Jag hade inte jättehöga förhoppningar kring stödet från min familj inför min student. På den tiden så jobbade jag 4 extrajobb och hade ett sommarjobb fixat dagen efter studenten så jag tillät mig själv att vara ”student” och inget annat från att jag vaknade den morgonen till midnatt sen måste jag hem och sova om jag ska orka jobba dagen efter.
Maskrosbarn lärde mig att även när vinden blåser hårt och marken känns kall, så kan man alltid hitta styrkan att växa, och i den gemenskapen fann jag inte bara en familj, utan också mig själv.
Min storebror och jag flyttade ofta mellan jourhem och levde i ett hem som ibland kändes som ett helvete. I skuggan av detta blev skam och skuld mina ständiga följeslagare när jag försökte skydda mamma och samtidigt längtade vi efter en normal barndom.
Det är den 30 november 2020 och för några minuter sen började bråket som kom att förändra mitt liv. Min familj fick veta att jag berättat för skolan. Ett stort bråk startar och jag känner hur situationen blir farligare och om jag inte tar mig härifrån kanske jag inte lever imorgon.
Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.
