ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Familj

Familj

Mammas gata

Jag gick i ett kvarter idag, som en gång var min hela värld. Förra sommaren bestämde jag mig för att åka tillbaka till Skåne, där jag en gång växt upp. Jag bestämde mig för att åka tillbaka till mitt barndomshem, jag var extremt pirrig och hade verkligen längtat efter att känna alla minnen. När jag stod framför mitt gamla hus på hundratals kvadratmeter så var det helt tomt, inte tomt på möbler utan helt uttömt på lycka och glädje. Vad som en gång hade varit min hela värld var bara ett gigantiskt gult fyrkantigt hus där lyckan inte bodde längre, den hade flyttat därifrån med min mamma. Min pappa hade kunnat bygga ut huset flera hundra kvadratmeter till, bygga en större pool eller köpa fler hästar till stallet, men det skulle bara bli tommare och tommare. För när min mamma flyttade därifrån fanns där ingen lycka, tillit eller trygghet kvar att hämta för mig. - Vi föds med tillit men var tar den vägen? Jag var tvungen att placera min trygghet och tillit inom mig, det tog ett tag, men jag lyckades och gör det fortfarande. Det är så viktigt att våga synas, att våga sticka fram hakan och visa vilka vi är. Människor mäter, väger och sätter pris på varandra. Människor som gör sånt är inte människor vi älskar, människor som då inte är viktiga för oss, så varför ska vi bry oss? Jag tänker sluta bromsa och börja leva fullt ut. Min mammas gata ligger inte där den en gång låg. Jag kommer att gå på hennes gata över hela jorden, för min trygghet finns inom mig. Jag vet att du har alla de resurser du behöver för att leva dina drömmars liv, så LEV – VIVIR. Jag älskar dig mamma Michaela

17 år

Jag är 17 år och varje dag är jag livrädd för att gå hem. Jag börjar känna av stämningen hemma redan när jag kommer in i trapphuset. På vardagarna är det ofta väldigt spänt hemma och ibland pratar varken pappa eller hans fru med mig på en hel kväll. Det är som att min pappas fru är flera olika personer i en. Och det går aldrig att veta vilken person hon är just idag, eller just den här timmen. Hon kan växla från glad till arg på några minuter och det triggas av olika saker varje gång. Och det är mig som hon avskyr mest. Jag är äldst av oss syskon och jag har alltid haft en väldigt nära relation till min pappa. Hon verkar nästan vara svartsjuk på mig för det. Hon berättar ofta för mig hur värdelös jag är. Hon hånar mig för allt som hon tycker att jag gör fel, särskilt när hon är full, inför sina egna vänner men också inför mina vänner och min pojkvän. Hon läser min dagbok och säger att hon ska berätta alla mina hemligheter för andra så att de får veta vilken vidrig människa jag är. Varje vaken sekund går jag runt hemma och känner av stämningen och jag försöker verkligen att vara på ett sätt som inte ska provocera. Jag är så rädd för att göra fel, för då kanske hon berättar för min pojkvän vad jag har skrivit i min dagbok. Men det är ju helt omöjligt att inte göra fel, eftersom vad som är fel i hennes ögon ändras från dag till dag. Och när jag väl gör fel och hon blir arg på mig så kan hon skrika att hon hoppas att jag blir helt ensam i livet. Pappa säger oftast ingenting alls. Ibland håller han med henne och sedan dricker han ur dunken i tvättstugan när han tror att ingen ser. Jag tycker synd om min pappa och vill hjälpa honom. Jag tänker att det inte är hans fel att han dricker utan att det är på grund av henne. Jag försöker prata med honom när han inte är full och ibland säger han att han ska begära skilsmässa nästa vecka, men det händer aldrig och plötsligt är det helg igen och spriten kommer fram. Det tysta och spända hemmet förvandlas till en högljudd festlokal som är öppen för alla som vill delta. På fredagar och lördagar blir jag beordrad att inte låsa altandörren i mitt rum så att ”gäster” kan komma in den vägen. Ofta vaknar jag också av att okända, fulla, människor står i mitt rum. Ibland vill de prata och då sätter de sig på min soffa och sluddrar i någon timme eller två. Jag blundar och väntar på att tiden ska gå. Det är som att jag kopplar bort mig själv, jag är där men ändå inte. Jag lär mig att jag liksom kan vara utanför mig själv, för att slippa känna all den där rädslan och oron som jag inte längre orkar med. Jag är 17 år och hela mitt liv handlar om att ta ansvar över andra människor. Jag är ett barn men det känns som att ingen vuxen i hela världen förstår det.

Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden

Det sägs att tystnaden är förövarens bästa vän, det har nog aldrig varit mer sant än nu. Den senaste tiden har sociala medier fyllts av historier från de som inte längre tänker vara tysta under #metoo. När jag berättade för personer runtomkring mig om övergreppen jag varit utsatt för möttes jag inte sällan med frågan ”varför sa du inget tidigare?”. Men det som människor ofta inte förstår är att anledningen till varför jag inte berättade är egentligen densamma som varför jag blev utsatt för övergrepp. Jag blev utsatt av personer nära mig med mer makt och de utnyttjade mig, många gånger tror jag att de gjorde det med vetskapen om att jag skulle vara tyst. Under förra veckan kunde vi läsa om kvinnor som trätt fram och berättat om män i olika maktpositioner som utsatt dem för övergrepp. Först så tänkte jag att det jag utsattes för var något annat, eftersom det var i familjen men så insåg jag att det är exakt samma sak. De som utsatte mig hade makt men inte i på grund av sin arbetsposition utan deras position i familjen. Tryggheten i att jag aldrig skulle våga berätta och att om jag gjorde det aldrig skulle bli trodd, gjorde att de kunde utsätta mig om och om igen. Och precis som de förutspått var jag tyst. Tyst för att jag på något sjukt sätt trodde att det var såhär det skulle vara trots att det gjorde så otroligt ont inom mig. Jag blir så arg när jag tänker på att jag någonstans på vägen fått inpräntat i mig att det var min lott i livet att bli utsatt för sexuella övergrepp, att min kropp inte bara var min. Sen börjar jag tänka på alla de ungdomar jag mött genom åren som berättat liknande historier om hur de blivit utsatta för övergrepp. Jag tänker även på hur ofta de i samma stund som de berättat sagt att ”det var inte så farligt” eller ”andra har varit med om värre”, men också på hur historierna aldrig tar slut. Det går inte ett läger utan att jag får höra ytterligare historier om övergrepp. Jag fylls av så otroligt mycket ilska för att historien om och om igen upprepar sig och att det inte blir bättre. Det är dags att vi börjar prata om det här, vi måste det. Jag har pratat mycket om det jag varit med om och för drygt ett år sedan var jag klar med den terapi jag gått i för att hantera det. Då skulle jag berätta för människor som stått mig nära och varit där under tiden övergreppen skett, något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Men efter många långa samtal, tårar och känslor så vågade jag äntligen. Det tog all kraft jag hade i min kropp att berätta om det absolut värsta jag varit med om. I den bästa av världar hade jag mötts av värme och kärlek men istället möttes jag av tvivel. Då förstod jag att känslan av att ingen i familjen skulle trott på mig om jag berättat när jag var yngre inte var en känsla utan fakta. Liknande känslor har sköljt över mig de senaste dagarna, tänk att vi 2017 fortfarande är så himla duktiga på att hålla förövare bakom ryggen och ifrågasätta offer. Men trots det tvivel jag möttes av så fanns det ändå en vinst i att berätta, för min egen skull. I över halva mitt liv har jag gått runt och känt skam och skuld över det som hände, inte vågat berätta för att jag var rädd för vad som skulle hända. Men när jag berättade var det som att något släppte och även om inget någonsin kommer kunna radera det som hänt och all smärta det medfört, så kunde jag äntligen lägga skulden där den hör hemma. Den var aldrig min att bära men ändå bar jag den i så många år och jag vet att jag inte är ensam om det. Även om upplevelsen att berätta för personer i min familj och släkt var allt annat än önskvärt så har jag även mötts av det motsatta. Personer som aldrig tvivlade, som lyssnade, stöttade och många gånger även sa ”jag också”. Jag är så innerligt tacksam för de personer som jag valt ha nära i mitt liv och som outtröttligt lyssnat på mina tankar, rädslor och allt annat jag känt. Ni som tröstade när andra sårat och som fick mig att känna att det trots allt finns hopp. Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden.

Tankar inför julen

Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer. Den här julen blir allt annat än den “traditionella” julen jag är van vid. Så länge jag kan minnas har jag, mina syskon och föräldrar åkt till mormor och morfar på julaftonens förmiddag och ätit julmat. Ibland har vi kollat på Kalle där och andra gånger har vi åkt hem tills dess. Oftast brukar farmor spendera kvällen med oss också och vi har haft paket-lek och öppnat julklappar. Men denna jul blir allt annat än det. Mormor dog i somras och morfar bor numera på ett äldreboende. Mamma dricker mer eller mindre dagligen och pappa har flyttat hem till en ny kvinna. Min syster ska vara med sin killes familj på julafton. Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer.   Pappa frågade mig om jag vill vara hos honom och hans nya och fira jul där. Jag har träffat hans nya en gång och jag som hatar julen redan innan kommer troligtvis hata den ännu mer om jag ska sitta där ensam med de två. Det kommer vara otroligt stelt och obekvämt. Jag har inget gemensamt med min pappa, och inte heller med hans nya.   Mamma kommer antingen fira jul hos några vänner till oss eller spendera julaftonen själv. Känner jag henne rätt så kommer hon vara själv, och det gör mig mer orolig för vem vet hur mycket hon kommer dricka, eller tänk om hon försöker ta livet av sig igen?   Jag har i princip sagt ja till att jag ska fira hos pappa, men jag vill inte det. Men sen har jag flera underbara vänner som har sagt att jag säkert kan vara hos dem och jag funderar faktiskt på att tacka ja till det. Samtidigt vill jag inte göra pappa ledsen eller arg. Han kommer inte förstå hur jag hellre skulle vilja fira jul med en vän och hens familj istället för hos honom. Hur jag än gör så känns det som att någon kommer bli arg, ledsen eller besviken och jag vet inte vad jag ska göra. Däremot vet jag att det viktigaste är att jag tänker på mig själv och ser till vad jag vill göra och vad jag mår bra utav. Problemet är att jag inte vet vad jag vill. Jag vill inte ha ytterligare en ångestfylld jul fylld av tårar.

Ditt bidrag gör skillnad

Maskrosbarns arbete är viktigare nu än någonsin. Stöd vår verksamhet och bidra till barns rätt till en trygg barndom här och nu!

Välj summa nedan