ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Högtider

Högtider

Mors dag

Mors dag är en dag då våra sociala medier fylls av hyllningar till fantastiska mammor. En dag som kan väcka många tankar och känslor särskilt om en har en komplicerad relation till sin mamma. I vårt senaste avsnitt av Maskrosbarnpodden pratar Helen med Therése, som är grundare och utvecklingschef på Maskrosbarn, om hur det kan kännas på mors dag när en inte har en mamma eller en mamma med missbruk och psykisk sjukdom. Är det okej att både älska och hata sin mamma på samma gång? Hur kan vi som tycker den här dagen känns jobbig hantera den? Finns det andra sätt att fira morsdag på? Lyssna på podden här eller där poddar finns, sök på Maskrosbarnpodden.

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Julkula som hänger i en gran

Samma julvisa varje år

Julmusik börjar spelas, jag höjer musiken i mina hörlurar ytterligare. Jag vill inte börja förbereda mig inför den 24/12. Eller som många andra säger ­– Julafton.  Alla runt omkring mig skiner som små solar när julmusiken börjar spelas eller när adventsstjärnor, ljusstakar och tomtar börjar komma upp i husens fönster. Jag blir bara irriterad. Stressad. För jag vet att jag inom en snart måste sitta i vardagsrummet hos min farmor och umgås med den släkt som vi vanligtvis aldrig träffar. Förutom på just Julafton eller födelsedagar. Jag måste sitta vid det där julbordet där det serveras alkohol, trots att det kryllar av barn. Jag måste sitta där och lyssna på när mina farbröder och min pappa börjar diskutera politik eller något annat hett ämne. Samma visa varje år. Ändå är det aldrig detta som är värst. Det värsta börjar kvällen innan julafton, när pappa väljer att börja dricka. Och dricker hela kvällen. Så när Julaftonsmorgonen väl är här så kan han inte köra. Han ligger nästan alltid och sover fram till strax innan Kalles jul. Det har inte hänt en gång, inte heller två, att farmor inte varit tvungen att hämta oss. Eftersom pappa inte kan köra och det har bara varit han som haft körkort hemma. Under Julafton kommer han senare än oss andra, han kan bara dricka någon folköl till maten, då han ska köra oss andra hem. Väl hemma, hinner vi knappt ta av oss skorna, innan pappa öppnar kvällens första starköl. Magen knyts och jag förbereder mig för ännu en kväll med hög musik och en pappa som blir övertrevlig. På ett väldigt obehagligt sätt. Jag förbereder mig inför att höra han öppna burk efter burk. Jag förbereder mig inför att se honom hälla upp vin i en petflaska, för att han tror att jag inte kommer att förstå. Jag vässar mina taggar utåt och gör mig redo för att agera om något skulle hända. Framförallt gör jag mig redo att skydda de som betyder allra mest för mig- mina syskon och min hund. Vara en trygghet för dem. I år känns det annorlunda. Jag har själv tagit körkort, jag kan komma och åka när jag vill. I och med pandemin kommer vi heller inte kunna fira som vi brukar, det kommer endast vara familjen. Ingen resa till farmor där vi ska uppföra oss bra med folk vi aldrig annars träffar. Dessutom så vet jag att pappa ska jobba. Så förhoppningsvis så kommer det inte existera någon alkohol alls. I år är jag 18 år och om jag ville skulle jag få dricka. Det kommer däremot aldrig ske. Delvis för att jag har alkoholmissbruk på båda sidorna av släkten vilket gör att jag själv har större risk att utveckla ett eget missbruk. Men också för att den drogen skapat stora ärr i mig, jag har sett sånt barn aldrig någonsin ska behöva se, höra eller vara med om. Jag vill aldrig att mina syskon eller mina barn ska behöva vara med om något liknande. Jag vill aldrig att de ska känna sig otrygga runt mig, att de ska vara oroliga att jag inte är kontaktbar eller att jag inte kan sätta mig vid ratten för att hämta dem någon kväll. Jag vill aldrig bli som min pappa. Någonsin. Så just därför, väljer jag att ha en vit jul. Om inte för min skull, så för mina syskons. För att de ska få fina, minnesvärda jular med en trygg vuxen.        

inget gör så ont som när drömmar krossas

Ingenting gör så ont som när drömmar krossas

Nu är den här igen. Julen. Ända sedan i början av oktober börjar stämningen att sättas. I affärerna, på stan med julskyltningar och belysning. Pepparkakor börjar säljas, julreklam dyker upp på tv och årets julklapp koras. Röda klänningar och slipsar och bländande leenden från modellerna. Lycka, gemenskap, ljus, mat, presenter, förväntningar, hopp, skratt, upprymdhet, kramar, släkt och familj. Presenter, Kalle Anka, samhörighet, traditioner, önskningar, magi och glädje. Det är så vi vill att julen ska vara. Men det är sällan så. Eller aldrig. Stämningen och förväntningarna höjs för varje dag som går. Nedräkningen har börjat. En nedräkning som en tickande jävla bomb. För tro mig, på julafton smäller det. Bomben av besvikelse, sorg, ilska, svek, oro och ångest. Ingenting gör så ont som när drömmar krossas. Drömmen om att högtider ska bli fina minnen. Hoppet och tron om att det kommer bli bra det här året. BOOM! Sen är det över och livet kan återgå till det vanliga. Det är den 23:e december 2012. Jag gråter i panik. Panik för att julen är så nära, mamma är full och jag önskar in i det sista att hon ska skärpa till sig. Mamma sluddrar. Hon säger att det är mitt fel. För att jag inte har hjälpt till. För att jag är så självisk och bara tänker på mig själv. Jag blir ledsen för att jag vet att mamma inte menar det. Jag vet att hon älskar mig och är stolt över allt jag gör. Ledsen för att alkoholen förändrar min mamma och för att jag dagen före julafton inte kan nå henne. Vad fan håller jag på med? Jag är ju vuxen nu. Jag kan ju välja att inte vara här. Jag ska aldrig mer utsätta mig för det här. Det lovade jag mig själv den tjugotredje december tvåtusentolv. Nästa år tar jag julen i mina egna händer och väljer. Jag är vuxen nu. Under hela julafton går jag som på nålar. Letar efter gömd öl i tvättkorgen, linneskåpen, byrålådan och under diskbänken. Har mammas röst förändrats efter att hon var på toa? Har jag kollat alla gömmor på toan? Tar hon tabletter? Luktar hon alkohol? Mamma sover mest. Hon mår illa. Hon är bakfull och deppig. Hon ler knappt. Jag ler. För att in i det sista försöka dölja det ledsna. Alla spelar med. Fan Jessika. Du är vuxen nu. Välj bort det som gör ont i magen. Välj bort det som ger dig ångest. På juldagen åker vi till stan för att gå på mellandagsrean och plötsligt försvinner mamma. Jag tittar åt ett annat håll och hon är bara borta. Jag förstår att hon har dragit iväg för att få tag på alkohol. Jag försöker ringa. Inget svar. Jag ringer igen. Hon är full. En lättnad sköljer över mig. Oron i magen är borta. Spänningen har släppt från huvudet. Tankarna slutar tänka. Jag gråter en skvätt. Gråter av någon form av lycka. Eller snarare lugn. Jag behöver inte längre vara orolig. Det är äntligen över. Julen. Tack. Det jag har väntat på har inträffat. Mamma är full igen och jag kan åka hem och lämna julen bakom mig. Och hoppas att nästa jul blir bättre. Det är september 2013 och jag har redan börjat oroa mig över vart jag ska fira julafton. Det är just julafton som är jobbig. Det är just julafton som förväntas firas tillsammans med familj och släktingar. Tiden innan jul tycker jag är den finaste tiden på året. Jag njuter massor av stämningen som jag själv väljer att sätta. Jag spelar den julmusik jag tycker om (jag måste tipsa om Dolly Partons julskiva. Country och julmusik. Det bästa av två världar enligt mig). Jag bakar godis som jag tycker är gott. Jag pyntar med pynt som passar i mitt hem. Jag umgås med människor som jag älskar. Tiden innan jul kan jag välja. Men så kommer frågan, någon gång i början av november, ”Hur ska du fira jul i år?”. Jag gillar inte att svara på den frågan. För ärligt talat. Jag vet inte. Hur ska jag kunna veta hur julen ser ut i år. Jag vet hur förra julen blev och året innan det. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad som kommer att bli bäst för mig och för dem jag älskar. Men i år kom förslaget från ingenstans ”Vi tänkte åka på en kryssning över julafton, vill du följa med?”. ”Ja, varför inte!” Jag, en av mina bröder, min lillasyster och hennes pappa ska åka på en kryssning från julafton till juldagen. Det är väldigt otraditionellt och olikt mig att tycka att detta är en bra idé. Men med närmare eftertanke så tror jag att detta kan bli den bästa julen på länge. Julbordet är uppdukat, tomten kommer, Kalle Anka på storbilds-TV och julshow på kvällskvisten. Jag kan köpa julklapparna i taxfreen. På hemresan äter vi julbrunch och sedan har vi bokat in oss i spaavdelningen resten av resan. Jag får vara med mina småsyskon, äta gott och slippa alla krav. Väl tillbaka i Stockholm på juldagen så bär det av till min mamma för att fira resten av julen med henne. Min mamma som jag älskar så otroligt mycket. Mamma är en stor förebild för mig. Hon är en utav anledningarna till att jag har vuxit upp och blivit en stark kvinna som kan stå upp för mig själv och för andra. Jag har framförallt tagit efter min mammas uppriktighet, mammas värderingar om människors lika värde och förmågan att reflektera. Tack för allt du är för mig, jag är så tacksam att just du är min mamma. Låt det här inlägget bli en påminnelse om att julen inte alltid behöver vara den värsta dagen och tiden på året. Det kommer inte alltid att vara det. Det vet jag. Det går att välja och det går att skapa sig sina egna traditioner. Det går att fira högtider på precis det sättet som du har drömt om att göra. Men jag vill också vara ärlig. Högtider är alltid en påminnelse om att man har föräldrar som är sjuka. Vi har rätt att både älska och hata våra föräldrar. Det är en sorg. Högtider river upp minnen och känslor. Det är inte bara så för mig. Jag vet att de andra på Maskrosbarn håller med mig. Vi vet hur det känns. Låt oss ta tillbaka julen! I år, eller när vi är redo. Låt julen bli en tid då vi berättar för de vi älskar att vi gör det. Låt julen bli en tid när vi tar hand om oss själva för att sedan kunna ge lite extra till de som behöver oss. Låt julen bli en påminnelse om vad som händer när vi hjälper andra människor, fast vi inte måste. Jag vill också uppmana alla vuxna som läser det här att låta bli alkoholen under julen! Ta ställning för dina egna barn och för andras. Tack för mig!

Två kvinnor ler och tittar in i kameran, Maskrosbarn

Snart är det jul

Snart är det jul! I det här avsnittet pratar Helen med Matilda om hur det kan vara under jul om man har det tufft hemma. Vilka känslor är vanliga att känna? Vad kan man göra om saker känns jobbigt? Måste man ens fira jul? Lyssna på Maskrosbarnpodden här! Har du jobbiga känslor inför julen och skulle vilja prata med någon om det? Chatta med oss!

julen ur ett maskrosbarns perspektiv

En av våra lägerungdomar skriver om julen

Den här texten skrev en av våra lägerungdomar. Inför en jul fick vi tillåtelse att publicera den – så att så många som möjligt ska få ta del av hur julen upplevs från ett maskrosbarns synvinkel. "Under juletiden samlas familjer för att känna kärlek och trygghet, känna sig älskad och ha det bra – vilket är en självklarhet för dom flesta. Julklappar ska öppnas, Kalle Anka och sista avsnittet av julkalendern ska ses, maten ska tas fram, men framförallt så ska man vara med sin familj. Denna dag ska vara en dag då det inte finns problem, då det bara sprids lycka inom dig och du känner dig mer hemma än någonsin. Alla familjer förtjänar att känna av denna lycka, att kunna bli Ett med varandra. Även om inte ekonomin räcker till ett paket för familjen, så har man i alla fall varandra. Men vissa är med varandra och ändå utan varandra. Jag pratar om alla maskrosbarn som har det jobbigt varenda eviga dag. Dom som har en förälder/släkting som tar till sig en jävla drog för att kunna ”överleva” vardagen och att det blir så mycket högre doser under jul. Dom kanske får en massa paket men egentligen bara önskar sig att allt ska bli bra. Jag är själv ett maskrosbarn och har deltagit på läger hos Maskrosbarn, jag är så tacksam över att jag har fått träffat dom mest förståndiga människorna i mitt liv – dom som själva har gått i trasiga skor. Dom som är dom enda människorna som kan säga ”jag förstår dig” och ”allting kommer bli bra” och faktiskt mena det ifrån hjärtat. Vad jag vill säga med det här är att: ta vara på dina nära och kära så mycket du kan och blir det inte som du har tänkt är inte det hela världen. Men. Om du märker att någonting verkligen inte är som du har tänkt – tveka då fan inte på att söka hjälp. Maskrosbarn är en organisation som har hjälp mig så himla mycket genom allting, jag har fått ett nytt perspektiv på livet. Ni fick mig att tro på mig själv igen, tack.”

Rött ljus

En annan sida av julen

Julen kan vara en svår högtid, om man växer upp med en missbrukande eller förälder som mår psykiskt dåligt. Den här berättelsen är ett utdrag ur Maskrosbarns grundare Therese Erikssons självbiografiska bok ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”. Julafton 24/12 – 2001 Jag är 14 år gammal och går i 8e klass. ”Mormor, vart är pappa?” ”Han sa att han skulle åka och fixa med någonting”. Jag slog hans nummer, det gick fram tio signaler. ”Ah, hallå”, han fumlade med något och tryckte på fel knappar. ”Pappa du sa ju att du skulle vara hemma idag. Vart är du?” ”Nej jag var tvungen att fixa en sak snabbt bara. Jag kommer hem snart gumman, om en halvtimme.” Han lät tankspridd och stressad. Jag slängde på luren. Hur fan kan man jobba på julafton? Jag satte mig vid datorn och väntade på att timmarna skulle gå, att pappa skulle komma hem och duscha, raka sig och sätta på sig fina kläder. Att mamma skulle komma ner från sovrummet. Att det skulle bli jul. Timmarna gick och klockan blev över två innan pappa och min bror stormade in genom dörren. De pratade högljutt och bråkade om någon kund. Danne skrek och pappa försökte försvara sig. Jag bara tittade på dem. ”Men kan ni inte sluta bråka om jobbet ens när det är julafton?” Danne muttrade och gick till vardagsrummet och satte på teven. Mamma som hade hört dem bråka kom darrande nerför trappen, luktade svett och håret var ett enda trassel. Svett som inte hade duschats bort på flera veckor och trassel som inte hade borstats på månader. Mamma, jag tyckte så synd om henne. Hon skakade i hela kroppen, såg förvirrad ut. Det såg ut som att hon hade tappat bort sig själv bland allt julpynt. Mamma sov tjugo timmar om dygnet. Om hon inte sov så satt hon i konstiga ställningar på golvet, klädd i sin röda morgonrock, gungade fram och tillbaka och sa att hon ville dö. Det gick knappt att kontakta henne överhuvudtaget, hon var som en zombie. Hon vågade inte duscha, hon vågade inte äta, hon vågade inte dricka och hon gick inte utanför dörren på ett helt år. Hon låg bara i sängen på övervåningen, stirrade in i den blå väggen och önskade mest av allt att hon bara skulle få dö. Hela nätterna låg mamma och skrek i ångest, hon ville dö, ta livet av sig, hon skulle bli uteliggare, allt skulle gå åt helvete. Helt okontrollerade skrik, från en människa som verkligen ville dö, som var döende, trängde igenom allt och som natt efter natt höll mig vaken. Om precis fem månader skulle det hända, mammas självmordsförsök, jag och min bror skulle hitta henne och köra henne till akuten där tabletter skulle magpumpas för att rädda hennes liv. Men det visste jag såklart inte just då, julafton när jag var 14 år gammal. Det enda jag visste var att jag varje dag hade en klump i magen och undrade om mamma skulle leva när jag kom hem från skolan. ”Vad fint ni har gjort.” Mamma log inte, hennes ögon log inte. ”Mamma ska jag hjälpa dig in i duschen? Pappa ska åka och hämta farmor och sen ska vi kolla på Kalle. Klockan är snart tre.” Jag vände på mamma och tog med henne upp för trappen. Danne gav mig en menande blick och återvände sedan till teven. Julen hade alltid varit en tävlan, det skulle bli än mer perfekt än det hade varit året innan. All mat skulle lagas, huset skulle pyntas, julklapparna skulle slås in som små konstverk och brasan skulle tändas. Pappa skulle klippa håret och plötsligt se tio år yngre ut. Jag och Danne skulle ha finkläder och vi skulle dricka kaffe ur finservisen. Mamma skulle vara den perfekta värdinnan som pressade sig själv till bristningsgränsen och stänga all ångest inom sig för att ingen skulle se, sprang runt och såg till att alla var glada. Allt skulle vara så mycket bättre än när hon själv var barn. Då jularna kantades av min morfars alkoholmissbruk. Men det här året var mamma bara en skugga av sitt vanliga jag. Ångesten gick inte längre att dölja. Hon satt uppkrupen i den stora svarta soffan. Mormor hade fått på henne en mjukisdress, vilket åtminstone var bättre än den röda morgonrocken. Hon bet på naglarna och såg ut som ett vrak. Jag försökte hålla humöret uppe, skojade med Danne och pappa. Tackade snällt för alla julklappar och hjälpte mamma att öppna hennes. Jag hade köpt en anslagstavla i kork till henne, eftersom den gamla var sönder. Danne sa att jag var dum i huvudet, när fan skulle hon sätta upp saker på anslagstavlan när hon inte ens gick upp ur sängen? Jag kände att tårarna var på väg, men jag satte på mig mitt bästa pokeransikte och sa att det var en bra present, att mamma skulle få användning av den sen, när hon blev frisk. Jag ville inte tänka på att julen var ett helvete, ett jävla patetiskt försök att fixa något som inte fanns. Granen var skitful och mamma skakade i soffan och undrade om hon fick gå och lägga sig. Pappa stirrade in i teven. Mormor och farmor pratade om väder och vind. Jag suckade. Varför hålla fasaden uppe? Varför skulle vi låtsas att allt var som vanligt när ingenting stämde. ________________________________________ För många år sedan var det där min verklighet. I år är det verklighet för hundratusentals barn i Sverige. En julafton som helt står i kontrast till den många målar upp och drömmer om. Hos oss på Maskrosbarn är julafton en otroligt viktigt tradition. Vi hade kunnat strunta i det och tillsammans förträngt alla dåliga minnen som vi delar kring jul. Men vi har valt att uppmärksamma julen hos oss och tillsammans ta tillbaka och förändra den fantastiskt fina tradition som jul kan och bör vara, för alla barn i Sverige. På Maskrosbarn firar vi julafton många gånger varje år. Det kan vara på sommaren, hösten, våren eller på vintern – för oss spelar det ingen roll. Jag har väckt hundratals barn och sagt att: ”Idag är det julafton, för att idag har vi bestämt att det är julafton!”. Vi har slagit in paket, dansat runt granar, fått besök av tomten och jagat julklappar i poängjakter som Grinchen har tagit och vi sedan har tagit tillbaka. Vi har skrattat och gråtit och delat med oss av vad julen har inneburit för oss och ännu viktigare planerat och drömt om vad julafton ska bli för oss när vi får bestämma själva. Tillsammans kan vi vuxna hjälpa barn att ta tillbaka julafton och genom att stödja vårt arbete kan vi ge fler barn den möjligheten. Vi på Maskrosbarn önskar er alla en God helg! /Therese Eriksson, grundare och utvecklingschef för Maskrosbarn

Varför såg du mig inte?

När hon ringer och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag behövde det. ”Alla såg ju och visste hur du hade det, men vi tänkte att det inte var vår sak”. För ett tag sen blev jag uppringd av en släkting, hon hade sett att jag arbetade på Maskrosbarn och hörde nu av sig för att fråga hur jag mådde. Jag har firat jul med hennes familj sedan jag var cirka 7 år gammal, en vanlig trygg familj. Hon har sett mig som litet barn sitta tyst och rädd för att synas, rädd för att göra fel. Förskräckt för vad som skulle hända om jag inte gjorde som de vuxna ville. Hon har också sett mig som tonåring fylld av ångest på grund av allt det kaos som rådde hemma. Allt det kaos alla låtsades som att det inte existerade. Julen var den perfekta högtiden för att spela den perfekta familjen. Det var lite så det var för oss, yta var viktigt, ingen skulle få se våldet som ständigt pågick bakom stängda dörrar, utåt sett var vi en perfekt familj. Det var så långt ifrån sanningen. När hon ringer mig och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag kanske hade behövt det. Jag hinner inte ens fråga henne det för hon säger ”alla såg ju och visste hur du hade det” innan jag hinner säga något säger hon i försvar ”men vi tänkte att det inte var vår sak att säga något, vi vill inte komma och röra upp något”. Jag vill skrika rakt ut när hon säger det. Inget av det som hände var hennes fel MEN hon hade kunnat hjälpa mig. Hon hade kunnat ta det där vuxenansvaret och kanske besparat mig från lidande. Men jag säger inte det för jag hör sorgen och skuldkänslorna i hennes röst och jag vill veta hur hon tänkte, jag vill förstå. Så jag låter henne fortsätta berätta. ”Vi visste redan från början att du inte hade det bra, vi höll aldrig med om hur de behandlade dig och vi gick aldrig på den där fasaden. Idag kan jag tänka att jag borde gjort något men det var som att jag inte ville lägga mig i. Istället försökte vi ge dig en trygg plats, någonstans dit du kunde komma när du ville. Berätta att du alltid var välkommen hit, vi åkte gärna flera mil för att hämta dig. Men för varje jul såg jag ju hur det bara blev värre och värre. Jag trodde att jag gjort rätt som inte la mig i men jag ångrar det nu”. När hon berättar det vet jag inte vad jag ska säga, det var ju aldrig hennes fel och allt det där andra hon och hennes familj gjorde för mig betydde ju så mycket. Tårarna kommer och allt jag får fram är ”jag önskar att du hade lagt dig i”. Samtalet avslutas och jag kan inte ge henne det hon vill ha, hon vill ju höra att jag förstår att hon inte gjorde något och att jag förlåter henne. Men jag är inte där ännu, jag kan inte göra det, det gör fortfarande för ont att någon som ville mig så väl tillät mig fara så illa. Hennes ånger är stark och jag vet att hon inte är ensam, snart kommer julen och det är många av oss vuxna som möter barn och ser hur svårt de har det. Vi vuxna kanske tror att vi gör det rätta när vi inte lägger oss i, när vi inte skapar dålig stämning, men så är det inte. Lägg er i, skapa dålig stämning och stå upp för barnen som behöver dig. Om du vet att ett barn inte har det bra erbjud dem mer än en trygg famn, erbjud dem mer hjälp. Jag hade önskat lite mer dålig stämning och fler vuxna som vågade stå upp för mig och som inte var rädda för andra vuxna runtomkring mig. Jag vet att det hade gjort all skillnad.

jonas hallberg om julen

Jonas Hallberg om julen

Vi ställde ett par frågor om julen till vår fina ambassadör Jonas Hallberg. Så här svarar han om hur han upplevde sina jular och vad han hade önskat för stöd. Nu är det snart jul. Om du minns tillbaka på dina jular som barn hur upplevde du dem? - Jag har alltid gillat julen, även om det oxå var en jobbig tid för min mamma. Fram till jag var typ tretton år uppskattade jag verkligen julen, tack vare allt myspys som min mormor "moja" alltid fixade för hela stora familjen med mostrar, kusiner, julmat, paket och tomten såklart. Har man det extra jobbigt kring jul och har tur, så har man kanske en annan vuxen person i sin omgivning som man kan vända sig till, som jag hade med min mormor. Vad hade du önskat i den situationen? - Jag ville ju mest av allt att min mamma skulle få vara frisk och lycklig. Vad gjorde andra vuxna runtomkring dig? - Jag hade några av min mammas systrar som var bra och ställde upp. Eftersom jag inte hade pappa i mitt liv blev istället kontakten med min mormor och mina mostrar en viktig del av min uppväxt. Fick du någon form av professionellt stöd? - Nej, det fick jag inte. Jag sökte inte heller efter det då, efter som jag skämdes över att min mamma inte var lika stark och glad som alla andras mammor. Vad hade du önskat för form av stöd? - OMG om Maskrosbarn hade funnits när jag var ung, det hade ju varit FAB!!!!! Minns du hur du som barn ville att julen skulle vara? - God mat med en glad och närvarande mamma. Hur ser din drömjul ut nu? - Med Antonio och våra två små hundar Chiquita och Foxi. Lugnt, skönt, mysa och chilla på någon mysig liten strand under en palm. Hur ser du på ditt ambassadörskap för Maskrosbarn? - Det känns stort och viktigt. Jag är enormt stolt över att få dela med mig av mina egna erfarenheter från min uppväxt. Det betyder otroligt mycket för mig att kunna få hjälpa till inom detta område. Vad ska du göra i jul? - Jag ska mysa med min lilla familj här i Mexiko, där vi bor. Kanske lyckas jag få tag i en liten sillbit att mumsa på. Jag saknar julmaten SÅ mycket som utlandssvensk, speciellt nu i juletid! Vad skulle du vilja säga till alla barn som lever i utsatta livssituationer, speciellt i högtider som jul? - Våga ta steget att kontakta Maskrosbarn, det hade jag gjort som ungdom om det hade funnits då. Googla, ring, maila eller chatta med dem! Jag vill önska er alla en underbar jul och nyår och framför allt extra mycket kärlek till alla maskrosbarn där ute... Glöm inte att just Du är FAB!!! Love, Jonas XXXXX

#Stillanatt

Julen kan vara fruktansvärd. Men det finns stöd att få. En av våra föreläsare skriver om hur livet kan vända när en får stöd och upptäcker att det finns fler som lever i liknande hemsituationer. Det var alltid samma sak varje år, den 24 december vaknade jag med pirr i magen och hopp om att julen skulle bli precis så som jag önskade. Den blev aldrig det, det var bara en tidsfråga innan kaoset skulle börja. Var det inte kaoset runtomkring var det kaoset inom mig. En förälder som blev för full, mådde dåligt och allt annat jag blev utsatt för. Julen var alltid värst, jag vet inte om det var för att det hände mer då eller för att det gjorde ännu mer ont att det var på självaste julafton. Det fanns en ständig oro och beräknande i varje steg jag tog, var jag för mycket eller gjorde fel visste jag inte vad som kunde hända. Länge tänkte jag att det inte fanns några alternativ, att jag var utelämnad till att fira med min familj. Den tanken fanns med mig i många år även när jag var vuxen, jag tänkte att det aldrig skulle finnas några alternativ tills den dagen jag har en egen familj. Men det var inte sant. Första gången jag firade jul utan min familj var inte den 24:e december, det var mitt i juli på en gård i Hälsingland. Det var min första sommar när jag jobbade på Maskrosbarn och vi skulle fira julafton. Vi ledare hade varit ute och fixat en gran sent på kvällen när ungdomarna gått och lagt sig och sent in på natten hade vi pyntat i matsalen för att det skulle kännas som jul trots att det var 20 grader ute och mitt i sommaren. När vi väcker ungdomarna på morgonen och de kommer in i matsalen så är de flesta ganska arga, de vill inte fira jul. De har precis som jag själv inga bra minnen från julen. Hela dagen firar vi jul, vi bakar, pysslar, dansar runt granen och slutligen kommer grinchen och snor alla julklappar som ungdomarna sedan får leta upp. När dagen är slut så är ungdomarna inte längre arga, för många av dem har de för första gången fått fira en jul utan fylla, bråk och kaos. På kvällen när jag pratar med en av ungdomarna säger hen ”när jag är hemma och firar jul med min familj i december ska jag tänka på det här. På den här julen och på hur det jag firar då inte är min riktiga jul utan att min riktiga jul kommer jag fira sex månader senare på läger med Maskrosbarn”. Samma år tar jag ett beslut om att jobba julläger över julafton tillsammans med Maskrosbarn, det är ett stort och svårt beslut trots att jag är vuxen. Men jag väljer att fira jul på det sättet som är bra för mig. Under hela julhelgen samlas vi, ungdomar och ledare från hela landet i en stuga, för att tillsammans fira jul så som vi vill. Som vanligt blir jag så otroligt imponerad av de ungdomar som väljer att komma, som väljer sig själva och stå upp för det som de mår bra av. Det är så otroligt modigt och starkt att våga göra det. Tillsammans äter vi julbord, kollar på kalle anka, bakar, delar ut julklappar och hänger med varandra. Ibland gör sig verkligheten där hemma påmind för flera av ungdomarna, genom telefonsamtal, sms eller andra sätt. Men då är det okej, då finns det en ledare att prata med någon som förstår på riktigt, som vet hur det kan kännas. Sista kvällen på lägret samlas vi och myser framför brasan. Vi har precis lekt en lek och alla sitter och skrattar när en ungdom säger, ”jag är så himla glad att jag valde mig själv i år, för det här var den bästa julen jag någonsin haft”. Jag blir helt varm inombords när jag tänker på att vi kan ge de här ungdomarna en trygg jul och fina minnen. Jag tänker på hur vi skickat julklappar till alla ungdomar i vår organisation så även om vi inte träffar alla så vet de att någon tänker på dem. Att de alltid finns med oss. Men samtidigt vet jag att det finns så många barn där ute som just nu sitter hemma och mår dåligt och vill att julen ska vara över. Som inte har någon att prata med eller ett julfirande mitt i sommaren att se framemot. Till er vill jag säga att vi tänker på er. Vi är många som vet hur det känns och du är inte ensam.

Midsomrar var värst

Som för många maskrosbarn har högtider alltid varit förknippat med alkohol. Midsomrar var värst. Det fanns inga hämningar. Som för många maskrosbarn har högtider alltid varit förknippat med alkohol. När jag växte upp försökte jag och min bror i den mån vårt dåliga samvete tillät undvika högtider hos pappa men ibland gick det inte. Midsomrar var värst. Det fanns inga hämningar. Alkoholintaget började redan till frukost. Jag minns speciellt en midsommar när jag var 15 år och hade utvecklat ett eget missbruk. Hur mycket jag än hatat alkoholen tidigare så var den lätt till hands. Vi hade en deal jag och pappa, om jag inte berättade för mamma att han drack så skulle han inte berätta att jag drack. Jag minns att den här midsommaren tävlade pappa och hans bror om vem av mig och min 16-åriga kusin som kunde dricka mest. Jag ville vinna, ville att pappa skulle bli stolt över mig. En nykter släkting körde hem min 12-åriga bror och pappa slogs med sin kompis. Klassisk midsommar i ett idylliskt rött torp på landet… En 15-årings eviga strävan att göra sin pappa stolt. Eviga strävan att få glömma allt som gjorde ont. Idag har jag tagit mig ur mitt missbruk och har ingen relation med min pappa. Jag har egna barn idag, vi firar inte alltid midsommar. En högtid jag nog aldrig förstått mig på, vi firar bara när vi har lust. Jag är vuxen nu, jag kan själv välja om och hur jag vill fira mina högtider. Jag har förlåtit min pappa och jag har gått vidare. Jag förstår varför han dricker men jag förstår inte hans handlingar. Jag tittar på mina barn, när de föddes gav jag dem ett löfte. Jag skulle inte bli som min pappa och de skulle få växa upp bättre än jag. Jag skulle bryta arvet. Så jag gör mina högtider bättre. Jag ger dem något bättre. Framförallt så ger jag mig själv något bättre. Jag behöver inte att han är stolt över mig längre, för jag är stolt över mig. Och det är allt som räknas.

Julteater

Jag gömde mig bakom fasaden och försökte trycka bort känslan av att vi inte var en normal familj. Jag gav mina föräldrar ett leende och klev ut på teaterscenen. Julen är en högtid som firas med familjen brukar det sägas. Min familj bestod av mamma och pappa, en helt vanlig familj.  En stor julgran i vardagsrummet pyntad med röda och guldiga kulor. Stjärnan som sken längst uppe, dit pappa lyfte upp mig för att sätta den på plats. Mina ögon sken alltid upp under jultiden för det var då vi alla hade ett par fridfulla dagar, men när jag vände ryggen var det alltid bråk. I mitt rum såg jag genom nyckelhålet att mamma och pappa bråkade över vart vi skulle fira julen. Pappa ville att vi skulle åka till hans familj medan mamma ville vi skapade vår egen jul. Jag själv ville bara ha en vanlig jul, där jag slapp behöva välja mellan vem som hade rätt. Vad tycker jag då? Mamma och pappa, kan ni lyssna för en gångskull? Jag behöver er just nu, att ni tänker på mig och inte er själva. Tårar föll, jag täckte för nyckelhålet med fingret och blundade hårt. Slocknade öronen och lutade mig mot dörren. Jag kände mig så ensam i att inget kunde förändra hur det var. Ensamheten var som en vän under julen och den omfamnade mig hårt. Jag höll fast vid att allt var bra och att vi var en lyckad familj. Pappa blev full som att det vore ett heltidsjobb och mamma var alltid tvungen dra honom hem. Sådant försökte vi glömma under högtider men ibland så blev det ingen jul. Då satt jag och räknade dagar tills skolan började, för då skulle jag slippa vara hemma. Från utsidan hade jag allt, under granen fanns det alltid julklappar men aldrig fred. Man kan undra varför jag inte var lycklig, det finns vissa som inte ens får julklappar. Men allt jag önskade var kärlek. När jag var yngre hade jag svårt att se hur vuxna mådde omkring mig och det är nu jag inser att julen inte var fylld av glädje. Det var bara materiella saker och ett påhittad leende för att få det se ut som att allt var bra ”vi är en lycklig familj”. Jag gömde mig bakom fasaden och försökte trycka bort känslan av att vi inte var en normal familj. Jag gav mina föräldrar ett leende och klev ut på teaterscenen. Julen är en vacker högtid för att ge en gåva till sina och kära, men det behöver inte vara något fysisk och familj betyder inte blodsband. Vi bestämmer själva vem som är vår familj, någon som bryr sig om dig och kan ge dig godheten i livet. Kärlek är allt man behöver ibland, att krama om det lilla barnet inom sig. Säga till sig själv att saker blir bättre och om det inte verkar så, är det bara vänta och kämpa tills dess. Jag lovar dig, det blir bättre, behåll hoppet. Vi kan skapa vår egen jul tillsammans, ta min hand.

Natalia och julen

Snart är det jul vilket kan väcka många olika känslor. Vad kan man göra under ledigheten när det känns extra tufft hemma? I det här avsnittet får vi höra Natalia berätta sin historia, hur det var för henne att fira jul när hon var liten och hur det är nu. Hon berättar också om sitt arbete på Maskrosbarn. Lyssna på avsnittet här.

Pappa

Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Jag tänker på dig ibland pappa. Jag tänkte på dig mest förut, men ibland nu också. När jag var liten var jag arg, ledsen och besviken. Besviken över att det kändes som att du valde allting annat istället för mig. För valde du något annat så valde du ju automatiskt bort mig. Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Det var en signal, ett ställningstagande mot dig – jag hör inte av mig punkt. Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Du var så rolig, så omtänksam, du fixade och grejade och hade egna regler. Hos dig fick jag också farmor och mina fastrar på köpet, dom ingick liksom. Jag minns att när jag var hos dig på helgerna och vi korsade den där bron på söndagarna när jag skulle hem, bron som visade att nu är det närmre till mamma än till pappa. Då fick jag ont i magen. För jag ville bara vara hos dig. Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Men inte lika mycket nu. Jag var så arg på dig när jag var yngre, så besviken, frustrerad, ledsen. Men inte lika mycket nu. Nästan inte alls faktiskt. För idag, till skillnad från då så förstår jag att du inte valde bort mig, inte med vilja. Du är sjuk och det kommer du alltid att vara, det är inte ditt fel och du har inte kunnat göra något åt det. Och det handlar inte om mig. Mitt värde sitter inte i att du råkade bli sjuk. Jag har istället blivit vald, sedd och älskad av andra och på andra sätt än just av dig. Och den här dagen, fars dag, som gjorde så ont förut, den gör inte ont nu. Idag tänker jag på alla oss som inte har en pappa att fira på fars dag eller som har en men som inte har kunnat vara den pappan vi hade behövt.

Julminne

Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund. Jag var 12 år. Det var jul. Jag minns hur jag låg och grät på natten till julafton, hade ont i magen samt kunde inte sova. Jag hade nyss kollat i garderoben om mamma eller pappa köpt några julklappar, men där fanns inget förutom deras tomma lovord. Jag minns hur jag gick ut och snattade julklappar till mig själv så att det inte skulle se så sorgligt ut under granen när mina kompisar kom över och lekte.   Min kompisar; de som fick så mycket och allt de önskade. Jag försökte gömma min avundsjuka bakom julgranen tillsammans med de små paketen jag slagit in till mig själv, men lyckades nog inte så bra. Men sedan var det inte bara därför jag grät. Det var så mycket mer. Så mycket ångest över att jag inte hade det så som på film, eller så som mina kompisar i klassen hade det.   Istället var det oftast mest besvikelse. Besvikelse och alkohol och krossade förväntningar. Jag minns hur jag tog in mamma på toan för ”alkohol-möte” innan julmiddagen för att bestämma hur mycket hon fick dricka och vi tummade att hon skulle dricka max två glas. Två glas som senare blev till många fler och som slutade med obehag och tårar. Jag bönade och bad om att hon skulle sluta men inget hände. Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund.   När jag sedan började skolan igen efter lovet och klassen skulle prata om hur ens jul varit sa jag bara ”den var bra!”, för skammen tog upp all plats som fanns i min kropp och knopp. En skam som inte ens var min att bära. Jag önskar att jag kunde krama om 12 åriga jag samt andra 12 åringar därute som inte diggar julen. Ni är inte ensamma. Även om det känns så.

Tankar inför julen

Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer. Den här julen blir allt annat än den “traditionella” julen jag är van vid. Så länge jag kan minnas har jag, mina syskon och föräldrar åkt till mormor och morfar på julaftonens förmiddag och ätit julmat. Ibland har vi kollat på Kalle där och andra gånger har vi åkt hem tills dess. Oftast brukar farmor spendera kvällen med oss också och vi har haft paket-lek och öppnat julklappar. Men denna jul blir allt annat än det. Mormor dog i somras och morfar bor numera på ett äldreboende. Mamma dricker mer eller mindre dagligen och pappa har flyttat hem till en ny kvinna. Min syster ska vara med sin killes familj på julafton. Allt är nytt och annorlunda. Jag har hatat julen i många år, ända sen dess att mamma blev sjuk, men i år hatar jag den ännu mer.   Pappa frågade mig om jag vill vara hos honom och hans nya och fira jul där. Jag har träffat hans nya en gång och jag som hatar julen redan innan kommer troligtvis hata den ännu mer om jag ska sitta där ensam med de två. Det kommer vara otroligt stelt och obekvämt. Jag har inget gemensamt med min pappa, och inte heller med hans nya.   Mamma kommer antingen fira jul hos några vänner till oss eller spendera julaftonen själv. Känner jag henne rätt så kommer hon vara själv, och det gör mig mer orolig för vem vet hur mycket hon kommer dricka, eller tänk om hon försöker ta livet av sig igen?   Jag har i princip sagt ja till att jag ska fira hos pappa, men jag vill inte det. Men sen har jag flera underbara vänner som har sagt att jag säkert kan vara hos dem och jag funderar faktiskt på att tacka ja till det. Samtidigt vill jag inte göra pappa ledsen eller arg. Han kommer inte förstå hur jag hellre skulle vilja fira jul med en vän och hens familj istället för hos honom. Hur jag än gör så känns det som att någon kommer bli arg, ledsen eller besviken och jag vet inte vad jag ska göra. Däremot vet jag att det viktigaste är att jag tänker på mig själv och ser till vad jag vill göra och vad jag mår bra utav. Problemet är att jag inte vet vad jag vill. Jag vill inte ha ytterligare en ångestfylld jul fylld av tårar.

Ditt bidrag gör skillnad

Maskrosbarns arbete är viktigare nu än någonsin. Stöd vår verksamhet och bidra till barns rätt till en trygg barndom här och nu!

Välj summa nedan