dotter som bara ville få vara tonåring i lugn och ro. För det första, så är vi aldrig dåliga. Jag är inte dålig och du är inte dålig. Aldrig, aldrig, aldrig dålig! Hur mycket det än känns så. Fast det är ju det, att när det känns så blir det svårt att tänka logiskt. Därför vill jag ge de här tipset: Tänkt dig att du är din egen vän. Skulle din vän få säga så? Igår sa jag till mig själv ”vad dålig du är som tycker att det här är jobbigt”. När jag var 16 sa jag till mig själv ”vad dålig du är som vill få må bra istället för att ta hand om din förälder”. Jag sa saker mig själv som jag ju aldrig skulle vilja att en kompis sa till mig och som jag inte alls skulle tycka att en bra kompis ska säga. Varför säger då jag så till mig själv? Jag tror inte att ni skulle tycka att jag var dålig eller att ni skulle säga så till era vänner. Så, gör det du kan för det räcker! Var snäll mot dig själv. Om du kommer på dig själv med att vara dömande mot dig själv, fråga dig själv då, skull en kompis få prata så till mig? Vad blir svaret? Var din egen vän.

Läs mer här

Min mamma har en psykiskt sjukdom

Mitt liv har sedan jag föddes till och från bestått av drogmissbruk och psykisk ohälsa. Jag själv är och har varit deprimerad. Mitt liv har sedan jag föddes till och från bestått av drogmissbruk och psykisk ohälsa. Jag själv är och har varit deprimerad. Det är inte många av de jag umgås med idag som vet om detta. Min mamma har en sjukdom som kallas för bipolär sjukdom, detta menas att hennes humör inte håller sig i en ”normal” kurva utan går väldigt mycket upp och ner. När hon är uppe kan hon bli manisk och kan göra i stort sett vad som helst, när hon istället går neråt kan hon bli väldigt deprimerad och vilja döda sig själv. Min mamma har lättare för att gå neråt än uppåt vilket gjort att hon varit deprimerad till och från hela min uppväxt. Idag har hon medicin som hon tar men det har hon inte alltid gjort och då har hon bland annat försökt självmedicinera med hjälp av många läkemedel och på så sätt missbrukat de. Första händelsen jag kommer på då jag visste vad som hände från början det är för fyra år sedan. Jag hade skolavslutning den dagen och min bästa kompis skulle sova hos mig för första gången. Jag var väldigt glad denna dag för att hon skulle sova hos mig. Hela dagen var bra och vi hade supermysigt. Min mammas kompis kom hem till oss och sedan gick dom ut på krogen, jag och min kompis gick och la oss och sov. När jag vaknade den morgonen var min mamma inte hemma så jag frågade hennes man var hon var, han svarade mig att hon var på sjukhuset. Jag gick in på mitt rum i panik och grät, satte på min dator och ringde min pappa. När pappa svara kan jag inte prata för jag har panik och gråter så mycket, han hör att jag gråter och förstår att något är väldigt fel. Jag får fram att mamma ligger på sjukhus och hör att min pappa får en betydligt allvarligare röst. Jag säger inte mycket men min pappa frågar tusen frågor jag inte kan svaret på så jag ger telefonen till mammas man. Fem minuter senare sitter min pappa bredvid mig och jag grät, grät i hans knä. Jag tror jag grät i flera timmar men det gick inte att sluta. Jag var så arg och rädd. Jag åkte hem till min pappa och lämnade mina systrar med mammas man. Jag är så arg på min mamma. Hon har förstört mitt sommarlov och jag skäms så att hon gjorde det när min kompis var där. Detta är första gången jag kommer ihåg sen har det hänt innan. Och efter. Min mamma låg inne på psykiatrin i flera månader och jag var där och hälsade på henne. Hon hade försökt ta livet av sig när jag hade en kompis hemma hos mig och när jag och mina systrar var hemma. Jag själv har varit in och ut på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) mellan olika psykologer flera år. Mina föräldrar tyckte jag behövde någon att prata med för jag höll allt jag kände inom mig för säger jag att jag mår dåligt gör jag allt värre. Detta var en liten snabbspolning av en viktig händelse specifikt men annat också. Slutligen vill jag bara säga att jag älskar min mamma över allt annat och hon är den bästa som finns även om jag inte alltid tycker det så är det så. Älskar dig och tycker du är grym som klarar allt ändå!  

Läs mer här

Destruktiva relationer

Jag var på steg 4 läger i somras – steg 4 är för våra äldsta ungdomar som har varit med i vår lägerverksamhet i 4 år. Vi hade några fantastiska dagar med massa roliga aktiviteter, fint väder och viktiga samtal. Det som berörde mig mest med det här lägret var alla samtal om relationer. Om hur svårt det är att dels veta vad en bra och sund relation är, hur man gör för att avsluta en destruktiv relation och för att inte inleda en destruktiv relation överhuvudtaget. Ja ni hör ju – det var stora och viktiga saker vi pratade om. Och relationer är ju också det finaste och svåraste vi har i vårt liv – livet är fyllt av relationer som berikar vårt liv på ett otroligt sätt och kan skänka oss massa insikter, kärlek, styrka, inspiration och trygghet, men blir de tokiga kan de också få oss att må fruktansvärt dåligt. Vi maskrosbarn hamnar ibland i destruktiva/dåliga relationer, med vänner, med kärlekspartners, med alla möjliga människor. Alla människor kan såklart göra det men jag upplever att vi maskrosbarn ibland kanske stannar lite extra länge, söker oss lite extra till människor som behandlar oss på ett visst sätt, krigar lite extra för att få det att ”funka”. Varför är det såhär? Jag sitter inte på någon sanning men jag har tänkt på det en hel del – dels för att jag har hunnit med många destruktiva relationer själv och dels för att jag ofta hör så mycket frågor och funderingar kring relationer från alla ungdomar jag träffar. Jag tänker att det ofta blir såhär för oss att vi är uppväxta på det sättet vi är, vi kanske är vana att ta hand om en förälder som mår väldigt dåligt på olika sätt, som vi varit tvungna att stötta, hjälpa, finnas där för och ta hand om. Kanske har vi haft koll på och/eller oroat oss väldigt mycket för vår förälders mående och användande av droger eller alkohol? Vi har kanske ibland eller ofta inte blivit behandlade på ett sätt som vi borde, våra föräldrar kanske inte har kunnat ta hand om oss och stötta oss på ett sätt som vi behövt, för att de är sjuka, hur gärna de än har velat har det kanske varit vi som burit dom. Och, det är ju bland annat hemifrån vi lär oss massa saker. Vi lär oss hur man gör när man bråkar, hur man visar kärlek, hur man pratar med varandra och hur man behandlar varandra i en relation. Lär vi oss då hemifrån att i en relation så ska vi ta hand om den andra personen väldigt mycket, i en relation är det mycket bråk och hårda ord, i en relation blir man sviken, i en relation får man inte sina behov uppfyllda av olika anledningar. Ja då är det det som kommer kännas tryggt och normalt. Hur konstigt det än låter att kaos kan kännas tryggt, så är det ju såklart precis så det blir. Kaos är jobbigt, men kaos är bekant. Kaos är hemma, kaos är tryggt, och vi vet exakt hur vi ska bete oss i kaos, för det har vi tränat på i hela våra liv. Vi kanske inte heller har fått träna så mycket på att bli lyssnade på, att uttrycka våra känslor och behov, att bli tagna på allvar, att bli respekterade och sedda. Och man måste ju träna på allt, även dom här sakerna och man måste verkligen träna på relationer. Och det fina är att det går att göra! Men jag återkommer till det snart! Jag lärde mig också att leva som i en bergochdalbana hemma. Ena sekunden var det totalt kaos och helvete och sen när alla bråk var ”lösta” så var det lycka! Totalt lycka och avkoppling och jag kände mig som att jag svävade ovanför molnen – nu var allt löst och det skulle vara bra ett tag! Det var såhär jag lärde mig att det är så det ska vara i en relation, för det mesta gör det ont, sårar och är totalt kaos och bråk och sen byts det nattsvarta mörkret ut mot total lycka och så går det sådär -upp och ner, upp och ner. Det var aldrig lugnt liksom, det var aldrig jämnt, det var inga små toppar och dalar utan de var gigantiska. Senare i mitt liv när jag hade kommit hemifrån – så gick jag igång på de där katastrof vs totala lyckokänslorna. Det fick aldrig vara lugnt och stadigt. Då blev jag uttråkad. Jag blev bara intresserad av personer som var upp och ner. Både kompisar och kärlekspartners. Jag var så van att människor mådde så fruktansvärt dåligt, drack för mycket eller var deprimerade, var elaka mot mig och inte respekterade mig. Så det var såna jag inledde alla slags relationer med. Jag kände ju igen det – jag visste ju hur jag skulle bete mig. Jag visste vem jag var i de relationerna. Visst var det asjobbigt och tog massa energi att bråka och gråta hela nätterna, och visst gjorde det ont att bli sviken och inte bli sedd. Men jag var ju van. Jag trodde också att det var det jag förtjänade. Sen när vi löste bråken tillfälligt var jag uppe i himlen och svävade igen. Men så började allt om. Länge blev jag bara intresserad av såna här personer. De var de enda jag såg. Inledde jag en relation med någon som inte mådde dåligt, som faktiskt var schysst, snäll och fin mot mig, då blev jag både uttråkad och stressad. Det liksom kröp i hela kroppen och jag var antingen tvungen att hitta på saker att bråka om eller hitta fel på den andra personen. Det var som att bråk och kaos var en drog som jag behövde i mitt liv. För att känna saker. Jag känner igen det där krypande i hela kroppen nu som en rädsla. Jag var nog egentligen rädd att de skulle ”se mitt rätta jag” vilket jag trodde var hemskt, eller att det snart skulle komma ett stort bråk, då var det bättre om jag startade det, då trodde jag att jag i alla fall hade kontroll. Att hålla på såhär gjorde mig och andra människor väldigt illa. Men jag hade absolut inga verktyg för att sluta dra mig till människor som var lika mina föräldrar på ett eller annat sätt, eller där relationen blev destruktiv. Man kan väl inte välja vem man blir kär i heller, argumenterade jag. Jag bara är såhär, sa jag. Jag kan inte hjälpa det, tänkte jag. Jag är värdelös och kommer aldrig lyckas ha en stabil relation till någon person, kände jag. Men det är möjligt och man kan faktiskt jobba så himla mycket på sig själv. Man kan verkligen det, och det mesta är möjligt att justera och ändra och fixa och trixa med, det är det som gör oss människor så otroligt häftiga och coola. Jag säger inte att det är lätt på något sätt, det är svårt, tufft och jobbigt och kräver massa arbete och kamp. Men det är det värt, tusen gånger om. Och jag vet att det är lättare att vara kvar i kaoset, för det är jobbigt och gör ont, men man vet i alla fall vad man får. Man tror att man har kontroll. Det är bra mycket lättare tillfälligt att stanna i det än att ge sig ut på en helt ny livsresa där man måste syna sig själv, analysera, försöka förändra och göra massa läskiga saker såsom berätta om ens innersta känslor till exempel. Men jag säger det igen, det är så värt det! För mig kom en vändpunkt när min kompis och jag pratade om hans förhållande till sin flickvän. De hade varit tillsammans i bara några månader och det var totalt kaos hela tiden, de bråkade och bråkade hela nätterna, hon tog droger, mådde dåligt psykiskt och var svartsjuk och kontrollerande. Jag frågade honom om han var kär i henne och han sa att ja, det är jag men inte när hon håller på såhär, jag orkar inte med det här alltså. Jag orkar inte bråka. Jag satt och måste sett ut som ett levande frågetecken? ”Vad menar du inte kär när hon håller på såhär? Då blir man ju typ mer kär? Då blir man ju besatt? När det är bråk känner man ju ännu tydligare att LÄMNA MIG INTE!!!! Då vill man ju kämpa ännu mer? Orkar inte bråk? Vad menar du? Ja det är klart att det är jobbigt men vadå orkar inte? Hur kan man inte orka? Det är ju bara att ta sig upp dagen efter och gå till skolan eller jobba. ” Så snurrade mina tankar när jag satt där, jag kunde inte relatera till honom överhuvudtaget och verkligen inte till hans känslor. Men jag funderade på det där i timmar, diskuterade det med vänner, vred och vände på vad som var vettigt. Och jag förstod att det inte är rimligt att stå ut med stora dramatiska bråk där någon är elak mot en, det är inte rimligt att gråta sig igenom hela nätter i veckor i streck för att någon är elak. Jag ska inte orka det, även om jag gör det så måste jag sätta en gräns innan det kommer dit, för min egna skull. Jag vill inte ha det såhär även om jag orkar. Jag vill må bra, jag vill ha det bra, jag vill vara med människor som är snälla och gör mig gott. Jag hade nog trott att sån galen passion (som jag kallade det) var ett tecken på starkare kärlek än de som inte bråkade så ofta och hade det lugnare. Jag tänkte att jag minsann älskade mina vänner så det gjorde ont – det var därför jag inte kunde lämna dem när de var elaka mot mig. Ingen förstod mig och våra relationer. Jag tänkte nog inte att jag förtjänade bättre, för jag hade inte blivit lärd det hemma. Jag var van att jag blev behandlad dåligt så jag fortsatte att tillåta mig själv bli det av alla andra. Det var ett himla uppvaknande och ett vägskäl för mig när jag fick höra min kompis ord. Lite tecken på att relationen inte är så bra för en; När personen säger taskiga elaka saker om en till andra eller till en själv. När personen är väldigt svartsjuk, försöker begränsa en eller kontrollera en. När personen hotar med att avsluta relationen gång på gång När en person hotar med att göra något självdestruktivt om man vill ändra på relationen När personen inte lyssnar och försöker (så gott den kan) tillgodose ens behov. Det kan handla om allt möjligt som att den andre alltid ska bestämma, att man önskar ändra på något i relationen och personen inte försöker tillmötesgå en. Att personen inte vill/kan kompromissa Att personen misshandlar en fysiskt eller psykiskt Att personen kränker en på olika sätt, tex kommenterar elakt om ens kropp, utseende eller personlighet Att personen mår väldigt psykiskt dåligt på ett sätt som påverkar en själv eller använder nån typ av drog. När personen ständigt sätter sina behov och känslor framföra dina. Det finns såklart en hel massa tecken och grejer som inte är bra för en och det är jätteindividuellt också och varje relation är unik. Men känns det inte bra i magen eller känns det läskigt och kaosigt, då är det ofta inte bra. Det kan handla om alltifrån att en kärlekspartner inte vill att man umgås så mycket med sina vänner, att hen säger elaka saker om en, att personen skrattar åt en när man är ledsen eller försöker uttrycka sig, men det kan också handla om kompisrelationer, att det alltid är du som måste ställa upp och ta hand om, att din vän säger taskiga saker om dig till andra, att den inte prioriterar er relation eller att umgås och så vidare. Men hur ska man veta då att det är bra? Och hur ska man göra? Känner du igen dig i något jag skrivit? Pröva att göra tvärtom eller i alla fall lite annorlunda. Gör vi som vi alltid gjort, får vi det vi alltid fått ju! Pröva försiktigt att sätta gränser, att säga ifrån när du blir illa behandlad. Försök att analysera och fundera kring dina relationsmönster, hur är dina relationer? Vad är okej för mig? Hur brukar det ofta bli? Vad sårar mig? Vad är viktigt för mig i en relation? Vad vill jag ha ut av den? Vad är mina mål? Hur får en person behandla mig? Vart går min gräns? Vad ger jag och vad kan jag förvänta mig att få? Och ta hand om dig själv. Det är det viktigaste. Var snäll mot dig själv. Hamna inte i att det är ”tryggt” eller ”bekvämt” att vara med någon som är elakt för du har varit kompis med, eller ihop med den länge. Även om du är dödskär eller älskar din vän något enormt måste du prioritera dig själv och ditt liv. Det måste bli bra för dig! Du är värd det, du är värd allt! Du är värd personer som älskar dig såsom du vill bli älskad, som respekterar dig, som lyssnar på dig, som tycker att dina behov är viktiga. Som tycker att du är viktig! Som mår tillräckligt bra för att kunna möta dig, som vill utvecklas tillsammans med dig, som vill prata om er relation och som är intresserad av att förbättra den, som orkar engagera sig, som gör fina saker för dig och säger snälla saker. Du är värd allt! Och börja med dig själv, vi kan inte förändra andra, men vi kan jobba på oss själva. Och ju mer du börjar ta dig själv på allvar och ju mer du bryr dig om dina känslor och tankar och ju viktigare du tycker att de är – desto mer kommer du dra dig till personer som också gör det. Ju mer du älskar dig själv – desto mindre intresserad kommer du vara av personer som inte behandlar dig med kärlek. Jag lovar, det funkar! Och det är så värt! Ps. Allt vi kan känna om; ”hen älskar mig så mycket men hen mår så dåligt så hen kan inte, hen har haft det så jobbigt i livet det är därför hen är såhär, hen ber alltid om ursäkt och vill ju ändra sig men det är svårt” osv. Det går ju inte! Det kan självklart vara en förklaring till personens beteende – men det får aldrig vara en ursäkt. De allra flesta av oss menar ju aldrig att göra en annan person illa, även fast det händer, vi är ju trots allt bara människor och det finns alltid anledningar till att vi gör som vi gör – men det är inte okej bara för det. Det är inte heller din uppgift nånsin att försöka ta hand om, läka eller hela en annan person. Inte heller att vänta ut en person som mår så dåligt att den behandlar dig illa. Du har främst ansvar för dig och dina handlingar, inte för någon annan. Och lite hårt sagt så spelar det ju ingen roll varför en person beter sig illa och sårar oss, det är inte okej oavsett. Och det är inget vi ska vara i eller tillåta. Ett sista ps. Det finns massa hjälp att få om man tycker att dom här bitarna är för kluriga att jobba på själv, och pröva lite och försiktigt, pröva, pröva, pröva! Det kommer vara värt det!

Läs mer här

Ni är mina största förebilder!

Mamma brukade säga till mig – med jämna mellanrum – att hon visste att jag skulle bli en talare, att jag inte skulle kunna vara tyst för viktiga ämnen. Mamma brukade säga till mig – med jämna mellanrum – att hon visste att jag skulle bli en talare, att jag inte skulle kunna vara tyst för viktiga ämnen. Prästen som döpte mig hade sagt det till min mamma. Han sa att jag hade en stark röst som vi skulle få höra mycket av i framtiden. Mamma visste tidigt att jag hade en stark vilja och att jag skulle göra något viktigt. Jag hade en så himla stark vilja redan från tidig ålder och jag var sällan rädd för att säga ifrån när jag tyckte att något var fel. Jag vet att en del av min styrka kommer inifrån. Ibland går det inte att förklara varför. Men ibland känner jag mig så stark att jag nästan kan ta på den känslan. Styrka. Jag vet att jag har fått hjälp att bygga på, bygga om och bygga upp min styrka genom mitt liv. Jag har fått hjälp utav människor som har trott på mig och som aldrig har slutat med det. Människor som inte har gett upp när jag har trott att de ska göra det. Det är anledningen till att jag aldrig kommer att ge upp saker som jag tycker är viktigt. För att människor har visat mig att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. De är mina förebilder. Det är tack vare dem som jag kan använda mig utav min styrka idag! Av alla människor jag har mött i mitt liv så är det ni, alla maskrosbarn där ute, som är min absolut största förebild och styrka. Vi som har varit med om så mycket dåliga grejer, så tidigt i livet, men ändå står upp och fortsätter att gå. Vi som har matats med så mycket hat och hårda ord men ändå står upp för andra människor och oss själva. Hur coolt är det? Hur är det möjligt? Det är en fråga som jag många gånger har fått och som det aldrig finns ETT ända svar på. Jag förstår att det kan vara en intressant fråga för andra att få svar på. Men för mig är det jättesvårt att förklara för någon som inte har haft liknande erfarenheter. För det är en KÄNSLA från som nog alltid har funnits inom mig. Det är en osynlig kraft som ibland är helt dominerande i hela mig. Det fascinerar mig varje dag. Ibland syns det för att jag ryser, gråter eller ler när det kommer över mig. Men oftast syns det inte alls. Det är ”bara” en känsla som håller hus inom mig och gör så att jag orkar saker jag aldrig trodde jag skulle orka. Som gör att jag tar beslut som är asfeta för mig egen skull och för andras. Som gör att jag säger ifrån när det råder orättvisa. Som gör att jag tror på förändring. Känslan som kommer att styra och vägleda mig för alltid. I allt jag gör, för resten av mitt liv, så kommer jag att andas maskrosbarnsstyrkan. Jag kommer för resten av mitt liv att fortsätta prata. För er. För oss. Vi är förebilder för alla. Inte bara människor vi träffar, även för människor som aldrig ser oss. För så länge vi pratar så vet dem att vi finns. Och så länge vi finns så kommer vår styrka att finnas och spridas där vi finns. Överallt.

Läs mer här

Det är inte mitt fel

Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen. Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen. Samma sak med att säga att det inte är mitt ansvar. Men det är ju klart det var svårt, det har ju varit något jag tagit på mig sedan jag var liten. Precis som många av oss. Jag trodde inte på det alls när jag sa det, det tog jättelång tid. Men det har hjälpt mig mer än soc någonsin har. Att bo hemma med båda sina föräldrar där en, eller båda, lider av något slags missbruk eller mår psykiskt dåligt, är det värsta som finns. Man vill bara hemifrån, men ändå inte – för om något händer – så läggs skulden på en själv. Fastän det är helt fel. Du kan aldrig vara ansvarig för en annan människas handlingar, inte ens dina föräldrars, och jag vet att du hört det där så många gånger förr – det har jag också. Och helt ärligt, jag ville ge varje person en käftsmäll som sa så till mig, för dom förstod ju inte. Men jag, och alla andra här, vi förstår. Det är inte ditt fel, och jag ber dig som läser det här, med hela mitt hjärta – tro mig. För jag satt också i mitt rum i panik för bara några månader sedan och anklagade mig själv, hatade mig själv och skuldbelade mig själv för allt som händer och har hänt. Jag längtade ihjäl mig tills jag blir 18, men det är två år kvar. I princip hela mitt liv har jag tillbringat till att försöka skydda mina föräldrar, och har helt glömt bort mig själv. Det slog mig en dag när jag satt och tittade på mina vänners Mystory på Snapchat, dom är ute och har the time of their lives, medan jag sitter och försöker se så ingenting händer hemma. Varför ska jag straffas för vad mina föräldrar väljer att göra? Om dom väljer att prioritera alkoholen före mig, så kan jag prioritera mig själv före dom. Det gjorde jätteont i hela mig när jag sa det första gången. Men varför ska jag sitta och räkna ner dagarna tills jag är 18 så jag kan flytta hemifrån när jag kan ändra på mitt liv här och nu? Att fylla 18 och, enligt lag, bli vuxen kommer inte ändra någonting. Vi har ju varit vuxna hur länge som helst. Det är lättare sagt än gjort – men försök att tänka på dig själv. Eller försök inte, gör det. Tro mig, jag vet hur svårt det är, och om du känner att du inte är värd att tas hand om – det är du. Jag känner dig inte, jag vet inte hur din situation ser ut, men du är så himla värd att tas hand om och att bry sig om. Jag bryr mig. Jag kan inte ge dig den kärlek och omtanke som du förtjänar, så tills jag eller någon annan kan det – lova mig att ta hand om dig själv och sätta dig själv först. Dina föräldrar klarar sig. Du är inte ensam i det här, jag har varit exakt där du är – och just nu är jag dit du ska, där allt är okej och där jag kan fokusera på mig själv utan att känna skuld. Där jag kan leva, du kommer komma dit också, det lovar jag. Även om det känns helt omöjligt just nu. Jag har alltid fått höra det här av vuxna som redan tagit sig igenom sitt, som har kommit över alla de där hinderna. Jag fick aldrig höra av någon som var mitt i det, och inte heller från någon jämngammal, att det går att komma över, att det blir bättre. Så även om jag fortfarande har saker att tackla, och fortfarande bor mitt i ett stormhav – så har jag lärt mig att leva mitt liv, och framförallt det viktigaste; att det inte är mitt fel eller ansvar. Kan vi säga det tillsammans nu? Det är INTE ditt fel, och det är INTE ditt ansvar.

Läs mer här

Ibland träffar jag dig, men jag gillar det inte. Allt du gör är att förstöra.

Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror.  Mitt första minne av dig är inte det bästa. Forskare säger att man inte minns saker före man fyllt 4 år. De säger att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad, att den inte kan komma ihåg saker innan den åldern. Men jag tror dem inte. För om det var sant, kanske mitt första minne av dig skulle vara trevligare. Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror. När du kom in genom ytterdörren blev jag först glad, sedan rädd. Personen som stod vid ytterdörren var inte du. Han såg ut som dig, hade samma kläder som dig, lät som dig. Men det var inte du. Den glada, trevliga personen som jag suttit och väntat på hade bytts ut mot någon annan. När du kollade på mig var det som att jag inte var där. Du kollade rakt igenom mig. Din blick var kall och rösten falsk. Du var rakt ut sagt elak. Jag kommer inte ihåg alla detaljer, kommer inte ihåg vad ni sa. Jag förstod ju inte vad som var fel. Det var inte fören jag blev äldre som jag förstod vad som egentligen hade hänt. Och när jag äntligen förstod visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade undrat i flera år. Mardrömmarna kom tillbaka varje natt, alltid samma sak som återupprepade sig. Det var du som skrek utan ord, för jag hörde ingenting, allting var knäpptyst. Jag kunde bara se, det var som om jag var förstenad. Du slog sönder en garderobsdörr i hallen, men fortfarande inget ljud. Sedan gick du. Du försvann och kom inte tillbaka. Jag vet inte om det var för att du valde det eller för att mamma inte lät dig komma nära oss, det spelar ingen roll. Jag var 2 år och hade precis sett dig som du är när du är påverkad. Jag var 2 år och hade förlorat min pappa. När jag var 7 år fick jag veta att du missbrukade både droger och alkohol. Det gör du fortfarande. Redan innan jag fick veta det var jag besviken på dig. Du försökte få mig att acceptera att du också har problem, att drogerna är ditt sätt att glömma allt jobbigt och kunna må bra. Men jag ville inte förstå. Jag ville inte ha med dig att göra. Jag vägrade acceptera. Det var meningen att du skulle vara den där fantastiska pappan som alla ville ha. Den pappan som du var när du var nykter. Ibland kunde jag vara med dig, och må bra. Vi kunde gå ut på vår lilla fotbollsplan och sparka boll, du lät mig alltid vinna. Du älskade att se mig le, jag var din lilla prinsessa. Du och mamma kallade mig ”Sunshine”, för att jag alltid var så glad. Det verkade som att det inte fanns någonting i hela världen som skulle tynga ner mitt lilla naiva hjärta. Men du insåg inte att det också var du som fick mig att må dåligt, när ingen annan såg. Det var du som gjorde att jag alltid stängde in mig på rummet och grät efter skolan. Fast jag bara gick i 2:an hade jag varit med om saker som jag aldrig skulle kunna glömma. Jag visste inte att man kunde hata och älska någon på samma gång. Men det gör jag. Jag älskar dig, min pappa, när du är nykter. Men jag hatar dig när du låter drogerna ta över. Jag kan få mardrömmarna än idag. Kan vakna upp mitt i natten och vara iskall, fast det är mitt i sommaren. Jag är inte rädd längre. Jag har lärt mig att leva med det. Ibland får jag mardrömmar, det bara är så helt enkelt. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag gråter inte längre. Det hjälper inte att gråta. Istället är jag helt kall. Jag fryser ut dig. Ja, vi har samma DNA och ditt blod rinner i mina ådror. Men det är allt. Det finns saker som betyder så mycket mer än blod och DNA. Och jag ser inte dig som en del av min familj. Jag har inte brutit kontakten med dig helt. Om jag gör det skulle jag behöva anstränga mig för att undvika dig, vilket skulle bli svårt då vi bor i samma ort, bara några minuter ifrån varandra. Och speciellt när du kommer hem till oss för att träffa min andra, yngsta bror. Eller om du kommer bara för att hälsa på, vi är ju trots allt dina barn. Jag vet att du försöker fixa dig själv och vår relation. Men jag vet också att om du verkligen velat fixa allt, till 100%, så skulle det vara fixat nu. Du har haft 15 år på dig.

Läs mer här

En enda person kan göra skillnad

När man mår dåligt eller har ett eller annat problem är det viktigt att få hjälp, att ha någon att luta sig mot och bolla tankar med. En enda person kan göra skillnad. Den personen kan vara en kompis, en psykolog eller en vuxen. När man mår dåligt eller har ett eller annat problem är det viktigt att få hjälp, att ha någon att luta sig mot och bolla tankar med. Men när den personen inte finns som utomstående är det lätt att man själv tar på sig den rollen, att vara räddaren i nöden, för och åt sig själv. Det är många som klarar detta fysiskt, att ta hand om sig själv utåt osv. Men det är ytterst få som klarar av det psykiskt. Att själv försöka bygga upp det som skulle byggts upp under hela barndomen, det är i princip omöjligt, och speciellt om man faktiskt ska hålla på vägen. Det blir som en ond spiral, man mår dåligt, men gör allt för att klara sig själv, och då får man ingen hjälp. För man skriker inte. Man hörs inte. Det syns inte att man mår dåligt. Men så fort den personen kommer in i ens liv, så gör det så stor skillnad. När jag träffade min sån person var jag helt förstörd och jag själv var den värsta jag visste. Och relationer var något av det svåraste för mig, att våga stanna och lita på att den andra också kommer göra det. Men till slut lyckades hon få mig att sänka min gard och min fasad, hon gjorde det antagligen omedvetet. Hon vet inte om att det gjorde så stor skillnad för mig att hon bara tillät mig vara jag. Hon skrattade och grät med mig, och stannade kvar. Hon själv är barn, och var inte rätt person att hjälpa mig på det sättet, men hon fick mig att våga ta professionell hjälp, att våga vara duktig psykiskt – genom att ta hand om mig själv, istället för att bara vara duktig fysiskt genom prestationer och dylikt. Och jag är så tacksam. För hon, som en vän, hjälpte mig mer än vad någon kurator någonsin kunde göra vid just den tidpunkten. Det är så himla lätt att glömma, men en enda människa kan göra skillnad.

Läs mer här

Att flytta runt

Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Jag flyttade som allra mest i tonåren. Jag flyttade fram och tillbaka mellan mamma och pappa när de hade separerat. Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Jag flyttade som allra mest i tonåren. Jag flyttade fram och tillbaka mellan mamma och pappa när de hade separerat. När jag till slut hade bestämt mig för att bara bo hos mamma så bråkade vi och jag tvingades att packa mina väskor och flytta tillbaka till pappa. När jag var 16 år flyttade jag ihop med min dåvarande pojkvän i ett hus som vi hyrde ute på landet. Men där vågade jag inte vara ensam, så när min pojkvän jobbade så bodde jag hos mamma. Men jag var alltid redo med mina väskor för att kunna åka till huset. När jag var 17 år fick jag en egen lägenhet av socialtjänsten. Jag visste att jag inte fick bo där för alltid, utan jag var hela tiden tvungen att leta efter någon annanstans att bo. Min största längtan och önskan var att få flytta till en plats, vilken som helst egentligen, bara jag fick stanna där för alltid. Efter ett år när det kontraktet gick ut så var jag tvungen att flytta till en by där jag aldrig tidigare hade varit för att det var det enda stället som det fanns lägenheter på. MEN, det var ett förstahandskontrakt, så jag kunde bo där precis så länge som jag ville. Jag tog studenten och började jobba, och jag kommer ihåg känslan när jag fick betala min egen hyra för pengar som jag själv hade jobbat ihop. Jag ringde till socialtjänsten och sa ”Tack för allt! Men jag behöver inte ha hjälp från er mer”. Jag växte. Jag blev vuxen. Jag blev självständig och fri. Efter detta har jag ändå flyttat flera gånger. Varför då, kan man undra? Jag kunde ju bo kvar i lägenheten som faktiskt kändes som mitt hem och som jag kunde bo kvar i resten av livet. Men mycket hände i mitt liv under tiden i den här lägenheten och efter att jag hade tagit studenten. Jag började gå i terapi, jag tog tag i mitt alkoholmissbruk och slutade dricka alkohol, jag slutade att skada mig själv, jag började ta hand om mig själv genom att träna och att avsluta relationer som gjorde mig illa. Jag började säga nej till saker som jag inte ville göra och ja till det jag ville ha mer av. Jag slutade ta ansvar för andras dåliga mående och började tycka att jag var värd allt som gjorde mig glad. För fyra veckor sedan så flyttade jag… igen. Och vet ni, det gör inte ont längre. Jag blir inte orolig eller otrygg av att flytta. För det ända som händer när jag flyttar är att mitt boende ser lite annorlunda ut och att jag får ta en annan väg till jobbet. Det som var jobbigt med att flytta som barn och tonåring var att aldrig veta. Jag hade inte kontroll över min situation. Jag kunde inte påverka mycket i mitt liv. Det kan jag idag. Tryggheten jag känner sitter inte i väggarna i min lägenhet. Den finns inuti mig. Tryggheten jag känner har tagit ÅR att jobba mig till. Med år av terapi, nykterhet, träning, fantastiska vänner, reflekterande, gråt, gemenskap och gränssättning har jag byggt upp den här tryggheten som jag tar med mig vart jag än flyttar.

Läs mer här

Vad gör man på en stödgrupp?

Klockan är strax efter 20, det är måndagskväll, och jag har precis haft min stödgrupp! Idag var vi inte hela gruppen, tre tjejer mellan 15-18 år. Jag har följt tjejerna sedan våren 2011.  Hej! Klockan är strax efter 20, det är måndagskväll, vilket betyder att jag precis har haft min stödgrupp! Idag var vi inte hela gruppen, tre tjejer mellan 15-18 år. Jag har följt tjejerna sedan våren 2011. Idag var jag trött och gled runt i mina haremsbyxor (något som kollegorna retat mig mycket för). Under fyra veckor har vi haft tema Acceptans som började med att de fick göra livslinjen en vecka, sedan sätta ord på sin historia och berätta för varandra.  Förra veckan fick de skriva en dikt eller text på en viss känsla som hade återkommit under deras uppväxt. Denna vecka skulle vi sätta musik och bild på deras känslor, vilket togs emot med många suckar och tjat på att slippa, varföööööör, Therese du måste fatta att vi går i skolan också!!! Det har blivit veckans tema, att de ska tjata sig ur övningarna. (Tjejerna som älskar att prata, skriva och vara kreativa.) Detta slutade med att vi (jagade) varandra lite i vardagsrummet när vi störde Sandra – och hennes utskottsmöte – och jag berättade hur omöjliga tjejerna var.. Jag låg på golvet och skrev en text, tjejerna satt i olika soffor (och genomförde såklart uppgiften tillslut). Det är lite så det är, vi har högt i tak, vi skrattar ofta och mycket, vi kan inte lura dem att bara göra saker utan blir utfrågande i en kvart om uppgiftens syfte. Tjejerna går i vår steg 3 grupp som vi kallar för Meningsfullhet, som är det sista steget i våra stödgrupper. De har gått igenom 3 år av stödgruppsmaterial. Vissa av dem har jag träffat varje vecka under flera år. Jag har fått följa med i brustna hjärtan, första fyllan, ångest inför gymnasiet, ångest inför studenten, alla problem och känslor för föräldrar, syskon och vänner. Jag tror och hoppas att jag får höra sanningen, som så få vuxna får höra av ungdomar. Och ibland vill jag bara låsa in dem och skydda dem mot världen när de pratar om alkohol och äldre killar (och jag tjatar på dem som en jobbig mamma). Det jag älskar allra mest med att leda Stödgrupp är att få följa med i deras vardag i allt från ångest till glädje. I alla livets småsaker och oro för skolan och framtiden. Våra grupper handlar sällan om Mammas eller Pappas problem. Våra grupper handlar om våra ungdomar. Det är en väldig skillnad. I sommar ska jag släppa gruppen, i alla fall som ledare varje vecka, då de går in i steg 4 som är en ungdomsgrupp som träffas utan ledare. Jag blir så glad när jag ser deras utveckling, men det gör lite ont i mitt mamma-hjärta att jag inte får ha kvällar som denna med min fina grupp. All kärlek till er tjejer!

Läs mer här

Som person har jag rätt att

Vi på Maskrosbarn pratar mycket med ungdomarna om rättigheter och vikten av hur betydelsefulla ungdomarna är.  Fick inspiration från min fina, kloka arbetsgrupp som jag tillsammans med Marina hade igår. Jag har fått äran att följa ungdomarna i ett år och vi påbörjar nu år två tillsammans. Vi på Maskrosbarn pratar mycket med ungdomarna om rättigheter och vikten av hur betydelsefulla ungdomarna är. Det vi har reagerat mest på i vårt arbete med ungdomar är deras okunskap kring deras EGNA rättigheter. En stor majoritet vet inte om vad Barnkonventionen är, än mindre vad den innebär för dem.  Många känner sig svikna i mötet med olika professionella och känner sig inte förstådda eller att dem blivit lyssnade på. Många känner sig också otrygga hemma och vågar inte säga ifrån. Vilka rättigheter de har i mötet med en socialsekreterare, val av insats eller möten med BUP är något som många ungdomar aldrig hört talas om.  De får ingen kunskap om föräldrarnas sjukdomar eller diagnoser och blir inte involverade i förälderns behandlingsprocess. De upplever inte heller att de får tillräckligt med information om vad de själva kan få för stöd och de undrar varför de inte får berättat för sig vad de har rätt till. Det är därmed många som tagit för vana att hålla tillbaka eller stå vid sidan av, för att det ändå inte är någon som lyssnat eller förstått. Igår på gruppen bad vi ungdomarna att skriva ner fem egna rättigheter som är viktiga för just dem, i deras liv. Vi skrev sen ihop alla till en lång lista som jag fått tillåtelse att dela med mig av. Läs och begrunda. Som person har jag rätt: Att bli accepterad för den jag är Att vara den jag är Att vara stolt över mig själv Att må bra fast andra mår dåligt Att må hur jag vill Att välja mitt umgänge Att välja min egna väg i livet Att säga det jag vill Att uttrycka mina känslor Att få rätt veta allt det som gäller mig Att bli lyssnad på Att bli förstådd Att säga NEJ Att vara kär, och i vem man vill Att få min röst hörd Att säga ifrån Att ta avstånd från folk

Läs mer här

Kom på läger du också!

Det har snart gått fem år sedan jag klickade mig in på Maskrosbarns hemsida för allra första gången. Jag minns det som om det vore igår. Jag var ensam hemma och satt i min säng med datorn i knäet. Jag tog fram lappen min stödgruppsledare hade gett mig tidigare i veckan, i sökfältet bokstaverade jag; maskrosbarn.org. Ett klick senare hittade jag det jag letade efter – ”ansök till läger här”. Som liten hade jag varit på läger förut, en veckas långt seglarläger. Jag var nio år gammal och det var första gången som jag skulle vara borta under så lång tid hemifrån. Som barn var jag väldigt rädd och otrygg, och det dröjde bara två dagar innan jag ringde gråtandes till min pappa, som på studs kom ut till mig på Norrbyskär där lägret var. Pappa övernattade resterande dagar så att jag skulle våga vara kvar. Min älskade pappa, som alltid ställt upp för mig. Mycket hade förändrats sen jag var nio år gammal. Den kvällen jag var inne på hemsidan bar jag en helt annan känsla, en känsla jag hade burit på så länge. Jag var inte längre liten och rädd, och jag ville inte längre vara hemma. Jag ville bort och jag längtade efter något jag kunde fly till, en plats där jag kunde få vara mig själv och bli sedd. Jag sökte efter någon som förstå mina upplevelser och känslor. Det jag sökte efter fanns inte i min omgivning. Jag kunde aldrig ana i stunden när jag skickade iväg min ansökan att jag faktiskt skulle hitta det jag behövde. Det fanns där mitt framför mig den kvällen. Sommarläger på Maskrosbarn. Jag trodde inte att jag skulle få komma med på sommarlägret. Jag tänkte att min ansökan inte var tillräckligt bra, kanske skulle jag ha beskrivit min situation mer utförligt. Som 14-åring präglade dessa osunda tankar mig konstant. Jag dög inte, det fanns andra som hade det värre än mig. Nervöst väntade jag på beskedet om jag skulle få komma med. Efter två veckor kom det där samtalet, jag skulle få åka. Jag kände mig plötsligt lycklig, jag hade något hoppfullt att se fram emot. Jag kanske skulle få ett bra sommarlov trots allt. Jag skulle få tio dagars semester från min vardag jag tampades med, vardagen som åt upp inifrån. Jag längtade så mycket. 10 juni 2010 satt jag och min vän Fanny på bussen till Gnarp. Vi var de första som kom till lägergården och vi möttes av tio övertaggade lägerledare som gav oss ett varmt välkomnande. Min nervositet släppte på bara några sekunder, jag minns att jag kände att det här skulle bli bra. Lägerperioden blev bättre än bra. Den var fantastisk. På lägret fick jag träffa andra ungdomar som hade det som jag, som förstod precis vad jag menade utan att jag behövde beskriva det. Jag fick möta vuxna människor, som upplevt precis samma saker som vi ungdomar, och som visade för oss att det går att må bra, trots att man haft det svårt. Bara genom deras närvaro blev de mina största förebilder, mina förebilder som fick mig att förstå att jag kunde välja mitt eget liv, min egen framtid, och nå precis dit jag ville. Maskrosbarn har gett mig livsviktiga kunskaper och verktyg, tack vare Maskrosbarn har jag fått självinsikter och ett självförtroende jag aldrig trodde att jag kunde få. Framförallt har jag fått ett nätverk av fantastiska människor som än idag ger mig kraft till att fortsätta växa som människa. Att åka på läger är ett av de viktigaste besluten jag någonsin fattat, och än idag kan jag titta tillbaka på den dagen jag satte mig på bussen och fyllas med stolthet. Jag är stolt över alla modiga ungdomar jag dagligen möter som vågar ta steget mot att må bättre. Min resa genom Maskrosbarn har varit enormt betydelsefull för mig. Idag arbetar jag med mitt drömjobb dagligen, här på kontoret, och har den stora äran att få projektleda det nya lägerprojektet ”Helgläger”. Jag känner mig så tacksam över att få vara en del av den här uppstarten, för det var just på läger min resa började. I början på december kommer vi ha det första Helglägret på Maskrosbarn. Helgläger innebär att vi kommer ha läger på helger, från fredag em. till söndag em. här i Stockholm. På varje helgläger kommer det vara mellan 10-14 ungdomar, både tjejer och killar, mellan åldrarna 13-18 år. Det kommer också vara fem ledare och några praktikanter på helgerna och precis som på sommarläger kommer vi hitta på roliga aktiviteter, ha arbetsgrupp och ledardejt. Att åka på läger på Maskrosbarn är inte bara roligt utan också givande! När jag åkte på läger fick jag för första gången känna en gemenskap jag aldrig känt tidigare och vara en del av ett sammanhang, och den känslan vill jag sprida till ännu fler Maskrosbarn! Jag vet att det finns så många där ute som precis som jag, den kvällen för snart fem år sedan, söker efter stöd. Helgläger kan fylla den funktionen för just dig, eller kanske någon du känner! Är du intresserad av att komma på helgläger så tveka inte att höra av dig till mig. Det kommer bli en upplevelse du kommer ha nytta av hela livet! KRAM/ Jeanette

Läs mer här

Att skämmas

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Hej alla fina! Så pepp på att få blogga igen- jag älskar ju att skriva men gör det så sällan här! Det ska bli bättre! Och så pepp på att vara på kontoret med flera nya kollegor och på att syna lägerverksamheten utan och innan! Vad kan vi göra bättre? Vad är halvbra? Vad kan vi ändra? Vad gör vi ens? Att analysera allt vi gör i våra läger – för att göra det bättre för de som ska komma på läger. Men det var egentligen inte det jag ville prata om idag, jag vill faktiskt prata om skam. Om att skämmas. Över sin situation, över sin familj, över sig själv kanske. När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Jag flyttade mitt i högstadiet och fick helt plötsligt väldigt långt till skolan – men för det mesta var det ingen som kunde skjutsa mig/följa mig till skolan, för att min förälder inte orkade gå upp på morgonen. Så väldigt många morgnar fick jag åka taxi till skolan. Jag vet, det låter lyxigt och jätteskönt. Men det var inte för att vi hade så mycket pengar att vi kunde åka hur mycket taxi som helst, utan det var för att min förälder kunde ta det via jobbet på något sätt. Framförallt var det för att min förälder förmodligen hade druckit för mycket alkohol kvällen innan för att köra bil vid 07.00 på morgonen efter. I vilket fall. Jag gled in på skolgården i den här jävla taxin. Och ångesten över att gå den där biten från bilen, över skolgården, i korridoren, till mitt klassrum. Den var så otroligt hemsk. Jag såg överallt hur de andra eleverna stirrade på mig, viskade om mig, tittade konstigt. Jag hörde viskningarna eka i korridorerna. Ibland var det någon som skrek något. Allt ifrån att jag var ett soc-barn till att jag var så otroligt snobbig som åkte taxi. Och jag skämdes så fruktansvärt mycket. Jag skämdes också ihjäl när jag som 14-åring vågade berätta för en vän till mig hur min förälder var. Vad hon sa för saker till mig och vad hon gjorde för saker mot mig. Jag berättade i totalt förtroende för min vän. Och någon vecka senare stod det över hela internet, öppet, så att alla kunde läsa. Jag minns att jag aldrig mer ville gå utanför dörren. Jag minns hur jag i vissa sociala sammanhang när jag var tonåring kunde berätta något om min familj, om att jag inte bodde med dem till exempel, och märka hur stämningen i hela rummet ändrades. Hur de som var i rummet liksom drog sig undan, såg på mig med nya ögon, distanserade sig ifrån mig och drog sig undan. Hur de inte längre ville ha mig där längre, varken i rummet eller i deras liv. Under tiden jag har jobbat med Maskrosbarn har det för mig blivit en norm att ha en eller två sjuka föräldrar, alla vi som jobbar här har det ju så. Alla ungdomar jag möter har det också så. Vi pratar om det nästan varje dag på kontoret, och varje dag i våra aktiviteter. För mig är det helt helt helt normalt och inget jag känner skam överhuvudtaget över längre. Det var många många år sen jag kände den där fladdrande känslan i magen, det där suget, tvekade inför att säga det jag skulle säga, att bli helt varm, röd och svettig. Det var längesen nu. Och det tackar jag verkligen för. Det finns ju inget för mig att skämmas över – för jag har ju inte valt hur det har varit. Men – så kom den här situationen för någon vecka sen. Där jag mötte en person som fick mig att på nytt nästan återuppleva den där gamla känslan som jag trodde var utplånad för längesedan. Jag mötte en helt ny person som pratade om sin familj, om hur nära de var i hens familj, hur fantastiskt det var, hur familjen är -allt- och om hur VIKTIGT det var för hen att umgås med andra personer som också var NÄRA sin familj. Som hade bra ”familjevärderingar”. I början tänkte jag inte så mycket, för jag har omdefinierat vad familj betyder för mig, det handlar inte längre bara om blod, min familj är de jag älskar, blod eller inte. Min familj är mina vänner, de som behandlar mig bra, de som ställer upp, de som älskar mig, de som vill finnas där, de som förstår när jag är ledsen, de som känner mig, de som vill finnas i mitt liv som en familj. För mig kan det vara genom blod, vatten eller kaffe. Det spelar verkligen ingen roll. Så i början av det här samtalet så kände jag att jag höll med, för missuppfatta mig inte. För mig är det viktigt med familj, men MIN definition av familj. De betyder allra mest för mig och jag skulle göra allt för dem. Men sen när hen började fråga ut mig om min familj, så blev jag obekväm. Nästan ledsen. Jag förstod ju vad hen var ute efter. Det var blodsfamiljen. Och hen rynkade på näsan när jag berättade med väldigt förskönade ord lite kort om hur det var. Skakade på huvudet. Dömde ut mig. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände igen suget i magen, stressen, ångesten och skammen. Jag blev så fruktansvärt illa till mods och kände mig som en sån otroligt dålig människa som inte passade in i den här mallen. Är det kanske inte lite mitt fel? Har jag misslyckats? Kunde jag gjort någonting annorlunda? Borde jag kämpa för något annat än det jag kämpar för idag? Vårt möte gjorde mig så illa till mods att jag gick hem och började fundera på alla de här sakerna. Vrida och vända på allt som har varit. Men sen fick jag nog. Och så blev jag arg istället. Riktigt arg. Hur orimligt är det inte att jag ska sitta och ifrågasätta om Denise 14 år hade kunnat göra någonting annorlunda? Om det kanske ändå inte var Denise 15 års fel? I alla fall lite grann? Om Denise 16 år kanske borde skärpt till sig lite och inte gnällt så mycket? Inte tagit åt sig så himla mycket av hur det var hemma? Det är så SJUKT orimligt att ett möte med en annan otroligt oödmjuk person ska få mig, dig, oss att känna så. Så fruktansvärt orimligt att jag inte kan understryka det nog. Skam är en av de mest avskyvärda känslorna jag vet och jag är tacksam över att jag sluppit känna den kring min familjesituation på länge, men ändå glad att jag fick återuppleva en bråkdel av det, för det får mig att minnas. Att aldrig glömma hur det en gång var och ta tillvara på det jag har idag och uppskatta det. Skam är också en av de mest onödiga känslorna – den hjälper mig inte överhuvudtaget i livet. Inte på något sätt. Ingen annan mår bättre för att jag skäms. Och verkligen inte jag. Och om någon annan person ska vara så otroligt dömande, okunnig, taskig, korkad, trångsynt eller allmänt dum i huvudet, så den ska döma ut mig eller tycka någonting om mig på grund av att jag råkade födas in i en viss typ av familj. Ja vet ni, då kan den faktiskt dra. Det är ingen jag har något intresse av att ha i mitt liv. Överhuvudtaget. Så – poängen! Poängen är att inte skämmas. Och låt ingen person någonsin lägga på skam på dig. Det handlar om den personen, inte om dig. För varje sån person finns det 100 fantastiska, öppna, empatiska, förstående och kärleksfulla människor som förstår hur det har varit, som vill förstå varför och som vill förstå hur det känns. Det är de personerna vi ska hålla fast i. Det är de som är värda vår tid och energi. Massa kärlek till er! Låt aldrig någon tvinga in i er en mall som den personen har bestämt som korrekt! Ni duger så sjukt bra som ni är och ni har inget att skämmas över! Kram, Denise

Läs mer här

Snart börjar skolan

Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra men det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma? Jag hittade dig i hissen på hissgolvet. Där låg du och simmade i din egen fylla. Jag kommer ihåg denna förmiddag bra därför att jag precis varit på möte med min socialsekreterare där hon berättade att min önskade insats fått avslag. Motivering? Mitt behov var inte tillräckligt stort. Inte. Tillräckligt. Stort. Sviken. Av. Vuxenvärlden. Igen. Jag hjälpte dig ut ur hissen men du rymde ifrån mig. Lite senare på kvällen står vi här. Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra med det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma? Du kan knappt stå på benen och måste luta dig mot en pall för att inte ramla omkull. Jag måste luta mitt inre mot någon men har ingen att luta mig mot. Jag går sönder. Sen börjar du. Orden som blir till hot som blir till skrik. Jag vill inte att du kommer närmre mig. Det räcker med de 100 mil som skiljer oss åt, det är nära nog. Men du går närmre ändå. Jag är rädd för dig. Jag skriker till pappa att han måste hjälpa mig, men han låtsas inte höra. Jag säger “släpp förbi mig” men du vägrar. Istället spottar du mig rakt i ansiktet och säger att du aldrig mer vill se mig. Att du hatar mig. Att jag ska försvinna. Jag önskar jag kan just det, försvinna, men det går inte. För ingen ser mig. Varför ser ni mig inte? Varför får jag ingen hjälp även fast jag skriker? När mina dagar och kvällar hemma ofta såg ut såhär hade jag i alla fall skolan. Skolan var min fristad, där kunde jag andas. När klasskompisarna tjatade om hur jobbigt det var att börja skolan igen efter sommaren höll jag med av artighet, men inuti jublade varenda cell i mig. Samtidigt väcktes en ambivalens; vem ska nu hålla koll på mamma? Vem ska nu räkna antalet glas vin som halsas innan klockan hunnit bli 12? Det var en ständig kamp inom mig. Jag sprang fram och tillbaka på rasterna och behövde komma på lögner och ursäkter till mina vänner varför jag aldrig hann äta lunch med dem. Men trots detta var skolan så betydande för mig. Här kunde jag säga till min mentor att jag faktiskt inte alls hade haft en bra sommar, här kunde jag vara ärlig. Här kunde jag få sitta kvar långt efter skolan stängt om jag ville och här kunde jag få ta några djupa andetag. Därför är det så oerhört viktigt med ett bra samt rätt bemötande i skolan. Till er som arbetar med barn och ungdomar i skolor: Tänk utom den normativa ramen. Fråga flera gånger hur ungdomen mår. Kriga för ungdomens välmående och våga ställ krav på era kollegor. Tänk på att det är gratis att vara snäll och det räcker längre än vad man tror. Visa att du vill finnas för ungdomen och våga uttrycka det. Visa att ungdomen är viktig. Visa att du tror på ungdomen och att du har hopp även om ungdomen inte har det. Ge aldrig upp på mig!

Läs mer här

Livet

"Livet" är ordet som just nu sammanfattar alla diskussioner vi har. När saker är komplext, svårt och där det inte riktigt finns något smart svar. Livet är allt det där, och en massa underbara, berikande, oförglömliga, fantastiska saker också. Såklart. Jag har gått igenom olika saker som har fått mig att reflektera ännu mer om livet än vanligt. Efter många år av sjukdomar och demoner gick min mamma bort i början av juni. Mamma hade lungcancer det sista året. Ingen visste att det skulle gå så fort, jag var både oförberedd och har förberett mig i tio år på att dagen skulle komma när hon inte skulle finnas längre. Jag har levt med krisberedskap sedan jag var elva år gammal. Alltid på tå för att jag inte har vetat hur livet ska kastas om, ändras och anpassas efter min svårt sjuka mamma. Krisberedskapen var en del av mitt jag, ofta var det inget jag tänkte på. De senaste åren har de bara legat som en liten sten långt ner i magen. En liten knut av oro som jag inte ens trodde att jag hade. Krisberedskapen har gjort att jag alltid har funderat på hur jag tar mig hem från ett annat land, snabbaste vägen från Hälsingland. I min beräkning har alltid ”hur ska jag ta mig hem om mamma ligger på sin dödsbädd” funnits med, mer eller mindre såklart. Men det har alltid funnits där. Sedan jag var 17 år har jag kämpat för min frihet, självständighet och att göra mig oberoende av mina föräldrar. Ganska naturligt, det gör nog de flesta unga vuxna. Men min familjesituation har gjort att ett band inte har gått att bryta, jag har heller inte velat bryta det. Krisberedskap. Min mamma somnade in en tidig sommarsöndagmorgon. Efter allt kaos som min familj har gått igenom, tillsammans, så blev detta något helt annat. Frid. Det var lugnt och stilla, fint och fridfullt. Ingen ångest, inget kaos, inget oförutsägbart. Jag älskar min mamma otroligt mycket, jag har aldrig slutat älskat henne. Jag tittade ut genom fönstret och kände frid, frihet. Den lilla klumpen i magen som jag inte visste fanns försvann. Jag kände en stark känsla av lättnad, för mig själv, för familjen men framförallt för mamma. Hon slipper lida nu. Tiden efter har varit fylld av en känsla som jag aldrig tidigare känt och som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det är kanske mer en icke-känsla. Inte vara orolig, inte känna plikt, inte tycka synd om, inte krisberedskap. Jag är helt uppfylld av en känsla av frid. Avslutat kapitel, det blev bra tillslut. Frihet och lättnad. Detta är svårt att förklara för en person som inte är maskrosbarn. Missuppfatta inte mina känslor till att jag inte älskar, inte sörjer, inte känner. Jag påbörjade min bearbetning av att förlora min mamma för 14 år sedan. Känslorna har fått mig att förändra mitt sätt att leva. Jag är lugn. Jag är nöjd. Jag är fri. Mina kollegor säger att jag är en bättre chef, mina vänner säger att jag utstrålar ett lugnt som de aldrig någonsin har sett i mig. Mina magkänslor säger till mig att allt är bra, att jag är bra, att jag ska välja alla vägar som gör att jag mår bra. Detta har resulterat i att jag för första gången i mitt liv hade semester i sommar, fem veckor av totalt lugn, ingen prestation. Detta har resulterat i att jag går hem i tid från jobbet och uppskattar tiden med katten i lägenheten, laga mat och göra matlåda. Det betyder att jag har kapitulerat inför att mitt jobb aldrig kommer ta slut, jag får ta en sak i taget. Jag kan inte svara på alla mail idag, jag behöver inte ringa upp alla människor som ringt den här veckan, jag hinner inte göra den där ansökan. Punkt slut. Jag var inte en sämre människa innan, jag är inte en sämre människa nu. Livet har sina faser. I höst ska jag njuta av allt det där som jag inte har sett de senaste åren. Relationer, lata kvällar i soffan, en söndag helt utan datorn, samtal med vänner som varken handlar om socialtjänsten eller förändringsmöjligheter, äta tre mål mat om dagen. Min mamma brukade säga att jag flängde runt, det gör jag fortfarande. Jag älskar att röra på mig, vara kreativ, få maniska idéer och jobba hårt. Men jag ska lära mig att säga nej, göra det som jag vill göra, det som jag mår bra av och lita på att andra människor gör jobbet precis lika bra som jag. Att driva ett eget företag, eller som i mitt fall – en organisation, betyder för de flesta att arbeta dygnet runt de första åren för att verksamheten ska komma på fötter. Jag har gjort det där, i sju år nu. Nu behövs det inte. Jag arbetar med fem helt otroliga kvinnor varje dag på vårt kontor. Jag arbetar med hundratals unga vuxna och ungdomar som har maskrosbarn i sitt hjärta och som kommer förvalta det vi har byggt upp. Kanske dags att ta en kaffe, sätta sig i en mjuk fåtölj, njuta, titta på ungdomarna som i full fart genomför någon ny idé och bara vara stolt över allt det som vi har skapat? (i alla fall efter arbetstid)? Vi är där nu. Jag har ingen tanke på att sluta, aldrig aldrig. Men årets väg är att få ungdomarna att skapa, vara kreativa, ta över och styra in oss på nya vägar. Mitt hjärta går sönder när jag tittar på er. Tänk om alla vuxna kunde få se hur ni är. Vad ni vill, vad ni tänker på, vad ni vill uträtta. Jag vet att några av er kommer att offra mycket för att verksamheten ska växa och finnas för andra. Precis som vi har gjort de senaste åren. Gräsrotsorganisation. I Alingsås lyser solen, kaffet smakar bra på tåget, och jag är på väg till Varberg för att för första gången avsluta min föreläsning med att min mamma inte finns längre.

Läs mer här

Tack för att ni kommer till oss!

Maskrosbarn är en sådan plats som jag verkligen känner på. En sådan plats där ögonblicket får mig att stanna upp, blicka ut över rummet och andas i känslan jag har. Känslan sitter i magen och i hjärtat men fyller i andetaget hela mig med glädje, stolthet, förundran, kärlek och hopp. Det är mörkt utanför, På borden står levande ljus och ni sitter utspritt och pratar om allt. Om skolan, om bråk, om känslor, om er. Musiken i bakgrunden talar samma språk som stämningen och gör att jag ibland försiktigt vill nypa mig själv och se om det är en dröm. Vi pratar om vad det bästa med att vara här är och det är så svårt att sätta ord på det. Det är många små saker som tillsammans blir så stora. Ni pratar främst om att det är en plats där man kan bara vara, om en sorts trygghet, för att man får ha med sig allt man har med sig, på riktigt. Alla känslor och upplevelser som ni har får plats här och vi pratar också om dem. Här är det inte konstigt. Här är det inte dåligt. Här det inte ensamt. Här fylls inte väggarna med känslan av skam utan byts ut mot den största ödmjukhet jag har sett. ”Jag är här därför att” och jag läser upp era lappar en efter en på kvällens pass. Knappt era andetag hörs. Precis innan har vi skrattat högt och nu sitter vi där, så nära varandra bland kuddar och filtar och bara visar sådan stor respekt, ödmjukhet och förståelse i tystnad. Jag ryser. För det är lika stort varje gång, Att vi alla är här därför att och att vi tillsammans och framför allt ni – skapar en sån här plats. Tack. För att ni vågar. För att ni delar. Ungdomsledarna, som förut har varit deltagare, planerar och genomför ett pysselpass. Alla får göra olika kollage och temat är känslan av att vara på läger. Orden deltagarna väljer får mig ännu en gång att stanna upp och andas in känslan. Och det är så otroligt fint att ni lyfter det här vart vi än möts, oavsett om det är torsdag@maskrosbarn.org eller ett läger. Tillsammans är vi starka! Tack för att ni kommer till oss!

Läs mer här

Jag bryr mig om er. Alltid.

Jag sitter mitt emot en av er och har ett samtal. Du berättar att allt är ditt fel och att om du inte fanns skulle alla de här problemen inte finnas. När du berättar för mig hur du aldrig vågar slappna av hemma och att du ständigt går runt och väntar på att kaoset ska bryta loss. Hur klumpen i magen följer med till skolan och gör att du inte kan koncentrera dig eller fokusera på vad som sägs och vad som ska göras. Du är så modig, du berättar det du inte vågat berätta för någon. Vad du blivit utsatt för alla slag, alla ord och hur de kommer tillbaka om kvällarna när du ska försöka sova. När jag hör dig berätta minns jag så tydligt när jag själv för vad som egentligen inte är så många år sedan, men vad som stundtals kan kännas som en evighet sen satt där du nu sitter och berättade om alla mina hemligheter. Jag minns hur mycket kraft det tog av mig att berätta och hur rädd jag var för vad som skulle hända. Det hade varit lättare att sitta där naken än att berätta det jag inte vågade prata med någon om. Jag minns också känslan av övertygelse om att världen skulle vara en bättre plats om jag inte fanns. Du säger att det inte finns någon du pratar med, ingen som vet hur du mår, du säger att alla ser men ingen bryr sig. Jag minns den ensamheten, en tomhet som inte går att beskriva. Jag längtade så innerligt efter att bli sedd och att få känna mig mindre ensam tillsammans med någon. Vissa dagar kunde jag gå till skolan och önska att någon skulle se mig och fråga mig hur jag mådde för om någon hade gjort det, ja då hade jag faktiskt svarat. Du blir förvånad över att jag ställer frågor som andra inte vågar ställa, om saker andra inte vågar prata om. Du gör allt du kan för att dölja hur svårt det här är för dig men jag ser dig. Jag ser hur blicken flackar, hur du biter dig i läppen för att hålla tillbaka tårarna och hur dina ben skakar. Jag ger dig en kram och då kan du inte längre hålla tillbaka tårarna. Det gör så ont i mig att se allt det där i dig som jag så många gånger känt i mig själv. Jag vill berätta för dig att det inte stämmer, att det inte är så att världen är en bättre plats utan dig. Jag vill säga att det inte är sant att ingen bryr sig om dig, för jag bryr mig om dig. Jag vill säga att det går att känna sig mindre ensam tillsammans med andra och jag gör det. Jag säger allt det där och jag tänker att du nog inte tror mig och att du inte kommer vilja träffa mig igen. Innan du går säger du, ”vi ses nästa vecka!”. När du lämnat rummet vill jag bara skrika rakt ut för att det gått över tio år sedan jag satt i den där stolen och att det fortfarande finns barn som inte blir sedda. Det är som att det inte spelar någon roll hur många ögon det finns i världen så länge vi inte riktar dem mot de som behöver det mest. Det är inte okej att ett barn går runt med tanken om att världen är en bättre plats utan mig och att ingen skulle bry sig om den försvann. Jag tänker på hur vi ska göra för att kunna se alla de barn som växer upp i familjer fulla av kaos. Men det är även i stunder som dessa som jag finner ett driv, ett driv att fortsätta kämpa för allt det vi gör på Maskrosbarn. Fortsätta se alla barn och ungdomar som finns i min närhet, att ge det jag kan när jag kan ge det och att aldrig glömma hur det känns att berätta det som en inte berättat för någon tidigare. Jag blir så innerligt tacksam för alla de ungdomar som finns i mitt liv och som ständigt påminner mig om allt detta, som förgyller mina dagar, ger mitt arbete mening och hjälper mig att inse att vi tillsammans förändrar liv. All kärlek till er! Jag bryr mig om er. Alltid.

Läs mer här

Psykisk misshandel

”Du förstår väl att jag helst av allt inte vill att du ska bo här?” Orden jag som nioåring fick höra och sedan bar med mig varje dag tills jag till slut flyttade hemifrån. Orden som gjorde lika ont som ett slag men som ingen kunde se utanpå mig, för allt det som gjorde ont fanns inom mig. Varje dag från det att jag var 6 år levde jag med en man som gjorde allt i sin makt för att få mig att inte känna mig välkommen hemma. Jag har länge kämpat med att finna orden till att förklara detta för oavsett vad jag säger känns det som att inget förklarar den fruktansvärda känsla som fanns inom mig. Det psykiska våldet pågick konstant, det fanns inga ljusglimtar eller ögonblick där jag kunde känna ens en förnimmelse av kärlek eller omtanke. Varje dag dukade han middagsbordet för alla familjemedlemmar förutom åt mig, varje dag när han kom hem hälsade han på alla förutom mig. Jag var luft för honom fram tills det tillfälle jag gjorde något som i hans ögon var fel, innerst inne var jag dock övertygad om att det inte spelade någon roll vad jag gjorde jag var ändå fel. Jag minns de otaliga gånger jag glömt att dra upp rullgardinen vilket för honom var ett oacceptabelt beteende, hur han då gick in i mitt rum som var det allra mest privata jag hade. Där inne är jag övertygad om att han läste mina dagböcker rotade bland mina saker, för varje gång det hade hänt kunde jag märka att rummet inte var som jag lämnade det. Han sa ofta över mitt huvud hur otroligt korkad jag var, knöt ofta näven när mamma inte såg som en varning för vad som skulle kunna komma. Till ytan var vi en perfekt familj och det var nog aldrig någon som anade vad som pågick bakom stängda dörrar. Varje helg samlades hela familjen för fredagsmys i soffan med godis, chips och massa annat gott. Inte jag, jag var inte välkommen. Istället satt jag på mitt rum, lyssnade på musik eller kollade på samma tv-program som stod på där nere i soffan. Det var så tydligt för mig redan då att detta inte var min familj, att de inte ville att jag skulle vara en del av deras värld. Det var så svårt att förklara för andra varför jag inte ville ta hem kompisar, varför jag aldrig pratade om min familj men framförallt varför det gjorde så himla ont inom mig. Till slut började jag önska att han skulle slå mig bara så att jag skulle kunna visa för alla andra allt det som jag redan kände inom mig. Jag gjorde allt i min makt för att jag skulle vara rätt, för att det inte skulle finnas något att bli arg på. I skolan var jag den duktigaste lilla tjej du kunnat tänka dig och på fritiden gick jag på otaliga fritidsaktiviteter både för att de inte skulle behöva ha mig hemma men också för att visa att jag kunde. I många år var det som att jag sprang ett livslångt maraton där priset slutligen var att räcka till, att vara duktig nog. Duktig nog för att bli älskad. När jag tänker tillbaka på mitt yngre jag blir jag så arg och ledsen, tänk om jag bara hade fått känna mig älskad och tillräcklig som jag var. Då hade jag sluppit alla de år där mitt liv präglades av att på olika sätt skada mig själv. Skada mig själv fysiskt, genom mat och svält, genom relationer och genom att aldrig låta någon få komma nära. Tänk om alla psykologer och terapeuter jag träffade genom åren bara hade förstått att det var det som saknades, kärlek. Hur hade det varit om åtminstone en person hade sett mig och sagt att det inte var mitt fel och förklarat för mig hur det blev såhär. Hade jag då sluppit känna mig som ett misslyckade för att jag inte klarade av att vara duktig och för att ingen behandling verkade hjälpa mig. Idag är jag så fruktansvärt arg på dig för att du utsatte mig för det här, för att du gjorde det mot ett barn. Jag drömmer fortfarande mardrömmar där jag är tillbaka i det hem som jag aldrig kunde kalla för hem. Så vaknar jag och påminner mig själv om att det är 2017, att jag jobbar med det jag älskar, har vänner som ser och älskar mig och att jag har min egen lägenhet som ingen kan kasta ut mig ifrån. Jag lever mitt liv på det sätt jag väljer att leva. Ibland kan den där 15-åriga tjejen som hatade sig själv så otroligt och inte tyckte att hon räckte till komma tillbaka till mig. Men då påminner jag mig själv om att nu är nu och då var då. Jag är värd att älskas och jag är älskad. Hjälper inte det ringer jag en vän och då blir jag ännu mer påmind om hur livet ser ut nu. Jag är värd att leva, älskas och jag räcker till. Du ska inte få ta mer av mig än du redan gjort.

Läs mer här

Det är inte farligt, även om det gör ont.

Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det. Klockan är 0230 och jag vaknar med ett ryck och är helt säker på att du finns i rummet, i sängen, bredvid mig alldeles nära sådär som du brukade vara. Men så kastas jag tillbaka till verkligheten, tänder lampan och minns att det inte är så. Det var bara en dröm, en mardröm som en gång var min verklighet. Jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att jag är fri nu. Jag blev som barn utsatt för sexuella övergrepp, jag kunde aldrig veta exakt när det skulle hända. Det enda jag visste var att det skulle ske. Jag var alltid beredd och alltid rädd, rädd för att denna gång skulle bli värre än gången innan. Men jag stängde av allt, mina känslor och mina behov. Jag har gått i terapi i många år hos många olika terapeuter och i många olika behandlingar. Länge trodde jag att om jag bara fick rätt hjälp skulle den personen kunna plocka bort allt det här hemska jag varit med om och att jag inte skulle behöva känna det längre. Jag kämpade i vad som kändes som ett helt liv för att inte känna och kände mig misslyckad efter varje avslutad terapisession för att det fortfarande gjorde ont. Till slut bestämde jag mig för att sluta känna, tänka och helt enkelt stänga av. Det var inte helt olikt den strategin jag valde när jag var yngre bara det att när jag var ung så var det inte ett val utan mer en överlevnadsstrategi. När jag vart äldre förstod jag inte varför jag ständigt sökte mig till relationer som var skadliga för mig. Alla de personer som behandlade mig väl och gav mig kärlek och uppskattning var totalt ointressanta för mig. Så fort jag träffade någon som var avvisande, lite avståndstagande och inte alltför sällan våldsam väcktes mitt intresse direkt. Jag intalade mig själv att det bara blev så och att jag inte kunde göra något åt det. Men när jag vid 20 års ålder blev utsatt för samma sak som jag blivit utsatt för när jag var ung började jag titta på hur mina relationer sett ut. Jag kunde i stort sett dra ett lika med tecken mellan de relationer jag hade till vuxna personer i min närhet när jag var barn och de relationer jag drogs till som vuxen. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, jag hade ju bestämt mig för att inte känna så vad var problemet? Till slut kom jag till en punkt där jag kände att det var ohållbart, jag var tvungen att göra något åt detta. Jag bad om hjälp och skulle återigen få prata med en psykolog, jag var inte särskilt hoppfull men bestämde mig ändå för att gå dit. Under flera veckor satt jag där och berättade ingenting om det som gjorde ont eller som jag behövde hjälp med. Men jag var ju arg på att jag inte tyckte att jag hade fått den hjälp jag velat ha eller hade behövt när jag var yngre. Innan jag hade fyllt 18 år hade jag diagnosticerats med 6 olika psykiska diagnoser men ingen hade någonsin frågat mig hur jag upplevde att bli utsatt för sexuella övergrepp. Det hade fått mig att tro att det var fel på mig och att jag om jag bara inte hade varit så sjuk i huvudet hade jag kunnat göra något åt det. Så jag satt där i flera veckor och fräste åt terapeuten som försökte få mig att prata, men jag var helt avstängd. Till slut sa hon ”nu får du göra ett val, jag kan inte göra det här ensam. Jag kommer att lyssna på dig och göra vad jag kan för att hjälpa dig. Men du måste låta mig. Jag kan inte bedriva terapi ensam”. Det var allt jag behövde höra, att hon tog mig på allvar, såg mig och skulle finnas kvar även om jag berättade om det allra värsta jag varit med om. Därefter följde månader av att tårar, ångest, minnesbilder och sorg över det som varit. Hon höll det hon lovade hon stannade kvar, lyssnade och hjälpte mig att känna igen. Äntligen förstod jag att målet inte var att plocka bort allt det där som hade hänt och gjorde ont. Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det. För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en av de medverkande terapeuterna sa ”det är inte farligt, även om det gör ont”. Tårarna rann ned för mina kinder för att det är så himla sant, det är inte farligt även om det gör ont. Det värsta har redan hänt och det är över. Det kommer kanske alltid att göra ont men så länge jag låter mig själv känna så är det inte farligt. Så när klockan är 0235 och jag har tagit ett djupt andetag och påmint mig om att jag är fri nu, låter jag tårarna komma. Jag gråter för mig själv och tänker tyst ”jag är så himla ledsen för att jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn och sedan blev utsatt för våld och övergrepp som ung vuxen men det är över nu och du klarade dig.”

Läs mer här

Då och Idag

Maskrosbarn har ett coachprogram där ungdomar kan få möjlighet att träffa en och samma person under minst ett år en gång i veckan. Coachprogrammet handlar om att få träffa en vuxen som tillsammans med ungdomen gör olika övningar, utgår från ungdomens behov, ser ungdomen och anpassar sig efter det ungdomen behöver och vill. Det är idag över 60 ungdomar som fått möjligheten till att få en egen coach. Den här bloggen handlar om en ungdom som fått stöd från sin coach i 3,5 år, om ungdomens reflektioner över vart hen befann sig i början av stöden och vart hen befinner sig nu efter avslutat stöd. 2014: Då skämdes jag över att folk skulle få veta att min pappa var alkoholist. Jag ville inte berätta det för någon. Jag tyckte att hans handlingar definierade mig. Jag ville inte bli dömd som ett soc-barn. Då trodde jag att det var mitt fel att pappa var alkoholist. Jag absorberade all skit som fanns runtomkring mig. Jag tog åt mig av det dåliga mamma och pappa sa när de var arga på mig. Då var jag livrädd för att jag skulle bli som min pappa. Jag skapade många och hårda gränser för mig själv och litade inte alls på mig själv. Då gick jag ständigt runt och oroade mig för att pappa skulle dö. Då kunde jag inte säga nej utan att må dåligt. Då var jag som en rädd liten mus. Jag ville på ett sätt få synas men vågade inte ta plats. Jag blev liksom rädd av för mycket uppmärksamhet. Då tog jag åt mig av det som killar sa till mig. Jag var rädd för att göra saker för mig själv, typ som att göra slut. Då var jag vilsen, ensam och hade ingen att prata av mig med. Jag var utstött av mina barndomsvänner. Då var jag inställd på att jag inte hade någon framtid och att jag skulle dö tidigt. 2017: Idag när jag läser detta så gör det ont. Jag känner empati och sorg för att en så ung och oskyldig flicka bestämt sig för att dö tidigt, för att hon tog på sig ansvaret över sina föräldrar och för att hon var så ensam. Idag är jag inte längre rädd för att bli som pappa. Jag vågar jag lita på mig själv. Idag är jag inte lika rädd för att göra grejer. Jag vågar ta kontakt med människor. Jag vågar säga ja till nya möjligheter. Idag är jag på ett sätt tacksam för alla erfarenheter som har format mig. Om jag inte hade fått känna på några dippar så skulle jag inte veta hur topparna kändes. Idag går jag inte längre runt och tror att pappa ska dö. Jag vet att det kommer hända någon gång, men att det händer oss alla. Idag är jag inte en dömande person. Jag har förståelse för andra människor och att alla har gått igenom olika saker i livet som format dem. Idag är jag mer självständig. Trots att mamma och pappa fortfarande vet vart dem ska trycka för att få mig att må dåligt så är jag bättre på att hantera det. Idag är jag gladare, nöjdare och har mindre prestationsångest. Att kugga ett prov är inte hela världen. Idag vågar jag oftare säga nej. Idag vågar kapa med människor som inte får mig att må bra. Jag vet vad jag vill ha, vad jag inte vill ha och vad jag förtjänar i en relation. IDAG VET JAG MITT EGET VÄRDE.

Läs mer här

Vi älskar dig nu och föralltid

I september förra året gick min mamma bort i sin sjukdom. Alkoholism. En sjukdom som har präglat hela hennes liv. Hela mitt liv. En mörk hinna av psykiskt dåligt mående som alltid har legat över hela mammas liv. Och mitt. Jag hade förberett mig i många år. Jag hade förberett mig hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag förberett mig på att mamma ska tas ifrån mig. Och jag har alltid föreställt mig att mitt liv skulle sluta precis där mammas liv slutade. När mamma skulle dö så skulle allt som levde i mig, inte sakta, utan plötsligt, försvinna. Jag skulle inte kunna stå, gå eller andas. Jag skulle ligga i fosterställning och aldrig vilja ta mig upp eller ut. Men hur förbereder en sig på att någon en älskar ska sluta finnas? Hur ska ens liv vara just ens liv när någon som alltid har funnits i det, inte finns längre? När beskedet kom var det precis så som jag hade tänkt mig att det skulle kännas. Panik. Skrik. Gråt.Livet. Slutar. Nu. Det. Är. Inte. Sant. Kan. Inte. Andas. Skrik. Det var min sista panik-situation som mamma orsakade. Sorg. Gråta. Samtala. Tystnad. Minnen. Syskon. Vänner. Gråta. Kramar. Skratta åt minnen. Gråta åt minnen. Älta. Gråta. Jag tror att min sorgeprocess såg ut precis som för de flesta. Livet började komma tillbaka och hinnan av mörker började avlägsna. Sakta började himlen ovanför mig ljusna. Mörkret skingrades. Mamma var död. Men jag levde. Ett nytt liv började när du försvann, mamma. All ångest försvann med mamma. Alla känslor och situationer av panik och skräck, fanns inte mer. Allt som hindrade mig från att andas helt fritt, bara försvann. Det som hindrade mig från att se alla livets möjligheter försvann med mamma. Jag har sörjt mammas död. Jag har haft svårt att prata om att mamma inte finns utan att gråta. Jag har inte föreläst eller pratat öppet om mamma eller min uppväxt sedan hon dog. Jag har bara pratat i sammanhang där jag känner mig helt trygg och jag vet att någon kan ta emot min sorg. Jag kommer fortsätta med det ett tag. Min mamma var sjuk och det var jobbigt för mig och mina syskon. Hela livet. Det var aldrig inte jobbigt att ha min mamma som mamma. När jag har stött på den lösningsfokuserade och logiska människan så känns det som att de tycker att jag ska vara tacksam för att mamma inte lever längre. Jag har till och med fått höra ”vad skönt”. Men det är inte en skön känsla som känns när jag tänker på att mamma är död. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett bra liv med mycket fint att se tillbaka på. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett liv som inte hade påverkat mig, och de jag älskar, negativt. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt många år efter 52 och fick se oss bli vuxna och äldre. Jag har aldrig förstått grejen med att vara tacksam när en får något riktigt dåligt men inte det sämsta en kunde tänka sig. Som när människor på flykt placeras i ett flyktingläger någonstans i Sverige, utan andra människor, troligtvis utan sin familj, med ingen förståelse eller information om vad som kommer hända dem. Men det finns ändå folk som tycker att de ska vara tacksamma. Jag kan komma på tusen andra känslor som ligger närmre än just tacksamhet när en har flytt från krig och hamnar i ett land där en aldrig har tänkt sig att den ska leva. Det här var ett sidospår. Mamma var sjuk hela sitt liv och det påverkade mig och personer jag älskar. Hon dog i sin alkoholism och lämnade kvar fyra barn. Varav ett var 8 år gammal. Visst är tacksamhet inte den första känslan en kommer att tänka på? Jag har en vän som har vuxit upp med två friska och trygga föräldrar. När jag pratar med henne om mamma så gråter jag, och så gråter hon. För att det är sorgligt. För det jag saknar med mamma är ju inte hennes alkoholism. Jag saknar ju det fina med mamma. Humorn och knasigheterna. Doften som bara en mamma luktar. Värmen och kärleken. Minnen vi delade. Stoltheten som bara en mamma kommer att känna och utstråla när hennes barn gör något stort. Svaren på livets alla stora frågor (typ receptet på mammas grytor och kakor) som uteblir. Mamma, jag saknar dig. Det som var du. Med min vän kan jag sörja med någon som bara kan relatera till det friska. Det är fint. Det jag sörjer är inte framförallt mammas försvinnande eller avslut. Den största sorgen känner jag över att det aldrig blev bra. Att livet aldrig blev till för min mamma. Den outhärdliga sorgen i att en människa kan leva ett helt liv och aldrig finna ro. Aldrig vara riktigt glad eller tillfreds. Visst fanns det stunder då mamma var glad, men aldrig lycklig. Mamma skrattade mycket. Jättemycket. Ibland så hon kissade på sig. Men i skrattet fanns mörkret ändå så jävla nära. Jag kunde inte alltid se mörkret i mamma. Men med åren så förstod jag att det alltid var närvarande, oavsett hur hon såg ut eller sa att hon mådde. På begravningen så fanns det inte så mycket att säga om mammas liv. Prästen pratade om åren 1989, 1991, 1994 och 2008. Det var då vi föddes. Vi var hela mammas liv. Vi var det största i mammas liv så länge mörkret inte var större. Allt dåligt försvann med dig mamma. Och kvar finns allt som är bra med dig. Allt som vi vill minnas och ha kvar. Kvar finns vi. Friska, lyckliga och med hela livet framför oss. På mammas gravsten står det, ”Vi kommer alltid välja att ha dig nära. För vi älskar dig nu och föralltid.” Vi kan välja att ha dig nära. Vi kan välja att ha det vi orkar, nära. Vi kan välja att plocka fram mörkret och reda i det, tillsammans, när vi är starka. Vi kan välja att ha det vi saknar, nära. Det vi älskar med dig mamma, kommer vi alltid att hålla nära oss. Nu och föralltid.

Läs mer här

Det är inte fel att älska sig själv

Jag har så länge jag kan minnas ogillat mig själv. Hur allting startade kan jag inte riktigt ge något svar på, utan för mig har det alltid varit så. Jag har så länge jag kan minnas ogillat mig själv. Hur allting startade kan jag inte riktigt ge något svar på, utan för mig har det alltid varit så. Jag har alltid pressat mig själv till att jag måste vara bättre, bli bättre, se bättre ut och prestera bättre. Allting gällande relationer, skola och umgänge har varit prestigefyllt och har aldrig riktigt skänkt någon genuin glädje utan istället bara massa krav och ångest. Jag växte upp med en pappa som var väldigt målinriktad. Han ville det bästa för mig och mina syskon. Kraven vi hade på oss från hans sida var rätt så höga och som hans barn så var det något jag försökte leva upp till. Jag ville ju göra pappa stolt, jag ville att han skulle älska mig och tycka om mig. När jag presterade bra såg jag på honom att han blev stolt och glad. Egentligen önskade jag att han kunde ge mig den uppmärksamheten när jag behövde den - inte bara när han tyckte att jag förtjänade den. Jag växte upp med en mamma och en pappa som drack för mycket. Avsaknaden av trygghet gjorde att jag utvecklade en överlevnadsstrategi som i princip ledde till att jag helt enkelt stängde av. Kroppen stängde av automatiskt när det blev för mycket att hantera. Jag stängde in mig i min garderob som fyraåring när jag behövde gråta. Kortfattat så var mina första år i livet är väldigt traumatiska. Det tog väldigt lång tid för mig att bearbeta allting som hänt och än idag kommer minnen jag förträngt tillbaka. När jag var elva år gammal så försökte jag på något sätt fylla den där tomheten som gnagde i mig. Jag var elva år gammal när jag satt inne på mitt rum med en kladdkaka från Frödinge och slevade in den i munnen. Jag var elva år gammal när jag sedan gömde kartongerna under kläder i min garderob för att min pappa inte skulle märka det. Jag var också bara elva år gammal när jag mitt i natten smög ut och kastade kartonger och gömde dem under proppfulla soppåsar. För det var nämligen så att när jag var elva år gammal sa min pappa åt mig att jag skulle tänka på min vikt. Han sa "snart börjar du högstadiet och ingen vill ha en tjock flickvän". Det min pappa sa till mig då satte spår i mig och har gjort så att jag under en väldigt lång tid av mitt liv levt med en väldigt dålig självkänsla. Det ledde till att jag jämförde mig med andra hela tiden. Och jag hittade hela tiden nya saker som inte var tillräckligt bra. Mitt hår var inte tillräckligt fint, jag var inte tillräckligt smal, jag var inte tillräckligt duktig på engelska, jag var inte en tillräckligt bra dotter och jag dög inte som flickvän. Jag kunde spendera timmar framför google i hopp om att hitta en lösning som kunde göra mig tillräcklig - för jag var hela tiden livrädd att någon skulle se igenom mig och förstå hur hemsk jag egentligen var. Det gick så långt att jag började skada mig själv på olika sätt. Jag skar mig själv, jag drack och hade sex med människor jag knappt kände. Allt handlade från början om att jag inte kunde se mig själv som en värdig människa. Jag var ute efter att skada mig för att jag tyckte så pass illa om mig själv. Efter ett stort bråk med min pappa när jag gick i åttan så slutade vi prata. Jag tror kontakten mellan oss var bruten i nästan ett år, helt enkelt för att jag inte hade orken att ha honom närvarande i mitt liv. Så småningom började jag gymnasiet och kom in på mitt förstahandsval och såg fram emot det så mycket. Jag lärde känna några av de bästa människorna som finns då när jag började ettan och försökte så småningom bearbeta allting. Jag blev sjukskriven ett flertal gånger under åren för utbrändhet men stressade tillbaka till skolan så fort jag bara kunde. För trots att jag försökte lägga mina höga krav och min prestationsångest bakom mig så gick det inte riktigt. Det var liksom inte bara att glömma det och så var allting bra igen. Jag hade ju fortfarande den där skeva självbilden, jag tyckte ju inte riktigt om mig själv och jag försökte ju prestera så bra som möjligt trots att kroppen och själen inte riktigt hängde med. Och sen började jag sista året på gymnasiet, ni vet studenten och allt det där som ska vara så roligt? Jag klarade första terminen bra, men andra terminen sa det stopp. På ett sätt som det aldrig sagt stopp tidigare. Min kropp ville inte längre lyda hjärnan. Jag vaknade på morgonen och skulle gå upp men kunde inte resa mig ur sängen. Allting blev mörkare och orken försvann helt. Hur mycket jag än ville gå till skolan eller träffa mina vänner så gick det inte längre. Jag kunde knappt lämna huset. Ångesten det medförde - särskilt över allt jag missade i skolan och att folk säkert tänkte saker om mig för att jag inte var där. Jag mådde så dåligt. Men där kom också en positiv sak med att inte ha någon ork kvar. När jag inte hade någon ork kvar så slutade jag bry mig. Jag slutade bry mig om vad andra tyckte, jag slutade bry mig om att jag måste tillbaka till skolan och att jag måste prestera. En insikt, som jag länge hade väntat på, hade äntligen kommit. Kroppen hade sagt ifrån rejält och denna gången valde jag faktiskt att lyssna. Jag stannade hemma. Jag blev sjukskriven. Jag påbörjade processen med att läka mig själv fast denna gången på riktigt. En process som jag fortfarande står mitt i. Jag är fortfarande sjukskriven, och jag går fortfarande min sista termin på gymnasiet. Tanken är att jag ska ta studenten precis som alla andra, men skulle jag inte klara det nu så finns det så mycket tid kvar att jag inte behöver stressa. Jag behöver inte gå ut med högsta betyg i allting. Jag behöver inte vara trådsmal och perfekt för att vara älskad. Och detta är någonting jag vill att du som läser denna texten ska ta med dig. För just det där gäller dig också. Du är bra och duger precis så som du är. Det finns ingenting du måste ändra på för att vara bättre. Du måste inte ha högsta betyg i allting, vara modellsmal och se bra ut på varenda bild som tas på dig. Det spelar ingen roll om du är lång, kort, smal, tjock eller hur du nu ser ut för ditt värde sitter inte i ditt utseende. Det sitter i den du är. Du är vacker precis så som du är skapad. Det är inte fel att våga gå emot normen och älska sig själv. Och det vill jag att du kommer ihåg.

Läs mer här

17 år

Jag är 17 år och varje dag är jag livrädd för att gå hem. Jag börjar känna av stämningen hemma redan när jag kommer in i trapphuset. På vardagarna är det ofta väldigt spänt hemma och ibland pratar varken pappa eller hans fru med mig på en hel kväll. Det är som att min pappas fru är flera olika personer i en. Och det går aldrig att veta vilken person hon är just idag, eller just den här timmen. Hon kan växla från glad till arg på några minuter och det triggas av olika saker varje gång. Och det är mig som hon avskyr mest. Jag är äldst av oss syskon och jag har alltid haft en väldigt nära relation till min pappa. Hon verkar nästan vara svartsjuk på mig för det. Hon berättar ofta för mig hur värdelös jag är. Hon hånar mig för allt som hon tycker att jag gör fel, särskilt när hon är full, inför sina egna vänner men också inför mina vänner och min pojkvän. Hon läser min dagbok och säger att hon ska berätta alla mina hemligheter för andra så att de får veta vilken vidrig människa jag är. Varje vaken sekund går jag runt hemma och känner av stämningen och jag försöker verkligen att vara på ett sätt som inte ska provocera. Jag är så rädd för att göra fel, för då kanske hon berättar för min pojkvän vad jag har skrivit i min dagbok. Men det är ju helt omöjligt att inte göra fel, eftersom vad som är fel i hennes ögon ändras från dag till dag. Och när jag väl gör fel och hon blir arg på mig så kan hon skrika att hon hoppas att jag blir helt ensam i livet. Pappa säger oftast ingenting alls. Ibland håller han med henne och sedan dricker han ur dunken i tvättstugan när han tror att ingen ser. Jag tycker synd om min pappa och vill hjälpa honom. Jag tänker att det inte är hans fel att han dricker utan att det är på grund av henne. Jag försöker prata med honom när han inte är full och ibland säger han att han ska begära skilsmässa nästa vecka, men det händer aldrig och plötsligt är det helg igen och spriten kommer fram. Det tysta och spända hemmet förvandlas till en högljudd festlokal som är öppen för alla som vill delta. På fredagar och lördagar blir jag beordrad att inte låsa altandörren i mitt rum så att ”gäster” kan komma in den vägen. Ofta vaknar jag också av att okända, fulla, människor står i mitt rum. Ibland vill de prata och då sätter de sig på min soffa och sluddrar i någon timme eller två. Jag blundar och väntar på att tiden ska gå. Det är som att jag kopplar bort mig själv, jag är där men ändå inte. Jag lär mig att jag liksom kan vara utanför mig själv, för att slippa känna all den där rädslan och oron som jag inte längre orkar med. Jag är 17 år och hela mitt liv handlar om att ta ansvar över andra människor. Jag är ett barn men det känns som att ingen vuxen i hela världen förstår det.

Läs mer här

Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden

Det sägs att tystnaden är förövarens bästa vän, det har nog aldrig varit mer sant än nu. Den senaste tiden har sociala medier fyllts av historier från de som inte längre tänker vara tysta under #metoo. När jag berättade för personer runtomkring mig om övergreppen jag varit utsatt för möttes jag inte sällan med frågan ”varför sa du inget tidigare?”. Men det som människor ofta inte förstår är att anledningen till varför jag inte berättade är egentligen densamma som varför jag blev utsatt för övergrepp. Jag blev utsatt av personer nära mig med mer makt och de utnyttjade mig, många gånger tror jag att de gjorde det med vetskapen om att jag skulle vara tyst. Under förra veckan kunde vi läsa om kvinnor som trätt fram och berättat om män i olika maktpositioner som utsatt dem för övergrepp. Först så tänkte jag att det jag utsattes för var något annat, eftersom det var i familjen men så insåg jag att det är exakt samma sak. De som utsatte mig hade makt men inte i på grund av sin arbetsposition utan deras position i familjen. Tryggheten i att jag aldrig skulle våga berätta och att om jag gjorde det aldrig skulle bli trodd, gjorde att de kunde utsätta mig om och om igen. Och precis som de förutspått var jag tyst. Tyst för att jag på något sjukt sätt trodde att det var såhär det skulle vara trots att det gjorde så otroligt ont inom mig. Jag blir så arg när jag tänker på att jag någonstans på vägen fått inpräntat i mig att det var min lott i livet att bli utsatt för sexuella övergrepp, att min kropp inte bara var min. Sen börjar jag tänka på alla de ungdomar jag mött genom åren som berättat liknande historier om hur de blivit utsatta för övergrepp. Jag tänker även på hur ofta de i samma stund som de berättat sagt att ”det var inte så farligt” eller ”andra har varit med om värre”, men också på hur historierna aldrig tar slut. Det går inte ett läger utan att jag får höra ytterligare historier om övergrepp. Jag fylls av så otroligt mycket ilska för att historien om och om igen upprepar sig och att det inte blir bättre. Det är dags att vi börjar prata om det här, vi måste det. Jag har pratat mycket om det jag varit med om och för drygt ett år sedan var jag klar med den terapi jag gått i för att hantera det. Då skulle jag berätta för människor som stått mig nära och varit där under tiden övergreppen skett, något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Men efter många långa samtal, tårar och känslor så vågade jag äntligen. Det tog all kraft jag hade i min kropp att berätta om det absolut värsta jag varit med om. I den bästa av världar hade jag mötts av värme och kärlek men istället möttes jag av tvivel. Då förstod jag att känslan av att ingen i familjen skulle trott på mig om jag berättat när jag var yngre inte var en känsla utan fakta. Liknande känslor har sköljt över mig de senaste dagarna, tänk att vi 2017 fortfarande är så himla duktiga på att hålla förövare bakom ryggen och ifrågasätta offer. Men trots det tvivel jag möttes av så fanns det ändå en vinst i att berätta, för min egen skull. I över halva mitt liv har jag gått runt och känt skam och skuld över det som hände, inte vågat berätta för att jag var rädd för vad som skulle hända. Men när jag berättade var det som att något släppte och även om inget någonsin kommer kunna radera det som hänt och all smärta det medfört, så kunde jag äntligen lägga skulden där den hör hemma. Den var aldrig min att bära men ändå bar jag den i så många år och jag vet att jag inte är ensam om det. Även om upplevelsen att berätta för personer i min familj och släkt var allt annat än önskvärt så har jag även mötts av det motsatta. Personer som aldrig tvivlade, som lyssnade, stöttade och många gånger även sa ”jag också”. Jag är så innerligt tacksam för de personer som jag valt ha nära i mitt liv och som outtröttligt lyssnat på mina tankar, rädslor och allt annat jag känt. Ni som tröstade när andra sårat och som fick mig att känna att det trots allt finns hopp. Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden.

Läs mer här
de som inte längre finns med oss

De som inte längre finns med oss

Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Och så ska jag leva resten av mitt liv... Det blev så definitivt när de dog med en veckas mellanrum. Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Ändå hade jag oroat mig för stunden i hela mitt liv. Som riktigt liten visste jag såklart inte vad oron kom ifrån. Den satt i benen, i magen. Mamma tröstade. Jag låg i sängen på helspänn och lyssnade efter ljudet av ännu en flaska eller burk som skulle öppnas. Bad en bön, utan att tro, om att vi alla skulle få leva långa liv. Senare i tonåren visste jag men ville inte tro på det. Kanske var det jag som överdrev? Det var ju i alla fall så de sa. Många år av oro, kontroll och hemligheter. Det fanns ju dem som hade det värre. Varför skulle jag berätta att mamma och pappa drack för mycket. Vad skulle hända då? Jag älskade ju dem, skulle hellre ljuga om någon frågade. Vi var nära, en liten familj som pratade om allt och det fanns mycket kärlek. Men en sak var det bara jag som pratade om. Jag provade olika taktiker genom åren. Hot, gråt, besvikelse, ilska. Men när alkohol kom på tal vändes blicken bort och samtalet tystnade. Det var en återvändsgränd och inget skulle någonsin ändra på det. Jag flyttade hemifrån och det blev allt sämre med dem. Kastar mig på flygplan hem för att samla upp spillrorna. Alltid nödläge påslaget. Ett samtal om att pappa sitter häktad. Ett samtal om att mamma ramlat. Ett samtal om hjärnblödning. Telefonen blir ångest men den fysiska distansen hem gör att jag kan fungera i mitt liv. Ett samtal från sjukhuset ”du bör nog komma upp nu”. Pappa dör tre dagar senare i levercirros. Orsak, långvarig alkoholkonsumtion. En diagnos jag fick vetskap om en vecka innan han dog och som pappa säkert levt med i åratal. Hemligheter. En vecka senare mamma, ett samtal där ingen svarar. Att leva i nödläge i så många år gjorde mig stark och skör på samma gång. Orubblig och pålitlig och samtidigt så nära panik, svettningar och sådär bensvag och pirrig i kroppen som en bara blir när rädslan kommer som en flodvåg. Aldrig sitta still och känna efter. Nu när oron och rädsla är borta finns bara det bra kvar. Egenskaperna som är jag och som gjort att jag alltid trott på min egen kraft och liv. Jag kan fortfarande tänka tanken ”vad kunde jag ha gjort för att rädda dem”. Fast jag vet att jag gjorde allt jag förmådde och mer därtill. Fast jag vet att ansvaret inte var mitt. Mitt ansvar är att leva vidare att ta hand om mitt liv. Att ge mitt barn det jag inte kunde få. Att känna glädje. Och jag kommer minnas de fina stunderna och sörja de stunder jag aldrig fick eller någonsin kommer att få. Som att se min dotter med sin mormor och morfar. I allhelgonahelgen besöker jag graven. Jag är fortfarande arg efter fyra år. Arg att jag fick rätt. Arg på en sjukdom som gör att oavsett om den faktiska döden kommer så tas en förälder ifrån oss. I år vill jag att ljusen på Sveriges kyrkogårdar ska glittra för alla oss som finns kvar, som har livet framför oss.

Läs mer här
jonas hallberg om julen

Jonas Hallberg om julen

Vi ställde ett par frågor om julen till vår fina ambassadör Jonas Hallberg. Så här svarar han om hur han upplevde sina jular och vad han hade önskat för stöd. Nu är det snart jul. Om du minns tillbaka på dina jular som barn hur upplevde du dem? - Jag har alltid gillat julen, även om det oxå var en jobbig tid för min mamma. Fram till jag var typ tretton år uppskattade jag verkligen julen, tack vare allt myspys som min mormor "moja" alltid fixade för hela stora familjen med mostrar, kusiner, julmat, paket och tomten såklart. Har man det extra jobbigt kring jul och har tur, så har man kanske en annan vuxen person i sin omgivning som man kan vända sig till, som jag hade med min mormor. Vad hade du önskat i den situationen? - Jag ville ju mest av allt att min mamma skulle få vara frisk och lycklig. Vad gjorde andra vuxna runtomkring dig? - Jag hade några av min mammas systrar som var bra och ställde upp. Eftersom jag inte hade pappa i mitt liv blev istället kontakten med min mormor och mina mostrar en viktig del av min uppväxt. Fick du någon form av professionellt stöd? - Nej, det fick jag inte. Jag sökte inte heller efter det då, efter som jag skämdes över att min mamma inte var lika stark och glad som alla andras mammor. Vad hade du önskat för form av stöd? - OMG om Maskrosbarn hade funnits när jag var ung, det hade ju varit FAB!!!!! Minns du hur du som barn ville att julen skulle vara? - God mat med en glad och närvarande mamma. Hur ser din drömjul ut nu? - Med Antonio och våra två små hundar Chiquita och Foxi. Lugnt, skönt, mysa och chilla på någon mysig liten strand under en palm. Hur ser du på ditt ambassadörskap för Maskrosbarn? - Det känns stort och viktigt. Jag är enormt stolt över att få dela med mig av mina egna erfarenheter från min uppväxt. Det betyder otroligt mycket för mig att kunna få hjälpa till inom detta område. Vad ska du göra i jul? - Jag ska mysa med min lilla familj här i Mexiko, där vi bor. Kanske lyckas jag få tag i en liten sillbit att mumsa på. Jag saknar julmaten SÅ mycket som utlandssvensk, speciellt nu i juletid! Vad skulle du vilja säga till alla barn som lever i utsatta livssituationer, speciellt i högtider som jul? - Våga ta steget att kontakta Maskrosbarn, det hade jag gjort som ungdom om det hade funnits då. Googla, ring, maila eller chatta med dem! Jag vill önska er alla en underbar jul och nyår och framför allt extra mycket kärlek till alla maskrosbarn där ute... Glöm inte att just Du är FAB!!! Love, Jonas XXXXX

Läs mer här

#Stillanatt

Julen kan vara fruktansvärd. Men det finns stöd att få. En av våra föreläsare skriver om hur livet kan vända när en får stöd och upptäcker att det finns fler som lever i liknande hemsituationer. Det var alltid samma sak varje år, den 24 december vaknade jag med pirr i magen och hopp om att julen skulle bli precis så som jag önskade. Den blev aldrig det, det var bara en tidsfråga innan kaoset skulle börja. Var det inte kaoset runtomkring var det kaoset inom mig. En förälder som blev för full, mådde dåligt och allt annat jag blev utsatt för. Julen var alltid värst, jag vet inte om det var för att det hände mer då eller för att det gjorde ännu mer ont att det var på självaste julafton. Det fanns en ständig oro och beräknande i varje steg jag tog, var jag för mycket eller gjorde fel visste jag inte vad som kunde hända. Länge tänkte jag att det inte fanns några alternativ, att jag var utelämnad till att fira med min familj. Den tanken fanns med mig i många år även när jag var vuxen, jag tänkte att det aldrig skulle finnas några alternativ tills den dagen jag har en egen familj. Men det var inte sant. Första gången jag firade jul utan min familj var inte den 24:e december, det var mitt i juli på en gård i Hälsingland. Det var min första sommar när jag jobbade på Maskrosbarn och vi skulle fira julafton. Vi ledare hade varit ute och fixat en gran sent på kvällen när ungdomarna gått och lagt sig och sent in på natten hade vi pyntat i matsalen för att det skulle kännas som jul trots att det var 20 grader ute och mitt i sommaren. När vi väcker ungdomarna på morgonen och de kommer in i matsalen så är de flesta ganska arga, de vill inte fira jul. De har precis som jag själv inga bra minnen från julen. Hela dagen firar vi jul, vi bakar, pysslar, dansar runt granen och slutligen kommer grinchen och snor alla julklappar som ungdomarna sedan får leta upp. När dagen är slut så är ungdomarna inte längre arga, för många av dem har de för första gången fått fira en jul utan fylla, bråk och kaos. På kvällen när jag pratar med en av ungdomarna säger hen ”när jag är hemma och firar jul med min familj i december ska jag tänka på det här. På den här julen och på hur det jag firar då inte är min riktiga jul utan att min riktiga jul kommer jag fira sex månader senare på läger med Maskrosbarn”. Samma år tar jag ett beslut om att jobba julläger över julafton tillsammans med Maskrosbarn, det är ett stort och svårt beslut trots att jag är vuxen. Men jag väljer att fira jul på det sättet som är bra för mig. Under hela julhelgen samlas vi, ungdomar och ledare från hela landet i en stuga, för att tillsammans fira jul så som vi vill. Som vanligt blir jag så otroligt imponerad av de ungdomar som väljer att komma, som väljer sig själva och stå upp för det som de mår bra av. Det är så otroligt modigt och starkt att våga göra det. Tillsammans äter vi julbord, kollar på kalle anka, bakar, delar ut julklappar och hänger med varandra. Ibland gör sig verkligheten där hemma påmind för flera av ungdomarna, genom telefonsamtal, sms eller andra sätt. Men då är det okej, då finns det en ledare att prata med någon som förstår på riktigt, som vet hur det kan kännas. Sista kvällen på lägret samlas vi och myser framför brasan. Vi har precis lekt en lek och alla sitter och skrattar när en ungdom säger, ”jag är så himla glad att jag valde mig själv i år, för det här var den bästa julen jag någonsin haft”. Jag blir helt varm inombords när jag tänker på att vi kan ge de här ungdomarna en trygg jul och fina minnen. Jag tänker på hur vi skickat julklappar till alla ungdomar i vår organisation så även om vi inte träffar alla så vet de att någon tänker på dem. Att de alltid finns med oss. Men samtidigt vet jag att det finns så många barn där ute som just nu sitter hemma och mår dåligt och vill att julen ska vara över. Som inte har någon att prata med eller ett julfirande mitt i sommaren att se framemot. Till er vill jag säga att vi tänker på er. Vi är många som vet hur det känns och du är inte ensam.

Läs mer här

Att vara ett maskrosbarn på sommaren

Med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet. När klasskamraterna springer ut från skolans dörrar med ett leende på läpparna och med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet. Två månader där det mesta är stängt och många bortresta. Två månader av stress och av känslan att inte riktigt ha någonstans att gå. Hur illa kommer det att vara hemma? Och varför kan inte jag få njuta av mitt sommarlov så som mina klasskamrater gör? Sommartider betyder ännu mer alkohol. När jag känner doften av syrénbuskar förknippar jag det med min förälders fulla röst och andedräkt av rött vin. När jag rör mig på Stockholms somriga gator förknippar jag bara vägen hem med att klumpen i magen växer sig så stor att den når ända upp till halsgropen. Det enda jag vill är att styra över mitt eget sommarlov, att göra det jag vill för min egen skull och inte för min förälders. Men om jag inte finns där för henne, vem ska då finnas där? Jag rör mig närmre och närmre lägenheten, men jag känner mig bara längre och längre bort från någon form av trygg plats. Jag har alltid levt på helspänn, särskilt under skollov. Jag var som min mammas personliga alkoholmätare som kontrollerade och mätte hur mycket hon druckit sedan jag sist hade varit hemma. Släktmiddagar, utefester och midsommar är exempel på tillfällen jag aldrig fick känna mig lugn. Idag vet jag att det inte är mitt, ett barns ansvar att hålla koll på sin förälder. Sommarlov ska vara något som ska förknippas med glädje, frihet och en chans att få vila från saker som kanske normalt skapar stress. Så var det inte för mig. Idag jobbar jag på att kunna njuta av saker som jag tidigare haft svårt för, exempelvis doften av syrénbuskarna eller smaken av flädersaft. Oron och ångesten jag haft över sommaren är idag inte lika stark, och mycket handlar också om att jag nu vet att jag inte är ensam med att ha det såhär, och ibland hjälper det iallafall lite att veta att den känslan av att vara ensam aldrig stämde, och att det finns en gemenskap mitt i allt det jobbiga. På något sätt ligger det något fint i det.

Läs mer här

Att våga berätta

Orden kan, vill, får inte lämna min mun. För vad händer då? Frågan som får hela mitt huvud att snurra och magen att vrida sig. Mina föräldrar har förbjudit mig att berätta, men samtidigt vill jag skrika rakt ut så att alla runt omkring mig hör. Hör vad jag bär på dag ut och dag in. Hör hur ont jag har. Hör mitt rop på hjälp. Jag vill att någon ska hålla om mig och bara lyssna, och som kan berätta för mig att allt kommer bli okej. Men vågar jag? Jag minns hur jag satt där och tillät mina tårar att falla. Jag minns hur jag till slut krossade barriären av att hålla allt en hemlighet och istället öppnade jag munnen och ut kom orden. “Jag mår inte så bra hemma”, sa jag, och sen berättade jag allt. Och på något sätt, genom att berätta, blev jag starkare. Jag kunde liksom andas lite lugnare och min kropp var inte lika tung längre. Nu satt vi där och delade smärtan istället, och tyngden var inte endast min att bära. Vi bar den tillsammans. Det var en häftig känsla, och den skam och skuld jag trodde skulle skölja över mig kom aldrig. För varför skulle jag hålla tyst om något jag inte ens kunde rå för? Jag hade väl lika mycket rätt att prata om hur jag hade det hemma som barn med välfungerande föräldrar hade? Det kan kännas svårt att ta det där första steget och våga berätta, men är det svårare än att försöka orka bära på allt helt ensam? Tänk dig att du bär på en ryggsäck med stenar i. Det kan bli jobbigt att hela tiden gå runt och bära på den, men om du ger några stenar till någon annan blir det lite lättare. Ju fler stenar du ger, desto enklare kommer det bli för dig att gå. Så var det iallafall för mig, och idag delar jag stenar med många. På Maskrosbarn har jag hittat ett förstående och en gemenskap som jag inte tidigare haft, och här ligger mina stenar lite huller om buller, likaså som många andras gör. Och det, är så himla coolt.

Läs mer här

Att må dåligt

Varför var det inte någon vuxen som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad, som kunde fråga och se anledningen till att jag mådde dåligt. I år lyckades jag dölja allt det som gjorde så ont inom mig, jag lyckades spela med i livet. Jag låtsades som att min familj och mitt liv var precis om alla andras, inget var annorlunda och jag mådde bra. Det blev lite som en sport att hålla uppe den där fasaden för att aldrig släppa någon nära eller att de skulle se hur jag mådde. I skolan var det alltid jag som var först med läxan, först med att räcka upp handen och den som skulle springa snabbast på idrotten. Utanför skolan gick jag på mängder med aktiviteter där det var samma visa igen, jag ville så gärna visa mig duktig och vara bäst. När jag tänker tillbaka undrar jag varför det inte var någon som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad. Varför var det ingen som såg att allt det där presterandet, tävlandet och viljan att vara bra var ett sätt för mig att springa ifrån det som gjorde så ont inom mig. I skolan och på varje aktivitet fanns det minst en vuxen som hade kunnat se, se att jag presterade för att få finnas, var duktig för att slippa känna men som mest av allt bara ville att någon skulle se mig och fråga hur jag mådde. När jag blev tonåring orkade jag inte mer, jag orkade inte springa ifrån allt längre, det var ju ändå ständigt närvarande. Jag presterade fortfarande men den där fasaden som jag så omsorgsfullt byggt upp började sakta brytas ned. Det fanns inte längre någon ork att hålla den uppe. Någonstans började jag känna att jag tappat kontrollen, jag kunde inte längre styra mitt mående och hålla andra på avstånd utan det började synas. Men det skulle ändå komma att dröja innan jag fick frågan om hur jag mådde. Jag kan fyllas av så mycket ilska och sorg när jag tänker på att det först var när jag utvecklat egna konsekvenser som vuxna runtomkring mig började fråga mig, se mig. När jag började skada mig själv eller kontrollera maten var det helt plötsligt lättare att fråga mig, det var som att allt det där som egentligen bara var ett resultat av det stora problemet var lättare att ta i, att fråga om. Från att jag var 16 år till dess att jag fyllde 19 år slussades jag mellan olika behandlingar och kliniker för att, som de uttryckte det, bota det som var sjukt inom mig. Jag minns min största längtan under alla de där åren och det var att få ett annat hem, men jag fick aldrig chansen att uttrycka det. Som vuxen har jag begärt ut mina journaler och när jag läser dem vill jag bara gråta, inte för att läsningen är sorglig vilket den i och för sig till viss del är, men för att det blir så tydligt att det inte under hela den där tiden fanns någon som förstod mig. Ingen som förstod att jag mådde dåligt varje dag och att jag varenda natt var livrädd för vad som skulle hända. Mitt hem var inte en trygg plats utan den präglades av våld, rädsla och sorg. Ingenstans i journalen läser jag om hur jag hade det hemma, men jag vet att jag berättat det. Men det var inte viktigt. Det som istället står sida upp och ned är både konstaterade och misstänkta psykiska diagnoser. Hur blev det så att mina misstänkta diagnoser blev viktigare än vad som hände hemma bakom stängda dörrar. Mitt hem var inte en trygg plats. Idag känns det skönt att säga det, att konstatera att allt det som jag trodde var fel och sjukt i mig när jag var yngre inte var mitt fel. Samtidigt är det något som skaver, ibland kan jag undra hur det hade varit om någon bara vågat prata om hur det var hemma och varför jag mådde som jag gjorde. Hur hade det varit för mig? Hade det besparat mig från år av övertygelsen om att jag var psykiskt sjuk och att det var mitt egna fel. Tänk om någon hade frågat mig redan när jag var liten? Hur många år mindre hade jag behövt skämmas eller tänka att allt var mitt fel? Det kommer jag aldrig få veta eller kunna förändra. I mitt jobb på Maskrosbarn möter jag ungdomar med historier inte alltför olik min egen. De berättar om vuxna som bara sett deras psykiska ohälsa men som inte frågat hur det är hemma eller varför de mår som de gör. Vuxna söker efter svar på varför den psykiska ohälsan ökar och de kanske aldrig kommer få ETT svar men det första steget måste vara att våga fråga.

Läs mer här

Midsomrar var värst

Som för många maskrosbarn har högtider alltid varit förknippat med alkohol. Midsomrar var värst. Det fanns inga hämningar. Som för många maskrosbarn har högtider alltid varit förknippat med alkohol. När jag växte upp försökte jag och min bror i den mån vårt dåliga samvete tillät undvika högtider hos pappa men ibland gick det inte. Midsomrar var värst. Det fanns inga hämningar. Alkoholintaget började redan till frukost. Jag minns speciellt en midsommar när jag var 15 år och hade utvecklat ett eget missbruk. Hur mycket jag än hatat alkoholen tidigare så var den lätt till hands. Vi hade en deal jag och pappa, om jag inte berättade för mamma att han drack så skulle han inte berätta att jag drack. Jag minns att den här midsommaren tävlade pappa och hans bror om vem av mig och min 16-åriga kusin som kunde dricka mest. Jag ville vinna, ville att pappa skulle bli stolt över mig. En nykter släkting körde hem min 12-åriga bror och pappa slogs med sin kompis. Klassisk midsommar i ett idylliskt rött torp på landet… En 15-årings eviga strävan att göra sin pappa stolt. Eviga strävan att få glömma allt som gjorde ont. Idag har jag tagit mig ur mitt missbruk och har ingen relation med min pappa. Jag har egna barn idag, vi firar inte alltid midsommar. En högtid jag nog aldrig förstått mig på, vi firar bara när vi har lust. Jag är vuxen nu, jag kan själv välja om och hur jag vill fira mina högtider. Jag har förlåtit min pappa och jag har gått vidare. Jag förstår varför han dricker men jag förstår inte hans handlingar. Jag tittar på mina barn, när de föddes gav jag dem ett löfte. Jag skulle inte bli som min pappa och de skulle få växa upp bättre än jag. Jag skulle bryta arvet. Så jag gör mina högtider bättre. Jag ger dem något bättre. Framförallt så ger jag mig själv något bättre. Jag behöver inte att han är stolt över mig längre, för jag är stolt över mig. Och det är allt som räknas.

Läs mer här

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här

Julteater

Jag gömde mig bakom fasaden och försökte trycka bort känslan av att vi inte var en normal familj. Jag gav mina föräldrar ett leende och klev ut på teaterscenen. Julen är en högtid som firas med familjen brukar det sägas. Min familj bestod av mamma och pappa, en helt vanlig familj.  En stor julgran i vardagsrummet pyntad med röda och guldiga kulor. Stjärnan som sken längst uppe, dit pappa lyfte upp mig för att sätta den på plats. Mina ögon sken alltid upp under jultiden för det var då vi alla hade ett par fridfulla dagar, men när jag vände ryggen var det alltid bråk. I mitt rum såg jag genom nyckelhålet att mamma och pappa bråkade över vart vi skulle fira julen. Pappa ville att vi skulle åka till hans familj medan mamma ville vi skapade vår egen jul. Jag själv ville bara ha en vanlig jul, där jag slapp behöva välja mellan vem som hade rätt. Vad tycker jag då? Mamma och pappa, kan ni lyssna för en gångskull? Jag behöver er just nu, att ni tänker på mig och inte er själva. Tårar föll, jag täckte för nyckelhålet med fingret och blundade hårt. Slocknade öronen och lutade mig mot dörren. Jag kände mig så ensam i att inget kunde förändra hur det var. Ensamheten var som en vän under julen och den omfamnade mig hårt. Jag höll fast vid att allt var bra och att vi var en lyckad familj. Pappa blev full som att det vore ett heltidsjobb och mamma var alltid tvungen dra honom hem. Sådant försökte vi glömma under högtider men ibland så blev det ingen jul. Då satt jag och räknade dagar tills skolan började, för då skulle jag slippa vara hemma. Från utsidan hade jag allt, under granen fanns det alltid julklappar men aldrig fred. Man kan undra varför jag inte var lycklig, det finns vissa som inte ens får julklappar. Men allt jag önskade var kärlek. När jag var yngre hade jag svårt att se hur vuxna mådde omkring mig och det är nu jag inser att julen inte var fylld av glädje. Det var bara materiella saker och ett påhittad leende för att få det se ut som att allt var bra ”vi är en lycklig familj”. Jag gömde mig bakom fasaden och försökte trycka bort känslan av att vi inte var en normal familj. Jag gav mina föräldrar ett leende och klev ut på teaterscenen. Julen är en vacker högtid för att ge en gåva till sina och kära, men det behöver inte vara något fysisk och familj betyder inte blodsband. Vi bestämmer själva vem som är vår familj, någon som bryr sig om dig och kan ge dig godheten i livet. Kärlek är allt man behöver ibland, att krama om det lilla barnet inom sig. Säga till sig själv att saker blir bättre och om det inte verkar så, är det bara vänta och kämpa tills dess. Jag lovar dig, det blir bättre, behåll hoppet. Vi kan skapa vår egen jul tillsammans, ta min hand.

Läs mer här

Pappa

Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Jag tänker på dig ibland pappa. Jag tänkte på dig mest förut, men ibland nu också. När jag var liten var jag arg, ledsen och besviken. Besviken över att det kändes som att du valde allting annat istället för mig. För valde du något annat så valde du ju automatiskt bort mig. Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Det var en signal, ett ställningstagande mot dig – jag hör inte av mig punkt. Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Du var så rolig, så omtänksam, du fixade och grejade och hade egna regler. Hos dig fick jag också farmor och mina fastrar på köpet, dom ingick liksom. Jag minns att när jag var hos dig på helgerna och vi korsade den där bron på söndagarna när jag skulle hem, bron som visade att nu är det närmre till mamma än till pappa. Då fick jag ont i magen. För jag ville bara vara hos dig. Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Men inte lika mycket nu. Jag var så arg på dig när jag var yngre, så besviken, frustrerad, ledsen. Men inte lika mycket nu. Nästan inte alls faktiskt. För idag, till skillnad från då så förstår jag att du inte valde bort mig, inte med vilja. Du är sjuk och det kommer du alltid att vara, det är inte ditt fel och du har inte kunnat göra något åt det. Och det handlar inte om mig. Mitt värde sitter inte i att du råkade bli sjuk. Jag har istället blivit vald, sedd och älskad av andra och på andra sätt än just av dig. Och den här dagen, fars dag, som gjorde så ont förut, den gör inte ont nu. Idag tänker jag på alla oss som inte har en pappa att fira på fars dag eller som har en men som inte har kunnat vara den pappan vi hade behövt.

Läs mer här

Tio år på Maskrosbarn

Att få se barnen förändras, ta egna beslut, stå upp för sina val i livet. Att medverka till att barns liv blir bättre är det som gör att jag orkar de dagar jag hör historier som inte borde få finnas. - Mia, var det 6 år sedan vi träffades första gången? - Ja det stämmer, du var 13 år - Mm och imorgon tar jag studenten! Det är juni månad, sommaren och värmen har kommit med stormsteg. En av våra ungdomsledare som jobbat hos oss några år och som förut var ungdom som tog emot stöd i organisationen frågar mig: När sågs vi första gången? Vi kom fram till att han då var 13 år, och imorgon, 6 år senare tar han studenten. Den här situationen är en av många fantastiska situationer som påminner mig om hur stort det är att jobba på Maskrosbarn, att få följa med så många barn under livets gång. Jag har fått äran att göra det i 10 år. Jag vill så gärna kunna sätta ord på allt det jag känner, som känns så starkt i hela min kropp. Vill förklara hur alla på något sätt under mina år har satt så djupa spår i mig, alla familjekänslor, allt hopp, all kärlek och värme. Att få se barnen förändras, ta egna beslut och stå upp för sina val i livet, är en förmån i mitt jobb. Att verkligen få uppleva att ingenting längre är som det var innan barnet kom till oss, gör att jag orkar de dagar jag hör historier som inte borde få finnas. Barnen vi möter lever i extremt utsatta situationer, där misshandel, förtryck, sexuella övergrepp, och droger är en vardag. Där middagar, rena kläder, fritidsaktiviteter, någon att göra läxorna med eller som frågar hur det är, inte är vardag. På Maskrosbarn har barnen vågat känna, vågat lita på vuxna, kanske fått vänner för första gången, lärt sig att inte skada sig själva, att till och med älska sig själva och börjat förstå att de har alla möjligheter i livet. Och det är det jag hela tiden får äran att följa. Jag har fått följa deras resa under så många år. Fått se deras stolthet över att ha klarat av nian, se när de tar studenten, fått sitt första jobb, komma in på skolan de drömt om, få barn, gifta sig. Och det häftigaste av allt, att bli deras kollega och nu tillsammans med några av dem stödja ungdomar i liknande situationer. Jag tror att många utifrån detta förstår hur speciellt detta är, hur fint och ärofyllt det är att jobba med att förändra unga människors liv till det bättre. Idag 10 år efter min första arbetsdag är jag enormt tacksam för att just jag slog på tv, såg Therese på svenska hjältar galan och sökte som ledare. Jag var 19 år då. Jag har hela tiden vetat att jag skulle jobba med barn och ungdomar då jag själv växt upp med föräldrar vars omsorg sviktat på olika sätt. Dock hade jag ingen aning om att det var på det här unika sättet jag skulle få jobba. Att jag skulle få påverka, utveckla, inspirera, stödja och utmana barn som samtidigt skulle göra detsamma med mig. Jag kommer för evigt att vara tacksam för alla minnen, för allt och alla som passerat min väg och som ständigt inspirerar och utvecklar. Tack, tack, tack!   /Mia

Läs mer här

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor.   Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor.   Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll.   Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar.   Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll.   Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag.   Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka.   Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går.   Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt.   Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här

Julminne

Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund. Jag var 12 år. Det var jul. Jag minns hur jag låg och grät på natten till julafton, hade ont i magen samt kunde inte sova. Jag hade nyss kollat i garderoben om mamma eller pappa köpt några julklappar, men där fanns inget förutom deras tomma lovord. Jag minns hur jag gick ut och snattade julklappar till mig själv så att det inte skulle se så sorgligt ut under granen när mina kompisar kom över och lekte.   Min kompisar; de som fick så mycket och allt de önskade. Jag försökte gömma min avundsjuka bakom julgranen tillsammans med de små paketen jag slagit in till mig själv, men lyckades nog inte så bra. Men sedan var det inte bara därför jag grät. Det var så mycket mer. Så mycket ångest över att jag inte hade det så som på film, eller så som mina kompisar i klassen hade det.   Istället var det oftast mest besvikelse. Besvikelse och alkohol och krossade förväntningar. Jag minns hur jag tog in mamma på toan för ”alkohol-möte” innan julmiddagen för att bestämma hur mycket hon fick dricka och vi tummade att hon skulle dricka max två glas. Två glas som senare blev till många fler och som slutade med obehag och tårar. Jag bönade och bad om att hon skulle sluta men inget hände. Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund.   När jag sedan började skolan igen efter lovet och klassen skulle prata om hur ens jul varit sa jag bara ”den var bra!”, för skammen tog upp all plats som fanns i min kropp och knopp. En skam som inte ens var min att bära. Jag önskar att jag kunde krama om 12 åriga jag samt andra 12 åringar därute som inte diggar julen. Ni är inte ensamma. Även om det känns så.

Läs mer här

Tankar inför julen

Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer. Den här julen blir allt annat än den “traditionella” julen jag är van vid. Så länge jag kan minnas har jag, mina syskon och föräldrar åkt till mormor och morfar på julaftonens förmiddag och ätit julmat. Ibland har vi kollat på Kalle där och andra gånger har vi åkt hem tills dess. Oftast brukar farmor spendera kvällen med oss också och vi har haft paket-lek och öppnat julklappar. Men denna jul blir allt annat än det. Mormor dog i somras och morfar bor numera på ett äldreboende. Mamma dricker mer eller mindre dagligen och pappa har flyttat hem till en ny kvinna. Min syster ska vara med sin killes familj på julafton. Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer.   Pappa frågade mig om jag vill vara hos honom och hans nya och fira jul där. Jag har träffat hans nya en gång och jag som hatar julen redan innan kommer troligtvis hata den ännu mer om jag ska sitta där ensam med de två. Det kommer vara otroligt stelt och obekvämt. Jag har inget gemensamt med min pappa, och inte heller med hans nya.   Mamma kommer antingen fira jul hos några vänner till oss eller spendera julaftonen själv. Känner jag henne rätt så kommer hon vara själv, och det gör mig mer orolig för vem vet hur mycket hon kommer dricka, eller tänk om hon försöker ta livet av sig igen?   Jag har i princip sagt ja till att jag ska fira hos pappa, men jag vill inte det. Men sen har jag flera underbara vänner som har sagt att jag säkert kan vara hos dem och jag funderar faktiskt på att tacka ja till det. Samtidigt vill jag inte göra pappa ledsen eller arg. Han kommer inte förstå hur jag hellre skulle vilja fira jul med en vän och hens familj istället för hos honom. Hur jag än gör så känns det som att någon kommer bli arg, ledsen eller besviken och jag vet inte vad jag ska göra. Däremot vet jag att det viktigaste är att jag tänker på mig själv och ser till vad jag vill göra och vad jag mår bra utav. Problemet är att jag inte vet vad jag vill. Jag vill inte ha ytterligare en ångestfylld jul fylld av tårar.

Läs mer här

Min dröm blev sann!

Det var en dag i augusti 2012 som jag för första gången mötte Therése och Jossan för ett förutsättningslöst möte om praktikplats på Maskrosbarn. Jag var så himla nervös för detta var ju min dröm – att få arbeta som grafisk formgivare i en organisation som hjälper och stödjer utsatta människor i samhället. Men vilken fantastisk dag det blev för mig – jag skulle få börja praktisera på Maskrosbarn. Wow var det verkligen sant? Min första arbetsdag kände jag mig så välkommen på en gång, så hemma och så rätt. Här kunde jag äntligen arbeta med det jag älskar och veta att det gör skillnad. Dessutom fick jag den stora äran att börja från början och skapa nya produkter tillsammans med alla på kontoret. Det var så mycket jag ville göra och förändra, men jag var kvar i mitt kreativa tänkande med stora budgetar och fick den stora utmaningen att tänka om. Utan mina fantastiska arbetskamraters stora stöd och uppmuntran hade jag inte klarat det – de bar mig fram och bär mig fram fortfarande! TACK! Sedan vill jag tacka alla ni fina och underbar och kreativa ungdomar som har hjälpt mig/oss med både åsikter, skapa illustrationer och fotografera åt oss. Jag hoppas detta samarbete kan fortsätta och min önskan är att ni ska vara mer delaktig i mitt arbete i framtiden – eller varför inte idag. Kom förbi mig precis när ni vill för ni är det allra viktigaste för oss och för mig. För det är för er jag gör mitt jobb för att vi ska nå så många som möjligt så att ni kan få den hjälp ni behöver. Era åsikter är vad jag behöver och ser fram emot att få. Men den första tiden var lite kaotisk. Jag och Jossan fick åka till Elgiganten för att köpa dator och grafiska program. Något jag aldrig har behövt göra i hela mitt arbetsliv. Bortskämd som man jag var att alltid ha en tekniker till hands som fixade allt. Dessutom tyckte jag det var oerhört jobbigt att det kostade så mycket så jag ville bara åka hem och hämta min egna dator. När sedan grafikkortet kraschade strax innan jul så kände jag mig väldigt liten, men även det löste sig. Jag hade Jossan vid min sida hela tiden och hon är en klippa när det gäller att se positivt på kraschad teknik. Något annat som jag tyckte var riktigt bohemiskt och kul det var att vi alla var tvungna att fysiskt hämta skrivaren när vi skulle skriva ut. Att ligga på golvet och sätta i kontakten var ett vardagsnöje och när skrivaren krånglade så hittade vi alltid ett sätt att få den att funka. Detta fick jag planera in i mitt arbete för det tog ju lite längre tid än jag var van vid. Jag började i liten skala och i takt med att vi utvecklades så har jag gjort detsamma. Det är så spännande och viktigt för mig att få vara en del av det arbete vi gör. Varje dag jag går till jobbet så har jag ett stort leende på läpparna och jag får ibland nypa mig i armen för att påminna mig om att drömmen blev sann. Något jag vill säga till alla som tvivlar på sina drömmar – gör inte det för de blir sanna när ni minst anar det. Jag har jobbat som grafisk formgivare i många många år och det har gjort att jag idag kan ge allt jag har till Maskrosbarn. Tiden var helt rätt.

Läs mer här

Ditt bidrag gör skillnad

Maskrosbarns arbete är viktigare nu än någonsin. Stöd vår verksamhet och bidra till barns rätt till en trygg barndom här och nu!

Välj summa nedan