ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Maskrosbarn

Maskrosbarn

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag. Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig. Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva. Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem. När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne. Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma. När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det. Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Dåtid, nutid, framtid

Känner ni igen den där känslan som ibland går igenom hela kroppen som får er att bli påmind om något ni tidigare gjort. Det kan vara en känsla som inrymmer lycka, sorg, skratt, rädsla, trygghet. Jag kan få en sådan känsla när jag exempelvis luktar på en parfym som jag någon gång haft och kopplar doften till ett speciellt minne. Blue fruit, en tesort kan också ge mig en känsla till ett minne som jag bli glad och varm av, den påminner om våra te stunder jag, mamma och mina systrar hade varje kväll. En sådan känsla fick jag i helgen men det var till en början inte någon glad känsla utan det var något konstigt men den. Jag och min pojkvän bodde i fredags på hotell. Trots att det låter långsökt kom det då ett ögonblick där jag än en gång insåg varför jag jobbar som ledare på ungdomslägret, varför jag chattar, svarar på mail och varför jag älskar allting som görs på maskrosbarn. Som sagt jag och min kära pojkvän checkar in på hotellet och redan där inryms jag av någon konstig känsla men jag inte riktigt där kan sätta fingret på varför det helt plötsligt kändes konstigt. Vi får våra kort för att öppna dörren, går upp för trappan, går genom korridoren för att ivrigt leta upp rumsnumret. Jag kommer på mig själv att jag då är glad, ännu mer ivrig men fortfarande känns det lite konstigt. Jag ber om att få öppna dörren, det kändes på något sätt viktigt för mig. Jag öppnar dörren sakta för att nästan smyga mig fram med blicken. Det är fortfarande spännande och nu går hela känslan igenom kroppen, det är svår att förklara exakt hur det kändes. Varför nu, det är ju bara en dörr på ett hotell?! Men nej jag inser efter att reflekterat det med mig själv att det är inte bara en dörr på ett hotellrum. Jag blir barn på nytt, helt lyrisk när handtaget ska dras ned för att se hur rummet ser ut och en påminnelse av hur livet är idag och hur det EGENTLIGEN va när jag var barn, när vi tillsammans i vår familj öppnade dörren såg oss omkring och instämde jämt med varandra att rummet var hur mysigt som helst och där skulle vi trivas jättebra, vilket det aldrig blev sen. Vad fick oss att tro att kvällen skulle bli mysig, trevlig utan bråk, och alkohol? Trodde vi att problemen skulle försvinna bara vi kom in på ett hotellrum? För att fortsätta mitt besök på hotellet i fredags så försvann känslan innan jag hann blinka, för nu är det mitt liv, mina val. Att idag öppna dörren till hotellet får en helt annan innebörd, och vet ni vad det bästa är? Jag har kontrollen i mina egna händer, jag VET att vi kommer att ha det trevligt. Jag VET att den kvällen blir bra, eller förresten alla kvällar blir trevliga och mysiga, och att det inte blir något knas. Jag har lämnat dåtiden och siktar bara framåt för jag kan inte hjälpa att min pappa att dricker. Jag, Mia älskar att jobba här och det är NI ungdomar som ger mig glädjen, ni är så insiktsfulla och starka. “Du behöver bara öppna ögonen och se din egen storhet. Välja att se din egen storhet. Välja att se din storhet istället för din litenhet. Hur kan jag säga så? Vi har väl fått olika mycket av livets gåvor? Ja, just det, vi är alla olika – för att det är tänkt så! Jag har just de talanger och gåvor som jag har fått av en särskild anledning. Så är det i min värld. Välkommen hit! Det är spännande och berikande att se på livets så. Vi har alla en uppgift och vi är helt perfekta för just den uppgiften. Så titta inte för mycket på andra (annat än för inspiration), utan sök inåt, för att hitta just din uppgift, den som du är skapad för. Den som du är perfekt för. Då faller alla bitarna på plats. Välkommen hem.”  

dikt

Risker

Här kommer ännu en dikt! Att skratta är att riskera att verka löjlig. Att gråta är att riskera att verka sentimental. Att sträcka ut en hand mot en annan människa är att riskera att bli involverad. Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag. Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem. Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka. Att leva är att riskera att dö. Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad. Att försöka är att riskera att misslyckas. Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta några risker alls. En människa som inte riskerar någonting, gör ingenting, har ingenting och är ingenting. Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte lära, känna, förändras, växa, älska, leva. Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav, hon har förnekat sin frihet. Bara en människa som tar risker är fri.  

Du har allt du behöver

Jag vet inte hur många av er som faktiskt kan känna igen er i det här, men en sak som slog mig häromdagen, var hur mycket skrivandet faktiskt hjälpte mig att ta mig genom de där svåra dagarna... Jag vet inte hur många av er som faktiskt kan känna igen er i det här, men en sak som slog mig här om dagen, var hur mycket skrivandet faktiskt hjälpte mig att ta mig genom de där svåra dagarna jag brukade ha. Jag har älskat att skriva ända sedan jag lärde mig det i lågstadiet, men vad jag tänkte på var inte just skrivandet, utan vikten av att ha något som hjälpte mig att ventilera. Jag ska inte gå in på exakt hur jag har växt upp eller vad jag varit med om, men något som jag alltid haft, precis som alla andra människor omkring mig, är mindre bra dagar. Dagar då jag ifrågasatte meningen med varför jobbiga saker var tvungna att hända mig. Visst hade jag människor som jag pratade med, människor jag kunde vända mig till, om än att det tog emot just då. Det var de dagarna jag skrev som mest dikter och dagboksinlägg, ibland även noveller. Det kanske inte är att skriva som hjälper för just dig, det kanske är att rita, sjunga, sporta, lyssna på musik eller något annat som du gillar att göra. Det viktiga är att du känner att det är något du älskar att göra. Något som inte blir påverkat av allt annat som pågår omkring. Det blir mycket att hantera ibland, och det kan kännas som om man kanske inte kan berätta just allt för någon. Det som är bra då är att inte hålla det inom dig, utan släppa ut det, även om det inte blir att du berättar om det, så kan det vara att du känner att tankarna släpper så fort du känner doften av stallet, får en penna i handen, musik i öronen eller känner känslan av utmattning efter ett träningspass. Absolut bäst är att ha någon att prata med när det kommer sådana dagar. Men det är också skönt för en själv att känna att man har något eget, något som man känner att man brinner för. Jag vet att det är många andra som skriver för att ventilera, precis så som jag gör. Men det jag skriver är för att hjälpa mig och ingen annan så det kvittar egentligen vad andra gör. Tänk efter, vad är det du brinner för?

Vad betyder ett läger?

Att åka på maskrosbarns läger har betytt väldigt mycket för mig. Det har betytt allt. Jag blev hel, och vågade börja tro på mig själv. Varje dag fick jag förståelse, omtanke och kärlek. Såhär beskriver en 15-årig flicka som har varit på våra läger, vad läger betyder för henne. Att åka på maskrosbarns läger har betytt väldigt mycket för mig. Det har betytt allt. Jag blev hel, och vågade börja tro på mig själv. Varje dag fick jag förståelse, omtanke och kärlek. Jag fick vara jag. Varenda dag fick jag höra fina och bra saker om mig själv, av både andra deltagare och ledare, vilket ledde till att min självkänsla och mitt självförtroende steg. Jag släppte mycket skuldkänslor, eftersom ledarna flera gånger varje dag berättade för mig att ingen som hänt var mitt fel, att det inte var mitt ansvar och att jag har rätt att må bra. Tillslut började jag tro på det, jag började mer och mer känna att det var rätt. Dygnet runt fanns alltid ledarna för oss, om vi skulle behöva prata. Det fanns alltid tid. Vi var det viktigaste, att vi skulle må bra, och känna oss trygga var viktigare än all tid i världen. Innan jag åkte på lägret, så trodde jag inte att några dagar skulle göra skillnad, men när jag kom hem insåg jag att lägret hade förändrat mig mer än vad jag nånsin kunde tro. Jag mådde mycket bättre, var starkare i mig själv, var stolt, och klarade av vardagen mycket bättre än innan. Inget tack i världen räcker till för det dom gjort för mig.

Maskrosbarnpodden, Maskrosbarn

När jag fick stöd från Maskrosbarn

Helen träffar Linn som tidigare fått stöd från Maskrosbarn. Linn delar med sig av sin historia, men också om sina erfarenheter av att ta stöd från oss. Hur går det egentligen till? Och vad är det bästa med våra stöd? Lyssna på podden här eller där poddar finns sök på Maskrosbarnpodden! Vill du läsa mer om våra aktiviteter? Gör det då här!

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Var är jag underbar?

Det skulle varit så enkelt om det fanns en vägskylt på vägen till den jag är där det stod LYCKA. Hit ska du om du söker lyckan! Helst en röd blaffig skylt som man såg på mils avstånd. Det är svårt att hitta den, men när man väl gör det så känns det som ett varmt om omfamnande ”Välkommen hem”. På vår väg till den vi är så tar vi ju tyvärr ibland genvägar och går fel vilket vi får igen senare då vi får gå hela vägen tillbaka och ta rätt väg vid vägskälet. När vi går tillbaka så är vägen ibland mörk och ensam, men kanske hittar vi en maskros som växer längs vägkanten? När vi ser de små bladen lysa av sin starka gula färg, så får den lilla blomman oss att tänka på styrkan, eld och kärlek. Krafter som får oss att hitta rätt igen, krafter som får oss att fortsätta leta efter den röda skylten. När vi har passerat vägskälet så tar vi en annan väg tillsammans och möter fler maskrosor längs vägkanten. Nästa gång vi kanske går fel så vet vi att vi har varandra och våra krafter. Nästa gång vi går fel så är vi inte ensamma. Jag vet att alla söker efter LYCKAN, jag ser det varje dag, i mig själv och andra. Vad är det vi letar efter då? Hur ser LYCKAN ut? Är den rosa, blå, fyrkantig, mjuk eller platt? Det kan vi nog bara själv svara på. Av vad blir du lycklig? Hos vem eller var är du underbar?

Sex år av mobbning

“Lärarna tog mig ofta åt sidan och berättade att dom förstod varför jag var mobbad. Jag såg ju ändå ut som jag gjorde.” Allt började den där dagen jag var 9 år gammal och skulle börja trean. Jag älskade skolan och jag var så taggad på att få lära mig saker som jag förut aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle få lära mig. Allt började den där dagen då jag var 9 år gammal och skulle börja skolan. Från den dagen har jag varje dag fått höra hur värdelös och äcklig jag var, dom kränkte mitt självförtroende och spottade på min självkänsla, varje dag, i 6 års tid. Det blev år av gråt och timmar av hat mot mig själv. Hur kunde någon ta sig rätten att trycka ner varje del av mig, varje bit av mig förstördes, liiite mer för varje dag som gick. “Du borde skjutas” Halvvägs in i trean var jag en helt annan tjej, jag hatade skolan och jag hatade mig själv. 9 år gammal. Då ska man väl knappt veta vad hata betyder? Något som började med att jag inte fick vara med och leka slutade med dödshot, orden blev allt elakare och dom gjorde saker mer öppet. Och vem var jag i det hela? vad hade startat allt, och vem hjälpte mig? Det var så få gånger jag vågade stå upp för mig själv, och allt för ofta trodde jag på det dom sa om mig, men någonstans i det hela slutade jag aldrig vara mig själv, och en del av mig tror att det var anledningen till att mobbningen startade från första början. Jag vägrade vara någon annan och jag var mig själv vägen ut. Och hjälpen, den hjälp jag aldrig fick. Min mamma fanns vid min sida dag som natt under alla dom här åren och hon står kvar på samma plats än idag. Rektorn ville att jag skulle byta skola och lärarna mobbade mig minst lika mycket som eleverna. Hela mitt förtroende för vuxna försvann och jag vägrade prata med dom. När jag till slut efter 6 år av mobbning fick kontakt med Maskrosbarn, ändrades mitt liv. Jag valde att byta skola, inte för att JAG var svag utan för att man kommer tillslut till en punkt där man antingen kan välja att bli sparkad på eller kliva upp och gå därifrån. Idag mår jag bra och har ett liv som jag vill ha, jag älskar mig själv och låter inte någon trycka ner mig. Jag klarade skolan, och idag står jag här och är sjukt stolt över mig själv. Idag kan jag prata med vuxna och idag hjälper jag andra i samma sits. Låt aldrig någon få DIG att må dåligt över vem du är, låt ALDRIG någon trycka ner och spotta på den du är. du är unik och du behövs, varje del av dig behövs.

Som person har jag rätt att må bra fastän andra mår dåligt

Hösten 2013 blev min pappa häktad. Jag hade nätt och jämnt lappat ihop min relation med honom och bodde hos honom ett kort tag innan polisen kom och tog honom. Min pappa lider av psykisk ohälsa och är blandmissbrukare. Vår relation har under de senaste åren varit väldigt påfrestande för mig eftersom jag inte själv mått bra eller varit stabil. När han åkte in, så åkte han in med restriktioner, vilket innebär att man inte får veta vad han är misstänkt för eller ha någon som helst kontakt med honom. Det är svårt att förklara för någon som inte själv vet hur det känns när polisen kommer och tar ens förälder ifrån en. För mig var det både en sorg samtidigt som det var en lättnad. När han satt i häktet så visste jag ju vart han var och jag visste att han var vid liv. Samtidigt så visste jag om att han mådde otroligt dåligt, och jag fick ju inte träffa honom. Under tiden han satt i häktet blev jag väldigt destruktiv, jag grät väldigt mycket inlåst på skoltoaletten eller hemma. Det gick inte en dag utan att jag hade ångest. Jag kunde inte förklara för någon hur ont det gjorde i mig att inte få träffa honom, och så fort jag sa att han satt i häktet så var det ingen som riktigt reagerade på hur det var med mig. Jag kände mig väldigt liten, ensam och sviken. Under de månaderna så försvann hela min person, jag blev väldigt introvert och var inte mig själv. En ledare på maskrosbarn sa det till mig på ett höstlovsläger jag var på: “Du är inte dig själv, du är inte alls som du var i somras. Man kan se att du mår dåligt.” Och jag var lättad över att någon såg, att någon vågade säga det till mig. Det var skönt för mig att höra att man kunde se på mig hur ont det gjorde på insidan. Det gjorde det också enklare för mig att prata om hur det var hemma, hur tomt och meningslöst allting kändes inuti mig. Och det fick mig också att inse hur mycket min pappa påverkade mig och hur mycket makt han hade över mitt liv och mitt mående. Det fick mig att stanna upp och tänka till, ville jag verkligen att han skulle få påverka mig såhär mycket? Och kretsar allting verkligen runt omkring honom? Och mitt svar var nej. Jag vet själv hur svårt det är att inse att man är en egen person, att man styr över sitt eget liv och över sina egna känslor. Jag påstår inte att man inte ska vara ledsen om man är det, för då ska man absolut få lov att vara det. Men att inte låta ens förälder kontrollera hela ens liv och ens känslor, det tror jag är rätt så viktigt, trots att det är väldigt svårt när man befinner sig mitt i alla sina känslor. Det har tagit mig två år att acceptera att han inte är mitt ansvar, och att jag inte behöver må dåligt bara för att han gör det. I början var det mycket skam och skuldkänslor inblandat, jag kände mig hemsk som mådde bra när jag visste om att han mådde dåligt. Ibland lät jag skuldkänslorna ta över, och ibland stannade jag upp, tog ett djupt andetag och sa till mig själv att det är han som är min förälder och inte tvärtom. Att jag förtjänar att ha ett bra liv och må bra trots att han inte gör det. Och jag vet att det är väldigt svårt att komma dit, för någon kanske det tar två veckor medan det kan ta tio år för någon annan. Man får inte glömma att vi alla är olika människor och behöver olika mängd tid på oss, att det ser olika ut från person till person. För tre dagar sen fick jag reda på att min pappa kommer få avtjäna ett fängelsestraff på ett år. För mig känns det jättejobbigt och det får lov att göra det för tillfället. Jag accepterar att det är så jag känner och att just nu så är det jobbigt för mig. Däremot så tillåter jag mig själv att skratta och ha roligt, om så bara för stunden, för jag vet om att det är det som kan få mig att må bättre till slut. Missförstå mig inte, jag älskar min pappa mest i hela världen. Han är en av de roligaste och finaste människorna jag någonsin träffat. Däremot väljer jag att vara min egen person, och ta hand om mig själv på bästa sätt. Innebär det att inte ha hans tyngd på mina axlar och acceptera att det är såhär han är och alltid har varit, så är det det jag måste göra. Och det är det jag gör, dagligen. Min pappa är som vilken annan människa som helst, och även han gör misstag. Jag har aldrig känt något hat gentemot min pappa efter allting som har hänt, men jag ogillar hans handlingar, inte honom som person. I mina ögon kommer han alltid vara världens bästa pappa, oavsett om han missbrukar eller börja dricka igen. Han har ju trots allt faktiskt format mig till den person jag är idag, och det kommer jag aldrig sluta vara tacksam för. Syftet med det här är att det faktiskt är okej att må bra, fast andra mår dåligt. Och att inse att vi alla fungerar olika, att det jag tycker är svårt kanske du tycker är enkelt och vice versa. Det är okej att inte alltid må bra, att gråta och att be om hjälp. Det är okej att vara ledsen och få känna precis som man gör, att få gå vidare och få vara sig själv. Det är okej att inse att ens förälder kanske aldrig blir frisk, det betyder inte att man har gett upp på sin förälder, det betyder bara att man tillslut kanske kan finna någon slags ro över hur det varit och hur det kommer att bli. Men det viktigaste av allt är att det är okej att tillslut – äntligen – få bli hel igen. /Lägerungdom på Maskrosbarn      

Stå ut, för allt det du kommer bli

Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut om jag ska ringa ambulans eller polis först. Jag klarar det. Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut roten ur 54. Jag går sönder. Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut om jag ska ringa ambulans eller polis först. Jag klarar det. Sätt mig i en situation där jag måste räkna ut roten ur 54. Jag går sönder. Jag vet att det inte är lätt att koncentrera sig på matteboken när allt man undrar är vad som kommer hända om två timmar och elva minuter när man måste gå hem. Hem till vad? Kommer mamma vara full? Kommer hon ens vara vid liv? Kommer pappa vara aggressiv? Kommer det alltid vara såhär? Jag vet hur tungt det är att vara rädd hela tiden. Hur det är att skrika för döva öron. Att be framför stängda ögon om svar från ihopsydda munnar. För jag är också ett maskrosbarn. När jag var åtta år ringde jag själv till socialen och frågade dem om de kunde ta mig och mina två yngre syskon till en ny familj. Det var sent på kvällen och socialsekreteraren hade jour. I bakgrunden hördes glada skratt och klirrande från bestick mot tallrikar. De åt middag. I min bakgrund hördes allt annat än skratt. – Ett ögonblick, sa hon och försvann från luren. Efter en kvarts tystnad la jag på. Där och då förstod jag att jag fick klara mig själv. Jag levde i den övertygelsen fram tills år 2011, när jag för första gången åkte på maskrosbarnläger i Gnarp. Där förstod jag att det fanns hjälp att få. Att det inte var mitt fel att mina föräldrar drack. Och framför allt förstod jag att jag inte var ensam. Jag vet att det är svårt att fokusera på någonting annat när all ork går åt att klara av dagen. Kanske måste du gå om en klass. Kanske får du F. Kanske har du inte bäst betyg i klassen. Men jag lovar dig att du har styrkor som få av dina jämnåriga har. Det du varje dag genomlever ger dig någonting man aldrig kan läsa sig till i en lärobok. Det ger dig en styrka, en ödmjukhet och en kraft som kommer ta dig långt i livet. Jag har varit där många av er är nu. Inlåst på mitt rum med skrik i magen och panik i fingrarna. Jag levde också med en ständig känsla av hopplöshet. Jag är inte kvar där. Det tog slut. Det kommer det göra för er också. Ni kommer inte alltid vara fast i ert rum med händerna klistrade över öronen för att stänga ute allt det ni inte orkar höra som pågår utanför. Men fram tills det tar slut, så ber jag dig att stå ut. Stå ut för din egen skull, för allt det du kommer få uppleva, för allt det du kommer bli. Berätta för någon vad som pågår hemma. Be om hjälp. Du har din maskrosbarnfamilj, glöm inte det. Du har människor runt omkring dig som ser. Som hör. Och allra viktigast, som redan vet hur det känns, utan att du ens behöver förklara. Det du genomlider nu gör dig till inget mindre än en överlevare. Håll ut. Snart är det din tur att leva också. Nedräkningen börjar: 3, 2, 1. Nu. Stor kram från Anna, ett maskrosbarn

Sviken

Pappa har lovat att komma ihåg nästa gång vi ska ses. Pappa har lovat att komma ihåg hur gammal jag är. Pappa har lovat att komma hem. Pappa har lovat att inte skrämma vår kontaktperson. Att inte kunna tro på sin förälder när man växer upp är riktigt svårt. Att lära sig att inte tro på sin förälder är ännu svårare. Känslan av att bli besviken och sviken, gång på gång, gör så himla ont. Många av oss har känt den där besvikelsen som tillslut blir till ilska. Att ens förälder inte går att tro på är svårt, att ens förälder sviker är riktigt svårt, orättvist och fruktansvärt pissdåligt. Det är klart att du blir arg. Det klart att du blir ledsen. Det klart att det gör ont. Pappa lovar saker som han inte kan hålla, jag känner mig sviken. Läraren frågar inte hur jag mår, jag känner mig sviken. Ingen vuxen gör något åt att min förälder är sjuk, jag känner mig sviken. Min vän håller inte min hemlighet, jag känner mig sviken. Mamma förstår inte, jag känner mig sviken. Många av oss på maskrosbarn har också känt oss svikna, så många gånger. Vi vet att det gör ont, att man börjar bygga murar och på riktigt tro på att det inte är någon idé att lita på någon. Vi vet att det gör ont att känna sig sviken. Vi vet hur svårt det är att lita på när någon säger att de vill hjälpa, att de kan hjälpa eller till och med ska hjälpa. Vi tror att vi vet, för vi kände också så. Jag kände så, länge, att man inte kan lita på andra, att jag måste bära mig själv. Vi vet att många vuxna har svikit på så många olika sätt, vi vet att det är skitsvårt att tro på andra när man inte ens kan tro på sin egen förälder. Vi vet att man känner sig så sjukt arg på världen för alla gånger man har blivit sviken, för allt man har fått vara med om – helt själv. Det är en ilska som är svår att bara bli av med. Precis som att känslan över att vara ledsen över alla gånger man blev besviken inte bara försvinner. De sår som ligger där och som tar tid att läka. Vi vet att stöd och tillit kan kännas så otroligt långt borta. Vi förstår också att det blir så att man inte bara kan ge bort sin tillit som ingenting, att det tar tid att skapa förtroende, speciellt när man tror att man aldrig kommer kunna lita på någon. Därför förväntar inte vi oss på Maskrosbarn att du ska komma hit och lita på oss. Därför tror vi på att ge relationer tid. Tid för att få möjlighet till att bygga upp tillit, tillsammans. Vi vet att det är JÄTTEsvårt. Det är inte alls konstigt – det får vara svårt och det får ta tid. Vi, jag, hoppas att du vill komma till oss och fortsätter att komma till oss. För att du, i din takt, ska våga och kunna tro på att vi vill hjälpa, att vi kan hjälpa och att vi ska hjälpa. Kramar och kärlek från Marina och alla på Maskrosbarn!  

Ta mig på allvar!

Vi är så många som har känt att våra känslor inte blev tagna på allvar. Många av oss undrar varför ingen vuxen lyssnade på riktigt. Överallt så kände jag mig ändå ganska genomskinlig... Inte bara på ett soc-möte där alla vuxna pratade om vad som var bäst för mig, som att jag inte fanns och jag minns hur till och med vardagsgrejer gjorde att jag kände mig så sjukt osynlig. Vi bor i en förort i Stockholm, jag är snart 13 år och känner att inget jag känner eller säger har något värde. Alla vuxna sätter krav, krav och mer krav och lyssnar inte, de hör mig inte ens. Jag är så arg, På alla vuxna. Allt jag försöker säga studsar liksom bara tillbaka och hela kroppen skriker ”LYSSNA PÅ MIG”. Jag har stängt in mig på mitt rum och sitter på den slarvigt bäddade sängen vid fönstret. Jag är så arg och känner hur tårarna forsar ner för mina kinder. Jag vill ha sönder något för det är som att jag spricker snart, inifrån och ut. Arg. Så, arg. Ingen lyssnar och ingen förstår. Alla möjliga vuxna lägger sig i och säger åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Det känns verkligen så. Så trött på att ingen tar mig på allvar. ”det är väl inte så jobbigt, du går ju bara i skolan, du ska veta hur det känns att jobba”. ”du är liten, du har det lätt” ”så har jag också känt, det går över” ”men lilla gumman då” Många av oss har skrivit mycket för att kunna hantera allt. Jag var också en av dem som skrev dagbok. Det var min bästa vän, den som faktisk lyssnande på mig och som tillät mig att ha alla mina känslor. Jag sitter där på min säng, med den största klumpen i magen och skriver: ” De tror att jag inte blir trött för att jag bara går i skolan. Vad fan vet dom? Alla lägger sig i och bara tycker. Jag fick inte gå på dansen nu, har gråtit hela dagen idag fram tills 14.30. Gråter inte för att jag är ledsen, är så jävla arg och besviken. Orkar inte mer. Så obeskrivligt arg. Så trött. Som att det inte räckte med min pappa. Som att det inte räckte med allt annat i mitt helvetes jävla liv. Längtar så mycket tills jag tar studenten, tills jag kan flytta och lämna allt det här bakom mig”. Idag vet jag att det som hände var att jag inte blev tagen på allvar. Jag var arg för att vuxna ställde sig över mig jämt och förminskade allt jag kände. Jag ville bort för att kunna vara på en plats där jag kände mig respekterad. Allt jag ville var att någon skulle erkänna mina känslor, bara lyssna typ. Vuxna glömde bort att jag inte levde i deras verklighet, de glömde bort att mina känslor inte var mindre verkliga bara för att jag inte var vuxen och de glömde bort att det var jobbigt för mig också. Det var ändå jag som träffade min pappa med kontaktperson. Det var jag som behövde hantera min pappas konstiga grejer. Det var jag som var rädd för min pappa. Det var jag som tog omvägar hem för att inte behöva se honom. Det var jag som gömde mig. Det var jag som satt där och ingen annan kunde veta hur jag kände – det var ju min pappa. På Maskrosbarn jobbar vi mycket med rättigheter. Det är så otroligt viktigt. Dels så pratar vi mycket om barnkonventionen men vi har också något som kallas för personliga rättigheter. Jag vill ge er några av mina favoriter som ni kan använda för att påminna er om vad ni har rätt till och som ni kan påminna vuxna om! 1. Som person har jag rätt att bli tagen på allvar 2. Som person har jag rätt att må dåligt 3. Som person har jag rätt att bli lyssnad på 4. Som person har jag rätt att bli respekterad Du kanske har en annan favorit? Använd den, för du har rätt till så otroligt mycket! Kom ihåg att du alltid har rätt till dina känslor och din upplevelse. Kom ihåg att ingen annan kan tala om för dig hur du känner. Kom ihåg att du är värdefull, att du alltid har rätt till att bli sedd och tagen på allvar! Stor kram från Marina

Att älska sig själv

Som maskrosbarn blir ofta ordet, känslan och betydelsen för kärlek nedtrampat och bortglömt, för att sen bli något annat än den riktiga betydelsen av kärlek... Hej alla maskrosbarn där ute! Jag som skriver idag heter David och har varit engagerad hos Maskrosbarn sen 2011. Förutom att ha jobbat på varje sommarläger så har jag vart aktiv i andra aktiviteter under åren. Det tog ett bra tag innan jag visste vad jag skulle skriva om men till slut bestämde jag mig för att skriva om det största som finns, kärlek. Som maskrosbarn blir ofta ordet, känslan och betydelsen för kärlek nedtrampat och bortglömt, för att sen bli något annat än den riktiga betydelsen av kärlek. Att ge och få kärlek är viktigt, och som ungt maskrosbarn kan man bli väldigt duktig på att ge andra kärlek på olika sätt. Ställa upp för sina föräldrar, partner eller vänner. Man ger all den kärlek man inte får av sina föräldrar men på något sätt förstår att andra behöver. Men när man bara ger kärlek och speciellt bara till andra än sig själv, blir det som att man tömmer sig sakta för även om kärlek aldrig kan ta slut kan det fortfarande skada en och få en att känna sig tom. Men hur är det att ge kärlek till sig själv? Att älska sig själv? Jag växte upp i en förort söder om Stockholm. Shit vilken arg och ledsen tonåring jag va. Min uppfattning om vad kärlek är blev hemma hos mig ganska tidigt översatt med misshandel och kränkande ord. I skolan kaosade jag till ordentligt och man kämpade och kämpade med att få mig att inse att jag bara förstörde för mig själv och man frågade varför jag inte ville göra det bästa för mig själv. Bästa för mig själv? Vad är det bästa för mig? Det var frågor ingen tonåring med trasigt hjärta kan svara på, ännu mindre göra något åt själv. Varför skulle jag bry mig om min framtid? Varför skulle jag inte slåss, det är ju så jag måste reagera, hur ska någon med adhd låta bli att få utlopp? Allting jag kände då behövde ju komma ut, vad finns det för andra sätt? Det tog flera år innan jag tillslut insåg. Störst av allt är kärleken. Kärleken till sig själv. När du älskar dig själv så respekterar du dig själv, du lyssnar på dig själv och låter dig vara dig själv i allt det du är. Du sätter gränser för dig själv och för andra. Du kan se vad som skadar dig och vad som är bra för dig. Det låg mycket på mitt samvete åren efter min barndom och jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv om jag inte hittade förmågan att älska mig själv. Varför älska sig själv? Jag skulle vilja skriva 4-5 sidor om varför, men ibland säger få ord mycket mer. För att du är du. För att det bara finns en av dig, alltså unik, som den sällsyntaste diamanten. Är du inte värd all kärlek man kan få? Du maskrosbarn, klart du är!

Det där med att fylla 18

Jag kommer ihåg hur jag som barn alltid behövde medla mellan mina föräldrar. När jag var hos min ena förälder behövde jag ofta ringa till min andra förälder, försöka komma ihåg ordagrant vad jag skulle framföra och vad jag sedan skulle förmedla tillbaka. Samtidigt som jag hade fullt upp med det, stod alltid min ena förälder, som gett mig order att ringa, och avlyssnade samtalet och skrek ut ny information upp över öronen på mig. Mina föräldrar kunde aldrig komma överens, och deras brist på samarbetsförmåga resulterade alltid i att jag stod mitt emellan två arga människor. Allra värst var de gångerna någon av mina föräldrar behövde få den andres underskrift; när mitt pass skulle förnyas, när jag skulle byta skola, flytta till en ny adress. Jag fick alltid höra att det skulle bli lättare när jag blev äldre, när jag var så pass stor att jag själv skulle få välja vart jag ville bo och senare när själv kunde skriva under mina papper. Att få höra det ingav mig en gnutta hoppfullhet, jag försökte intala mig själv att det faktiskt skulle bli så, jag skulle få rättigheter att bestämma och få uttrycka mina behov och min egen vilja. Efter varje födelsedag när jag blivit 1 år äldre blev jag dock alltid lika besviken, besvikelsen fyllde mig när jag förstod att det inte alls blev så. De flesta barn längtar efter att bli äldre och det gjorde även jag, men min längtan var nog extra stor, för jag längtade efter att min ständiga kamp skulle nå sitt slut, något som verkade vara väldigt långt borta. När min 14 års dag kom var jag inställd på att jag äntligen skulle få välja vart jag ville bo, det hade jag ju fått höra under alla mina år. Fick jag någon rätt att bestämma över min boendesituation? Svar nej. Jag tvingades bo kvar hos min ena sjuka förälder, då den inte gick med på att jag skulle bo någon annanstans. Det gjorde inte heller min andra förälder, som också var sjuk. Jag hade under mina fjorton levnadsår slitits mellan vart jag skulle bo och min egen vilja hade aldrig blivit lyssnad på, inte ens den dagen jag till och med hade den lagliga rätten på min sida hördes mina önskemål. Min kamp fortsatte att följa mig under mina tonår. Dagen kom när jag skulle öppna mitt första bankkonto, jag och min ena förälder gick till banken, men stötte på det återkommande problemet. Underskrift från båda vårdnadshavarna krävdes. Som många gånger förut satte min ena förälder käpparna i hjulet för mig. När jag började högstadiet började jag känna att det var oerhört jobbigt att gå på utvecklingssamtal i skolan, inte på grund av att jag skulle få höra att jag inte skötte mig i skolan eller uppnådde tillräckliga resultat, för så var det aldrig, utan för att jag alltid behövde ha med mig minst en förälder på samtalen. En förälder som under hela samtalet fick mig att skämmas och vilja försvinna ner under bordet. Reglerna var så att när man blivit myndig kunde man få välja om man ville ha sina utvecklingssamtal utan sina föräldrar, innan det behövde minst en av dem vara med. När jag bytte skola i högstadiet fick jag dock turen att få världens bästa högstadielärare som snabbt förstod att utvecklingssamtalen inte gav mig något när min förälder närvarade, därmed fick jag göra ett ”undantag från reglerna”. Redan som 12 åring började jag längta efter åldern då jag skulle få makten över mitt liv – min 18 års dag. Jag hade börjat förstå att ingen tidigare ålder skulle ge mig den friheten jag sökte efter och var i behov av. Den skulle bara komma när jag rent juridiskt hade laglig rätt att bestämma över mig själv. Åren gick och längtan växte sig bara starkare, till slut började många av mina jämnåriga tonårskamrater också att längta efter att fylla myndigt. Vi längtade dock efter helt olika saker, de längtade efter att få gå ut på krogen, köpa sitt första lagliga paket cigaretter och ta körkortet. Jag längtade bara efter en sak – att få känna mig fri. Fri till att bestämma över mig själv och min framtid. Det kanske låter konstigt för somliga, men jag kände mig redan vuxen, jag hade aldrig fått vara barn utan behövt bli vuxen tidigt och ta ett vuxenansvar. Jag var förälder över mina egna föräldrar och jag var trött på det. En av mina lyckligaste stunder i livet var min artonårsdag. Jag flyttade hemifrån 2 månader efter min artonårsdag och jag upplevde precis den där friheten jag hade drömt om under så många år, som är svår att förklara för andra. Jag har träffat många ungdomar som har längtat precis lika mycket som jag gjorde. Jag har också träffat många ungdomar som har varit rädda för att fylla 18 år. De har känt att det har varit läskigt att behöva bli vuxen. Antingen för att de har varit så vana vid att ens föräldrar har tagit hand om en och man aldrig tidigare behövt stå på egna ben, eller för att de tvärtom, precis som jag, har behövt vara vuxen som barn, och därför längtar efter att någon gång bara få vara barn. Till dig som nyligen blivit 18 år eller snart ska bli, var inte rädd! Du behöver inte bli vuxen bara för att du fyllt 18, och alla de saker med vuxenlivet som gör dig rädd, oroa dig inte för dem! Jag hade inte heller någon aning om hur man betalade en räkning eller tecknade ett elavtal, då det inte fanns någon som hade lärt mig. Men jag lärde mig på vägen och det kommer du också att göra, och det finns andra människor än dina föräldrar omkring dig som vet och kan hjälpa dig! Till dig som längtar lika mycket som jag gjorde efter att få bli myndig, försök påverka din situation så mycket du bara kan för det har du rätt till och vuxna ska ta tillvara på dina behov, oavsett din ålder! Dagen kommer komma när du fyller 18 och fram till dess, sluta aldrig tro på dig själv och din förmåga! Kramar från Jeanette på Maskrosbarn

Gråta

Mamma har druckit massor. Nästan varje dag i två veckor nu. Idag hade hon slagit i huvudet och blödde. Jag blir så jävla orolig för henne! "Pallar inte dra hela lasten. Jag bara gråter och gråter. Pappa mår så jävla dåligt. Fan, jag vill bara hålla ihop alla. Tar för mycket ansvar, men det är ju dom som lägger ansvaret på mig". I mina dagböcker skrev jag nästan varje dag under mina tonår. Pappret är buckligt av tårar och jag minns hur jag sent på nätterna försökte vända och vrida på det där kaoset av känslor som jag hade inombords. I citatet är jag 16 år. Många av mina minnen från den tiden handlar just om tårar som gjorde att mascaran rann över kinderna, sittandes på golvet i mitt rum invirad i täcket. Musiken är på hög volym och fönstret är öppet och det är kallt i rummet eftersom jag smygröker och fimpar i ett glas framför mig. Jag grät och skrev, grät och skrev. Jag pratade sällan med andra. Men jag grät och skrev. Gråta, var något som jag slutade göra som ung vuxen. Jag tyckte tårar var svagt, visade på svaghet. Jag ville vara stark, jag ville fixa allt och jag ville inte behöva ta itu med kaoset av känslor som jag hade inombords. Jag lärde mig att stänga av. Helt medvetet tryckte jag på off knappen och kände inget alls. Jag kände faktiskt inget alls. Så lite att jag tillslut började fundera på vad det var som var fel på mig. Jag grät inte när folk dog, när tv-serien var hemsk eller mamma ringde och ställde krav på fyllan. Jag kände inget alls. Men tårar, är fan bland det bästa som finns. När jag gråter släpper alla jobbiga känslor. Jag har fått öva mycket, och övar fortfarande på att släppa fram känslor, precis som de är! Bra och dåliga, hemska och fantastiska. Jag grät senast idag. Jag grät förra veckan också. Tårar är inte farliga. Känslor är inte farliga, de kan inte göra dig illa! Det som är farligt är att göra som jag gjorde. Förtränga och förneka och med all kraft trycka tillbaka tårarna som aldrig får komma fram. Känslorna läggs på hög och tillslut kommer kroppen att säga ifrån, säga till. Det är då man får ångest. Att gråta inför någon annan kräver ofta övning. Vi gråter mycket på Maskrosbarn. Ibland på kontoret. Ofta på läger. Vi övar på att gråta tillsammans. En ungdom sa till mig en gång att vi grät fina tårar på Maskrosbarn. Tårar som man delar med andra är annorlunda än de tårar som kommer fram på toaletten när man har låst dörren om sig. Hitta någon som du kan gråta inför eller kanske gråta med! Skulle inte vi på Maskrosbarn kunna få vara din vuxna eller din vän som du kan dela dina tårar med? Vi vill det! Therese

Destruktiva relationer

Jag var på steg 4 läger i somras – steg 4 är för våra äldsta ungdomar som har varit med i vår lägerverksamhet i 4 år. Vi hade några fantastiska dagar med massa roliga aktiviteter, fint väder och viktiga samtal. Det som berörde mig mest med det här lägret var alla samtal om relationer. Om hur svårt det är att dels veta vad en bra och sund relation är, hur man gör för att avsluta en destruktiv relation och för att inte inleda en destruktiv relation överhuvudtaget. Ja ni hör ju – det var stora och viktiga saker vi pratade om. Och relationer är ju också det finaste och svåraste vi har i vårt liv – livet är fyllt av relationer som berikar vårt liv på ett otroligt sätt och kan skänka oss massa insikter, kärlek, styrka, inspiration och trygghet, men blir de tokiga kan de också få oss att må fruktansvärt dåligt. Vi maskrosbarn hamnar ibland i destruktiva/dåliga relationer, med vänner, med kärlekspartners, med alla möjliga människor. Alla människor kan såklart göra det men jag upplever att vi maskrosbarn ibland kanske stannar lite extra länge, söker oss lite extra till människor som behandlar oss på ett visst sätt, krigar lite extra för att få det att ”funka”. Varför är det såhär? Jag sitter inte på någon sanning men jag har tänkt på det en hel del – dels för att jag har hunnit med många destruktiva relationer själv och dels för att jag ofta hör så mycket frågor och funderingar kring relationer från alla ungdomar jag träffar. Jag tänker att det ofta blir såhär för oss att vi är uppväxta på det sättet vi är, vi kanske är vana att ta hand om en förälder som mår väldigt dåligt på olika sätt, som vi varit tvungna att stötta, hjälpa, finnas där för och ta hand om. Kanske har vi haft koll på och/eller oroat oss väldigt mycket för vår förälders mående och användande av droger eller alkohol? Vi har kanske ibland eller ofta inte blivit behandlade på ett sätt som vi borde, våra föräldrar kanske inte har kunnat ta hand om oss och stötta oss på ett sätt som vi behövt, för att de är sjuka, hur gärna de än har velat har det kanske varit vi som burit dom. Och, det är ju bland annat hemifrån vi lär oss massa saker. Vi lär oss hur man gör när man bråkar, hur man visar kärlek, hur man pratar med varandra och hur man behandlar varandra i en relation. Lär vi oss då hemifrån att i en relation så ska vi ta hand om den andra personen väldigt mycket, i en relation är det mycket bråk och hårda ord, i en relation blir man sviken, i en relation får man inte sina behov uppfyllda av olika anledningar. Ja då är det det som kommer kännas tryggt och normalt. Hur konstigt det än låter att kaos kan kännas tryggt, så är det ju såklart precis så det blir. Kaos är jobbigt, men kaos är bekant. Kaos är hemma, kaos är tryggt, och vi vet exakt hur vi ska bete oss i kaos, för det har vi tränat på i hela våra liv. Vi kanske inte heller har fått träna så mycket på att bli lyssnade på, att uttrycka våra känslor och behov, att bli tagna på allvar, att bli respekterade och sedda. Och man måste ju träna på allt, även dom här sakerna och man måste verkligen träna på relationer. Och det fina är att det går att göra! Men jag återkommer till det snart! Jag lärde mig också att leva som i en bergochdalbana hemma. Ena sekunden var det totalt kaos och helvete och sen när alla bråk var ”lösta” så var det lycka! Totalt lycka och avkoppling och jag kände mig som att jag svävade ovanför molnen – nu var allt löst och det skulle vara bra ett tag! Det var såhär jag lärde mig att det är så det ska vara i en relation, för det mesta gör det ont, sårar och är totalt kaos och bråk och sen byts det nattsvarta mörkret ut mot total lycka och så går det sådär -upp och ner, upp och ner. Det var aldrig lugnt liksom, det var aldrig jämnt, det var inga små toppar och dalar utan de var gigantiska. Senare i mitt liv när jag hade kommit hemifrån – så gick jag igång på de där katastrof vs totala lyckokänslorna. Det fick aldrig vara lugnt och stadigt. Då blev jag uttråkad. Jag blev bara intresserad av personer som var upp och ner. Både kompisar och kärlekspartners. Jag var så van att människor mådde så fruktansvärt dåligt, drack för mycket eller var deprimerade, var elaka mot mig och inte respekterade mig. Så det var såna jag inledde alla slags relationer med. Jag kände ju igen det – jag visste ju hur jag skulle bete mig. Jag visste vem jag var i de relationerna. Visst var det asjobbigt och tog massa energi att bråka och gråta hela nätterna, och visst gjorde det ont att bli sviken och inte bli sedd. Men jag var ju van. Jag trodde också att det var det jag förtjänade. Sen när vi löste bråken tillfälligt var jag uppe i himlen och svävade igen. Men så började allt om. Länge blev jag bara intresserad av såna här personer. De var de enda jag såg. Inledde jag en relation med någon som inte mådde dåligt, som faktiskt var schysst, snäll och fin mot mig, då blev jag både uttråkad och stressad. Det liksom kröp i hela kroppen och jag var antingen tvungen att hitta på saker att bråka om eller hitta fel på den andra personen. Det var som att bråk och kaos var en drog som jag behövde i mitt liv. För att känna saker. Jag känner igen det där krypande i hela kroppen nu som en rädsla. Jag var nog egentligen rädd att de skulle ”se mitt rätta jag” vilket jag trodde var hemskt, eller att det snart skulle komma ett stort bråk, då var det bättre om jag startade det, då trodde jag att jag i alla fall hade kontroll. Att hålla på såhär gjorde mig och andra människor väldigt illa. Men jag hade absolut inga verktyg för att sluta dra mig till människor som var lika mina föräldrar på ett eller annat sätt, eller där relationen blev destruktiv. Man kan väl inte välja vem man blir kär i heller, argumenterade jag. Jag bara är såhär, sa jag. Jag kan inte hjälpa det, tänkte jag. Jag är värdelös och kommer aldrig lyckas ha en stabil relation till någon person, kände jag. Men det är möjligt och man kan faktiskt jobba så himla mycket på sig själv. Man kan verkligen det, och det mesta är möjligt att justera och ändra och fixa och trixa med, det är det som gör oss människor så otroligt häftiga och coola. Jag säger inte att det är lätt på något sätt, det är svårt, tufft och jobbigt och kräver massa arbete och kamp. Men det är det värt, tusen gånger om. Och jag vet att det är lättare att vara kvar i kaoset, för det är jobbigt och gör ont, men man vet i alla fall vad man får. Man tror att man har kontroll. Det är bra mycket lättare tillfälligt att stanna i det än att ge sig ut på en helt ny livsresa där man måste syna sig själv, analysera, försöka förändra och göra massa läskiga saker såsom berätta om ens innersta känslor till exempel. Men jag säger det igen, det är så värt det! För mig kom en vändpunkt när min kompis och jag pratade om hans förhållande till sin flickvän. De hade varit tillsammans i bara några månader och det var totalt kaos hela tiden, de bråkade och bråkade hela nätterna, hon tog droger, mådde dåligt psykiskt och var svartsjuk och kontrollerande. Jag frågade honom om han var kär i henne och han sa att ja, det är jag men inte när hon håller på såhär, jag orkar inte med det här alltså. Jag orkar inte bråka. Jag satt och måste sett ut som ett levande frågetecken? ”Vad menar du inte kär när hon håller på såhär? Då blir man ju typ mer kär? Då blir man ju besatt? När det är bråk känner man ju ännu tydligare att LÄMNA MIG INTE!!!! Då vill man ju kämpa ännu mer? Orkar inte bråk? Vad menar du? Ja det är klart att det är jobbigt men vadå orkar inte? Hur kan man inte orka? Det är ju bara att ta sig upp dagen efter och gå till skolan eller jobba. ” Så snurrade mina tankar när jag satt där, jag kunde inte relatera till honom överhuvudtaget och verkligen inte till hans känslor. Men jag funderade på det där i timmar, diskuterade det med vänner, vred och vände på vad som var vettigt. Och jag förstod att det inte är rimligt att stå ut med stora dramatiska bråk där någon är elak mot en, det är inte rimligt att gråta sig igenom hela nätter i veckor i streck för att någon är elak. Jag ska inte orka det, även om jag gör det så måste jag sätta en gräns innan det kommer dit, för min egna skull. Jag vill inte ha det såhär även om jag orkar. Jag vill må bra, jag vill ha det bra, jag vill vara med människor som är snälla och gör mig gott. Jag hade nog trott att sån galen passion (som jag kallade det) var ett tecken på starkare kärlek än de som inte bråkade så ofta och hade det lugnare. Jag tänkte att jag minsann älskade mina vänner så det gjorde ont – det var därför jag inte kunde lämna dem när de var elaka mot mig. Ingen förstod mig och våra relationer. Jag tänkte nog inte att jag förtjänade bättre, för jag hade inte blivit lärd det hemma. Jag var van att jag blev behandlad dåligt så jag fortsatte att tillåta mig själv bli det av alla andra. Det var ett himla uppvaknande och ett vägskäl för mig när jag fick höra min kompis ord. Lite tecken på att relationen inte är så bra för en; När personen säger taskiga elaka saker om en till andra eller till en själv. När personen är väldigt svartsjuk, försöker begränsa en eller kontrollera en. När personen hotar med att avsluta relationen gång på gång När en person hotar med att göra något självdestruktivt om man vill ändra på relationen När personen inte lyssnar och försöker (så gott den kan) tillgodose ens behov. Det kan handla om allt möjligt som att den andre alltid ska bestämma, att man önskar ändra på något i relationen och personen inte försöker tillmötesgå en. Att personen inte vill/kan kompromissa Att personen misshandlar en fysiskt eller psykiskt Att personen kränker en på olika sätt, tex kommenterar elakt om ens kropp, utseende eller personlighet Att personen mår väldigt psykiskt dåligt på ett sätt som påverkar en själv eller använder nån typ av drog. När personen ständigt sätter sina behov och känslor framföra dina. Det finns såklart en hel massa tecken och grejer som inte är bra för en och det är jätteindividuellt också och varje relation är unik. Men känns det inte bra i magen eller känns det läskigt och kaosigt, då är det ofta inte bra. Det kan handla om alltifrån att en kärlekspartner inte vill att man umgås så mycket med sina vänner, att hen säger elaka saker om en, att personen skrattar åt en när man är ledsen eller försöker uttrycka sig, men det kan också handla om kompisrelationer, att det alltid är du som måste ställa upp och ta hand om, att din vän säger taskiga saker om dig till andra, att den inte prioriterar er relation eller att umgås och så vidare. Men hur ska man veta då att det är bra? Och hur ska man göra? Känner du igen dig i något jag skrivit? Pröva att göra tvärtom eller i alla fall lite annorlunda. Gör vi som vi alltid gjort, får vi det vi alltid fått ju! Pröva försiktigt att sätta gränser, att säga ifrån när du blir illa behandlad. Försök att analysera och fundera kring dina relationsmönster, hur är dina relationer? Vad är okej för mig? Hur brukar det ofta bli? Vad sårar mig? Vad är viktigt för mig i en relation? Vad vill jag ha ut av den? Vad är mina mål? Hur får en person behandla mig? Vart går min gräns? Vad ger jag och vad kan jag förvänta mig att få? Och ta hand om dig själv. Det är det viktigaste. Var snäll mot dig själv. Hamna inte i att det är ”tryggt” eller ”bekvämt” att vara med någon som är elakt för du har varit kompis med, eller ihop med den länge. Även om du är dödskär eller älskar din vän något enormt måste du prioritera dig själv och ditt liv. Det måste bli bra för dig! Du är värd det, du är värd allt! Du är värd personer som älskar dig såsom du vill bli älskad, som respekterar dig, som lyssnar på dig, som tycker att dina behov är viktiga. Som tycker att du är viktig! Som mår tillräckligt bra för att kunna möta dig, som vill utvecklas tillsammans med dig, som vill prata om er relation och som är intresserad av att förbättra den, som orkar engagera sig, som gör fina saker för dig och säger snälla saker. Du är värd allt! Och börja med dig själv, vi kan inte förändra andra, men vi kan jobba på oss själva. Och ju mer du börjar ta dig själv på allvar och ju mer du bryr dig om dina känslor och tankar och ju viktigare du tycker att de är – desto mer kommer du dra dig till personer som också gör det. Ju mer du älskar dig själv – desto mindre intresserad kommer du vara av personer som inte behandlar dig med kärlek. Jag lovar, det funkar! Och det är så värt! Ps. Allt vi kan känna om; ”hen älskar mig så mycket men hen mår så dåligt så hen kan inte, hen har haft det så jobbigt i livet det är därför hen är såhär, hen ber alltid om ursäkt och vill ju ändra sig men det är svårt” osv. Det går ju inte! Det kan självklart vara en förklaring till personens beteende – men det får aldrig vara en ursäkt. De allra flesta av oss menar ju aldrig att göra en annan person illa, även fast det händer, vi är ju trots allt bara människor och det finns alltid anledningar till att vi gör som vi gör – men det är inte okej bara för det. Det är inte heller din uppgift nånsin att försöka ta hand om, läka eller hela en annan person. Inte heller att vänta ut en person som mår så dåligt att den behandlar dig illa. Du har främst ansvar för dig och dina handlingar, inte för någon annan. Och lite hårt sagt så spelar det ju ingen roll varför en person beter sig illa och sårar oss, det är inte okej oavsett. Och det är inget vi ska vara i eller tillåta. Ett sista ps. Det finns massa hjälp att få om man tycker att dom här bitarna är för kluriga att jobba på själv, och pröva lite och försiktigt, pröva, pröva, pröva! Det kommer vara värt det!

Ni är mina största förebilder!

Mamma brukade säga till mig – med jämna mellanrum – att hon visste att jag skulle bli en talare, att jag inte skulle kunna vara tyst för viktiga ämnen. Mamma brukade säga till mig – med jämna mellanrum – att hon visste att jag skulle bli en talare, att jag inte skulle kunna vara tyst för viktiga ämnen. Prästen som döpte mig hade sagt det till min mamma. Han sa att jag hade en stark röst som vi skulle få höra mycket av i framtiden. Mamma visste tidigt att jag hade en stark vilja och att jag skulle göra något viktigt. Jag hade en så himla stark vilja redan från tidig ålder och jag var sällan rädd för att säga ifrån när jag tyckte att något var fel. Jag vet att en del av min styrka kommer inifrån. Ibland går det inte att förklara varför. Men ibland känner jag mig så stark att jag nästan kan ta på den känslan. Styrka. Jag vet att jag har fått hjälp att bygga på, bygga om och bygga upp min styrka genom mitt liv. Jag har fått hjälp utav människor som har trott på mig och som aldrig har slutat med det. Människor som inte har gett upp när jag har trott att de ska göra det. Det är anledningen till att jag aldrig kommer att ge upp saker som jag tycker är viktigt. För att människor har visat mig att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. De är mina förebilder. Det är tack vare dem som jag kan använda mig utav min styrka idag! Av alla människor jag har mött i mitt liv så är det ni, alla maskrosbarn där ute, som är min absolut största förebild och styrka. Vi som har varit med om så mycket dåliga grejer, så tidigt i livet, men ändå står upp och fortsätter att gå. Vi som har matats med så mycket hat och hårda ord men ändå står upp för andra människor och oss själva. Hur coolt är det? Hur är det möjligt? Det är en fråga som jag många gånger har fått och som det aldrig finns ETT ända svar på. Jag förstår att det kan vara en intressant fråga för andra att få svar på. Men för mig är det jättesvårt att förklara för någon som inte har haft liknande erfarenheter. För det är en KÄNSLA från som nog alltid har funnits inom mig. Det är en osynlig kraft som ibland är helt dominerande i hela mig. Det fascinerar mig varje dag. Ibland syns det för att jag ryser, gråter eller ler när det kommer över mig. Men oftast syns det inte alls. Det är ”bara” en känsla som håller hus inom mig och gör så att jag orkar saker jag aldrig trodde jag skulle orka. Som gör att jag tar beslut som är asfeta för mig egen skull och för andras. Som gör att jag säger ifrån när det råder orättvisa. Som gör att jag tror på förändring. Känslan som kommer att styra och vägleda mig för alltid. I allt jag gör, för resten av mitt liv, så kommer jag att andas maskrosbarnsstyrkan. Jag kommer för resten av mitt liv att fortsätta prata. För er. För oss. Vi är förebilder för alla. Inte bara människor vi träffar, även för människor som aldrig ser oss. För så länge vi pratar så vet dem att vi finns. Och så länge vi finns så kommer vår styrka att finnas och spridas där vi finns. Överallt.

En enda person kan göra skillnad

När man mår dåligt eller har ett eller annat problem är det viktigt att få hjälp, att ha någon att luta sig mot och bolla tankar med. En enda person kan göra skillnad. Den personen kan vara en kompis, en psykolog eller en vuxen. När man mår dåligt eller har ett eller annat problem är det viktigt att få hjälp, att ha någon att luta sig mot och bolla tankar med. Men när den personen inte finns som utomstående är det lätt att man själv tar på sig den rollen, att vara räddaren i nöden, för och åt sig själv. Det är många som klarar detta fysiskt, att ta hand om sig själv utåt osv. Men det är ytterst få som klarar av det psykiskt. Att själv försöka bygga upp det som skulle byggts upp under hela barndomen, det är i princip omöjligt, och speciellt om man faktiskt ska hålla på vägen. Det blir som en ond spiral, man mår dåligt, men gör allt för att klara sig själv, och då får man ingen hjälp. För man skriker inte. Man hörs inte. Det syns inte att man mår dåligt. Men så fort den personen kommer in i ens liv, så gör det så stor skillnad. När jag träffade min sån person var jag helt förstörd och jag själv var den värsta jag visste. Och relationer var något av det svåraste för mig, att våga stanna och lita på att den andra också kommer göra det. Men till slut lyckades hon få mig att sänka min gard och min fasad, hon gjorde det antagligen omedvetet. Hon vet inte om att det gjorde så stor skillnad för mig att hon bara tillät mig vara jag. Hon skrattade och grät med mig, och stannade kvar. Hon själv är barn, och var inte rätt person att hjälpa mig på det sättet, men hon fick mig att våga ta professionell hjälp, att våga vara duktig psykiskt – genom att ta hand om mig själv, istället för att bara vara duktig fysiskt genom prestationer och dylikt. Och jag är så tacksam. För hon, som en vän, hjälpte mig mer än vad någon kurator någonsin kunde göra vid just den tidpunkten. Det är så himla lätt att glömma, men en enda människa kan göra skillnad.

Kom på läger du också!

Det har snart gått fem år sedan jag klickade mig in på Maskrosbarns hemsida för allra första gången. Jag minns det som om det vore igår. Jag var ensam hemma och satt i min säng med datorn i knäet. Jag tog fram lappen min stödgruppsledare hade gett mig tidigare i veckan, i sökfältet bokstaverade jag; maskrosbarn.org. Ett klick senare hittade jag det jag letade efter – ”ansök till läger här”. Som liten hade jag varit på läger förut, en veckas långt seglarläger. Jag var nio år gammal och det var första gången som jag skulle vara borta under så lång tid hemifrån. Som barn var jag väldigt rädd och otrygg, och det dröjde bara två dagar innan jag ringde gråtandes till min pappa, som på studs kom ut till mig på Norrbyskär där lägret var. Pappa övernattade resterande dagar så att jag skulle våga vara kvar. Min älskade pappa, som alltid ställt upp för mig. Mycket hade förändrats sen jag var nio år gammal. Den kvällen jag var inne på hemsidan bar jag en helt annan känsla, en känsla jag hade burit på så länge. Jag var inte längre liten och rädd, och jag ville inte längre vara hemma. Jag ville bort och jag längtade efter något jag kunde fly till, en plats där jag kunde få vara mig själv och bli sedd. Jag sökte efter någon som förstå mina upplevelser och känslor. Det jag sökte efter fanns inte i min omgivning. Jag kunde aldrig ana i stunden när jag skickade iväg min ansökan att jag faktiskt skulle hitta det jag behövde. Det fanns där mitt framför mig den kvällen. Sommarläger på Maskrosbarn. Jag trodde inte att jag skulle få komma med på sommarlägret. Jag tänkte att min ansökan inte var tillräckligt bra, kanske skulle jag ha beskrivit min situation mer utförligt. Som 14-åring präglade dessa osunda tankar mig konstant. Jag dög inte, det fanns andra som hade det värre än mig. Nervöst väntade jag på beskedet om jag skulle få komma med. Efter två veckor kom det där samtalet, jag skulle få åka. Jag kände mig plötsligt lycklig, jag hade något hoppfullt att se fram emot. Jag kanske skulle få ett bra sommarlov trots allt. Jag skulle få tio dagars semester från min vardag jag tampades med, vardagen som åt upp inifrån. Jag längtade så mycket. 10 juni 2010 satt jag och min vän Fanny på bussen till Gnarp. Vi var de första som kom till lägergården och vi möttes av tio övertaggade lägerledare som gav oss ett varmt välkomnande. Min nervositet släppte på bara några sekunder, jag minns att jag kände att det här skulle bli bra. Lägerperioden blev bättre än bra. Den var fantastisk. På lägret fick jag träffa andra ungdomar som hade det som jag, som förstod precis vad jag menade utan att jag behövde beskriva det. Jag fick möta vuxna människor, som upplevt precis samma saker som vi ungdomar, och som visade för oss att det går att må bra, trots att man haft det svårt. Bara genom deras närvaro blev de mina största förebilder, mina förebilder som fick mig att förstå att jag kunde välja mitt eget liv, min egen framtid, och nå precis dit jag ville. Maskrosbarn har gett mig livsviktiga kunskaper och verktyg, tack vare Maskrosbarn har jag fått självinsikter och ett självförtroende jag aldrig trodde att jag kunde få. Framförallt har jag fått ett nätverk av fantastiska människor som än idag ger mig kraft till att fortsätta växa som människa. Att åka på läger är ett av de viktigaste besluten jag någonsin fattat, och än idag kan jag titta tillbaka på den dagen jag satte mig på bussen och fyllas med stolthet. Jag är stolt över alla modiga ungdomar jag dagligen möter som vågar ta steget mot att må bättre. Min resa genom Maskrosbarn har varit enormt betydelsefull för mig. Idag arbetar jag med mitt drömjobb dagligen, här på kontoret, och har den stora äran att få projektleda det nya lägerprojektet ”Helgläger”. Jag känner mig så tacksam över att få vara en del av den här uppstarten, för det var just på läger min resa började. I början på december kommer vi ha det första Helglägret på Maskrosbarn. Helgläger innebär att vi kommer ha läger på helger, från fredag em. till söndag em. här i Stockholm. På varje helgläger kommer det vara mellan 10-14 ungdomar, både tjejer och killar, mellan åldrarna 13-18 år. Det kommer också vara fem ledare och några praktikanter på helgerna och precis som på sommarläger kommer vi hitta på roliga aktiviteter, ha arbetsgrupp och ledardejt. Att åka på läger på Maskrosbarn är inte bara roligt utan också givande! När jag åkte på läger fick jag för första gången känna en gemenskap jag aldrig känt tidigare och vara en del av ett sammanhang, och den känslan vill jag sprida till ännu fler Maskrosbarn! Jag vet att det finns så många där ute som precis som jag, den kvällen för snart fem år sedan, söker efter stöd. Helgläger kan fylla den funktionen för just dig, eller kanske någon du känner! Är du intresserad av att komma på helgläger så tveka inte att höra av dig till mig. Det kommer bli en upplevelse du kommer ha nytta av hela livet! KRAM/ Jeanette

Jag bryr mig om er. Alltid.

Jag sitter mitt emot en av er och har ett samtal. Du berättar att allt är ditt fel och att om du inte fanns skulle alla de här problemen inte finnas. När du berättar för mig hur du aldrig vågar slappna av hemma och att du ständigt går runt och väntar på att kaoset ska bryta loss. Hur klumpen i magen följer med till skolan och gör att du inte kan koncentrera dig eller fokusera på vad som sägs och vad som ska göras. Du är så modig, du berättar det du inte vågat berätta för någon. Vad du blivit utsatt för alla slag, alla ord och hur de kommer tillbaka om kvällarna när du ska försöka sova. När jag hör dig berätta minns jag så tydligt när jag själv för vad som egentligen inte är så många år sedan, men vad som stundtals kan kännas som en evighet sen satt där du nu sitter och berättade om alla mina hemligheter. Jag minns hur mycket kraft det tog av mig att berätta och hur rädd jag var för vad som skulle hända. Det hade varit lättare att sitta där naken än att berätta det jag inte vågade prata med någon om. Jag minns också känslan av övertygelse om att världen skulle vara en bättre plats om jag inte fanns. Du säger att det inte finns någon du pratar med, ingen som vet hur du mår, du säger att alla ser men ingen bryr sig. Jag minns den ensamheten, en tomhet som inte går att beskriva. Jag längtade så innerligt efter att bli sedd och att få känna mig mindre ensam tillsammans med någon. Vissa dagar kunde jag gå till skolan och önska att någon skulle se mig och fråga mig hur jag mådde för om någon hade gjort det, ja då hade jag faktiskt svarat. Du blir förvånad över att jag ställer frågor som andra inte vågar ställa, om saker andra inte vågar prata om. Du gör allt du kan för att dölja hur svårt det här är för dig men jag ser dig. Jag ser hur blicken flackar, hur du biter dig i läppen för att hålla tillbaka tårarna och hur dina ben skakar. Jag ger dig en kram och då kan du inte längre hålla tillbaka tårarna. Det gör så ont i mig att se allt det där i dig som jag så många gånger känt i mig själv. Jag vill berätta för dig att det inte stämmer, att det inte är så att världen är en bättre plats utan dig. Jag vill säga att det inte är sant att ingen bryr sig om dig, för jag bryr mig om dig. Jag vill säga att det går att känna sig mindre ensam tillsammans med andra och jag gör det. Jag säger allt det där och jag tänker att du nog inte tror mig och att du inte kommer vilja träffa mig igen. Innan du går säger du, ”vi ses nästa vecka!”. När du lämnat rummet vill jag bara skrika rakt ut för att det gått över tio år sedan jag satt i den där stolen och att det fortfarande finns barn som inte blir sedda. Det är som att det inte spelar någon roll hur många ögon det finns i världen så länge vi inte riktar dem mot de som behöver det mest. Det är inte okej att ett barn går runt med tanken om att världen är en bättre plats utan mig och att ingen skulle bry sig om den försvann. Jag tänker på hur vi ska göra för att kunna se alla de barn som växer upp i familjer fulla av kaos. Men det är även i stunder som dessa som jag finner ett driv, ett driv att fortsätta kämpa för allt det vi gör på Maskrosbarn. Fortsätta se alla barn och ungdomar som finns i min närhet, att ge det jag kan när jag kan ge det och att aldrig glömma hur det känns att berätta det som en inte berättat för någon tidigare. Jag blir så innerligt tacksam för alla de ungdomar som finns i mitt liv och som ständigt påminner mig om allt detta, som förgyller mina dagar, ger mitt arbete mening och hjälper mig att inse att vi tillsammans förändrar liv. All kärlek till er! Jag bryr mig om er. Alltid.

Att våga berätta

Orden kan, vill, får inte lämna min mun. För vad händer då? Frågan som får hela mitt huvud att snurra och magen att vrida sig. Mina föräldrar har förbjudit mig att berätta, men samtidigt vill jag skrika rakt ut så att alla runt omkring mig hör. Hör vad jag bär på dag ut och dag in. Hör hur ont jag har. Hör mitt rop på hjälp. Jag vill att någon ska hålla om mig och bara lyssna, och som kan berätta för mig att allt kommer bli okej. Men vågar jag? Jag minns hur jag satt där och tillät mina tårar att falla. Jag minns hur jag till slut krossade barriären av att hålla allt en hemlighet och istället öppnade jag munnen och ut kom orden. “Jag mår inte så bra hemma”, sa jag, och sen berättade jag allt. Och på något sätt, genom att berätta, blev jag starkare. Jag kunde liksom andas lite lugnare och min kropp var inte lika tung längre. Nu satt vi där och delade smärtan istället, och tyngden var inte endast min att bära. Vi bar den tillsammans. Det var en häftig känsla, och den skam och skuld jag trodde skulle skölja över mig kom aldrig. För varför skulle jag hålla tyst om något jag inte ens kunde rå för? Jag hade väl lika mycket rätt att prata om hur jag hade det hemma som barn med välfungerande föräldrar hade? Det kan kännas svårt att ta det där första steget och våga berätta, men är det svårare än att försöka orka bära på allt helt ensam? Tänk dig att du bär på en ryggsäck med stenar i. Det kan bli jobbigt att hela tiden gå runt och bära på den, men om du ger några stenar till någon annan blir det lite lättare. Ju fler stenar du ger, desto enklare kommer det bli för dig att gå. Så var det iallafall för mig, och idag delar jag stenar med många. På Maskrosbarn har jag hittat ett förstående och en gemenskap som jag inte tidigare haft, och här ligger mina stenar lite huller om buller, likaså som många andras gör. Och det, är så himla coolt.

Emelie Walles

I det här avsnittet får vi höra Helen samtala med Emelie Walles, en av Maskrosbarns ambassadörer. Emelie berättar om sin uppväxt, om vad som hjälpt henne att må bra idag och om hennes jobb som entreprenör och influencer. Lyssna på avsnittet här.

Tio år på Maskrosbarn

Att få se barnen förändras, ta egna beslut, stå upp för sina val i livet. Att medverka till att barns liv blir bättre är det som gör att jag orkar de dagar jag hör historier som inte borde få finnas. - Mia, var det 6 år sedan vi träffades första gången? - Ja det stämmer, du var 13 år - Mm och imorgon tar jag studenten! Det är juni månad, sommaren och värmen har kommit med stormsteg. En av våra ungdomsledare som jobbat hos oss några år och som förut var ungdom som tog emot stöd i organisationen frågar mig: När sågs vi första gången? Vi kom fram till att han då var 13 år, och imorgon, 6 år senare tar han studenten. Den här situationen är en av många fantastiska situationer som påminner mig om hur stort det är att jobba på Maskrosbarn, att få följa med så många barn under livets gång. Jag har fått äran att göra det i 10 år. Jag vill så gärna kunna sätta ord på allt det jag känner, som känns så starkt i hela min kropp. Vill förklara hur alla på något sätt under mina år har satt så djupa spår i mig, alla familjekänslor, allt hopp, all kärlek och värme. Att få se barnen förändras, ta egna beslut och stå upp för sina val i livet, är en förmån i mitt jobb. Att verkligen få uppleva att ingenting längre är som det var innan barnet kom till oss, gör att jag orkar de dagar jag hör historier som inte borde få finnas. Barnen vi möter lever i extremt utsatta situationer, där misshandel, förtryck, sexuella övergrepp, och droger är en vardag. Där middagar, rena kläder, fritidsaktiviteter, någon att göra läxorna med eller som frågar hur det är, inte är vardag. På Maskrosbarn har barnen vågat känna, vågat lita på vuxna, kanske fått vänner för första gången, lärt sig att inte skada sig själva, att till och med älska sig själva och börjat förstå att de har alla möjligheter i livet. Och det är det jag hela tiden får äran att följa. Jag har fått följa deras resa under så många år. Fått se deras stolthet över att ha klarat av nian, se när de tar studenten, fått sitt första jobb, komma in på skolan de drömt om, få barn, gifta sig. Och det häftigaste av allt, att bli deras kollega och nu tillsammans med några av dem stödja ungdomar i liknande situationer. Jag tror att många utifrån detta förstår hur speciellt detta är, hur fint och ärofyllt det är att jobba med att förändra unga människors liv till det bättre. Idag 10 år efter min första arbetsdag är jag enormt tacksam för att just jag slog på tv, såg Therese på svenska hjältar galan och sökte som ledare. Jag var 19 år då. Jag har hela tiden vetat att jag skulle jobba med barn och ungdomar då jag själv växt upp med föräldrar vars omsorg sviktat på olika sätt. Dock hade jag ingen aning om att det var på det här unika sättet jag skulle få jobba. Att jag skulle få påverka, utveckla, inspirera, stödja och utmana barn som samtidigt skulle göra detsamma med mig. Jag kommer för evigt att vara tacksam för alla minnen, för allt och alla som passerat min väg och som ständigt inspirerar och utvecklar. Tack, tack, tack!   /Mia

Julminne

Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund. Jag var 12 år. Det var jul. Jag minns hur jag låg och grät på natten till julafton, hade ont i magen samt kunde inte sova. Jag hade nyss kollat i garderoben om mamma eller pappa köpt några julklappar, men där fanns inget förutom deras tomma lovord. Jag minns hur jag gick ut och snattade julklappar till mig själv så att det inte skulle se så sorgligt ut under granen när mina kompisar kom över och lekte.   Min kompisar; de som fick så mycket och allt de önskade. Jag försökte gömma min avundsjuka bakom julgranen tillsammans med de små paketen jag slagit in till mig själv, men lyckades nog inte så bra. Men sedan var det inte bara därför jag grät. Det var så mycket mer. Så mycket ångest över att jag inte hade det så som på film, eller så som mina kompisar i klassen hade det.   Istället var det oftast mest besvikelse. Besvikelse och alkohol och krossade förväntningar. Jag minns hur jag tog in mamma på toan för ”alkohol-möte” innan julmiddagen för att bestämma hur mycket hon fick dricka och vi tummade att hon skulle dricka max två glas. Två glas som senare blev till många fler och som slutade med obehag och tårar. Jag bönade och bad om att hon skulle sluta men inget hände. Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund.   När jag sedan började skolan igen efter lovet och klassen skulle prata om hur ens jul varit sa jag bara ”den var bra!”, för skammen tog upp all plats som fanns i min kropp och knopp. En skam som inte ens var min att bära. Jag önskar att jag kunde krama om 12 åriga jag samt andra 12 åringar därute som inte diggar julen. Ni är inte ensamma. Även om det känns så.

Ditt bidrag gör skillnad

Maskrosbarns arbete är viktigare nu än någonsin. Stöd vår verksamhet och bidra till barns rätt till en trygg barndom här och nu!

Välj summa nedan