Meny
Sista året på gymnasiet störtdök mina betyg. Mamma och pappa hade skiljt sig två år tidigare, och pappa blev sjuk i cancer året efter. Min pappa, som varit förolämpande och hotfull mot mig hela min uppväxt, blev nu mitt yttersta ansvar, eftersom jag var det äldsta och enda “vuxna” barnet.
När studenten närmade sig fick jag mest ångest. Jag hade inte de betygen jag tidigare kämpat för, jag fick betala mycket kring studenten själv, mamma kändes frånvarande och pappa var sjuk. När jag började skolka ännu mer från skolan under sista året, minns jag att min matte- och geografilärare tog mig åt sidan och sa “Jag vet hur det känns att ha en förälder som är sjuk, och jag är säker på att din pappa vill att du ska vara i skolan”. Men det var inte sant. Min pappa hade uttryckligen sagt till mig att han vill att jag stannar hemma med honom. Det var som att jag svek honom när jag gick gick till skolan. Nu hade han ju bara mig. Och jag kände mig så himla ensam.
När själva studenten sen kom, hade vi ett litet firande hos mamma. Det kändes inte festligt, inte jämfört med hur mina kompisar hade det. Mina kompisar hade föräldrar som höll tal, lekte lekar, de behövde inte stressa över hur dyr studenten hade varit; de kunde njuta av att bara få fira. När jag minns tillbaka på det ser jag bara ett grått filter. Pappa fick stanna hemma hos sig, både från utspringet och firandet, eftersom han kring skilsmässan hade stalkat och slagit mamma, och hade fått kontaktförbud. Även fast jag vet att det hade varit kaos om han kom till studentfirandet, så kände jag mig ändå ledsen och skyldig, som att det var mitt fel att jag inte bjöd in honom. Fastän han varken sa grattis, eller att han var stolt över mig, eller att han älskade mig. I min värld var han hemma, sjuk och ensam, och jag var och skulle “fira” min student. I min värld gjorde det mig till en elak och självisk dotter. Samtidigt gjorde det mig också arg att deras skilsmässa och problem gick före att jag skulle få ett fridfullt, roligt firande.
Jag kände mig så himla oviktig.
/Vuxen maskrosbarn
Att ta kontakt med oss är ett första steg för att få stöd och börja må bättre. Alla som jobbar i våra stöd har själv erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Vi förstår hur det kan kännas - du är inte ensam!
Våra stöd och aktiviteter
