Poängen är att vi kan FÖRÄNDRA oss själva. Vi kan ALDRIG förändra någon annan, inte våra föräldrar, inte våra vänner, inte dem som inte förstår oss. Men oss själva. Hej alla fina! Förlåt att jag inte skriver så mycket, men jag ska erkänna en sak. Jag får faktiskt prestationsångest, och jag blir nervös. För jag vet att ni är så många, så fina, som läser det här och ska jag då skriva något vill jag att det ska bli så bra, så fint och så peppande som möjligt och jag vill INTE skriva något fel – för ni förtjänar så mycket bättre än så. Men nu tänkte jag skriva lite, jag fungerar väldigt bra på natten, jag brukar sitta ensam framför min dator och lyssna på vacker musik, i ett mörkt rum och reflektera över dagen som gått och över livet. Många många nätter när jag var yngre spenderade jag såhär, jag satt i min lilla lägenhet, där jag bodde för tillfället, (jag har flyttat 17 gånger de senaste 7 åren), men jag satt alltid där, framför min dator, med musik som väckte känslor, med min cola och mina cigaretter och bara grät ut i natten. Och jag skrev alltid, oj vad jag skrev, jag tänkte och skrev. Nätterna var min tid, min oändliga tid, morgondagen spelade ingen roll, jag kunde sitta uppe till 7 på morgonen dagen efter ibland, tills jag var klar och tillräckligt trött för att slockna direkt då jag la huvudet på kudden. Jag älskar mina kvällar så mycket, det är enda tiden på dygnet då jag inte känner mig stressad och känner att jag har egen tid. Kontroll och avkoppling. Det är egentligen inte alls därför jag skriver, för att berätta om mina kvällar, haha jag har en viss tendens att ordbajsa iväg och skriva om totalt orelevanta saker. Det jag ville skriva var att man kan förändra så mycket i sitt liv om man bara får verktygen. Ett av grundverktygen jag vill ge till er är att visa er att ni har ett val. Ni kan göra precis vad ni vill i livet, vilka omständigheter ni än kommer ifrån, hur dåligt ni än mår, hur pissigt folk än har behandlat er så är det fortfarande ni och bara ni som har kontroll över ert eget liv och med den kontrollen kan ni ta er hur långt som helst. Jag lovar ni kan! Jag har ofta varit orolig över alla mina små ”konstigheter” som jag har i min personlighet, konstigheter som jag fått efter att ha levt i en sån familj som jag levt i. Att jag har blivit en tidsfaschist och tar det så otroligt personligt och blir så jävla ledsen när folk inte kommer i tid för det handlar om respekt för mig. Att jag ställer alldeles för höga krav på människor och på mig själv. Att jag inte litar på någon endaste människa i hela världen. Att jag är ett kontrollfreak utan dess like. Att jag har en massa regler för mig själv för att känna att jag behåller min kontroll och min trygghet. Jag tror vi alla kan skriva långa listor med ”konstiga” lite hysteriska besatta personlighetsdrag som vi har fått av våra diverse störda hemförhållanden. Men poängen är inte att vi har dem. Poängen är att vi kan FÖRÄNDRA oss själva. Vi kan ALDRIG förändra någon annan, inte våra föräldrar, inte våra vänner, inte dem som inte förstår oss. Men oss själva. Och vem bättre att förändra, än sig själv? Fatta vad fantastiskt att vi kan göra det! Vilken jävla gåva!! Jag tycker det är fantastiskt att vi har den makten över vårt psyke och över våra liv, att vi kan förbättras och utvecklas, tänk vilket jävla helvete att veta att man har en hel drös osköna sidor (som faktiskt alla människor har), som gör att mitt liv blir mycket svårare att leva, och att jag inte kan förändra det. Hur party vore det? Det vore rätt jävla deppigt skulle jag säga. Men vilken tur att vi KAN förändra oss. Du kan bara ta ansvar för dig själv och ditt eget liv, gör det fullt ut! Så mycket som du orkar! Och inte för alla andras skull, inte för att du ska bli ”en bättre, perfekt människa” utan FÖR ATT DU FÖRTJÄNAR DET! du förtjänar så jävla mycket att stråla, utvecklas och bli ännu grymmare än vad du redan är! Att känna den feta segern när du jobbat på något som du vet kommer göra så att ditt liv blir mycket skönare och lättare. När du ser tillbaka och häpnar över hur långt du kommit i din utveckling och hur mycket bättre du nu mår! Det är en sån frihetskänsla! Frihet är verkligen det rätta ordet, för du har makt över ditt eget liv, vilket innebär att du har frihet! Och du förtjänar det så mycket. Jag tycker det är så himla spännande att man kan forma leran, som är ens personlighet, och välja åt vilket håll i livet man vill gå och vem man vill vara. Det är så jävla coolt och jag tycker att vi alla ska ta tillvara på den förmågan, den tar oss dit vi förtjänar att vara. Vi måste välja vad vi ska lägga ner energi på i livet. Tyvärr, hur mycket vi än önskar det, kan vi inte förändra miljön vi kom ifrån, vi valde inte vart vi föddes, vi valde inte våra föräldrar och dom kommer aldrig bli exakt så som vi vill ha dom. Vad vi än gör. Så låt oss inte slösa någon mer energi på att försöka förändra det – utan låt oss istället fokusera på att förändra det vi faktiskt kan. Våra liv och våran framtid. Tillsammans är vi så starka, och vi alla är så sjukt starka var för sig, tänk vad mycket ni gått igenom i era liv, ni alla är såna jävla överlevare och ni ska vara så stolta över er själva! Och klarade ni det här, då klarar ni fan allt! I will learn to let go what I can not change, But I will change whatever I can. /Kärlek från Denise

Du kan göra precis vad du vill. Det gäller bara att bestämma dig för vad det är du faktiskt vill göra. När du väl bestämt dig vilken väg du vill gå, så har du styrkan att göra det. Du kan göra precis vad du vill. Det gäller bara att bestämma dig för vad det är du faktiskt vill göra. När du väl bestämt dig vilken väg du vill gå, så har du styrkan att göra det. Under mina tonår kände jag ganska ofta att jag var otillräcklig, jag försökte och försökte, men nådde aldrig riktigt dit jag ville. Men sen insåg jag att jag hade gått helt fel väg. Efter detta, började jag lite trevande om igen. Efter det tog det inte lång tid innan jag kom på fötter igen och insåg hur stark jag faktiskt kunde vara, och egentligen varit hela tiden. Du kanske inte tycker du räcker till, att du inte är så bra som du borde vara. Det är mycket man kan känna, framförallt under tonåren, men speciellt som tonåring när det inte är helt lätt hemma, oavsett anledningen till att det är så. Vad jag vill att ni ska veta,är att ni räcker till, precis så som ni är. Det ni borde göra är bara att tänka efter ordentligt på var ni vill och sedan på hur ni ska komma dit. Dagen då jag tog studenten är än idag den lyckligaste dagen i mitt liv. Det var en sak som sas till mig som jag minns extra starkt. Min rektor var inne hos oss i klassrummet och vi pratade om hur det kändes och sådär. Det han sa sedan var ”Du förtjänar det här.” Och det var första gången i mitt liv som jag med lycka kunde känna att jag faktiskt kunde tro på honom. Det finns ingenting som du inte kan göra, så länge du vet vad det är du vill.

Här kommer en av mina favoritdikter, som jag vet är en av många maskrosbarns favorit! Det är budskapet som jag vill skicka med er över helgen! Du är perfekt Har du förstått det ännu? Du är född unik och helt perfekt som du är och ingenting du gör eller säger kan ändra på det. Du behöver bara öppna ögonen och se din egen storhet. Välja att se din storhet, istället för din litenhet. Hur kan jag säga så? Vi har väl alla fått olika mycket av livets gåvor? Ja, just det, vi är alla olika – för att det är tänkt så! Jag har just de talanger och gåvor som jag har fått av en särskild anledning. Så är det i min värld. Välkommen hit! Det är spännande och berikande att se på livet så. Vi har alla en uppgift och vi är helt perfekta för just den uppgiften. Så titta inte för mycket på andra (annat än för inspiration), utan sök inåt, för att hitta just din uppgift, den som du är skapad för. Den som du är perfekt för. Då faller alla bitarna på plats. Välkommen hem.

När jag gick i högstadiet och i gymnasiet så var det alltid samma sak i slutet på varje vårtermin. Det var en helt sanslös hets kring betyg, inlämningar och livsavgörande prov! Jag kan fortfarande höra lärarnas domedagsord i klassrummet ”Om ni inte klarar det här provet eller lämnar in i tid så kommer ni inte kunna få några betyg”. Konsekvensen kunde vara att inte bli behörig till gymnasiet, att vara tvungen att läsa om samma kurs eller inte få något slutbetyg till studenten. Om man inte kom in på gymnasiet så var livet över. Om man var tvungen att läsa om en kurs så fick man inte längre ha samma schema som sin klass och därför skulle man hamna utanför. Fick man inte något slutbetyg till studenten så kunde man inte söka till någon högskola eller universitet. Ville man göra det så var man tvungen att läsa upp sina betyg på komvux, och då hade man helt plötsligt sämre chans att komma in på den där utbildningen man ville gå på. Livet var alltså över. Ville man hoppa av gymnasiet, för att plugga inte var ens grej, då var livet också över. Livet var såklart inte över, men det kändes ju som att det skulle vara det om man inte klarade av att fixa alla de där proven, inlämningarna och betygen! Oavsett om du tycker att skolan suger, om du mycket hellre skulle ägna din tid åt något arbete eller kanske något kreativt, eller om du vill ha höga betyg och plugga vidare efter gymnasiet – så vill jag säga något jätteviktigt till dig. Livet är inte över om du inte får det där betyget du ville ha. Livet är inte över för att du inte får det där betyget som andra säger åt dig att du ska ha. Livet är inte över om du inte blir behörig till gymnasiet direkt efter 9:an. Framförallt, så är du inte en misslyckad person som inte förtjänar ett gott liv på grund av hur du presterar i skolan. Skolan är ett verktyg för dig, så du kan göra det du vill i ditt liv. Skolan är inte en måttstock för hur värdefull du är. Jag gick knappt i skolan alls under högstadiet. Under vårterminen i 9:an var jag i skolan typ 4 timmar i veckan. Jag gick ett år på Individuella programmet för att bli behörig till ett ”vanligt” gymnasieprogram. Jag hade asmycket frånvaro under hela gymnasietiden och ett anpassat schema för att kunna ta mig ända fram till studenten utan att bli helt sönderstressad. För så var livet då, att jag helt enkelt inte kunde plugga ”som vanligt”. Och det var ju hur bra som helst att jag kunde anpassa min skolgång och plugga i min egen takt! Jag hade inte ett fullständigt slutbetyg till studenten. Eftersom jag ville plugga vidare (för att kunna jobba med det jag vill) så fick jag läsa ett par kurser på komvux för att få högskolebehörighet. Just den skolan jag ville gå på hade dessutom ett ”alternativt intag” där man fick göra ett prov och gå på en intervju. Då räknades liksom inte hur höga betyg man hade och då kunde jag komma in på min utbildning ändå! Det finns alltså många vägar att gå och det finns många möjliga vändpunkter. Kanske har du ingen aning om vad du vill göra? Då är livet inte över. Du behöver bara lite mer tid att upptäcka vad du tycker är roligt! När du kommer på det, om 6 månader eller tio år, så finns det vägar för dig att börja vandra då. Ibland är det svårt att komma ihåg att man är bra, även när det inte går bra i skolan. Ibland är det svårt att komma ihåg att det inte är att misslyckas när kroppen och själen inte mår bra av prestationskrav. Ibland är det svårt att komma ihåg att du är värdefull, oavsett vad du har för betyg i matte.

Hösten 2013 blev min pappa häktad. Jag hade nätt och jämnt lappat ihop min relation med honom och bodde hos honom ett kort tag innan polisen kom och tog honom. Min pappa lider av psykisk ohälsa och är blandmissbrukare. Vår relation har under de senaste åren varit väldigt påfrestande för mig eftersom jag inte själv mått bra eller varit stabil. När han åkte in, så åkte han in med restriktioner, vilket innebär att man inte får veta vad han är misstänkt för eller ha någon som helst kontakt med honom. Det är svårt att förklara för någon som inte själv vet hur det känns när polisen kommer och tar ens förälder ifrån en. För mig var det både en sorg samtidigt som det var en lättnad. När han satt i häktet så visste jag ju vart han var och jag visste att han var vid liv. Samtidigt så visste jag om att han mådde otroligt dåligt, och jag fick ju inte träffa honom. Under tiden han satt i häktet blev jag väldigt destruktiv, jag grät väldigt mycket inlåst på skoltoaletten eller hemma. Det gick inte en dag utan att jag hade ångest. Jag kunde inte förklara för någon hur ont det gjorde i mig att inte få träffa honom, och så fort jag sa att han satt i häktet så var det ingen som riktigt reagerade på hur det var med mig. Jag kände mig väldigt liten, ensam och sviken. Under de månaderna så försvann hela min person, jag blev väldigt introvert och var inte mig själv. En ledare på maskrosbarn sa det till mig på ett höstlovsläger jag var på: “Du är inte dig själv, du är inte alls som du var i somras. Man kan se att du mår dåligt.” Och jag var lättad över att någon såg, att någon vågade säga det till mig. Det var skönt för mig att höra att man kunde se på mig hur ont det gjorde på insidan. Det gjorde det också enklare för mig att prata om hur det var hemma, hur tomt och meningslöst allting kändes inuti mig. Och det fick mig också att inse hur mycket min pappa påverkade mig och hur mycket makt han hade över mitt liv och mitt mående. Det fick mig att stanna upp och tänka till, ville jag verkligen att han skulle få påverka mig såhär mycket? Och kretsar allting verkligen runt omkring honom? Och mitt svar var nej. Jag vet själv hur svårt det är att inse att man är en egen person, att man styr över sitt eget liv och över sina egna känslor. Jag påstår inte att man inte ska vara ledsen om man är det, för då ska man absolut få lov att vara det. Men att inte låta ens förälder kontrollera hela ens liv och ens känslor, det tror jag är rätt så viktigt, trots att det är väldigt svårt när man befinner sig mitt i alla sina känslor. Det har tagit mig två år att acceptera att han inte är mitt ansvar, och att jag inte behöver må dåligt bara för att han gör det. I början var det mycket skam och skuldkänslor inblandat, jag kände mig hemsk som mådde bra när jag visste om att han mådde dåligt. Ibland lät jag skuldkänslorna ta över, och ibland stannade jag upp, tog ett djupt andetag och sa till mig själv att det är han som är min förälder och inte tvärtom. Att jag förtjänar att ha ett bra liv och må bra trots att han inte gör det. Och jag vet att det är väldigt svårt att komma dit, för någon kanske det tar två veckor medan det kan ta tio år för någon annan. Man får inte glömma att vi alla är olika människor och behöver olika mängd tid på oss, att det ser olika ut från person till person. För tre dagar sen fick jag reda på att min pappa kommer få avtjäna ett fängelsestraff på ett år. För mig känns det jättejobbigt och det får lov att göra det för tillfället. Jag accepterar att det är så jag känner och att just nu så är det jobbigt för mig. Däremot så tillåter jag mig själv att skratta och ha roligt, om så bara för stunden, för jag vet om att det är det som kan få mig att må bättre till slut. Missförstå mig inte, jag älskar min pappa mest i hela världen. Han är en av de roligaste och finaste människorna jag någonsin träffat. Däremot väljer jag att vara min egen person, och ta hand om mig själv på bästa sätt. Innebär det att inte ha hans tyngd på mina axlar och acceptera att det är såhär han är och alltid har varit, så är det det jag måste göra. Och det är det jag gör, dagligen. Min pappa är som vilken annan människa som helst, och även han gör misstag. Jag har aldrig känt något hat gentemot min pappa efter allting som har hänt, men jag ogillar hans handlingar, inte honom som person. I mina ögon kommer han alltid vara världens bästa pappa, oavsett om han missbrukar eller börja dricka igen. Han har ju trots allt faktiskt format mig till den person jag är idag, och det kommer jag aldrig sluta vara tacksam för. Syftet med det här är att det faktiskt är okej att må bra, fast andra mår dåligt. Och att inse att vi alla fungerar olika, att det jag tycker är svårt kanske du tycker är enkelt och vice versa. Det är okej att inte alltid må bra, att gråta och att be om hjälp. Det är okej att vara ledsen och få känna precis som man gör, att få gå vidare och få vara sig själv. Det är okej att inse att ens förälder kanske aldrig blir frisk, det betyder inte att man har gett upp på sin förälder, det betyder bara att man tillslut kanske kan finna någon slags ro över hur det varit och hur det kommer att bli. Men det viktigaste av allt är att det är okej att tillslut – äntligen – få bli hel igen. /Lägerungdom på Maskrosbarn      

Så länge jag kan minnas så har jag känt att min pappa inte skulle få påverka vem jag skulle bli. Den känslan kom någon gång som ett litet frö, som växte sig starkare för varje gång jag såg hans tomma, stirrande blick. Jag kulle inte bli så och jag bestämde mig tidigt, men rädslan fanns ändå alltid där, rädslan över att få samma öde. För vem hade bestämt att han skulle må dåligt, bli så förstörd och varför skulle inte jag bli det? I hela mitt liv har jag jobbat stenhårt för att aldrig bli som min pappa och med åren så försvann den rädslan. Jag jobbade hårt för att bygga upp mig själv inifrån och jag förstod till och med att det aldrig skulle bli så. Man måste ju verkligen inte bli som sin förälder – vi har andra förutsättningar, styrkor och vägar med oss. Vi är till och med en hel organisation av människor där ingen blivit som sin förälder. Fast för ca två år sedan så skadade jag nacken och det gjorde att hela min värld vändes upp och ner. Allt som var jag försvann, jag kunde inte längre dansa, jobba, knappt klä på mig, duscha eller gå. Då plötsligt, kom den där rädslan tillbaka. En av anledningarna var att jag inte bara hade jobbat för att inte bli som min pappa, jag hade också aktat mig och till och med undvikt att må dåligt. Jag hade förutsett varje situation så att jag inte skulle behöva hamna i ett läge där jag inte kunde hantera det som hände och slutat vara rädd. För att inte tappa kontrollen och för att inte hamna i det som var min egentliga rädsla – en total kollaps och bli lika sjuk som min förälder. Men nu hände något bortom min kontroll, på alla sätt och vis och jag blev rädd. Till och med rädd för att vara rädd eftersom att jag under så många år bara hade stängt av känslan att jag nu inte visste hur man gjorde – och jag tänkte – var det så det började för honom? Att något oförutsägbart hände, något som var mycket för att kunna hantera, som gjorde att allt bara tippade över? Var det så, att jag nu, när jag inte hade kontroll över mina rädslor, känslor och satt mitt i krisen, skulle bli som min pappa? Psykiskt sjuk och ensam – övergiven? Nej. Så var det ju inte. För att återupptäcka sina känslor och sårbarhet innebär inte att man blir som sin förälder. Att vara ledsen, att vara rädd eller att må dåligt betyder inte att vi också kommer att bli som vår förälder. Att släppa på kontrollen betyder inte längre att allt kommer att falla isär. Jag vet det igen. För det jag har med mig från hela livet, från alla situationer som jag har hållit ut i och tagit mig förbi, det bär jag med mig, vilka vägar jag än går. Styrkan finns hos mig. Fast kanske viktigast av allt – jag är inte min pappa. Jag är en egen person och jag bär också mig själv vart jag än går. Jag förstår om den rädslan har dykt upp för er också eller om ni känner den just nu. Men vet ni – ni bär också med er styrkan inom er. Ni har med er egna erfarenheter, egenskaper, verktyg och lärdomar. Ni är helt egna individer som kan bryta gamla mönster, skapa nya och som kan forma ert egna liv. Du är du och du kan så himla mycket. Jag tror så stenhårt på att DU kommer att ta dig igenom det svåra och att du med alla dina egenskaper kommer att vara en sådan grym människa på ditt sätt. Massa kärlek och kramar från Marina

Som maskrosbarn blir ofta ordet, känslan och betydelsen för kärlek nedtrampat och bortglömt, för att sen bli något annat än den riktiga betydelsen av kärlek... Hej alla maskrosbarn där ute! Jag som skriver idag heter David och har varit engagerad hos Maskrosbarn sen 2011. Förutom att ha jobbat på varje sommarläger så har jag vart aktiv i andra aktiviteter under åren. Det tog ett bra tag innan jag visste vad jag skulle skriva om men till slut bestämde jag mig för att skriva om det största som finns, kärlek. Som maskrosbarn blir ofta ordet, känslan och betydelsen för kärlek nedtrampat och bortglömt, för att sen bli något annat än den riktiga betydelsen av kärlek. Att ge och få kärlek är viktigt, och som ungt maskrosbarn kan man bli väldigt duktig på att ge andra kärlek på olika sätt. Ställa upp för sina föräldrar, partner eller vänner. Man ger all den kärlek man inte får av sina föräldrar men på något sätt förstår att andra behöver. Men när man bara ger kärlek och speciellt bara till andra än sig själv, blir det som att man tömmer sig sakta för även om kärlek aldrig kan ta slut kan det fortfarande skada en och få en att känna sig tom. Men hur är det att ge kärlek till sig själv? Att älska sig själv? Jag växte upp i en förort söder om Stockholm. Shit vilken arg och ledsen tonåring jag va. Min uppfattning om vad kärlek är blev hemma hos mig ganska tidigt översatt med misshandel och kränkande ord. I skolan kaosade jag till ordentligt och man kämpade och kämpade med att få mig att inse att jag bara förstörde för mig själv och man frågade varför jag inte ville göra det bästa för mig själv. Bästa för mig själv? Vad är det bästa för mig? Det var frågor ingen tonåring med trasigt hjärta kan svara på, ännu mindre göra något åt själv. Varför skulle jag bry mig om min framtid? Varför skulle jag inte slåss, det är ju så jag måste reagera, hur ska någon med adhd låta bli att få utlopp? Allting jag kände då behövde ju komma ut, vad finns det för andra sätt? Det tog flera år innan jag tillslut insåg. Störst av allt är kärleken. Kärleken till sig själv. När du älskar dig själv så respekterar du dig själv, du lyssnar på dig själv och låter dig vara dig själv i allt det du är. Du sätter gränser för dig själv och för andra. Du kan se vad som skadar dig och vad som är bra för dig. Det låg mycket på mitt samvete åren efter min barndom och jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv om jag inte hittade förmågan att älska mig själv. Varför älska sig själv? Jag skulle vilja skriva 4-5 sidor om varför, men ibland säger få ord mycket mer. För att du är du. För att det bara finns en av dig, alltså unik, som den sällsyntaste diamanten. Är du inte värd all kärlek man kan få? Du maskrosbarn, klart du är!

Om du hade en kompis som pratade med dig såsom du pratar med dig själv, vad hade du då känt och vad hade du tyckt om den kompisen? Det jag vill skriva om idag har jag har tagit upp här lite smått förut men jag vill gå in lite mer på det. Igår kom jag nämligen på mig själv; jag satt och pratade med en vän och plötsligt hör jag hur jag säger högt ”men jag känner mig så dålig, jag har känt mig dålig hela dagen”. Det är som att jag i samma stund inser att jag hela dagen av olika anledningar har gått och känt att jag är dålig. Jag har i princip precis sagt till mig själv, från hela mitt hjärta, ”jag är dålig”. Plötsligt blir jag nästan arg på mig själv och undrar varför jag klankar ner på mig själv så där? Jag möter många människor som pratar om hur självkritiska dem är och om vad det ger för känsla. Det är många ungdomar som säger att de känner sig dåliga av många olika anledningar. Det finns mycket press och krav både från samhället och en själv. Jag kände mig själv dålig som fick ångest av min förälder och som inte orkade med allt det där. Kände mig dålig som kände att jag ville vara fri. För pliktkänslan var stor och när jag inte orkade med plikten, när jag inte orkade med alla krav jag hade satt på mig själv; att orka lyssna, att kunna hantera situationen, att orka ses, att ens vilja – så kände jag mig så dålig. Jag trodde att jag var en dålig människa och dotter som bara ville få vara tonåring i lugn och ro. För det första, så är vi aldrig dåliga. Jag är inte dålig och du är inte dålig. Aldrig, aldrig, aldrig dålig! Hur mycket det än känns så. Fast det är ju det, att när det känns så blir det svårt att tänka logiskt. Därför vill jag ge de här tipset: Tänkt dig att du är din egen vän. Skulle din vän få säga så? Igår sa jag till mig själv ”vad dålig du är som tycker att det här är jobbigt”. När jag var 16 sa jag till mig själv ”vad dålig du är som vill få må bra istället för att ta hand om din förälder”. Jag sa saker mig själv som jag ju aldrig skulle vilja att en kompis sa till mig och som jag inte alls skulle tycka att en bra kompis ska säga. Varför säger då jag så till mig själv? Jag tror inte att ni skulle tycka att jag var dålig eller att ni skulle säga så till era vänner. Så, gör det du kan för det räcker! Var snäll mot dig själv. Om du kommer på dig själv med att vara dömande mot dig själv, fråga dig själv då, skull en kompis få prata så till mig? Vad blir svaret? Var din egen vän.

Jag var på steg 4 läger i somras – steg 4 är för våra äldsta ungdomar som har varit med i vår lägerverksamhet i 4 år. Vi hade några fantastiska dagar med massa roliga aktiviteter, fint väder och viktiga samtal. Det som berörde mig mest med det här lägret var alla samtal om relationer. Om hur svårt det är att dels veta vad en bra och sund relation är, hur man gör för att avsluta en destruktiv relation och för att inte inleda en destruktiv relation överhuvudtaget. Ja ni hör ju – det var stora och viktiga saker vi pratade om. Och relationer är ju också det finaste och svåraste vi har i vårt liv – livet är fyllt av relationer som berikar vårt liv på ett otroligt sätt och kan skänka oss massa insikter, kärlek, styrka, inspiration och trygghet, men blir de tokiga kan de också få oss att må fruktansvärt dåligt. Vi maskrosbarn hamnar ibland i destruktiva/dåliga relationer, med vänner, med kärlekspartners, med alla möjliga människor. Alla människor kan såklart göra det men jag upplever att vi maskrosbarn ibland kanske stannar lite extra länge, söker oss lite extra till människor som behandlar oss på ett visst sätt, krigar lite extra för att få det att ”funka”. Varför är det såhär? Jag sitter inte på någon sanning men jag har tänkt på det en hel del – dels för att jag har hunnit med många destruktiva relationer själv och dels för att jag ofta hör så mycket frågor och funderingar kring relationer från alla ungdomar jag träffar. Jag tänker att det ofta blir såhär för oss att vi är uppväxta på det sättet vi är, vi kanske är vana att ta hand om en förälder som mår väldigt dåligt på olika sätt, som vi varit tvungna att stötta, hjälpa, finnas där för och ta hand om. Kanske har vi haft koll på och/eller oroat oss väldigt mycket för vår förälders mående och användande av droger eller alkohol? Vi har kanske ibland eller ofta inte blivit behandlade på ett sätt som vi borde, våra föräldrar kanske inte har kunnat ta hand om oss och stötta oss på ett sätt som vi behövt, för att de är sjuka, hur gärna de än har velat har det kanske varit vi som burit dom. Och, det är ju bland annat hemifrån vi lär oss massa saker. Vi lär oss hur man gör när man bråkar, hur man visar kärlek, hur man pratar med varandra och hur man behandlar varandra i en relation. Lär vi oss då hemifrån att i en relation så ska vi ta hand om den andra personen väldigt mycket, i en relation är det mycket bråk och hårda ord, i en relation blir man sviken, i en relation får man inte sina behov uppfyllda av olika anledningar. Ja då är det det som kommer kännas tryggt och normalt. Hur konstigt det än låter att kaos kan kännas tryggt, så är det ju såklart precis så det blir. Kaos är jobbigt, men kaos är bekant. Kaos är hemma, kaos är tryggt, och vi vet exakt hur vi ska bete oss i kaos, för det har vi tränat på i hela våra liv. Vi kanske inte heller har fått träna så mycket på att bli lyssnade på, att uttrycka våra känslor och behov, att bli tagna på allvar, att bli respekterade och sedda. Och man måste ju träna på allt, även dom här sakerna och man måste verkligen träna på relationer. Och det fina är att det går att göra! Men jag återkommer till det snart! Jag lärde mig också att leva som i en bergochdalbana hemma. Ena sekunden var det totalt kaos och helvete och sen när alla bråk var ”lösta” så var det lycka! Totalt lycka och avkoppling och jag kände mig som att jag svävade ovanför molnen – nu var allt löst och det skulle vara bra ett tag! Det var såhär jag lärde mig att det är så det ska vara i en relation, för det mesta gör det ont, sårar och är totalt kaos och bråk och sen byts det nattsvarta mörkret ut mot total lycka och så går det sådär -upp och ner, upp och ner. Det var aldrig lugnt liksom, det var aldrig jämnt, det var inga små toppar och dalar utan de var gigantiska. Senare i mitt liv när jag hade kommit hemifrån – så gick jag igång på de där katastrof vs totala lyckokänslorna. Det fick aldrig vara lugnt och stadigt. Då blev jag uttråkad. Jag blev bara intresserad av personer som var upp och ner. Både kompisar och kärlekspartners. Jag var så van att människor mådde så fruktansvärt dåligt, drack för mycket eller var deprimerade, var elaka mot mig och inte respekterade mig. Så det var såna jag inledde alla slags relationer med. Jag kände ju igen det – jag visste ju hur jag skulle bete mig. Jag visste vem jag var i de relationerna. Visst var det asjobbigt och tog massa energi att bråka och gråta hela nätterna, och visst gjorde det ont att bli sviken och inte bli sedd. Men jag var ju van. Jag trodde också att det var det jag förtjänade. Sen när vi löste bråken tillfälligt var jag uppe i himlen och svävade igen. Men så började allt om. Länge blev jag bara intresserad av såna här personer. De var de enda jag såg. Inledde jag en relation med någon som inte mådde dåligt, som faktiskt var schysst, snäll och fin mot mig, då blev jag både uttråkad och stressad. Det liksom kröp i hela kroppen och jag var antingen tvungen att hitta på saker att bråka om eller hitta fel på den andra personen. Det var som att bråk och kaos var en drog som jag behövde i mitt liv. För att känna saker. Jag känner igen det där krypande i hela kroppen nu som en rädsla. Jag var nog egentligen rädd att de skulle ”se mitt rätta jag” vilket jag trodde var hemskt, eller att det snart skulle komma ett stort bråk, då var det bättre om jag startade det, då trodde jag att jag i alla fall hade kontroll. Att hålla på såhär gjorde mig och andra människor väldigt illa. Men jag hade absolut inga verktyg för att sluta dra mig till människor som var lika mina föräldrar på ett eller annat sätt, eller där relationen blev destruktiv. Man kan väl inte välja vem man blir kär i heller, argumenterade jag. Jag bara är såhär, sa jag. Jag kan inte hjälpa det, tänkte jag. Jag är värdelös och kommer aldrig lyckas ha en stabil relation till någon person, kände jag. Men det är möjligt och man kan faktiskt jobba så himla mycket på sig själv. Man kan verkligen det, och det mesta är möjligt att justera och ändra och fixa och trixa med, det är det som gör oss människor så otroligt häftiga och coola. Jag säger inte att det är lätt på något sätt, det är svårt, tufft och jobbigt och kräver massa arbete och kamp. Men det är det värt, tusen gånger om. Och jag vet att det är lättare att vara kvar i kaoset, för det är jobbigt och gör ont, men man vet i alla fall vad man får. Man tror att man har kontroll. Det är bra mycket lättare tillfälligt att stanna i det än att ge sig ut på en helt ny livsresa där man måste syna sig själv, analysera, försöka förändra och göra massa läskiga saker såsom berätta om ens innersta känslor till exempel. Men jag säger det igen, det är så värt det! För mig kom en vändpunkt när min kompis och jag pratade om hans förhållande till sin flickvän. De hade varit tillsammans i bara några månader och det var totalt kaos hela tiden, de bråkade och bråkade hela nätterna, hon tog droger, mådde dåligt psykiskt och var svartsjuk och kontrollerande. Jag frågade honom om han var kär i henne och han sa att ja, det är jag men inte när hon håller på såhär, jag orkar inte med det här alltså. Jag orkar inte bråka. Jag satt och måste sett ut som ett levande frågetecken? ”Vad menar du inte kär när hon håller på såhär? Då blir man ju typ mer kär? Då blir man ju besatt? När det är bråk känner man ju ännu tydligare att LÄMNA MIG INTE!!!! Då vill man ju kämpa ännu mer? Orkar inte bråk? Vad menar du? Ja det är klart att det är jobbigt men vadå orkar inte? Hur kan man inte orka? Det är ju bara att ta sig upp dagen efter och gå till skolan eller jobba. ” Så snurrade mina tankar när jag satt där, jag kunde inte relatera till honom överhuvudtaget och verkligen inte till hans känslor. Men jag funderade på det där i timmar, diskuterade det med vänner, vred och vände på vad som var vettigt. Och jag förstod att det inte är rimligt att stå ut med stora dramatiska bråk där någon är elak mot en, det är inte rimligt att gråta sig igenom hela nätter i veckor i streck för att någon är elak. Jag ska inte orka det, även om jag gör det så måste jag sätta en gräns innan det kommer dit, för min egna skull. Jag vill inte ha det såhär även om jag orkar. Jag vill må bra, jag vill ha det bra, jag vill vara med människor som är snälla och gör mig gott. Jag hade nog trott att sån galen passion (som jag kallade det) var ett tecken på starkare kärlek än de som inte bråkade så ofta och hade det lugnare. Jag tänkte att jag minsann älskade mina vänner så det gjorde ont – det var därför jag inte kunde lämna dem när de var elaka mot mig. Ingen förstod mig och våra relationer. Jag tänkte nog inte att jag förtjänade bättre, för jag hade inte blivit lärd det hemma. Jag var van att jag blev behandlad dåligt så jag fortsatte att tillåta mig själv bli det av alla andra. Det var ett himla uppvaknande och ett vägskäl för mig när jag fick höra min kompis ord. Lite tecken på att relationen inte är så bra för en; När personen säger taskiga elaka saker om en till andra eller till en själv. När personen är väldigt svartsjuk, försöker begränsa en eller kontrollera en. När personen hotar med att avsluta relationen gång på gång När en person hotar med att göra något självdestruktivt om man vill ändra på relationen När personen inte lyssnar och försöker (så gott den kan) tillgodose ens behov. Det kan handla om allt möjligt som att den andre alltid ska bestämma, att man önskar ändra på något i relationen och personen inte försöker tillmötesgå en. Att personen inte vill/kan kompromissa Att personen misshandlar en fysiskt eller psykiskt Att personen kränker en på olika sätt, tex kommenterar elakt om ens kropp, utseende eller personlighet Att personen mår väldigt psykiskt dåligt på ett sätt som påverkar en själv eller använder nån typ av drog. När personen ständigt sätter sina behov och känslor framföra dina. Det finns såklart en hel massa tecken och grejer som inte är bra för en och det är jätteindividuellt också och varje relation är unik. Men känns det inte bra i magen eller känns det läskigt och kaosigt, då är det ofta inte bra. Det kan handla om alltifrån att en kärlekspartner inte vill att man umgås så mycket med sina vänner, att hen säger elaka saker om en, att personen skrattar åt en när man är ledsen eller försöker uttrycka sig, men det kan också handla om kompisrelationer, att det alltid är du som måste ställa upp och ta hand om, att din vän säger taskiga saker om dig till andra, att den inte prioriterar er relation eller att umgås och så vidare. Men hur ska man veta då att det är bra? Och hur ska man göra? Känner du igen dig i något jag skrivit? Pröva att göra tvärtom eller i alla fall lite annorlunda. Gör vi som vi alltid gjort, får vi det vi alltid fått ju! Pröva försiktigt att sätta gränser, att säga ifrån när du blir illa behandlad. Försök att analysera och fundera kring dina relationsmönster, hur är dina relationer? Vad är okej för mig? Hur brukar det ofta bli? Vad sårar mig? Vad är viktigt för mig i en relation? Vad vill jag ha ut av den? Vad är mina mål? Hur får en person behandla mig? Vart går min gräns? Vad ger jag och vad kan jag förvänta mig att få? Och ta hand om dig själv. Det är det viktigaste. Var snäll mot dig själv. Hamna inte i att det är ”tryggt” eller ”bekvämt” att vara med någon som är elakt för du har varit kompis med, eller ihop med den länge. Även om du är dödskär eller älskar din vän något enormt måste du prioritera dig själv och ditt liv. Det måste bli bra för dig! Du är värd det, du är värd allt! Du är värd personer som älskar dig såsom du vill bli älskad, som respekterar dig, som lyssnar på dig, som tycker att dina behov är viktiga. Som tycker att du är viktig! Som mår tillräckligt bra för att kunna möta dig, som vill utvecklas tillsammans med dig, som vill prata om er relation och som är intresserad av att förbättra den, som orkar engagera sig, som gör fina saker för dig och säger snälla saker. Du är värd allt! Och börja med dig själv, vi kan inte förändra andra, men vi kan jobba på oss själva. Och ju mer du börjar ta dig själv på allvar och ju mer du bryr dig om dina känslor och tankar och ju viktigare du tycker att de är – desto mer kommer du dra dig till personer som också gör det. Ju mer du älskar dig själv – desto mindre intresserad kommer du vara av personer som inte behandlar dig med kärlek. Jag lovar, det funkar! Och det är så värt! Ps. Allt vi kan känna om; ”hen älskar mig så mycket men hen mår så dåligt så hen kan inte, hen har haft det så jobbigt i livet det är därför hen är såhär, hen ber alltid om ursäkt och vill ju ändra sig men det är svårt” osv. Det går ju inte! Det kan självklart vara en förklaring till personens beteende – men det får aldrig vara en ursäkt. De allra flesta av oss menar ju aldrig att göra en annan person illa, även fast det händer, vi är ju trots allt bara människor och det finns alltid anledningar till att vi gör som vi gör – men det är inte okej bara för det. Det är inte heller din uppgift nånsin att försöka ta hand om, läka eller hela en annan person. Inte heller att vänta ut en person som mår så dåligt att den behandlar dig illa. Du har främst ansvar för dig och dina handlingar, inte för någon annan. Och lite hårt sagt så spelar det ju ingen roll varför en person beter sig illa och sårar oss, det är inte okej oavsett. Och det är inget vi ska vara i eller tillåta. Ett sista ps. Det finns massa hjälp att få om man tycker att dom här bitarna är för kluriga att jobba på själv, och pröva lite och försiktigt, pröva, pröva, pröva! Det kommer vara värt det!

Maskrosbarn har ett coachprogram där ungdomar kan få möjlighet att träffa en och samma person under minst ett år en gång i veckan. Coachprogrammet handlar om att få träffa en vuxen som tillsammans med ungdomen gör olika övningar, utgår från ungdomens behov, ser ungdomen och anpassar sig efter det ungdomen behöver och vill. Det är idag över 60 ungdomar som fått möjligheten till att få en egen coach. Den här bloggen handlar om en ungdom som fått stöd från sin coach i 3,5 år, om ungdomens reflektioner över vart hen befann sig i början av stöden och vart hen befinner sig nu efter avslutat stöd. 2014: Då skämdes jag över att folk skulle få veta att min pappa var alkoholist. Jag ville inte berätta det för någon. Jag tyckte att hans handlingar definierade mig. Jag ville inte bli dömd som ett soc-barn. Då trodde jag att det var mitt fel att pappa var alkoholist. Jag absorberade all skit som fanns runtomkring mig. Jag tog åt mig av det dåliga mamma och pappa sa när de var arga på mig. Då var jag livrädd för att jag skulle bli som min pappa. Jag skapade många och hårda gränser för mig själv och litade inte alls på mig själv. Då gick jag ständigt runt och oroade mig för att pappa skulle dö. Då kunde jag inte säga nej utan att må dåligt. Då var jag som en rädd liten mus. Jag ville på ett sätt få synas men vågade inte ta plats. Jag blev liksom rädd av för mycket uppmärksamhet. Då tog jag åt mig av det som killar sa till mig. Jag var rädd för att göra saker för mig själv, typ som att göra slut. Då var jag vilsen, ensam och hade ingen att prata av mig med. Jag var utstött av mina barndomsvänner. Då var jag inställd på att jag inte hade någon framtid och att jag skulle dö tidigt. 2017: Idag när jag läser detta så gör det ont. Jag känner empati och sorg för att en så ung och oskyldig flicka bestämt sig för att dö tidigt, för att hon tog på sig ansvaret över sina föräldrar och för att hon var så ensam. Idag är jag inte längre rädd för att bli som pappa. Jag vågar jag lita på mig själv. Idag är jag inte lika rädd för att göra grejer. Jag vågar ta kontakt med människor. Jag vågar säga ja till nya möjligheter. Idag är jag på ett sätt tacksam för alla erfarenheter som har format mig. Om jag inte hade fått känna på några dippar så skulle jag inte veta hur topparna kändes. Idag går jag inte längre runt och tror att pappa ska dö. Jag vet att det kommer hända någon gång, men att det händer oss alla. Idag är jag inte en dömande person. Jag har förståelse för andra människor och att alla har gått igenom olika saker i livet som format dem. Idag är jag mer självständig. Trots att mamma och pappa fortfarande vet vart dem ska trycka för att få mig att må dåligt så är jag bättre på att hantera det. Idag är jag gladare, nöjdare och har mindre prestationsångest. Att kugga ett prov är inte hela världen. Idag vågar jag oftare säga nej. Idag vågar kapa med människor som inte får mig att må bra. Jag vet vad jag vill ha, vad jag inte vill ha och vad jag förtjänar i en relation. IDAG VET JAG MITT EGET VÄRDE.

Jag har så länge jag kan minnas ogillat mig själv. Hur allting startade kan jag inte riktigt ge något svar på, utan för mig har det alltid varit så. Jag har så länge jag kan minnas ogillat mig själv. Hur allting startade kan jag inte riktigt ge något svar på, utan för mig har det alltid varit så. Jag har alltid pressat mig själv till att jag måste vara bättre, bli bättre, se bättre ut och prestera bättre. Allting gällande relationer, skola och umgänge har varit prestigefyllt och har aldrig riktigt skänkt någon genuin glädje utan istället bara massa krav och ångest. Jag växte upp med en pappa som var väldigt målinriktad. Han ville det bästa för mig och mina syskon. Kraven vi hade på oss från hans sida var rätt så höga och som hans barn så var det något jag försökte leva upp till. Jag ville ju göra pappa stolt, jag ville att han skulle älska mig och tycka om mig. När jag presterade bra såg jag på honom att han blev stolt och glad. Egentligen önskade jag att han kunde ge mig den uppmärksamheten när jag behövde den - inte bara när han tyckte att jag förtjänade den. Jag växte upp med en mamma och en pappa som drack för mycket. Avsaknaden av trygghet gjorde att jag utvecklade en överlevnadsstrategi som i princip ledde till att jag helt enkelt stängde av. Kroppen stängde av automatiskt när det blev för mycket att hantera. Jag stängde in mig i min garderob som fyraåring när jag behövde gråta. Kortfattat så var mina första år i livet är väldigt traumatiska. Det tog väldigt lång tid för mig att bearbeta allting som hänt och än idag kommer minnen jag förträngt tillbaka. När jag var elva år gammal så försökte jag på något sätt fylla den där tomheten som gnagde i mig. Jag var elva år gammal när jag satt inne på mitt rum med en kladdkaka från Frödinge och slevade in den i munnen. Jag var elva år gammal när jag sedan gömde kartongerna under kläder i min garderob för att min pappa inte skulle märka det. Jag var också bara elva år gammal när jag mitt i natten smög ut och kastade kartonger och gömde dem under proppfulla soppåsar. För det var nämligen så att när jag var elva år gammal sa min pappa åt mig att jag skulle tänka på min vikt. Han sa "snart börjar du högstadiet och ingen vill ha en tjock flickvän". Det min pappa sa till mig då satte spår i mig och har gjort så att jag under en väldigt lång tid av mitt liv levt med en väldigt dålig självkänsla. Det ledde till att jag jämförde mig med andra hela tiden. Och jag hittade hela tiden nya saker som inte var tillräckligt bra. Mitt hår var inte tillräckligt fint, jag var inte tillräckligt smal, jag var inte tillräckligt duktig på engelska, jag var inte en tillräckligt bra dotter och jag dög inte som flickvän. Jag kunde spendera timmar framför google i hopp om att hitta en lösning som kunde göra mig tillräcklig - för jag var hela tiden livrädd att någon skulle se igenom mig och förstå hur hemsk jag egentligen var. Det gick så långt att jag började skada mig själv på olika sätt. Jag skar mig själv, jag drack och hade sex med människor jag knappt kände. Allt handlade från början om att jag inte kunde se mig själv som en värdig människa. Jag var ute efter att skada mig för att jag tyckte så pass illa om mig själv. Efter ett stort bråk med min pappa när jag gick i åttan så slutade vi prata. Jag tror kontakten mellan oss var bruten i nästan ett år, helt enkelt för att jag inte hade orken att ha honom närvarande i mitt liv. Så småningom började jag gymnasiet och kom in på mitt förstahandsval och såg fram emot det så mycket. Jag lärde känna några av de bästa människorna som finns då när jag började ettan och försökte så småningom bearbeta allting. Jag blev sjukskriven ett flertal gånger under åren för utbrändhet men stressade tillbaka till skolan så fort jag bara kunde. För trots att jag försökte lägga mina höga krav och min prestationsångest bakom mig så gick det inte riktigt. Det var liksom inte bara att glömma det och så var allting bra igen. Jag hade ju fortfarande den där skeva självbilden, jag tyckte ju inte riktigt om mig själv och jag försökte ju prestera så bra som möjligt trots att kroppen och själen inte riktigt hängde med. Och sen började jag sista året på gymnasiet, ni vet studenten och allt det där som ska vara så roligt? Jag klarade första terminen bra, men andra terminen sa det stopp. På ett sätt som det aldrig sagt stopp tidigare. Min kropp ville inte längre lyda hjärnan. Jag vaknade på morgonen och skulle gå upp men kunde inte resa mig ur sängen. Allting blev mörkare och orken försvann helt. Hur mycket jag än ville gå till skolan eller träffa mina vänner så gick det inte längre. Jag kunde knappt lämna huset. Ångesten det medförde - särskilt över allt jag missade i skolan och att folk säkert tänkte saker om mig för att jag inte var där. Jag mådde så dåligt. Men där kom också en positiv sak med att inte ha någon ork kvar. När jag inte hade någon ork kvar så slutade jag bry mig. Jag slutade bry mig om vad andra tyckte, jag slutade bry mig om att jag måste tillbaka till skolan och att jag måste prestera. En insikt, som jag länge hade väntat på, hade äntligen kommit. Kroppen hade sagt ifrån rejält och denna gången valde jag faktiskt att lyssna. Jag stannade hemma. Jag blev sjukskriven. Jag påbörjade processen med att läka mig själv fast denna gången på riktigt. En process som jag fortfarande står mitt i. Jag är fortfarande sjukskriven, och jag går fortfarande min sista termin på gymnasiet. Tanken är att jag ska ta studenten precis som alla andra, men skulle jag inte klara det nu så finns det så mycket tid kvar att jag inte behöver stressa. Jag behöver inte gå ut med högsta betyg i allting. Jag behöver inte vara trådsmal och perfekt för att vara älskad. Och detta är någonting jag vill att du som läser denna texten ska ta med dig. För just det där gäller dig också. Du är bra och duger precis så som du är. Det finns ingenting du måste ändra på för att vara bättre. Du måste inte ha högsta betyg i allting, vara modellsmal och se bra ut på varenda bild som tas på dig. Det spelar ingen roll om du är lång, kort, smal, tjock eller hur du nu ser ut för ditt värde sitter inte i ditt utseende. Det sitter i den du är. Du är vacker precis så som du är skapad. Det är inte fel att våga gå emot normen och älska sig själv. Och det vill jag att du kommer ihåg.

Du, just du, är värdefull och unik! Har man en förälder som inte mår så bra kanske man inte får höra det så ofta som man borde. Och det är lätt att glömma bort sig själv när man är fullt upptagen med att ta hand om andra, se till så att allt hemma fungerar och att alla i ens familj mår bra. Eller när man inte vill tänka på någonting alls. När allt är jobbigt och gör ont och man inte vill känna något. Då är det också svårt att känna att man är bra. Men det är du. Du, just du, är fantastisk. Och vi på Maskrosbarn kommer fortsätta att säga det till dig så fort vi får chansen.