Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då vart hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therese, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns.

Till dig som skadar dig själv; du är inte ensam. Jag vet hur du känner. Det kommer inte alltid vara såhär. Och du... Och du kommer inte alltid känna att skada dig själv är den enda utvägen för att få tyst på det som spökar inuti dig. Det finns alltid många olika faktorer till varför vi reagerar och hanterar saker som vi gör. Och alla har olika sätt att hantera sina känslor på. När jag var fjorton så hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera den känslostorm jag upplevde varje dag. Jag kunde inte sätta ord på det jag kände, och ännu mindre hantera alla mina känslor. Utan att jag visste hur, eller varför så började jag skada mig själv. I början var det inte särskilt ofta, jag upplevde att det fick mig att släppa allting för stunden. Under de få sekunderna jag självskadade blev allting lättare, äntligen hade jag hittat ett sätt att hantera allting som hände runt omkring mig. Men herregud, vad fel jag hade. I två års tid, när det var som värst hemma med en pappa som var deprimerad och en mamma som var frånvarande och drack, skadade jag mig själv utan att någon runt omkring mig visste om det. Det blev bara värre och värre. Min ångest fördubblades och jag kände mig så ensam. Jag ville inte berätta för någon vuxen vad jag höll på med, delvis för att det var fel och delvis för att jag var rädd att få hjälp att sluta. Jag hade ju äntligen hittat någonting som gjorde mig lugn, och jag ville verkligen inte att någon skulle ta det ifrån mig. Det enda jag kunde kontrollera i min vardag som var fylld av oro, stress och panik var mig själv och mina självskador. Trodde jag i alla fall då. Det dröjde inte länge innan jag fastnade i det, det som inte var särskilt ofta ändrades på kort tid till varje dag. Kontrollen jag trodde att jag hade över mig själv gled ur mina händer, helt plötsligt blev självskadorna en del av mig. Någonting i min vardag som jag var tvungen att göra, kanske för att överleva. Eller kanske för straffa mig själv. Jag identifierade mig själv med mina självskador, en röst i mitt huvud malde på med att jag inte dög, att jag förtjänade det som hände mig. Jag var en vilsen fjortonåring, som gick i åttan i högstadiet och inte orkade någonting. Samtidigt så fanns det en liten liten del av mig som bara ville bli sedd. Som bara ville få hjälp och bekräftelse. Jag visste ju någonstans innerst inne om att det inte hjälpte, men jag satt fast i det och kunde inte ta mig ur det själv. Att sluta självskada var för stort för mig att klara på egen hand, det visste jag om. Jag hamnade så småningom hos barn och ungdomspsykiatrin hos en kurator som hette Jeanette. Jag grät på vårt första möte när mina föräldrar var med för jag orkade ju inte, jag orkade inte bära allting längre. Min mamma satt och strök mig över ryggen och pappa tittade bort. Efter några samtal hos Jeanette hamnade jag på en annan mottagning, där jag fick en ny behandlare. Allting klickade direkt. Ett hopp började gro inuti mig. Nu kanske allting äntligen blir bra igen, tänkte jag. Men det tog lite mer än ett år innan allting började vända så smått. Jag satt i hennes bil med en chai-latte när jag till slut sa orden högt för första gången inför mig själv och inför en annan vuxen människa. “Jag skadar mig själv. Och jag vet inte hur jag ska sluta.” Och där någonstans i samtalet fick jag en blick som bekräftade mig, och orden: jag förstår dig och tillsammans kommer du klara det här. Jag tvekade inte en sekund på henne, samtidigt som jag tvekade väldigt mycket på mig själv. Jag trodde att hela mitt liv skulle se ut som det gjorde då. Att jag aldrig skulle lyckas sluta skada mig själv. Jag minns att jag tyckte det var skönt, det var skönt att släppa det ansvaret och lägga det på någon annan. Alla mina tankar och känslor runt mitt självskadande hade jag hållit för mig själv, och nu fanns det äntligen någon annan som visste, som förstod och som dessutom hade kompetensen att hjälpa mig att ta mig ur det. Jag ska inte ljuga och säga att det var enkelt. För helt ärligt så är det något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Men jag kan också säga att jag aldrig någonsin ångrat att jag bestämde mig för att bryta mig fri från det. Vissa dagar ville jag bara ge upp, det kändes inte värt det och hjärtat slog i hundraåttio. Men på något sätt lyckades jag ändå, jag hittade andra strategier att använda mig av när livet kändes för överväldigande. Så som att måla, skriva, lyssna på glad musik, ringa en kompis eller gå ut och gå. Strategier som inte skadade mig eller någon annan, som varken fick mig att må bättre eller sämre, utan som hjälpte mig att komma fram till vad det var som gjorde att det blev lite jobbigt just då. Och hur jag skulle förhindra att det blev lika jobbigt nästa gång. Ju mer tid som gick, ju fler dagar jag klarade mig utan det, ju stoltare blev jag. Och ju enklare blev det att avstå från det. Med en del hjälp av min behandlare och en stark viljestyrka från mig själv så gick det. Så jag vill bara säga till dig som sitter där ute, som kämpar med dig själv och kanske använder dig av något sorts självskadebeteende och inte vet vart du ska ta vägen för allting gör så himla ont; du är inte ensam. Det kommer inte alltid vara så här. Du är värd så mycket bättre, och jag tror på dig. Och glöm aldrig att just du är värdefull och bra, precis som du är. Det är inte omöjligt att kämpa sig ur dåliga vanor, och du är stark nog att göra det. Det vet jag.

Jag pratade precis med min mamma i telefon, hon sa att hon hade brutit ihop igår.  Hon har gått ner i dos på sin Litium medicin, som hon äter för att hon är Bipolär för ungefär tre veckor sedan. Det har gjort att hon själv har känt sig aggressiv och ledsen. Mamma grät och sa att hon var ledsen för att hon hade varit elak på senaste tiden, hon känner ofta väldigt mycket skuld för sitt beteende. Och jag försöker gång på gång uppmuntra mamma, säga att det kommer bli bättre när hon höjer sin dos igen... Jag blir imponerad över hennes insikt, att hon kan koppla ihop varför hon mår dåligt och hur hon ska kunna må bättre. Det är inte alltid det har varit så. Ibland måste man tillåta sig själv att man mår dåligt, om man vet orsaken till varför man mår dåligt och har en plan på hur man ska kunna må bättre så tycker jag att man ska tillåta sig att gråta. Stänga in sig i sovrummet, tycka synd om sig själv.. Bara för en stund. Alla människor mår dåligt ibland, bara att så väldigt få vågar erkänna det för sig själv och andra. Min pappa hade åkt hem till mamma igår och sovit över, hållt mamma i handen när hon grät. Då blir jag helt varm i hjärtat. Mina föräldrar flyttade isär för 6 år sedan, de har verkligen haft sina turer upp och ner, sagt att de hatar varandra. Men när det verkligen gäller ställer de upp på varandra, det är det som är familj. Vi är verkligen en konstig familj, där alla har konstiga beteenden och lite annorlunda relationer till varandra, men det finns väldigt mycket kärlek, när det verkligen gäller. Jag ville bara säga att jag älskar min mamma, så otroligt mycket. Även om hon ringer mig och gråter och mår jättedåligt så är hon min mamma, och så länge jag inte tar på mig hennes känslor så är det okej för mig att stötta och uppmuntra henne. Jag vet att det inte är min uppgift att få henne att må bra, det kan jag inte. Det lämnar jag till hennes psykolog och läkare, men jag kan finnas där och visa att jag bryr mig.. Jag får inte länge en isande känsla i magen när mamma ringer och säger att något har hänt och att hon mår jättedåligt, jag slänger inte mig in i en taxi, jag är inte tyngd resten av dagen. Min mamma är väldigt sjuk, det har jag accepterat. Jag kan inte göra henne frisk, men jag har rätt att älska henne så mycket som jag vill!

När jag växte upp så upplevde jag många saker som gjorde att jag kände mig väldigt ensam, eftersom jag inte kände någon annan i min ålder som hade föräldrar som mådde psykiskt dåligt. Därför ska jag berätta för dig, fantastiska ungdom, om hur det var när jag var 13 år gammal och hälsade på min pappa när han var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Pappas depression hade under flera veckors tid försämrats. Efter ett utav alla tusentals hjärtskärande bråk åkte han själv in till psykiatrin för att få vård. Jag åkte tillsammans med mamma till sjukhuset som den psykiatriska avdelningen låg i. I bilen på vägen dit försökte jag föreställa mig hur det skulle vara där inne. Hur ser det egentligen ut inne på psyk? Hur kommer de andra patienterna att vara? Är personalen snäll? Hur ser rummet ut som pappa sover i? Jag funderade mycket på hur jag skulle bete mig. Hur ska man vara när ens pappa är inlagd på en sådan här avdelning? Ska jag se ut som att jag mår dåligt? Borde jag vara arg på pappa eller borde jag vara ledsen? Ska jag börja gråta? Eller ska jag krama honom och berätta om hur det går i skolan? Fast det kanske är själviskt att prata om mig, jag borde nog fråga honom saker istället. När jag och mamma kom fram till sjukhuset så bankade hjärtat hårt. Jag var nervös. Det var spännande och skrämmande på samma gång. Jag var glad över att få hälsa på pappa, men jag var orolig för i vilket skick han skulle vara i. Vi klev in i en hiss i entrén och åkte upp några våningar. Vi knackade på dörren in till avdelningen och en vårdare öppnade. Vårdaren frågade vem det var vi skulle hälsa på och sen blev vi visade in till ett stort dagrum där pappa satt och väntade på oss. Väl inne på avdelningen så kände jag inte så mycket. Det var så konstigt och förvirrande att ta in själva situationen. Det var märkligt att se pappa där, tillsammans med andra personer som också var psykiskt sjuka. Pappa visade mig och mamma runt på avdelningen. Den var större än jag hade föreställt mig innan, med flera olika korridorer som ledde till ett dagrum i mitten där det fanns soffor och en tv. Det var inte så läskigt som jag oroat mig för och det kändes ändå ok att min pappa skulle vara där ett par veckor till. Pappa berättade om hur en vanlig dag var, om att det var helt ok att dela rum med någon annan och att personalen var bra. Sen visade pappa ett rum med ett pingisbord i. Det var där inne som föräldrar brukade träffa sina barn när de var på besök. Jag tyckte det var ganska skönt att få stänga dörren och stänga av intrycken från avdelningen. Då kunde jag fokusera på det jag var där för – träffa pappa! Vi spelade pingis resten av besökstiden och vi orkade till och med skratta tillsammans! Det hade vi inte gjort på flera månader. När jag och mamma lämnade sjukhuset så var jag glad över två saker. Jag var glad över att ha fått en fin stund med min pappa, utan att det varit en massa skrik och bråk. Jag var också glad över att han var kvar på sjukhuset, att han inte hade åkt hem tillsammans med mig och mamma. Då skulle det kunna fortsätta vara lugnt och skönt ett tag till. Som tonåring så var en av mina högsta önskningar att få träffa och prata med någon som var som jag, som delade mina tankar, upplevelser och känslor. Någon som kunde förstå min värld och varför det var så svårt att vara i den. Så jag vet att det kan vara superviktigt att få läsa en berättelse som den här och få känna ”jag är inte ensam, det är inte bara jag. Det är inte något fel på mig, det är ok att känna alla känslor.” Idag, som vuxen, så skäms inte jag för mina känslor eller känner skuld för dem. Jag vet att jag har rätt att känna precis de känslor som finns i hjärtat, att de aldrig är dåliga och att jag aldrig någonsin måste trycka bort dem eller ändra på dem. Det visste jag inte när jag var tonåring, utan jag trodde att jag var en dålig människa när jag kände att det var skönt att pappa inte skulle åka hem från psykiatrin. Jenny, lägerledare

Mitt liv har sedan jag föddes till och från bestått av drogmissbruk och psykisk ohälsa. Jag själv är och har varit deprimerad. Mitt liv har sedan jag föddes till och från bestått av drogmissbruk och psykisk ohälsa. Jag själv är och har varit deprimerad. Det är inte många av de jag umgås med idag som vet om detta. Min mamma har en sjukdom som kallas för bipolär sjukdom, detta menas att hennes humör inte håller sig i en ”normal” kurva utan går väldigt mycket upp och ner. När hon är uppe kan hon bli manisk och kan göra i stort sett vad som helst, när hon istället går neråt kan hon bli väldigt deprimerad och vilja döda sig själv. Min mamma har lättare för att gå neråt än uppåt vilket gjort att hon varit deprimerad till och från hela min uppväxt. Idag har hon medicin som hon tar men det har hon inte alltid gjort och då har hon bland annat försökt självmedicinera med hjälp av många läkemedel och på så sätt missbrukat de. Första händelsen jag kommer på då jag visste vad som hände från början det är för fyra år sedan. Jag hade skolavslutning den dagen och min bästa kompis skulle sova hos mig för första gången. Jag var väldigt glad denna dag för att hon skulle sova hos mig. Hela dagen var bra och vi hade supermysigt. Min mammas kompis kom hem till oss och sedan gick dom ut på krogen, jag och min kompis gick och la oss och sov. När jag vaknade den morgonen var min mamma inte hemma så jag frågade hennes man var hon var, han svarade mig att hon var på sjukhuset. Jag gick in på mitt rum i panik och grät, satte på min dator och ringde min pappa. När pappa svara kan jag inte prata för jag har panik och gråter så mycket, han hör att jag gråter och förstår att något är väldigt fel. Jag får fram att mamma ligger på sjukhus och hör att min pappa får en betydligt allvarligare röst. Jag säger inte mycket men min pappa frågar tusen frågor jag inte kan svaret på så jag ger telefonen till mammas man. Fem minuter senare sitter min pappa bredvid mig och jag grät, grät i hans knä. Jag tror jag grät i flera timmar men det gick inte att sluta. Jag var så arg och rädd. Jag åkte hem till min pappa och lämnade mina systrar med mammas man. Jag är så arg på min mamma. Hon har förstört mitt sommarlov och jag skäms så att hon gjorde det när min kompis var där. Detta är första gången jag kommer ihåg sen har det hänt innan. Och efter. Min mamma låg inne på psykiatrin i flera månader och jag var där och hälsade på henne. Hon hade försökt ta livet av sig när jag hade en kompis hemma hos mig och när jag och mina systrar var hemma. Jag själv har varit in och ut på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) mellan olika psykologer flera år. Mina föräldrar tyckte jag behövde någon att prata med för jag höll allt jag kände inom mig för säger jag att jag mår dåligt gör jag allt värre. Detta var en liten snabbspolning av en viktig händelse specifikt men annat också. Slutligen vill jag bara säga att jag älskar min mamma över allt annat och hon är den bästa som finns även om jag inte alltid tycker det så är det så. Älskar dig och tycker du är grym som klarar allt ändå!  

Nu är det höst och Helen och Maskrosbarnpodden är tillbaka! I detta avsnitt träffar Helen Maria som också jobbar på Maskrosbarns kontor i Stockholm. I avsnittet pratar de om psykiska sjukdomar. Vilka olika typer finns det? Hur kan det bli när man har en förälder som är psykiskt sjuk? Vad kan man göra för att själv må bra? Vilken hjälp finns att få? Lyssna på avsnittet här eller där poddar finns sök på Maskrosbarnpodden! Vill du läsa mer om psykiska sjukdomar här.  

Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det. Klockan är 0230 och jag vaknar med ett ryck och är helt säker på att du finns i rummet, i sängen, bredvid mig alldeles nära sådär som du brukade vara. Men så kastas jag tillbaka till verkligheten, tänder lampan och minns att det inte är så. Det var bara en dröm, en mardröm som en gång var min verklighet. Jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att jag är fri nu. Jag blev som barn utsatt för sexuella övergrepp, jag kunde aldrig veta exakt när det skulle hända. Det enda jag visste var att det skulle ske. Jag var alltid beredd och alltid rädd, rädd för att denna gång skulle bli värre än gången innan. Men jag stängde av allt, mina känslor och mina behov. Jag har gått i terapi i många år hos många olika terapeuter och i många olika behandlingar. Länge trodde jag att om jag bara fick rätt hjälp skulle den personen kunna plocka bort allt det här hemska jag varit med om och att jag inte skulle behöva känna det längre. Jag kämpade i vad som kändes som ett helt liv för att inte känna och kände mig misslyckad efter varje avslutad terapisession för att det fortfarande gjorde ont. Till slut bestämde jag mig för att sluta känna, tänka och helt enkelt stänga av. Det var inte helt olikt den strategin jag valde när jag var yngre bara det att när jag var ung så var det inte ett val utan mer en överlevnadsstrategi. När jag vart äldre förstod jag inte varför jag ständigt sökte mig till relationer som var skadliga för mig. Alla de personer som behandlade mig väl och gav mig kärlek och uppskattning var totalt ointressanta för mig. Så fort jag träffade någon som var avvisande, lite avståndstagande och inte alltför sällan våldsam väcktes mitt intresse direkt. Jag intalade mig själv att det bara blev så och att jag inte kunde göra något åt det. Men när jag vid 20 års ålder blev utsatt för samma sak som jag blivit utsatt för när jag var ung började jag titta på hur mina relationer sett ut. Jag kunde i stort sett dra ett lika med tecken mellan de relationer jag hade till vuxna personer i min närhet när jag var barn och de relationer jag drogs till som vuxen. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, jag hade ju bestämt mig för att inte känna så vad var problemet? Till slut kom jag till en punkt där jag kände att det var ohållbart, jag var tvungen att göra något åt detta. Jag bad om hjälp och skulle återigen få prata med en psykolog, jag var inte särskilt hoppfull men bestämde mig ändå för att gå dit. Under flera veckor satt jag där och berättade ingenting om det som gjorde ont eller som jag behövde hjälp med. Men jag var ju arg på att jag inte tyckte att jag hade fått den hjälp jag velat ha eller hade behövt när jag var yngre. Innan jag hade fyllt 18 år hade jag diagnosticerats med 6 olika psykiska diagnoser men ingen hade någonsin frågat mig hur jag upplevde att bli utsatt för sexuella övergrepp. Det hade fått mig att tro att det var fel på mig och att jag om jag bara inte hade varit så sjuk i huvudet hade jag kunnat göra något åt det. Så jag satt där i flera veckor och fräste åt terapeuten som försökte få mig att prata, men jag var helt avstängd. Till slut sa hon ”nu får du göra ett val, jag kan inte göra det här ensam. Jag kommer att lyssna på dig och göra vad jag kan för att hjälpa dig. Men du måste låta mig. Jag kan inte bedriva terapi ensam”. Det var allt jag behövde höra, att hon tog mig på allvar, såg mig och skulle finnas kvar även om jag berättade om det allra värsta jag varit med om. Därefter följde månader av att tårar, ångest, minnesbilder och sorg över det som varit. Hon höll det hon lovade hon stannade kvar, lyssnade och hjälpte mig att känna igen. Äntligen förstod jag att målet inte var att plocka bort allt det där som hade hänt och gjorde ont. Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det. För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en av de medverkande terapeuterna sa ”det är inte farligt, även om det gör ont”. Tårarna rann ned för mina kinder för att det är så himla sant, det är inte farligt även om det gör ont. Det värsta har redan hänt och det är över. Det kommer kanske alltid att göra ont men så länge jag låter mig själv känna så är det inte farligt. Så när klockan är 0235 och jag har tagit ett djupt andetag och påmint mig om att jag är fri nu, låter jag tårarna komma. Jag gråter för mig själv och tänker tyst ”jag är så himla ledsen för att jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn och sedan blev utsatt för våld och övergrepp som ung vuxen men det är över nu och du klarade dig.”

Jag har så länge jag kan minnas ogillat mig själv. Hur allting startade kan jag inte riktigt ge något svar på, utan för mig har det alltid varit så. Jag har så länge jag kan minnas ogillat mig själv. Hur allting startade kan jag inte riktigt ge något svar på, utan för mig har det alltid varit så. Jag har alltid pressat mig själv till att jag måste vara bättre, bli bättre, se bättre ut och prestera bättre. Allting gällande relationer, skola och umgänge har varit prestigefyllt och har aldrig riktigt skänkt någon genuin glädje utan istället bara massa krav och ångest. Jag växte upp med en pappa som var väldigt målinriktad. Han ville det bästa för mig och mina syskon. Kraven vi hade på oss från hans sida var rätt så höga och som hans barn så var det något jag försökte leva upp till. Jag ville ju göra pappa stolt, jag ville att han skulle älska mig och tycka om mig. När jag presterade bra såg jag på honom att han blev stolt och glad. Egentligen önskade jag att han kunde ge mig den uppmärksamheten när jag behövde den - inte bara när han tyckte att jag förtjänade den. Jag växte upp med en mamma och en pappa som drack för mycket. Avsaknaden av trygghet gjorde att jag utvecklade en överlevnadsstrategi som i princip ledde till att jag helt enkelt stängde av. Kroppen stängde av automatiskt när det blev för mycket att hantera. Jag stängde in mig i min garderob som fyraåring när jag behövde gråta. Kortfattat så var mina första år i livet är väldigt traumatiska. Det tog väldigt lång tid för mig att bearbeta allting som hänt och än idag kommer minnen jag förträngt tillbaka. När jag var elva år gammal så försökte jag på något sätt fylla den där tomheten som gnagde i mig. Jag var elva år gammal när jag satt inne på mitt rum med en kladdkaka från Frödinge och slevade in den i munnen. Jag var elva år gammal när jag sedan gömde kartongerna under kläder i min garderob för att min pappa inte skulle märka det. Jag var också bara elva år gammal när jag mitt i natten smög ut och kastade kartonger och gömde dem under proppfulla soppåsar. För det var nämligen så att när jag var elva år gammal sa min pappa åt mig att jag skulle tänka på min vikt. Han sa "snart börjar du högstadiet och ingen vill ha en tjock flickvän". Det min pappa sa till mig då satte spår i mig och har gjort så att jag under en väldigt lång tid av mitt liv levt med en väldigt dålig självkänsla. Det ledde till att jag jämförde mig med andra hela tiden. Och jag hittade hela tiden nya saker som inte var tillräckligt bra. Mitt hår var inte tillräckligt fint, jag var inte tillräckligt smal, jag var inte tillräckligt duktig på engelska, jag var inte en tillräckligt bra dotter och jag dög inte som flickvän. Jag kunde spendera timmar framför google i hopp om att hitta en lösning som kunde göra mig tillräcklig - för jag var hela tiden livrädd att någon skulle se igenom mig och förstå hur hemsk jag egentligen var. Det gick så långt att jag började skada mig själv på olika sätt. Jag skar mig själv, jag drack och hade sex med människor jag knappt kände. Allt handlade från början om att jag inte kunde se mig själv som en värdig människa. Jag var ute efter att skada mig för att jag tyckte så pass illa om mig själv. Efter ett stort bråk med min pappa när jag gick i åttan så slutade vi prata. Jag tror kontakten mellan oss var bruten i nästan ett år, helt enkelt för att jag inte hade orken att ha honom närvarande i mitt liv. Så småningom började jag gymnasiet och kom in på mitt förstahandsval och såg fram emot det så mycket. Jag lärde känna några av de bästa människorna som finns då när jag började ettan och försökte så småningom bearbeta allting. Jag blev sjukskriven ett flertal gånger under åren för utbrändhet men stressade tillbaka till skolan så fort jag bara kunde. För trots att jag försökte lägga mina höga krav och min prestationsångest bakom mig så gick det inte riktigt. Det var liksom inte bara att glömma det och så var allting bra igen. Jag hade ju fortfarande den där skeva självbilden, jag tyckte ju inte riktigt om mig själv och jag försökte ju prestera så bra som möjligt trots att kroppen och själen inte riktigt hängde med. Och sen började jag sista året på gymnasiet, ni vet studenten och allt det där som ska vara så roligt? Jag klarade första terminen bra, men andra terminen sa det stopp. På ett sätt som det aldrig sagt stopp tidigare. Min kropp ville inte längre lyda hjärnan. Jag vaknade på morgonen och skulle gå upp men kunde inte resa mig ur sängen. Allting blev mörkare och orken försvann helt. Hur mycket jag än ville gå till skolan eller träffa mina vänner så gick det inte längre. Jag kunde knappt lämna huset. Ångesten det medförde - särskilt över allt jag missade i skolan och att folk säkert tänkte saker om mig för att jag inte var där. Jag mådde så dåligt. Men där kom också en positiv sak med att inte ha någon ork kvar. När jag inte hade någon ork kvar så slutade jag bry mig. Jag slutade bry mig om vad andra tyckte, jag slutade bry mig om att jag måste tillbaka till skolan och att jag måste prestera. En insikt, som jag länge hade väntat på, hade äntligen kommit. Kroppen hade sagt ifrån rejält och denna gången valde jag faktiskt att lyssna. Jag stannade hemma. Jag blev sjukskriven. Jag påbörjade processen med att läka mig själv fast denna gången på riktigt. En process som jag fortfarande står mitt i. Jag är fortfarande sjukskriven, och jag går fortfarande min sista termin på gymnasiet. Tanken är att jag ska ta studenten precis som alla andra, men skulle jag inte klara det nu så finns det så mycket tid kvar att jag inte behöver stressa. Jag behöver inte gå ut med högsta betyg i allting. Jag behöver inte vara trådsmal och perfekt för att vara älskad. Och detta är någonting jag vill att du som läser denna texten ska ta med dig. För just det där gäller dig också. Du är bra och duger precis så som du är. Det finns ingenting du måste ändra på för att vara bättre. Du måste inte ha högsta betyg i allting, vara modellsmal och se bra ut på varenda bild som tas på dig. Det spelar ingen roll om du är lång, kort, smal, tjock eller hur du nu ser ut för ditt värde sitter inte i ditt utseende. Det sitter i den du är. Du är vacker precis så som du är skapad. Det är inte fel att våga gå emot normen och älska sig själv. Och det vill jag att du kommer ihåg.

Varför var det inte någon vuxen som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad, som kunde fråga och se anledningen till att jag mådde dåligt. I år lyckades jag dölja allt det som gjorde så ont inom mig, jag lyckades spela med i livet. Jag låtsades som att min familj och mitt liv var precis om alla andras, inget var annorlunda och jag mådde bra. Det blev lite som en sport att hålla uppe den där fasaden för att aldrig släppa någon nära eller att de skulle se hur jag mådde. I skolan var det alltid jag som var först med läxan, först med att räcka upp handen och den som skulle springa snabbast på idrotten. Utanför skolan gick jag på mängder med aktiviteter där det var samma visa igen, jag ville så gärna visa mig duktig och vara bäst. När jag tänker tillbaka undrar jag varför det inte var någon som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad. Varför var det ingen som såg att allt det där presterandet, tävlandet och viljan att vara bra var ett sätt för mig att springa ifrån det som gjorde så ont inom mig. I skolan och på varje aktivitet fanns det minst en vuxen som hade kunnat se, se att jag presterade för att få finnas, var duktig för att slippa känna men som mest av allt bara ville att någon skulle se mig och fråga hur jag mådde. När jag blev tonåring orkade jag inte mer, jag orkade inte springa ifrån allt längre, det var ju ändå ständigt närvarande. Jag presterade fortfarande men den där fasaden som jag så omsorgsfullt byggt upp började sakta brytas ned. Det fanns inte längre någon ork att hålla den uppe. Någonstans började jag känna att jag tappat kontrollen, jag kunde inte längre styra mitt mående och hålla andra på avstånd utan det började synas. Men det skulle ändå komma att dröja innan jag fick frågan om hur jag mådde. Jag kan fyllas av så mycket ilska och sorg när jag tänker på att det först var när jag utvecklat egna konsekvenser som vuxna runtomkring mig började fråga mig, se mig. När jag började skada mig själv eller kontrollera maten var det helt plötsligt lättare att fråga mig, det var som att allt det där som egentligen bara var ett resultat av det stora problemet var lättare att ta i, att fråga om. Från att jag var 16 år till dess att jag fyllde 19 år slussades jag mellan olika behandlingar och kliniker för att, som de uttryckte det, bota det som var sjukt inom mig. Jag minns min största längtan under alla de där åren och det var att få ett annat hem, men jag fick aldrig chansen att uttrycka det. Som vuxen har jag begärt ut mina journaler och när jag läser dem vill jag bara gråta, inte för att läsningen är sorglig vilket den i och för sig till viss del är, men för att det blir så tydligt att det inte under hela den där tiden fanns någon som förstod mig. Ingen som förstod att jag mådde dåligt varje dag och att jag varenda natt var livrädd för vad som skulle hända. Mitt hem var inte en trygg plats utan den präglades av våld, rädsla och sorg. Ingenstans i journalen läser jag om hur jag hade det hemma, men jag vet att jag berättat det. Men det var inte viktigt. Det som istället står sida upp och ned är både konstaterade och misstänkta psykiska diagnoser. Hur blev det så att mina misstänkta diagnoser blev viktigare än vad som hände hemma bakom stängda dörrar. Mitt hem var inte en trygg plats. Idag känns det skönt att säga det, att konstatera att allt det som jag trodde var fel och sjukt i mig när jag var yngre inte var mitt fel. Samtidigt är det något som skaver, ibland kan jag undra hur det hade varit om någon bara vågat prata om hur det var hemma och varför jag mådde som jag gjorde. Hur hade det varit för mig? Hade det besparat mig från år av övertygelsen om att jag var psykiskt sjuk och att det var mitt egna fel. Tänk om någon hade frågat mig redan när jag var liten? Hur många år mindre hade jag behövt skämmas eller tänka att allt var mitt fel? Det kommer jag aldrig få veta eller kunna förändra. I mitt jobb på Maskrosbarn möter jag ungdomar med historier inte alltför olik min egen. De berättar om vuxna som bara sett deras psykiska ohälsa men som inte frågat hur det är hemma eller varför de mår som de gör. Vuxna söker efter svar på varför den psykiska ohälsan ökar och de kanske aldrig kommer få ETT svar men det första steget måste vara att våga fråga.

I förra avsnittet pratade Linn och Denise om vad ångest är och hur det kan kännas, men vad hjälper egentligen? I det här avsnittet får ni tips på vad man kan göra och hur man på bästa sätt kan hantera sin ångest. Lyssna på avsnittet här eller där poddar finns sök på Maskrosbarnpodden!

Att ha en förälder som inte mår bra kan vara jättejobbigt. Särskilt om man inte vet vad det beror på.  Det finns flera olika typer av psykiska sjukdomar. Ibland vet en person om att den är psykiskt sjuk och får då oftast en diagnos och kan få hjälp, men många får aldrig en diagnos. Att vara psykiskt sjuk på något sätt kan förändra ens sätt att vara. Ibland hela tiden och ibland i olika perioder. Det är aldrig ditt fel! Det viktigaste att komma ihåg är att det aldrig är ditt fel att din förälder är sjuk. Du kan inte förhindra att det blir så eller göra så att din förälder blir frisk. För det behövs andra vuxna, som jobbar inom psykiatrin. Du har rätt att få reda på hur det är med din förälder och vilken hjälp din förälder får. Det är din förälders läkare/behandlare skyldig att hjälpa dig med om du vill det. Du som barn har rätt att få hjälp om din förälder är sjuk Det kan till exempel vara att prata med någon i samtalsterapi eller träffa andra som har liknande erfarenheter. Du kan till exempel höra av dig till oss på Maskrosbarn på vår chatt om du vill prata om det. Vi vet hur det kan kännas.   Här kan du läsa om några olika psykiska sjukdomar: Ångest Ångest är en stark känsla av oro som känns i hela kroppen. Det kan kännas mycket eller lite och på olika sätt. Det kan till exempel kännas som ett tryck över bröstet, hjärtat kan slå snabbt, man kan bli torr i munnen och få en klump i magen. Ibland vet man inte att det man känner är ångest och det kan kännas läskigt men det är inte farligt. Att få ångest är inte konstigt och något som de flesta människor har ibland.  Ångest kan komma av olika orsaker. Till exempel kan man få ångest av att vara med om jobbiga saker i livet eller inför något man ska göra som känns svårt. Det är en naturlig reaktion och brukar gå över efter ett tag. Det finns också något som kallas för panikångest. Det är när man får stark ångest väldigt plötsligt och oväntat. Det känns i hela kroppen rent fysiskt och det kan till exempel kännas som att man får svårt att andas, att man mår illa och så vidare. Det går över av sig själv och är inte farligt även om det känns så när man drabbas, eller för den som ser någon som har panikångest. Om man får panikångest kan det till slut bli så att man undviker situationer och platser som man tror framkallar en attack och det kan påverka ens liv negativt. Om man har mycket ångest och det påverkar ens liv negativt kan man behöva hjälp med att må bättre. Det kan vara i form av samtal eller medicin. Depression Alla kan känna sig ledsna och nere ibland, det är inte konstigt och det brukar gå över efter ett tag.  Om en person är nere och ledsen väldigt länge kan det betyda att hen är deprimerad. En person som är deprimerad kanske inte orkar jobba, behöver sova mycket och kan ha svårt att orka göra vanliga saker som att till exempel gå ut eller laga mat. Då behöver man hjälp för att må bättre. Ibland kan man bli deprimerad efter att det har hänt något jobbigt i livet och ibland kan men bli deprimerad utan att det har hänt något särskilt och utan att man vet exakt varför. Vissa får också depressioner flera gånger. Det finns olika hjälp att få om man är deprimerad; till exempel samtal och medicin. Bipolär sjukdom Bipolär sjukdom kallas ibland också för manodepressiv sjukdom. Det betyder att en person i olika perioder är antingen manisk eller deprimerad.  Att vara manisk betyder att man gör olika saker som också skapar problem, man blir överaktiv. Man kan till exempel shoppa jättemycket så att man får problem med ekonomin eller lätt bli irriterad. Det är också ganska vanligt att man inte sover så mycket. Under de perioder som man är deprimerad är man ledsen och orkar inte göra så mycket. Mellan de olika perioderna kan man må bra och det kan vara som vanligt. En anledning till att en person blir sjuk kan vara att det har skett någon stor och jobbig händelse i livet. Det går inte att helt bota bipolär sjukdom men man kan få hjälp för att må bra ändå. Man kan till exempel få medicin för att försöka förhindra nya perioder av mani eller depression eller göra så att det går längre tid mellan perioderna. Man brukar även få någon att prata med, alltså samtalsterapi. Borderline När en person har borderline har den svårt att styra sina känslor. Man kan pendla väldigt mycket mellan olika starka känslor. Det brukar kallas att man har en känslomässig sårbarhet. En person som har borderline kan till exempel vara väldigt rädd för att bli övergiven, ha svårt med relationer, bli väldigt arg trots att det inte finns en ordentlig orsak, ha olika självskadebeteenden och ibland även problem med missbruk av alkohol, droger, pengar eller andra saker. Det går inte att helt och hållet säga varför en person får borderline men läkare tror att det handlar om att det har hänt mycket svårt under uppväxten i kombination med att man är extra sårbar. Man behöver inte ha diagnosen hela livet. Om man får diagnosen när man är ung kan man hitta bra sätt att hantera känslor och relationer på som gör att man blir av med diagnosen senare.  Om man har de här problemen så behöver man oftast professionell hjälp för att kunna hantera det på ett bra sätt. Tvångssyndrom Tvångssyndrom, som också kan kallas OCD, handlar om att den som har det känner att hen måste tänka eller göra vissa saker. Om man inte gör de sakerna får man stark ångest. Tankar som man kan ha (tvångstankar) är till exempel ”tänk om jag har glömt att stänga av spisen”. Saker som man känner att man måste göra (tvångshandlingar) kan till exempel vara att tvätta händerna väldigt ofta eller att kontrollera att man har låst ytterdörren. Alla människor kan ha såna här tankar eller göra såna saker och det är inte konstigt eller farligt. Om det blir så mycket att det påverkar ens liv negativt, behöver man hjälp. Det går inte att säga varför en person drabbas av tvångssyndrom. Många läkare tror att det handlar om olika signaler i hjärnan som påverkar varandra och ger ångest. För att må bättre kan man få medicin mot ångest och någon att prata med, alltså samtalsterapi. Psykos En person som får en psykos kan uppleva att de ser saker som andra inte gör. Det kan till exempel kännas som att man är förföljd eller att man hör röster som andra inte hör. Den som har en psykos upplever att det som händer dem är på riktigt, men andra kan inte förstå det. Det är svårt att säga en exakt anledning till att en person får en psykos, men en del handlar förmodligen om att man har ärvt det från någon förälder. Olika personer reagerar också olika och vissa drabbas av en psykos när de upplever väldigt jobbiga saker i livet. Den som är sjuk kan få hjälp hemma men ibland behöver man vara på sjukhus för att få mer hjälp. Personen brukar få medicin för att minska symtomen. En psykos kan gå över efter några veckor eller några månader. Även om symtomen försvinner kan man må dåligt en lång tid efter och då behöver man hjälp att bearbeta det. Då brukar man få någon att prata med, samtalsstöd. Du kan läsa mer om psykiska sjukdomar på kuling.nu som är en bra hemsida!

Nytt år och nytt avsnitt! Helen träffar Jenny som är kurator på en ungdomsmottagning i Linköping. Vi får lyssna till Jennys historia, lära oss vad en ungdom kan få hjälp med på en ungdomsmottagning och även höra hur det är att jobba på Maskrosbarns läger. Lyssna på avsnittet här.