Sista gången min mamma misshandlade mig fysiskt var under julen år 2010. Anledningen till att jag kan säga att det var sista gången är för att jag då för första gången i hela mitt liv sa till henne ”att nu räcker det och att hon aldrig någonsin ska få göra mig illa igen.” Mina föräldrars sjukdomar har inneburit stora svårigheter för mig under hela min uppväxt. Min mamma har, så länge jag kan minnas mått psykiskt dåligt. Mamma har alltid haft svårt att visa kärlek genom fina ord eller handlingar, berätta för någon att hon älskar en eller att man är värdefull. Hon har heller aldrig någonsin bett om ursäkt om hon sagt eller gjort något dumt, för att hon inte ens förstår att hon har gjort fel. Hon sitter istället tyst i flera dagar och ”fryser” ut oss barn. Min pappa dricker stora mängder alkohol i perioder, främst under långledigheter. Han är alltid den som blir fullast vid middagar och han dricker ofta alkohol i smyg när han tror att ingen ser eller märker något. Båda mina föräldrar har misshandlat mig fysiskt under hela min uppväxt och att vara hemma har för mig känts väldigt otryggt i perioder. Att växa upp tillsammans med en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk och när det förekommer våld i hemmet påverkar alla barn och ungdomar men det påverkar såklart oss på olika sätt. Några av de konsekvenser jag fått av att växa upp så var främst att jag saknade självkänsla när jag var yngre. Mina föräldrar har aldrig berättat för mig att jag är bra precis som jag är utan de har bara gett mig bekräftelse på de handlingar jag gjort. Som att jag tex. hade skrivit alla rätt på ett prov eller gjort mål i den där viktiga innebandymatchen, då fick jag beröm. Men aldrig annars utifrån att jag bara fanns eller att jag var en bra kompis. En annan känsla jag fick med mig hemifrån var att jag ofta kände mig otrygg som barn. Om jag hade gjort fel eller att något särskilt hade hänt vågade jag sällan berätta det för mina föräldrar för jag var rädd för att bli slagen. Det har också varit svårt för mig att lita på vuxna och berätta viktiga saker för dem. Det gjorde att jag inte riktigt hade någon som jag vågade prata med om hur jag hade det hemma. Det är viktigt att komma ihåg är att det är inte bara fysisk smärta man som ungdom får med sig av att vara utsatt för misshandel i sitt hem utan flera av ärren sätter sig också i själen. Tänk så modig jag var den där kvällen under julen 2010. Så här i efterhand vet jag att kraften att säga nej och se mitt egna värde hade funnits inom mig länge men just då var det läge för kraften att på riktigt komma ut. Att som person se sitt egna värde och sätta sina egna gränser är otroligt viktigt men också att ta ett beslut om att jag har rätt att må bra, även fast andra mår dåligt. Efter ett tag tog jag även mod till mig att berätta för personer i min omgivning om hur jag hade det hemma. Det är bland det tuffaste men också bästa jag någonsin gjort. Tänk att så många andra delar mina erfarenheter av att vara Maskrosbarn!

I många år tänkte jag att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag. Jag tänker tillbaka på det som oftast känns som en evighet sen men som stundtals kan kännas som igår. Ibland tycker jag att jag hör andra beskriva hur det fanns bra och dåliga dagar. Att vissa dagar så kändes det bra i familjen och vissa inte, jag har aldrig kunnat relatera till den känslan. För mig var det konstant, det psykiska våldet fanns där varenda sekund. Det var som att det satt i väggarna, vissa dagar var värre än andra men det fanns alltid där. Det har varit svårt för mig att sätta ord på det, vad jag egentligen menar när jag säger att det alltid fanns där. Det handlar nog om att jag i många år tänkte att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag. Det var både psykiskt och sexuellt men jag kunde inte sätta ord på det och jag hade aldrig hört någon prata om det på ett sätt som jag kunde relatera till. Det fanns som sagt både bra och dåliga dagar, minnena från de där dåliga dagarna lever såklart starkare i mig, kan fortfarande komma och besöka mig och påminna mig om hur det en gång var. Men alla de andra dagarna då gick jag och väntade och oroade mig för när det skulle smälla, när skulle det bli en dålig dag. Jag låg vaken om nätterna, även de nätter jag fick vara ifred, och väntade på smällen. Så small det och livet stannade upp, allt försvann, jag försvann och där och då kunde jag inte känna något. Det var som att jag kopplades bort från världen, befann mig i ett tomrum, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan tårarna, ångesten och rädslan skulle komma tillbaka. Jag förstod nog inte ens själv vad det var som hände inom mig då. Idag vet jag att det är en vanlig reaktion att känna sig bortkopplad när något väldigt svårt, stort och traumatiskt händer en. Jag var osynlig hemma. Min mammas man ville aldrig ha mig där, jag var inte en del av den familj vi så vackert visade upp utåt. Jag kan räkna på en hand de gånger han pratat med mig och vad han då sagt, att han inte ville att jag skulle bo där, att jag är ful och äcklig, att jag var precis om min pappa och att jag var värdelös. Det fanns en stämning där jag bodde, en stämning som gick att ta på. Jag hittade mina strategier i allt det här, sånt som hjälpte mig att överleva och hantera situationen. Men jag önskar att jag hade fått höra att det som hände mig inte var okej, att jag hade rätt till hjälp och stöd. Det tog mig många år innan jag kunde sätta ord på vad som egentligen hände där bakom stängda dörrar. Min familj hade ingen kontakt med socialtjänsten, ingen var uttalat sjuk och ingen hade någon kontakt med vården. Det kändes ofta som att jag var den enda som såg mitt hem och min familj på det sättet jag gjorde det. Ibland trodde jag till och med att jag inbillat mig eller hittat på. För alla andra låtsades ju som att inget hänt. Men så var det inte, det som hände var högst verkligt och lever på många sätt kvar inom mig än idag. Idag möter jag många ungdomar som beskriver liknande känslor och upplevelser. Jag ser den där tveksamheten som också fanns inom mig och jag får berätta för dem att de inte är ensamma, att vi är flera och att de inte ska behöva ha det såhär. Det skulle jag också vilja säga till dig som läser det här och känner igen dig; du är inte ensam, vi är många och det finns hjälp att få. <3   Du kan läsa mer om våld och vad det är här. 

”Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda!” Alla barn i Sverige har rätt till en trygg miljö utan våld och övergrepp – trots detta utsätts många av de som kommer till oss för psykiskt och fysiskt våld i hemmet, eller för sexuella övergrepp. Vi tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det här! En av våra ledare skriver därför idag i ungdomsbloggen en väldigt fin och ärlig text om sin erfarenhet av ha blivit utsatt för sexuella övergrepp; en text om hens resa, konsekvenser, känslor och att be om hjälp. ”Det här är inte jag, varför gör jag det här?” Mina tankar snurrade och jag ville bara bort samtidigt som jag var totalt paralyserad. Jag kan inte beskriva känslan, känslan av att inte känna. Varför låter jag honom göra såhär, varför låter jag mig själv göra det här? Jag vet ju att så fort det är över, ja alltså så fort vi har haft sex så kommer den där jävla ångesten. Ångesten som äter upp mig inifrån, på noll och inga sekunder går jag ifrån att vara totalt paralyserad och känslomässigt bortkopplad till att helt och totalt drunkna i min egen ångest. En kan tycka att eftersom det alltid blir såhär så borde jag låta bli att försätta mig i de här situationerna. Det handlar ju inte om att någon tvingar sig på mig för jag inser att jag beter mig som att detta är vad jag vill fast allt inom mig skriker nej. Men sen så händer det, jag försvinner, jag kopplas bort. Jag förstod inte vad det var för fel på mig, varför kunde inte jag ha sex som alla andra? Men nu vet jag att det var på grund av dig, på grund av vad du gjorde mot mig. Så fort någon kom sådär nära som bara du gjort så var det som att du var där igen. Du var där och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa dig. Jag hade förträngt det du gjort mot mig men för varje gång jag hamnade i denna situation blev minnet starkare och starkare. Bilden av dig ovanpå mig, hur jag visste att du skulle komma till mig, ångesten efteråt men allra mest hur jag bara låg där totalt paralyserad och utan att känna något alls. Den känslan gjorde att jag kunde tillåta den jag hade sex med att göra precis vad den ville med mig, för jag kände absolut ingenting. När jag var liten blev jag utsatt för vad jag idag vet kallas för sexuella övergrepp men det visste jag inte då. Jag visste det inte heller när jag vid 17 års ålder skulle ha sex för vad jag trodde var första gången. Det tog många år innan jag på riktigt kunde förstå och minnas vad som hade hänt. Det var först då jag kunde se att jag använt sex för att skada mig själv. Jag har på så många olika sätt skadat mig själv genom åren men det här var annorlunda. När jag skar mig själv, stoppade fingrarna i halsen eller svälte mig själv så visste jag trots allt att det var fel och att vad jag gjorde skadade mig själv och min självkänsla. Men när jag hade sex trots att jag inte ville det så tänkte jag inte att det skadade mig. Idag vet jag att det skadade mig, min självkänsla och hur jag upplevde mitt eget värde på precis samma sätt som det andra jag gjorde. Det var så svårt att be om hjälp för jag skämdes och jag var övertygad om att ingen skulle tro på mig. Jag trodde inte ens att jag kunde påstå att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp eftersom jag hade en bild av att man som utsatt sparkar, skriker och slåss för att göra motstånd och jag hade ju bara legat där. Idag vet jag att det inte måste se ut så, man kan reagera på alla möjliga sätt och att jag reagerade som jag gjorde var mitt sätt att överleva det som hände. Det går liksom inte att säga hur man ska reagera när man är med om ett övergrepp. Jag har känt mig både äcklig, förbannad, förtvivlad, arg och uppgiven. Jag har också tusen gånger om i mitt huvud tänkt ”Hade jag kunnat stoppa det? Gjorde jag tillräckligt? Tänk om jag sagt nej eller försökt fly lite mer?”. Sanningen är att jag inte hade kunnat göra något alls, jag hade inte kunnat stoppa detta. Men det var dessa tankar som i många år stoppade mig från att be om hjälp för att jag trodde att den jag berättade för skulle säga att detta var mitt fel, att jag inte gjort tillräckligt för att stoppa det. Till slut så bestämde jag mig för att be om hjälp och första gången vart det så fel. Jag hade bestämt mig för att prata med en lärare och när jag berättade för henne så förminskade hon det jag varit med om och behandlade mig som att jag hittade på detta för att få uppmärksamhet. Jag vart så ledsen och försökte förgäves att begrava alla de känslor och minnen som väckts till liv men det gick inte att stänga den dörr som nu hade öppnats. Det tog lång tid innan jag lyckades samla mod till mig men när jag berättade denna andra gång så vart det rätt och jag blev bemött precis så som jag önskar att jag hade blivit bemött första gången jag berättade. Att berätta för andra gången var steget till att få hjälp, hjälp att hantera och bearbeta det som hänt. Jag säger inte att det var lätt, långt ifrån, det var helt sjukt jobbigt att prata om det som hänt och bli medveten om hur det har påverkat mig men hur jobbigt det än var så var det helt livsnödvändigt för mig. Om du läser det här och känner igen dig i den känsla jag haft, eller kanske inte alls känner igen dig i känslan men ändå kan relatera, så vill jag säga det jag önskar att någon sagt till mig första gången jag berättade om detta. Det var inte ditt fel, jag vet att tankarna kan rusa iväg och att du börjar tänka tillbaka för att se om det fanns något du kunde ha gjort eller något du kunde ha sagt för att stoppa det. Så tänkte jag också och som svar på det vill jag säga nej du hade inte kunnat stoppa det, det här hände inte på grund av dig. Man kan känna en enorm skam över vad som hänt men oavsett hur det känns så har du inte gjort något fel. Det du varit med om är överjävligt och det är inte alls konstigt ifall det fått dig att göra och känna saker som du kanske inte alltid är så stolt över. Det enda som är konstigt och fel är det du blivit utsatt för, det är det enda! Du är på alla sätt fantastisk och din kropp är bara din. Sist vill jag säga att det jag nu berättat om är min resa och det finns inget som säger att din resa måste se ut som min. Vad jag vill förmedla är att det absolut inte finns några rätt eller fel sätt att tänka eller känna. Du har all rätt i världen att tänka och känna, precis så som du tänker och känner. Jag har så många gånger formulerat vad jag skulle säga till dig om jag fick möjlighet och orden har förändrats genom åren. Men jag återkommer alltid till detta: Du tog något från mig som inte var ditt att ta, något som jag fick kämpa i så många år för att ta tillbaka. Jag var länge övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna ta tillbaka det du tog från mig men jag hade fel. Under en stor del av mitt liv hade du makt över mig, du kontrollerade mig på sätt som du inte ens vet. Varje gång som jag försökte ha sex kastades jag tillbaka till de gånger du förgripit dig på mig och jag bara legat där helt och hållet paralyserad. Du fanns alltid där vare sig jag ville eller inte. Men idag har du ingen makt över mig, jag gjorde en sista kraftansträngning och bad om hjälp. Jag tog tillbaka min kropp och idag så finns du inte hos mig och det är på grund av det jobb jag gjort. Det du gjorde mot mig kommer alltid finnas som ett ärr i mig och det finns dagar då det gör lite extra ont men det är okej, för trots det så både vet och känner jag att min kropp är bara min och ingen annans.

”Du förstår väl att jag helst av allt inte vill att du ska bo här?” Orden jag som nioåring fick höra och sedan bar med mig varje dag tills jag till slut flyttade hemifrån. Orden som gjorde lika ont som ett slag men som ingen kunde se utanpå mig, för allt det som gjorde ont fanns inom mig. Varje dag från det att jag var 6 år levde jag med en man som gjorde allt i sin makt för att få mig att inte känna mig välkommen hemma. Jag har länge kämpat med att finna orden till att förklara detta för oavsett vad jag säger känns det som att inget förklarar den fruktansvärda känsla som fanns inom mig. Det psykiska våldet pågick konstant, det fanns inga ljusglimtar eller ögonblick där jag kunde känna ens en förnimmelse av kärlek eller omtanke. Varje dag dukade han middagsbordet för alla familjemedlemmar förutom åt mig, varje dag när han kom hem hälsade han på alla förutom mig. Jag var luft för honom fram tills det tillfälle jag gjorde något som i hans ögon var fel, innerst inne var jag dock övertygad om att det inte spelade någon roll vad jag gjorde jag var ändå fel. Jag minns de otaliga gånger jag glömt att dra upp rullgardinen vilket för honom var ett oacceptabelt beteende, hur han då gick in i mitt rum som var det allra mest privata jag hade. Där inne är jag övertygad om att han läste mina dagböcker rotade bland mina saker, för varje gång det hade hänt kunde jag märka att rummet inte var som jag lämnade det. Han sa ofta över mitt huvud hur otroligt korkad jag var, knöt ofta näven när mamma inte såg som en varning för vad som skulle kunna komma. Till ytan var vi en perfekt familj och det var nog aldrig någon som anade vad som pågick bakom stängda dörrar. Varje helg samlades hela familjen för fredagsmys i soffan med godis, chips och massa annat gott. Inte jag, jag var inte välkommen. Istället satt jag på mitt rum, lyssnade på musik eller kollade på samma tv-program som stod på där nere i soffan. Det var så tydligt för mig redan då att detta inte var min familj, att de inte ville att jag skulle vara en del av deras värld. Det var så svårt att förklara för andra varför jag inte ville ta hem kompisar, varför jag aldrig pratade om min familj men framförallt varför det gjorde så himla ont inom mig. Till slut började jag önska att han skulle slå mig bara så att jag skulle kunna visa för alla andra allt det som jag redan kände inom mig. Jag gjorde allt i min makt för att jag skulle vara rätt, för att det inte skulle finnas något att bli arg på. I skolan var jag den duktigaste lilla tjej du kunnat tänka dig och på fritiden gick jag på otaliga fritidsaktiviteter både för att de inte skulle behöva ha mig hemma men också för att visa att jag kunde. I många år var det som att jag sprang ett livslångt maraton där priset slutligen var att räcka till, att vara duktig nog. Duktig nog för att bli älskad. När jag tänker tillbaka på mitt yngre jag blir jag så arg och ledsen, tänk om jag bara hade fått känna mig älskad och tillräcklig som jag var. Då hade jag sluppit alla de år där mitt liv präglades av att på olika sätt skada mig själv. Skada mig själv fysiskt, genom mat och svält, genom relationer och genom att aldrig låta någon få komma nära. Tänk om alla psykologer och terapeuter jag träffade genom åren bara hade förstått att det var det som saknades, kärlek. Hur hade det varit om åtminstone en person hade sett mig och sagt att det inte var mitt fel och förklarat för mig hur det blev såhär. Hade jag då sluppit känna mig som ett misslyckade för att jag inte klarade av att vara duktig och för att ingen behandling verkade hjälpa mig. Idag är jag så fruktansvärt arg på dig för att du utsatte mig för det här, för att du gjorde det mot ett barn. Jag drömmer fortfarande mardrömmar där jag är tillbaka i det hem som jag aldrig kunde kalla för hem. Så vaknar jag och påminner mig själv om att det är 2017, att jag jobbar med det jag älskar, har vänner som ser och älskar mig och att jag har min egen lägenhet som ingen kan kasta ut mig ifrån. Jag lever mitt liv på det sätt jag väljer att leva. Ibland kan den där 15-åriga tjejen som hatade sig själv så otroligt och inte tyckte att hon räckte till komma tillbaka till mig. Men då påminner jag mig själv om att nu är nu och då var då. Jag är värd att älskas och jag är älskad. Hjälper inte det ringer jag en vän och då blir jag ännu mer påmind om hur livet ser ut nu. Jag är värd att leva, älskas och jag räcker till. Du ska inte få ta mer av mig än du redan gjort.

Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det. Klockan är 0230 och jag vaknar med ett ryck och är helt säker på att du finns i rummet, i sängen, bredvid mig alldeles nära sådär som du brukade vara. Men så kastas jag tillbaka till verkligheten, tänder lampan och minns att det inte är så. Det var bara en dröm, en mardröm som en gång var min verklighet. Jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att jag är fri nu. Jag blev som barn utsatt för sexuella övergrepp, jag kunde aldrig veta exakt när det skulle hända. Det enda jag visste var att det skulle ske. Jag var alltid beredd och alltid rädd, rädd för att denna gång skulle bli värre än gången innan. Men jag stängde av allt, mina känslor och mina behov. Jag har gått i terapi i många år hos många olika terapeuter och i många olika behandlingar. Länge trodde jag att om jag bara fick rätt hjälp skulle den personen kunna plocka bort allt det här hemska jag varit med om och att jag inte skulle behöva känna det längre. Jag kämpade i vad som kändes som ett helt liv för att inte känna och kände mig misslyckad efter varje avslutad terapisession för att det fortfarande gjorde ont. Till slut bestämde jag mig för att sluta känna, tänka och helt enkelt stänga av. Det var inte helt olikt den strategin jag valde när jag var yngre bara det att när jag var ung så var det inte ett val utan mer en överlevnadsstrategi. När jag vart äldre förstod jag inte varför jag ständigt sökte mig till relationer som var skadliga för mig. Alla de personer som behandlade mig väl och gav mig kärlek och uppskattning var totalt ointressanta för mig. Så fort jag träffade någon som var avvisande, lite avståndstagande och inte alltför sällan våldsam väcktes mitt intresse direkt. Jag intalade mig själv att det bara blev så och att jag inte kunde göra något åt det. Men när jag vid 20 års ålder blev utsatt för samma sak som jag blivit utsatt för när jag var ung började jag titta på hur mina relationer sett ut. Jag kunde i stort sett dra ett lika med tecken mellan de relationer jag hade till vuxna personer i min närhet när jag var barn och de relationer jag drogs till som vuxen. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, jag hade ju bestämt mig för att inte känna så vad var problemet? Till slut kom jag till en punkt där jag kände att det var ohållbart, jag var tvungen att göra något åt detta. Jag bad om hjälp och skulle återigen få prata med en psykolog, jag var inte särskilt hoppfull men bestämde mig ändå för att gå dit. Under flera veckor satt jag där och berättade ingenting om det som gjorde ont eller som jag behövde hjälp med. Men jag var ju arg på att jag inte tyckte att jag hade fått den hjälp jag velat ha eller hade behövt när jag var yngre. Innan jag hade fyllt 18 år hade jag diagnosticerats med 6 olika psykiska diagnoser men ingen hade någonsin frågat mig hur jag upplevde att bli utsatt för sexuella övergrepp. Det hade fått mig att tro att det var fel på mig och att jag om jag bara inte hade varit så sjuk i huvudet hade jag kunnat göra något åt det. Så jag satt där i flera veckor och fräste åt terapeuten som försökte få mig att prata, men jag var helt avstängd. Till slut sa hon ”nu får du göra ett val, jag kan inte göra det här ensam. Jag kommer att lyssna på dig och göra vad jag kan för att hjälpa dig. Men du måste låta mig. Jag kan inte bedriva terapi ensam”. Det var allt jag behövde höra, att hon tog mig på allvar, såg mig och skulle finnas kvar även om jag berättade om det allra värsta jag varit med om. Därefter följde månader av att tårar, ångest, minnesbilder och sorg över det som varit. Hon höll det hon lovade hon stannade kvar, lyssnade och hjälpte mig att känna igen. Äntligen förstod jag att målet inte var att plocka bort allt det där som hade hänt och gjorde ont. Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det. För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en av de medverkande terapeuterna sa ”det är inte farligt, även om det gör ont”. Tårarna rann ned för mina kinder för att det är så himla sant, det är inte farligt även om det gör ont. Det värsta har redan hänt och det är över. Det kommer kanske alltid att göra ont men så länge jag låter mig själv känna så är det inte farligt. Så när klockan är 0235 och jag har tagit ett djupt andetag och påmint mig om att jag är fri nu, låter jag tårarna komma. Jag gråter för mig själv och tänker tyst ”jag är så himla ledsen för att jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn och sedan blev utsatt för våld och övergrepp som ung vuxen men det är över nu och du klarade dig.”

Det sägs att tystnaden är förövarens bästa vän, det har nog aldrig varit mer sant än nu. Den senaste tiden har sociala medier fyllts av historier från de som inte längre tänker vara tysta under #metoo. När jag berättade för personer runtomkring mig om övergreppen jag varit utsatt för möttes jag inte sällan med frågan ”varför sa du inget tidigare?”. Men det som människor ofta inte förstår är att anledningen till varför jag inte berättade är egentligen densamma som varför jag blev utsatt för övergrepp. Jag blev utsatt av personer nära mig med mer makt och de utnyttjade mig, många gånger tror jag att de gjorde det med vetskapen om att jag skulle vara tyst. Under förra veckan kunde vi läsa om kvinnor som trätt fram och berättat om män i olika maktpositioner som utsatt dem för övergrepp. Först så tänkte jag att det jag utsattes för var något annat, eftersom det var i familjen men så insåg jag att det är exakt samma sak. De som utsatte mig hade makt men inte i på grund av sin arbetsposition utan deras position i familjen. Tryggheten i att jag aldrig skulle våga berätta och att om jag gjorde det aldrig skulle bli trodd, gjorde att de kunde utsätta mig om och om igen. Och precis som de förutspått var jag tyst. Tyst för att jag på något sjukt sätt trodde att det var såhär det skulle vara trots att det gjorde så otroligt ont inom mig. Jag blir så arg när jag tänker på att jag någonstans på vägen fått inpräntat i mig att det var min lott i livet att bli utsatt för sexuella övergrepp, att min kropp inte bara var min. Sen börjar jag tänka på alla de ungdomar jag mött genom åren som berättat liknande historier om hur de blivit utsatta för övergrepp. Jag tänker även på hur ofta de i samma stund som de berättat sagt att ”det var inte så farligt” eller ”andra har varit med om värre”, men också på hur historierna aldrig tar slut. Det går inte ett läger utan att jag får höra ytterligare historier om övergrepp. Jag fylls av så otroligt mycket ilska för att historien om och om igen upprepar sig och att det inte blir bättre. Det är dags att vi börjar prata om det här, vi måste det. Jag har pratat mycket om det jag varit med om och för drygt ett år sedan var jag klar med den terapi jag gått i för att hantera det. Då skulle jag berätta för människor som stått mig nära och varit där under tiden övergreppen skett, något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Men efter många långa samtal, tårar och känslor så vågade jag äntligen. Det tog all kraft jag hade i min kropp att berätta om det absolut värsta jag varit med om. I den bästa av världar hade jag mötts av värme och kärlek men istället möttes jag av tvivel. Då förstod jag att känslan av att ingen i familjen skulle trott på mig om jag berättat när jag var yngre inte var en känsla utan fakta. Liknande känslor har sköljt över mig de senaste dagarna, tänk att vi 2017 fortfarande är så himla duktiga på att hålla förövare bakom ryggen och ifrågasätta offer. Men trots det tvivel jag möttes av så fanns det ändå en vinst i att berätta, för min egen skull. I över halva mitt liv har jag gått runt och känt skam och skuld över det som hände, inte vågat berätta för att jag var rädd för vad som skulle hända. Men när jag berättade var det som att något släppte och även om inget någonsin kommer kunna radera det som hänt och all smärta det medfört, så kunde jag äntligen lägga skulden där den hör hemma. Den var aldrig min att bära men ändå bar jag den i så många år och jag vet att jag inte är ensam om det. Även om upplevelsen att berätta för personer i min familj och släkt var allt annat än önskvärt så har jag även mötts av det motsatta. Personer som aldrig tvivlade, som lyssnade, stöttade och många gånger även sa ”jag också”. Jag är så innerligt tacksam för de personer som jag valt ha nära i mitt liv och som outtröttligt lyssnat på mina tankar, rädslor och allt annat jag känt. Ni som tröstade när andra sårat och som fick mig att känna att det trots allt finns hopp. Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden.

Alla har nog en bild av vad våld är. Ibland stämmer inte den bilden in med allt det som faktiskt räknas som våld. Det finns många olika former av våld, här kan du läsa om hur våld kan se ut.  Det finns många olika former av våld och även om många säkert tänker på fysiska slag och sparkar så finns det också andra former av våld som kan vara minst lika smärtsamma och jobbiga att uppleva. Alla former av våld mot barn är förbjudna och om du blir utsatt har du rätt till skydd och hjälp. Fysiskt våld kan se väldigt olika ut men det kan bland annat vara knuffar, slag, sparkar, att bli dragen i håret eller örfilad. Psykiskt våld är olika former av kränkningar till exempel att säga att du inte är värd något, att du är ful, äcklig eller ett misstag. Det är också psykiskt våld att låsa in någon, att skrämma eller att inte ge någon mat, som en form av bestraffning. Att bli behandlad som att du inte finns är också en form av våldsutövande. Vissa beskriver att det är svårt att sätta ord på det psykiska våld de blivit utsatta för och har tänkt att det inte är våld. Men så är det inte, att bli utsatt för kränkningar och psykisk bestraffning räknas som våld och är inte tillåtet. Materiellt våld är när någon förstör saker som betyder något för dig, för att straffa dig. Det kan till exempel vara att en vuxen medvetet tar kläder eller smycken från dig. Latent våld liknar psykiskt våld men handlar mer om en känsla och en stämning i hemmet som upplevs som obehaglig och skrämmande. Det kan vara uttalade hot om våld men också dolda som märks genom kroppsspråk och gester, sånt som kanske bara de inom familjen förstår men som är mer osynligt för andra. Sexuella övergrepp är alla sexuella handlingar som någon gör mot din vilja. Det kan se olika ut men det är exempelvis att någon tar på dig på ett sätt du inte vill, pratar med dig på ett sexuellt sätt som känns obehagligt. Eller att du tvingas titta på när någon gör sexuella handlingar eller att ha sex med dig mot din vilja. Det är också sexuella övergrepp om någon försöker köpa, byta eller muta till sig sex. Alla sexuella övergrepp mot barn är olagliga och är du under 15 år har ingen rätt att göra något sexuellt mot dig överhuvudtaget, även om du inte blivit hotad eller tvingad. Det kan både vara vuxna i ditt hem, och såklart även andra vuxna, som utsätter dig för våld men det kan också vara syskon som utsätter dig för våld eller som blir tvingade av vuxna att göra det. Oavsett vem det är som utsätter dig för våld är det förbjudet och du har rätt att skyddas från det. Vi vet hur det kan kännas och att det ibland är svårt att sätta ord på vad som hänt och hur det känns. Vi finns här för dig. Gå in på vår chatt eller se vilka stöd vi har som du skulle vara hjälpt av.

Snart är det jul vilket kan väcka många olika känslor. Vad kan man göra under ledigheten när det känns extra tufft hemma? I det här avsnittet får vi höra Natalia berätta sin historia, hur det var för henne att fira jul när hon var liten och hur det är nu. Hon berättar också om sitt arbete på Maskrosbarn. Lyssna på avsnittet här.