ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Att vara placerad

Att vara placerad

Att vara placerad

Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. Det är en bra familj, förmodligen den bästa jag haft men det känns ändå så konstigt. Jag borde vara glad, lättad över att inte behöva vara rädd för vad som ska hända varje dag. När jag bodde hemma hos mamma och pappa var det alltid kaos och jag var beredd på att vad som helst kunde hända, här behöver jag inte vara det, men jag känner mig ändå orolig.

Jag tänker mycket på hur det var hemma, hur dåligt mamma mådde och hur våldsam pappa var. Det gör ont, det känns som att de inte ville ha mig. Det försvann inte bara för att jag flyttade. Jag skäms över att jag saknar dem för jag borde inte det, jag borde vara glad för Karin och Magnus och att de vill ha mig här. Jag är glad för det, de är jättesnälla, äter middag tillsammans varje kväll och har fredagsmys varje fredag. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.

Jag önskar att jag hade någon att prata med, som förstod. Det känns jobbigt att prata med Karin eller Magnus om det för jag vill inte verka otacksam när de är så snälla. Ibland känns det som att socialtjänsten och andra vuxna runt omkring mig tror att allt jobbigt jag varit med om försvann bara för att jag fick flytta till en bra familj. Det stämmer inte, det blev ännu värre, alla jobbiga känslor som jag alltid tryckt undan och inte känt kommer nu upp till ytan och jag vet inte vad jag ska göra.

Detta är en text hämtat från de berättelser vi lyfter mot beslutsfattare för att få dem att förstå att placering är en boendeform och inte ett stöd. Känner du igen dig i ungdomens berättelse? Du är inte ensam. Att vara placerad kan kännas mycket omtumlande och många tankar kommer upp när det väl lugnat sig lite runt omkring. Det är inte otacksamt mot dem du bor hos att känna så här. Vi jobbar för att fler unga ska få stöd för sin egen skull när de blir placerade. Tills att socialtjänsten kan erbjuda dig det stödet, hjälper vi på Maskrosbarn dig! Vi har flera olika stöd som du kan söka, och våra kuratorer är bra att prata med om just dessa frågor. Läs mer om våra stöd och aktiviteter här.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Tjej sitter på marken vid en trappa
Berättelser Psykisk ohälsa Våld

Att utsättas för våld

Att utsättas för våld Mamma har alltid varit våldsam mot mig så länge jag kan minnas. Hon har så svårt att kontrollera sin ilska och tar ut det på mig. När jag var mindre så bodde min äldre syskon hemma och då kunde de skydda mig men nu är det bara jag kvar. Jag brukade vara rädd och bli ledsen när mamma slog mig men nu är det som att jag typ stänger av när det händer. Jag är större nu och skulle nog kunna göra motstånd men jag gör inte det, jag vill inte vara som hon. För någon vecka sedan så slog hon mig så mycket att jag hade blåmärken över ryggen och armen. Jag tror att mina lärare i skolan såg men ingen sa något . Det är aldrig någon som har frågat mig hur jag mår på riktigt eller hur jag har det hemma. Ibland har jag svårt att ta mig till skolan eller koncentrera mig, så jag har ganska hög frånvaro. Då har skolan gjort en anmälan till soc. När jag och pappa varit där har de frågat varför jag inte är i skolan och sagt att jag ska gå dit, men inget annat.  Ibland känns det som att mamma inte älskar mig och ibland är hon min bästa vän. Jag vet aldrig när hon kommer vända och det spelar ingen roll hur jag beter mig. En gång satte jag upp en bild där jag tyckte att jag var fin. När hon såg den frågade hon varför jag satt upp den, sa att jag var ful och rev ner den. Det gjorde mig så himla ledsen.  Om inte ens min mamma tycker jag är fin eller tycker om mig, hur ska jag eller någon annan någonsin kunna göra det då? Är du ungdom och läser detta? Det är såklart inte ok att någon utövar våld mot dig! Våld kan se ut på olika sätt och behöver inte vara slag. Läs mer om olika typer av våld här. Försök att ta mod till dig att berätta för någon du litar på hur du har det. Du kan också höra av dig till oss i vår chatt där du kan vara anonym.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här