Tack för att du hade enskilda möten med alla i klassen. Tack för att du tog reda på att jag gillade fotboll under mötet och parade ihop mig med en annan i klassrummet. Tack vare dig har jag fått en ny vän.
Jag vaknar mitt i natten av en mardröm igen. Det är någon eller något som jagar mig och jag måste springa, flyga, fly på olika sätt. Bort från det som hotar mig. Det är samma stressdröm som jag haft många gånger förut.
Du var kanske precis som jag, trygg med de vuxna i grundskolan. Kanske hade du precis tagit dig mod till dig och berättat för skolkuratorn om att inte veta vad som väntar när du kommer efter skolan.
När jag började högstadiet kände jag mig helt ensam, ingen visste vad som pågick hemma. Varje dag när jag gick hem från skolan ville jag bara försvinna. Skulle jag mötas av bråk, våld, alkohol eller skulle jag få höra vilken hemsk dotter jag var?
Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd.
Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra men det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma? Jag hittade dig i hissen på hissgolvet. Där låg du och simmade i din egen fylla. Jag kommer ihåg […]
