Alkoholen tog min mamma ifrån mig

Jag såg den tomma flaskan intill nattduksbordet. Det röda skeppet på etiketten gjorde mig illamående.

Du andades inte längre. Gång på gång försökte jag väcka dig. Men du hade gått på grund, hade sjunkit tillsammans med skeppet, med alkoholen. Skulden la sig som en svart slöja över mig. Var det mitt fel? Kunde jag ha räddat dig? Förlåt mamma!

Att möta döden som 9 åring var bland det värsta jag varit med om. För att inte tala om alla känslorna som helt plötsligt var huller om buller. Jag försökte trycka undan dem, men i stället kom mardrömmarna och ibland hade jag svårt att skilja på vad som var vad? Dröm eller verklighet? Jag ville inte prata om det som hade hänt. För vem skulle egentligen förstå mig? Hade någon någonsin förstått eller brytt sig innan? Hade någon sett misären som pågick, mitt tysta rop på hjälp? Så varför skulle jag tala nu, för att någon annan ville? Jag försökte någon enstaka gång, men utan vidare resultat.

Det jag hade behövt där och då, var en hand att hålla i, någon som kunde föra min talan när orden svajade eller fastnade i halsgropen. Men ännu en gång fick jag hålla mig själv. Med facit i hand nu när jag är vuxen kan jag önska att jag tog emot hjälp tidigare, fått kunskap om hur man hanterar känslorna på rätt sätt- då fly bara skapade ännu mer lidande. Idag har jag skaffat mig verktygen, idag mår jag bra och har en önskan om att få dela dessa verktyg med dig som kämpar med att jonglera dom där känslorna som bara gör att man vill skrika. Idag väljer jag att vara handen att hålla i, att vara rösten för de barn som ännu inte vågar föra sin talan.

Du är inte ensam, vi förstår dig!