ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Missbruk

Missbruk

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag. Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig. Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva. Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem. När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne. Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma. När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det. Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Ingen

Elisabeth Hagborg skriver i boken Alkohol alkovråål. Ingen, jag säger ingen kan växa upp och leva vid sidan av eller med någon som dricker eller drogar utan att beröras på djupet till själ och hjärta Någon, inte många men Någon Någon enstaka Någon växer upp och lever vid sidan av eller med Någon som dricker eller drogar och får hjälp av Någon annan att förstå att det inte är Någons fel att Någon annan dricker eller drogar Alla, jag menar verkligen alla som växer upp och lever vid sidan av eller med Någon som dricker eller drogar har rätt att få förstå hur själ och hjärta berörs så att alla, jag menar verkligen alla kan få växa upp och leva inte bara överleva

Maskrosbarnpodden, Maskrosbarn

När jag fick stöd från Maskrosbarn

Helen träffar Linn som tidigare fått stöd från Maskrosbarn. Linn delar med sig av sin historia, men också om sina erfarenheter av att ta stöd från oss. Hur går det egentligen till? Och vad är det bästa med våra stöd? Lyssna på podden här eller där poddar finns sök på Maskrosbarnpodden! Vill du läsa mer om våra aktiviteter? Gör det då här!

Som person har jag rätt att må bra fastän andra mår dåligt

Hösten 2013 blev min pappa häktad. Jag hade nätt och jämnt lappat ihop min relation med honom och bodde hos honom ett kort tag innan polisen kom och tog honom. Min pappa lider av psykisk ohälsa och är blandmissbrukare. Vår relation har under de senaste åren varit väldigt påfrestande för mig eftersom jag inte själv mått bra eller varit stabil. När han åkte in, så åkte han in med restriktioner, vilket innebär att man inte får veta vad han är misstänkt för eller ha någon som helst kontakt med honom. Det är svårt att förklara för någon som inte själv vet hur det känns när polisen kommer och tar ens förälder ifrån en. För mig var det både en sorg samtidigt som det var en lättnad. När han satt i häktet så visste jag ju vart han var och jag visste att han var vid liv. Samtidigt så visste jag om att han mådde otroligt dåligt, och jag fick ju inte träffa honom. Under tiden han satt i häktet blev jag väldigt destruktiv, jag grät väldigt mycket inlåst på skoltoaletten eller hemma. Det gick inte en dag utan att jag hade ångest. Jag kunde inte förklara för någon hur ont det gjorde i mig att inte få träffa honom, och så fort jag sa att han satt i häktet så var det ingen som riktigt reagerade på hur det var med mig. Jag kände mig väldigt liten, ensam och sviken. Under de månaderna så försvann hela min person, jag blev väldigt introvert och var inte mig själv. En ledare på maskrosbarn sa det till mig på ett höstlovsläger jag var på: “Du är inte dig själv, du är inte alls som du var i somras. Man kan se att du mår dåligt.” Och jag var lättad över att någon såg, att någon vågade säga det till mig. Det var skönt för mig att höra att man kunde se på mig hur ont det gjorde på insidan. Det gjorde det också enklare för mig att prata om hur det var hemma, hur tomt och meningslöst allting kändes inuti mig. Och det fick mig också att inse hur mycket min pappa påverkade mig och hur mycket makt han hade över mitt liv och mitt mående. Det fick mig att stanna upp och tänka till, ville jag verkligen att han skulle få påverka mig såhär mycket? Och kretsar allting verkligen runt omkring honom? Och mitt svar var nej. Jag vet själv hur svårt det är att inse att man är en egen person, att man styr över sitt eget liv och över sina egna känslor. Jag påstår inte att man inte ska vara ledsen om man är det, för då ska man absolut få lov att vara det. Men att inte låta ens förälder kontrollera hela ens liv och ens känslor, det tror jag är rätt så viktigt, trots att det är väldigt svårt när man befinner sig mitt i alla sina känslor. Det har tagit mig två år att acceptera att han inte är mitt ansvar, och att jag inte behöver må dåligt bara för att han gör det. I början var det mycket skam och skuldkänslor inblandat, jag kände mig hemsk som mådde bra när jag visste om att han mådde dåligt. Ibland lät jag skuldkänslorna ta över, och ibland stannade jag upp, tog ett djupt andetag och sa till mig själv att det är han som är min förälder och inte tvärtom. Att jag förtjänar att ha ett bra liv och må bra trots att han inte gör det. Och jag vet att det är väldigt svårt att komma dit, för någon kanske det tar två veckor medan det kan ta tio år för någon annan. Man får inte glömma att vi alla är olika människor och behöver olika mängd tid på oss, att det ser olika ut från person till person. För tre dagar sen fick jag reda på att min pappa kommer få avtjäna ett fängelsestraff på ett år. För mig känns det jättejobbigt och det får lov att göra det för tillfället. Jag accepterar att det är så jag känner och att just nu så är det jobbigt för mig. Däremot så tillåter jag mig själv att skratta och ha roligt, om så bara för stunden, för jag vet om att det är det som kan få mig att må bättre till slut. Missförstå mig inte, jag älskar min pappa mest i hela världen. Han är en av de roligaste och finaste människorna jag någonsin träffat. Däremot väljer jag att vara min egen person, och ta hand om mig själv på bästa sätt. Innebär det att inte ha hans tyngd på mina axlar och acceptera att det är såhär han är och alltid har varit, så är det det jag måste göra. Och det är det jag gör, dagligen. Min pappa är som vilken annan människa som helst, och även han gör misstag. Jag har aldrig känt något hat gentemot min pappa efter allting som har hänt, men jag ogillar hans handlingar, inte honom som person. I mina ögon kommer han alltid vara världens bästa pappa, oavsett om han missbrukar eller börja dricka igen. Han har ju trots allt faktiskt format mig till den person jag är idag, och det kommer jag aldrig sluta vara tacksam för. Syftet med det här är att det faktiskt är okej att må bra, fast andra mår dåligt. Och att inse att vi alla fungerar olika, att det jag tycker är svårt kanske du tycker är enkelt och vice versa. Det är okej att inte alltid må bra, att gråta och att be om hjälp. Det är okej att vara ledsen och få känna precis som man gör, att få gå vidare och få vara sig själv. Det är okej att inse att ens förälder kanske aldrig blir frisk, det betyder inte att man har gett upp på sin förälder, det betyder bara att man tillslut kanske kan finna någon slags ro över hur det varit och hur det kommer att bli. Men det viktigaste av allt är att det är okej att tillslut – äntligen – få bli hel igen. /Lägerungdom på Maskrosbarn      

Det är inte mitt fel

Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen. Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen. Samma sak med att säga att det inte är mitt ansvar. Men det är ju klart det var svårt, det har ju varit något jag tagit på mig sedan jag var liten. Precis som många av oss. Jag trodde inte på det alls när jag sa det, det tog jättelång tid. Men det har hjälpt mig mer än soc någonsin har. Att bo hemma med båda sina föräldrar där en, eller båda, lider av något slags missbruk eller mår psykiskt dåligt, är det värsta som finns. Man vill bara hemifrån, men ändå inte – för om något händer – så läggs skulden på en själv. Fastän det är helt fel. Du kan aldrig vara ansvarig för en annan människas handlingar, inte ens dina föräldrars, och jag vet att du hört det där så många gånger förr – det har jag också. Och helt ärligt, jag ville ge varje person en käftsmäll som sa så till mig, för dom förstod ju inte. Men jag, och alla andra här, vi förstår. Det är inte ditt fel, och jag ber dig som läser det här, med hela mitt hjärta – tro mig. För jag satt också i mitt rum i panik för bara några månader sedan och anklagade mig själv, hatade mig själv och skuldbelade mig själv för allt som händer och har hänt. Jag längtade ihjäl mig tills jag blir 18, men det är två år kvar. I princip hela mitt liv har jag tillbringat till att försöka skydda mina föräldrar, och har helt glömt bort mig själv. Det slog mig en dag när jag satt och tittade på mina vänners Mystory på Snapchat, dom är ute och har the time of their lives, medan jag sitter och försöker se så ingenting händer hemma. Varför ska jag straffas för vad mina föräldrar väljer att göra? Om dom väljer att prioritera alkoholen före mig, så kan jag prioritera mig själv före dom. Det gjorde jätteont i hela mig när jag sa det första gången. Men varför ska jag sitta och räkna ner dagarna tills jag är 18 så jag kan flytta hemifrån när jag kan ändra på mitt liv här och nu? Att fylla 18 och, enligt lag, bli vuxen kommer inte ändra någonting. Vi har ju varit vuxna hur länge som helst. Det är lättare sagt än gjort – men försök att tänka på dig själv. Eller försök inte, gör det. Tro mig, jag vet hur svårt det är, och om du känner att du inte är värd att tas hand om – det är du. Jag känner dig inte, jag vet inte hur din situation ser ut, men du är så himla värd att tas hand om och att bry sig om. Jag bryr mig. Jag kan inte ge dig den kärlek och omtanke som du förtjänar, så tills jag eller någon annan kan det – lova mig att ta hand om dig själv och sätta dig själv först. Dina föräldrar klarar sig. Du är inte ensam i det här, jag har varit exakt där du är – och just nu är jag dit du ska, där allt är okej och där jag kan fokusera på mig själv utan att känna skuld. Där jag kan leva, du kommer komma dit också, det lovar jag. Även om det känns helt omöjligt just nu. Jag har alltid fått höra det här av vuxna som redan tagit sig igenom sitt, som har kommit över alla de där hinderna. Jag fick aldrig höra av någon som var mitt i det, och inte heller från någon jämngammal, att det går att komma över, att det blir bättre. Så även om jag fortfarande har saker att tackla, och fortfarande bor mitt i ett stormhav – så har jag lärt mig att leva mitt liv, och framförallt det viktigaste; att det inte är mitt fel eller ansvar. Kan vi säga det tillsammans nu? Det är INTE ditt fel, och det är INTE ditt ansvar.

Ibland träffar jag dig, men jag gillar det inte. Allt du gör är att förstöra.

Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror.  Mitt första minne av dig är inte det bästa. Forskare säger att man inte minns saker före man fyllt 4 år. De säger att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad, att den inte kan komma ihåg saker innan den åldern. Men jag tror dem inte. För om det var sant, kanske mitt första minne av dig skulle vara trevligare. Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror. När du kom in genom ytterdörren blev jag först glad, sedan rädd. Personen som stod vid ytterdörren var inte du. Han såg ut som dig, hade samma kläder som dig, lät som dig. Men det var inte du. Den glada, trevliga personen som jag suttit och väntat på hade bytts ut mot någon annan. När du kollade på mig var det som att jag inte var där. Du kollade rakt igenom mig. Din blick var kall och rösten falsk. Du var rakt ut sagt elak. Jag kommer inte ihåg alla detaljer, kommer inte ihåg vad ni sa. Jag förstod ju inte vad som var fel. Det var inte fören jag blev äldre som jag förstod vad som egentligen hade hänt. Och när jag äntligen förstod visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade undrat i flera år. Mardrömmarna kom tillbaka varje natt, alltid samma sak som återupprepade sig. Det var du som skrek utan ord, för jag hörde ingenting, allting var knäpptyst. Jag kunde bara se, det var som om jag var förstenad. Du slog sönder en garderobsdörr i hallen, men fortfarande inget ljud. Sedan gick du. Du försvann och kom inte tillbaka. Jag vet inte om det var för att du valde det eller för att mamma inte lät dig komma nära oss, det spelar ingen roll. Jag var 2 år och hade precis sett dig som du är när du är påverkad. Jag var 2 år och hade förlorat min pappa. När jag var 7 år fick jag veta att du missbrukade både droger och alkohol. Det gör du fortfarande. Redan innan jag fick veta det var jag besviken på dig. Du försökte få mig att acceptera att du också har problem, att drogerna är ditt sätt att glömma allt jobbigt och kunna må bra. Men jag ville inte förstå. Jag ville inte ha med dig att göra. Jag vägrade acceptera. Det var meningen att du skulle vara den där fantastiska pappan som alla ville ha. Den pappan som du var när du var nykter. Ibland kunde jag vara med dig, och må bra. Vi kunde gå ut på vår lilla fotbollsplan och sparka boll, du lät mig alltid vinna. Du älskade att se mig le, jag var din lilla prinsessa. Du och mamma kallade mig ”Sunshine”, för att jag alltid var så glad. Det verkade som att det inte fanns någonting i hela världen som skulle tynga ner mitt lilla naiva hjärta. Men du insåg inte att det också var du som fick mig att må dåligt, när ingen annan såg. Det var du som gjorde att jag alltid stängde in mig på rummet och grät efter skolan. Fast jag bara gick i 2:an hade jag varit med om saker som jag aldrig skulle kunna glömma. Jag visste inte att man kunde hata och älska någon på samma gång. Men det gör jag. Jag älskar dig, min pappa, när du är nykter. Men jag hatar dig när du låter drogerna ta över. Jag kan få mardrömmarna än idag. Kan vakna upp mitt i natten och vara iskall, fast det är mitt i sommaren. Jag är inte rädd längre. Jag har lärt mig att leva med det. Ibland får jag mardrömmar, det bara är så helt enkelt. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag gråter inte längre. Det hjälper inte att gråta. Istället är jag helt kall. Jag fryser ut dig. Ja, vi har samma DNA och ditt blod rinner i mina ådror. Men det är allt. Det finns saker som betyder så mycket mer än blod och DNA. Och jag ser inte dig som en del av min familj. Jag har inte brutit kontakten med dig helt. Om jag gör det skulle jag behöva anstränga mig för att undvika dig, vilket skulle bli svårt då vi bor i samma ort, bara några minuter ifrån varandra. Och speciellt när du kommer hem till oss för att träffa min andra, yngsta bror. Eller om du kommer bara för att hälsa på, vi är ju trots allt dina barn. Jag vet att du försöker fixa dig själv och vår relation. Men jag vet också att om du verkligen velat fixa allt, till 100%, så skulle det vara fixat nu. Du har haft 15 år på dig.

Snart börjar skolan

Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra men det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma? Jag hittade dig i hissen på hissgolvet. Där låg du och simmade i din egen fylla. Jag kommer ihåg denna förmiddag bra därför att jag precis varit på möte med min socialsekreterare där hon berättade att min önskade insats fått avslag. Motivering? Mitt behov var inte tillräckligt stort. Inte. Tillräckligt. Stort. Sviken. Av. Vuxenvärlden. Igen. Jag hjälpte dig ut ur hissen men du rymde ifrån mig. Lite senare på kvällen står vi här. Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra med det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma? Du kan knappt stå på benen och måste luta dig mot en pall för att inte ramla omkull. Jag måste luta mitt inre mot någon men har ingen att luta mig mot. Jag går sönder. Sen börjar du. Orden som blir till hot som blir till skrik. Jag vill inte att du kommer närmre mig. Det räcker med de 100 mil som skiljer oss åt, det är nära nog. Men du går närmre ändå. Jag är rädd för dig. Jag skriker till pappa att han måste hjälpa mig, men han låtsas inte höra. Jag säger “släpp förbi mig” men du vägrar. Istället spottar du mig rakt i ansiktet och säger att du aldrig mer vill se mig. Att du hatar mig. Att jag ska försvinna. Jag önskar jag kan just det, försvinna, men det går inte. För ingen ser mig. Varför ser ni mig inte? Varför får jag ingen hjälp även fast jag skriker? När mina dagar och kvällar hemma ofta såg ut såhär hade jag i alla fall skolan. Skolan var min fristad, där kunde jag andas. När klasskompisarna tjatade om hur jobbigt det var att börja skolan igen efter sommaren höll jag med av artighet, men inuti jublade varenda cell i mig. Samtidigt väcktes en ambivalens; vem ska nu hålla koll på mamma? Vem ska nu räkna antalet glas vin som halsas innan klockan hunnit bli 12? Det var en ständig kamp inom mig. Jag sprang fram och tillbaka på rasterna och behövde komma på lögner och ursäkter till mina vänner varför jag aldrig hann äta lunch med dem. Men trots detta var skolan så betydande för mig. Här kunde jag säga till min mentor att jag faktiskt inte alls hade haft en bra sommar, här kunde jag vara ärlig. Här kunde jag få sitta kvar långt efter skolan stängt om jag ville och här kunde jag få ta några djupa andetag. Därför är det så oerhört viktigt med ett bra samt rätt bemötande i skolan. Till er som arbetar med barn och ungdomar i skolor: Tänk utom den normativa ramen. Fråga flera gånger hur ungdomen mår. Kriga för ungdomens välmående och våga ställ krav på era kollegor. Tänk på att det är gratis att vara snäll och det räcker längre än vad man tror. Visa att du vill finnas för ungdomen och våga uttrycka det. Visa att ungdomen är viktig. Visa att du tror på ungdomen och att du har hopp även om ungdomen inte har det. Ge aldrig upp på mig!

Vi älskar dig nu och föralltid

I september förra året gick min mamma bort i sin sjukdom. Alkoholism. En sjukdom som har präglat hela hennes liv. Hela mitt liv. En mörk hinna av psykiskt dåligt mående som alltid har legat över hela mammas liv. Och mitt. Jag hade förberett mig i många år. Jag hade förberett mig hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag förberett mig på att mamma ska tas ifrån mig. Och jag har alltid föreställt mig att mitt liv skulle sluta precis där mammas liv slutade. När mamma skulle dö så skulle allt som levde i mig, inte sakta, utan plötsligt, försvinna. Jag skulle inte kunna stå, gå eller andas. Jag skulle ligga i fosterställning och aldrig vilja ta mig upp eller ut. Men hur förbereder en sig på att någon en älskar ska sluta finnas? Hur ska ens liv vara just ens liv när någon som alltid har funnits i det, inte finns längre? När beskedet kom var det precis så som jag hade tänkt mig att det skulle kännas. Panik. Skrik. Gråt.Livet. Slutar. Nu. Det. Är. Inte. Sant. Kan. Inte. Andas. Skrik. Det var min sista panik-situation som mamma orsakade. Sorg. Gråta. Samtala. Tystnad. Minnen. Syskon. Vänner. Gråta. Kramar. Skratta åt minnen. Gråta åt minnen. Älta. Gråta. Jag tror att min sorgeprocess såg ut precis som för de flesta. Livet började komma tillbaka och hinnan av mörker började avlägsna. Sakta började himlen ovanför mig ljusna. Mörkret skingrades. Mamma var död. Men jag levde. Ett nytt liv började när du försvann, mamma. All ångest försvann med mamma. Alla känslor och situationer av panik och skräck, fanns inte mer. Allt som hindrade mig från att andas helt fritt, bara försvann. Det som hindrade mig från att se alla livets möjligheter försvann med mamma. Jag har sörjt mammas död. Jag har haft svårt att prata om att mamma inte finns utan att gråta. Jag har inte föreläst eller pratat öppet om mamma eller min uppväxt sedan hon dog. Jag har bara pratat i sammanhang där jag känner mig helt trygg och jag vet att någon kan ta emot min sorg. Jag kommer fortsätta med det ett tag. Min mamma var sjuk och det var jobbigt för mig och mina syskon. Hela livet. Det var aldrig inte jobbigt att ha min mamma som mamma. När jag har stött på den lösningsfokuserade och logiska människan så känns det som att de tycker att jag ska vara tacksam för att mamma inte lever längre. Jag har till och med fått höra ”vad skönt”. Men det är inte en skön känsla som känns när jag tänker på att mamma är död. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett bra liv med mycket fint att se tillbaka på. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett liv som inte hade påverkat mig, och de jag älskar, negativt. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt många år efter 52 och fick se oss bli vuxna och äldre. Jag har aldrig förstått grejen med att vara tacksam när en får något riktigt dåligt men inte det sämsta en kunde tänka sig. Som när människor på flykt placeras i ett flyktingläger någonstans i Sverige, utan andra människor, troligtvis utan sin familj, med ingen förståelse eller information om vad som kommer hända dem. Men det finns ändå folk som tycker att de ska vara tacksamma. Jag kan komma på tusen andra känslor som ligger närmre än just tacksamhet när en har flytt från krig och hamnar i ett land där en aldrig har tänkt sig att den ska leva. Det här var ett sidospår. Mamma var sjuk hela sitt liv och det påverkade mig och personer jag älskar. Hon dog i sin alkoholism och lämnade kvar fyra barn. Varav ett var 8 år gammal. Visst är tacksamhet inte den första känslan en kommer att tänka på? Jag har en vän som har vuxit upp med två friska och trygga föräldrar. När jag pratar med henne om mamma så gråter jag, och så gråter hon. För att det är sorgligt. För det jag saknar med mamma är ju inte hennes alkoholism. Jag saknar ju det fina med mamma. Humorn och knasigheterna. Doften som bara en mamma luktar. Värmen och kärleken. Minnen vi delade. Stoltheten som bara en mamma kommer att känna och utstråla när hennes barn gör något stort. Svaren på livets alla stora frågor (typ receptet på mammas grytor och kakor) som uteblir. Mamma, jag saknar dig. Det som var du. Med min vän kan jag sörja med någon som bara kan relatera till det friska. Det är fint. Det jag sörjer är inte framförallt mammas försvinnande eller avslut. Den största sorgen känner jag över att det aldrig blev bra. Att livet aldrig blev till för min mamma. Den outhärdliga sorgen i att en människa kan leva ett helt liv och aldrig finna ro. Aldrig vara riktigt glad eller tillfreds. Visst fanns det stunder då mamma var glad, men aldrig lycklig. Mamma skrattade mycket. Jättemycket. Ibland så hon kissade på sig. Men i skrattet fanns mörkret ändå så jävla nära. Jag kunde inte alltid se mörkret i mamma. Men med åren så förstod jag att det alltid var närvarande, oavsett hur hon såg ut eller sa att hon mådde. På begravningen så fanns det inte så mycket att säga om mammas liv. Prästen pratade om åren 1989, 1991, 1994 och 2008. Det var då vi föddes. Vi var hela mammas liv. Vi var det största i mammas liv så länge mörkret inte var större. Allt dåligt försvann med dig mamma. Och kvar finns allt som är bra med dig. Allt som vi vill minnas och ha kvar. Kvar finns vi. Friska, lyckliga och med hela livet framför oss. På mammas gravsten står det, ”Vi kommer alltid välja att ha dig nära. För vi älskar dig nu och föralltid.” Vi kan välja att ha dig nära. Vi kan välja att ha det vi orkar, nära. Vi kan välja att plocka fram mörkret och reda i det, tillsammans, när vi är starka. Vi kan välja att ha det vi saknar, nära. Det vi älskar med dig mamma, kommer vi alltid att hålla nära oss. Nu och föralltid.

17 år

Jag är 17 år och varje dag är jag livrädd för att gå hem. Jag börjar känna av stämningen hemma redan när jag kommer in i trapphuset. På vardagarna är det ofta väldigt spänt hemma och ibland pratar varken pappa eller hans fru med mig på en hel kväll. Det är som att min pappas fru är flera olika personer i en. Och det går aldrig att veta vilken person hon är just idag, eller just den här timmen. Hon kan växla från glad till arg på några minuter och det triggas av olika saker varje gång. Och det är mig som hon avskyr mest. Jag är äldst av oss syskon och jag har alltid haft en väldigt nära relation till min pappa. Hon verkar nästan vara svartsjuk på mig för det. Hon berättar ofta för mig hur värdelös jag är. Hon hånar mig för allt som hon tycker att jag gör fel, särskilt när hon är full, inför sina egna vänner men också inför mina vänner och min pojkvän. Hon läser min dagbok och säger att hon ska berätta alla mina hemligheter för andra så att de får veta vilken vidrig människa jag är. Varje vaken sekund går jag runt hemma och känner av stämningen och jag försöker verkligen att vara på ett sätt som inte ska provocera. Jag är så rädd för att göra fel, för då kanske hon berättar för min pojkvän vad jag har skrivit i min dagbok. Men det är ju helt omöjligt att inte göra fel, eftersom vad som är fel i hennes ögon ändras från dag till dag. Och när jag väl gör fel och hon blir arg på mig så kan hon skrika att hon hoppas att jag blir helt ensam i livet. Pappa säger oftast ingenting alls. Ibland håller han med henne och sedan dricker han ur dunken i tvättstugan när han tror att ingen ser. Jag tycker synd om min pappa och vill hjälpa honom. Jag tänker att det inte är hans fel att han dricker utan att det är på grund av henne. Jag försöker prata med honom när han inte är full och ibland säger han att han ska begära skilsmässa nästa vecka, men det händer aldrig och plötsligt är det helg igen och spriten kommer fram. Det tysta och spända hemmet förvandlas till en högljudd festlokal som är öppen för alla som vill delta. På fredagar och lördagar blir jag beordrad att inte låsa altandörren i mitt rum så att ”gäster” kan komma in den vägen. Ofta vaknar jag också av att okända, fulla, människor står i mitt rum. Ibland vill de prata och då sätter de sig på min soffa och sluddrar i någon timme eller två. Jag blundar och väntar på att tiden ska gå. Det är som att jag kopplar bort mig själv, jag är där men ändå inte. Jag lär mig att jag liksom kan vara utanför mig själv, för att slippa känna all den där rädslan och oron som jag inte längre orkar med. Jag är 17 år och hela mitt liv handlar om att ta ansvar över andra människor. Jag är ett barn men det känns som att ingen vuxen i hela världen förstår det.

de som inte längre finns med oss

De som inte längre finns med oss

Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Och så ska jag leva resten av mitt liv... Det blev så definitivt när de dog med en veckas mellanrum. Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Ändå hade jag oroat mig för stunden i hela mitt liv. Som riktigt liten visste jag såklart inte vad oron kom ifrån. Den satt i benen, i magen. Mamma tröstade. Jag låg i sängen på helspänn och lyssnade efter ljudet av ännu en flaska eller burk som skulle öppnas. Bad en bön, utan att tro, om att vi alla skulle få leva långa liv. Senare i tonåren visste jag men ville inte tro på det. Kanske var det jag som överdrev? Det var ju i alla fall så de sa. Många år av oro, kontroll och hemligheter. Det fanns ju dem som hade det värre. Varför skulle jag berätta att mamma och pappa drack för mycket. Vad skulle hända då? Jag älskade ju dem, skulle hellre ljuga om någon frågade. Vi var nära, en liten familj som pratade om allt och det fanns mycket kärlek. Men en sak var det bara jag som pratade om. Jag provade olika taktiker genom åren. Hot, gråt, besvikelse, ilska. Men när alkohol kom på tal vändes blicken bort och samtalet tystnade. Det var en återvändsgränd och inget skulle någonsin ändra på det. Jag flyttade hemifrån och det blev allt sämre med dem. Kastar mig på flygplan hem för att samla upp spillrorna. Alltid nödläge påslaget. Ett samtal om att pappa sitter häktad. Ett samtal om att mamma ramlat. Ett samtal om hjärnblödning. Telefonen blir ångest men den fysiska distansen hem gör att jag kan fungera i mitt liv. Ett samtal från sjukhuset ”du bör nog komma upp nu”. Pappa dör tre dagar senare i levercirros. Orsak, långvarig alkoholkonsumtion. En diagnos jag fick vetskap om en vecka innan han dog och som pappa säkert levt med i åratal. Hemligheter. En vecka senare mamma, ett samtal där ingen svarar. Att leva i nödläge i så många år gjorde mig stark och skör på samma gång. Orubblig och pålitlig och samtidigt så nära panik, svettningar och sådär bensvag och pirrig i kroppen som en bara blir när rädslan kommer som en flodvåg. Aldrig sitta still och känna efter. Nu när oron och rädsla är borta finns bara det bra kvar. Egenskaperna som är jag och som gjort att jag alltid trott på min egen kraft och liv. Jag kan fortfarande tänka tanken ”vad kunde jag ha gjort för att rädda dem”. Fast jag vet att jag gjorde allt jag förmådde och mer därtill. Fast jag vet att ansvaret inte var mitt. Mitt ansvar är att leva vidare att ta hand om mitt liv. Att ge mitt barn det jag inte kunde få. Att känna glädje. Och jag kommer minnas de fina stunderna och sörja de stunder jag aldrig fick eller någonsin kommer att få. Som att se min dotter med sin mormor och morfar. I allhelgonahelgen besöker jag graven. Jag är fortfarande arg efter fyra år. Arg att jag fick rätt. Arg på en sjukdom som gör att oavsett om den faktiska döden kommer så tas en förälder ifrån oss. I år vill jag att ljusen på Sveriges kyrkogårdar ska glittra för alla oss som finns kvar, som har livet framför oss.

Att vara ett maskrosbarn på sommaren

Med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet. När klasskamraterna springer ut från skolans dörrar med ett leende på läpparna och med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet. Två månader där det mesta är stängt och många bortresta. Två månader av stress och av känslan att inte riktigt ha någonstans att gå. Hur illa kommer det att vara hemma? Och varför kan inte jag få njuta av mitt sommarlov så som mina klasskamrater gör? Sommartider betyder ännu mer alkohol. När jag känner doften av syrénbuskar förknippar jag det med min förälders fulla röst och andedräkt av rött vin. När jag rör mig på Stockholms somriga gator förknippar jag bara vägen hem med att klumpen i magen växer sig så stor att den når ända upp till halsgropen. Det enda jag vill är att styra över mitt eget sommarlov, att göra det jag vill för min egen skull och inte för min förälders. Men om jag inte finns där för henne, vem ska då finnas där? Jag rör mig närmre och närmre lägenheten, men jag känner mig bara längre och längre bort från någon form av trygg plats. Jag har alltid levt på helspänn, särskilt under skollov. Jag var som min mammas personliga alkoholmätare som kontrollerade och mätte hur mycket hon druckit sedan jag sist hade varit hemma. Släktmiddagar, utefester och midsommar är exempel på tillfällen jag aldrig fick känna mig lugn. Idag vet jag att det inte är mitt, ett barns ansvar att hålla koll på sin förälder. Sommarlov ska vara något som ska förknippas med glädje, frihet och en chans att få vila från saker som kanske normalt skapar stress. Så var det inte för mig. Idag jobbar jag på att kunna njuta av saker som jag tidigare haft svårt för, exempelvis doften av syrénbuskarna eller smaken av flädersaft. Oron och ångesten jag haft över sommaren är idag inte lika stark, och mycket handlar också om att jag nu vet att jag inte är ensam med att ha det såhär, och ibland hjälper det iallafall lite att veta att den känslan av att vara ensam aldrig stämde, och att det finns en gemenskap mitt i allt det jobbiga. På något sätt ligger det något fint i det.

Hur missbruk kan påverka en person

Att leva nära en person som har ett missbruk påverkar en på många olika sätt. Det kan vara svårt att förstå en förälder som missbrukar. Att missbruka något innebär att man använder något för mycket så att det skadar en själv och/eller personer i ens omgivning. Man kan till exempel missbruka alkohol, olika droger, spel, sex, läkemedel, träning etc. Det som är gemensamt för alla typer av missbruk är att personen blir personlighetsförändrad när den använder drogen och ofta också när personen är utan drogen eftersom att mycket tankar och känslor ändå kretsar kring missbruket. Personer som har ett missbruk kan pendla ganska mycket mellan olika känslor. Vissa blir väldigt arga, hotfulla, aggressiva, säger elaka saker och kanske börjar slåss eller slänga saker. Andra blir glada, uppåt och fulla av energi. En del blir närgångna, kramiga och kanske säger saker som den inte skulle ha sagt när den var nykter. Personen kan också pendla snabbt mellan olika känslolägen. Att personen till exempel ena stunden är väldigt glad och uppåt, för att bara på ett ögonblick bli ledsen och nedstämd. Personer som har ett missbruk påverkas olika beroende på vilken typ av drog personen har tagit, hur mycket den har tagit och i vilket känsloläge personen var i innan den missbrukade. Det är väldigt vanligt att personer som har ett missbruk tänker mycket på sig själva och sitt missbruk och har svårt att se att dennes beteende är ett problem för sig själv eller för andra. Som närstående till någon som har ett missbruk kan det vara svårt att förstå varför personen inte kan sluta med drogen, eftersom den som inte har ett missbruk ser precis hur mycket det skadar personen och personer runt omkring den som har ett missbruk. Missbruk är en sjukdom, men till skillnad från många andra sjukdomar så måste personen själv erkänna att den har problem och söka hjälp. Det går inte att få en annan person att till exempel sluta dricka, sluta spela eller sluta ta droger. Personen måste själv vilja det eftersom att det är den personen som ska sluta. Här kan du läsa mer om hur olika droger och substanser påverkar hjärnan och kroppen: Drugsmart.com

Natalia och julen

Snart är det jul vilket kan väcka många olika känslor. Vad kan man göra under ledigheten när det känns extra tufft hemma? I det här avsnittet får vi höra Natalia berätta sin historia, hur det var för henne att fira jul när hon var liten och hur det är nu. Hon berättar också om sitt arbete på Maskrosbarn. Lyssna på avsnittet här.

Josefin Dahlberg

I det här avsnittet får vi möta vår ambassadör Josefin Dahlberg. Hon delar med sig av sin uppväxt och hur hon själv fastnade i ett missbruk. Idag är hon nykter sedan många år och hittar sin inspiration i yoga, meditation och vardagen. Lyssna på avsnittet här.

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor.   Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor.   Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll.   Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar.   Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll.   Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag.   Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka.   Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går.   Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt.   Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Tankar inför julen

Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer. Den här julen blir allt annat än den “traditionella” julen jag är van vid. Så länge jag kan minnas har jag, mina syskon och föräldrar åkt till mormor och morfar på julaftonens förmiddag och ätit julmat. Ibland har vi kollat på Kalle där och andra gånger har vi åkt hem tills dess. Oftast brukar farmor spendera kvällen med oss också och vi har haft paket-lek och öppnat julklappar. Men denna jul blir allt annat än det. Mormor dog i somras och morfar bor numera på ett äldreboende. Mamma dricker mer eller mindre dagligen och pappa har flyttat hem till en ny kvinna. Min syster ska vara med sin killes familj på julafton. Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer.   Pappa frågade mig om jag vill vara hos honom och hans nya och fira jul där. Jag har träffat hans nya en gång och jag som hatar julen redan innan kommer troligtvis hata den ännu mer om jag ska sitta där ensam med de två. Det kommer vara otroligt stelt och obekvämt. Jag har inget gemensamt med min pappa, och inte heller med hans nya.   Mamma kommer antingen fira jul hos några vänner till oss eller spendera julaftonen själv. Känner jag henne rätt så kommer hon vara själv, och det gör mig mer orolig för vem vet hur mycket hon kommer dricka, eller tänk om hon försöker ta livet av sig igen?   Jag har i princip sagt ja till att jag ska fira hos pappa, men jag vill inte det. Men sen har jag flera underbara vänner som har sagt att jag säkert kan vara hos dem och jag funderar faktiskt på att tacka ja till det. Samtidigt vill jag inte göra pappa ledsen eller arg. Han kommer inte förstå hur jag hellre skulle vilja fira jul med en vän och hens familj istället för hos honom. Hur jag än gör så känns det som att någon kommer bli arg, ledsen eller besviken och jag vet inte vad jag ska göra. Däremot vet jag att det viktigaste är att jag tänker på mig själv och ser till vad jag vill göra och vad jag mår bra utav. Problemet är att jag inte vet vad jag vill. Jag vill inte ha ytterligare en ångestfylld jul fylld av tårar.

Ditt bidrag gör skillnad

Maskrosbarns arbete är viktigare nu än någonsin. Stöd vår verksamhet och bidra till barns rätt till en trygg barndom här och nu!

Välj summa nedan