ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Vi på Maskrosbarn

Vi på Maskrosbarn

Maskrosbarn fyller 15 år!

Maskrosbarn fyller år och det firas med ett extra poddavsnitt! Helen bjuder in Therese och Denise, Maskrosbarns grundare, för att prata om hur det gick till när Maskrosbarn startades, varför de identifierar sig som maskrosbarn och vad som har hänt sedan starten för 15 år sedan. Hurra! Lyssna på Maskrosbarnpodden här.  

Gråta

Mamma har druckit massor. Nästan varje dag i två veckor nu. Idag hade hon slagit i huvudet och blödde. Jag blir så jävla orolig för henne! "Pallar inte dra hela lasten. Jag bara gråter och gråter. Pappa mår så jävla dåligt. Fan, jag vill bara hålla ihop alla. Tar för mycket ansvar, men det är ju dom som lägger ansvaret på mig". I mina dagböcker skrev jag nästan varje dag under mina tonår. Pappret är buckligt av tårar och jag minns hur jag sent på nätterna försökte vända och vrida på det där kaoset av känslor som jag hade inombords. I citatet är jag 16 år. Många av mina minnen från den tiden handlar just om tårar som gjorde att mascaran rann över kinderna, sittandes på golvet i mitt rum invirad i täcket. Musiken är på hög volym och fönstret är öppet och det är kallt i rummet eftersom jag smygröker och fimpar i ett glas framför mig. Jag grät och skrev, grät och skrev. Jag pratade sällan med andra. Men jag grät och skrev. Gråta, var något som jag slutade göra som ung vuxen. Jag tyckte tårar var svagt, visade på svaghet. Jag ville vara stark, jag ville fixa allt och jag ville inte behöva ta itu med kaoset av känslor som jag hade inombords. Jag lärde mig att stänga av. Helt medvetet tryckte jag på off knappen och kände inget alls. Jag kände faktiskt inget alls. Så lite att jag tillslut började fundera på vad det var som var fel på mig. Jag grät inte när folk dog, när tv-serien var hemsk eller mamma ringde och ställde krav på fyllan. Jag kände inget alls. Men tårar, är fan bland det bästa som finns. När jag gråter släpper alla jobbiga känslor. Jag har fått öva mycket, och övar fortfarande på att släppa fram känslor, precis som de är! Bra och dåliga, hemska och fantastiska. Jag grät senast idag. Jag grät förra veckan också. Tårar är inte farliga. Känslor är inte farliga, de kan inte göra dig illa! Det som är farligt är att göra som jag gjorde. Förtränga och förneka och med all kraft trycka tillbaka tårarna som aldrig får komma fram. Känslorna läggs på hög och tillslut kommer kroppen att säga ifrån, säga till. Det är då man får ångest. Att gråta inför någon annan kräver ofta övning. Vi gråter mycket på Maskrosbarn. Ibland på kontoret. Ofta på läger. Vi övar på att gråta tillsammans. En ungdom sa till mig en gång att vi grät fina tårar på Maskrosbarn. Tårar som man delar med andra är annorlunda än de tårar som kommer fram på toaletten när man har låst dörren om sig. Hitta någon som du kan gråta inför eller kanske gråta med! Skulle inte vi på Maskrosbarn kunna få vara din vuxna eller din vän som du kan dela dina tårar med? Vi vill det! Therese

Ni är mina största förebilder!

Mamma brukade säga till mig – med jämna mellanrum – att hon visste att jag skulle bli en talare, att jag inte skulle kunna vara tyst för viktiga ämnen. Mamma brukade säga till mig – med jämna mellanrum – att hon visste att jag skulle bli en talare, att jag inte skulle kunna vara tyst för viktiga ämnen. Prästen som döpte mig hade sagt det till min mamma. Han sa att jag hade en stark röst som vi skulle få höra mycket av i framtiden. Mamma visste tidigt att jag hade en stark vilja och att jag skulle göra något viktigt. Jag hade en så himla stark vilja redan från tidig ålder och jag var sällan rädd för att säga ifrån när jag tyckte att något var fel. Jag vet att en del av min styrka kommer inifrån. Ibland går det inte att förklara varför. Men ibland känner jag mig så stark att jag nästan kan ta på den känslan. Styrka. Jag vet att jag har fått hjälp att bygga på, bygga om och bygga upp min styrka genom mitt liv. Jag har fått hjälp utav människor som har trott på mig och som aldrig har slutat med det. Människor som inte har gett upp när jag har trott att de ska göra det. Det är anledningen till att jag aldrig kommer att ge upp saker som jag tycker är viktigt. För att människor har visat mig att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. De är mina förebilder. Det är tack vare dem som jag kan använda mig utav min styrka idag! Av alla människor jag har mött i mitt liv så är det ni, alla maskrosbarn där ute, som är min absolut största förebild och styrka. Vi som har varit med om så mycket dåliga grejer, så tidigt i livet, men ändå står upp och fortsätter att gå. Vi som har matats med så mycket hat och hårda ord men ändå står upp för andra människor och oss själva. Hur coolt är det? Hur är det möjligt? Det är en fråga som jag många gånger har fått och som det aldrig finns ETT ända svar på. Jag förstår att det kan vara en intressant fråga för andra att få svar på. Men för mig är det jättesvårt att förklara för någon som inte har haft liknande erfarenheter. För det är en KÄNSLA från som nog alltid har funnits inom mig. Det är en osynlig kraft som ibland är helt dominerande i hela mig. Det fascinerar mig varje dag. Ibland syns det för att jag ryser, gråter eller ler när det kommer över mig. Men oftast syns det inte alls. Det är ”bara” en känsla som håller hus inom mig och gör så att jag orkar saker jag aldrig trodde jag skulle orka. Som gör att jag tar beslut som är asfeta för mig egen skull och för andras. Som gör att jag säger ifrån när det råder orättvisa. Som gör att jag tror på förändring. Känslan som kommer att styra och vägleda mig för alltid. I allt jag gör, för resten av mitt liv, så kommer jag att andas maskrosbarnsstyrkan. Jag kommer för resten av mitt liv att fortsätta prata. För er. För oss. Vi är förebilder för alla. Inte bara människor vi träffar, även för människor som aldrig ser oss. För så länge vi pratar så vet dem att vi finns. Och så länge vi finns så kommer vår styrka att finnas och spridas där vi finns. Överallt.

Vad gör man på en stödgrupp?

Klockan är strax efter 20, det är måndagskväll, och jag har precis haft min stödgrupp! Idag var vi inte hela gruppen, tre tjejer mellan 15-18 år. Jag har följt tjejerna sedan våren 2011.  Hej! Klockan är strax efter 20, det är måndagskväll, vilket betyder att jag precis har haft min stödgrupp! Idag var vi inte hela gruppen, tre tjejer mellan 15-18 år. Jag har följt tjejerna sedan våren 2011. Idag var jag trött och gled runt i mina haremsbyxor (något som kollegorna retat mig mycket för). Under fyra veckor har vi haft tema Acceptans som började med att de fick göra livslinjen en vecka, sedan sätta ord på sin historia och berätta för varandra.  Förra veckan fick de skriva en dikt eller text på en viss känsla som hade återkommit under deras uppväxt. Denna vecka skulle vi sätta musik och bild på deras känslor, vilket togs emot med många suckar och tjat på att slippa, varföööööör, Therese du måste fatta att vi går i skolan också!!! Det har blivit veckans tema, att de ska tjata sig ur övningarna. (Tjejerna som älskar att prata, skriva och vara kreativa.) Detta slutade med att vi (jagade) varandra lite i vardagsrummet när vi störde Sandra – och hennes utskottsmöte – och jag berättade hur omöjliga tjejerna var.. Jag låg på golvet och skrev en text, tjejerna satt i olika soffor (och genomförde såklart uppgiften tillslut). Det är lite så det är, vi har högt i tak, vi skrattar ofta och mycket, vi kan inte lura dem att bara göra saker utan blir utfrågande i en kvart om uppgiftens syfte. Tjejerna går i vår steg 3 grupp som vi kallar för Meningsfullhet, som är det sista steget i våra stödgrupper. De har gått igenom 3 år av stödgruppsmaterial. Vissa av dem har jag träffat varje vecka under flera år. Jag har fått följa med i brustna hjärtan, första fyllan, ångest inför gymnasiet, ångest inför studenten, alla problem och känslor för föräldrar, syskon och vänner. Jag tror och hoppas att jag får höra sanningen, som så få vuxna får höra av ungdomar. Och ibland vill jag bara låsa in dem och skydda dem mot världen när de pratar om alkohol och äldre killar (och jag tjatar på dem som en jobbig mamma). Det jag älskar allra mest med att leda Stödgrupp är att få följa med i deras vardag i allt från ångest till glädje. I alla livets småsaker och oro för skolan och framtiden. Våra grupper handlar sällan om Mammas eller Pappas problem. Våra grupper handlar om våra ungdomar. Det är en väldig skillnad. I sommar ska jag släppa gruppen, i alla fall som ledare varje vecka, då de går in i steg 4 som är en ungdomsgrupp som träffas utan ledare. Jag blir så glad när jag ser deras utveckling, men det gör lite ont i mitt mamma-hjärta att jag inte får ha kvällar som denna med min fina grupp. All kärlek till er tjejer!

Att skämmas

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Hej alla fina! Så pepp på att få blogga igen- jag älskar ju att skriva men gör det så sällan här! Det ska bli bättre! Och så pepp på att vara på kontoret med flera nya kollegor och på att syna lägerverksamheten utan och innan! Vad kan vi göra bättre? Vad är halvbra? Vad kan vi ändra? Vad gör vi ens? Att analysera allt vi gör i våra läger – för att göra det bättre för de som ska komma på läger. Men det var egentligen inte det jag ville prata om idag, jag vill faktiskt prata om skam. Om att skämmas. Över sin situation, över sin familj, över sig själv kanske. När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Jag flyttade mitt i högstadiet och fick helt plötsligt väldigt långt till skolan – men för det mesta var det ingen som kunde skjutsa mig/följa mig till skolan, för att min förälder inte orkade gå upp på morgonen. Så väldigt många morgnar fick jag åka taxi till skolan. Jag vet, det låter lyxigt och jätteskönt. Men det var inte för att vi hade så mycket pengar att vi kunde åka hur mycket taxi som helst, utan det var för att min förälder kunde ta det via jobbet på något sätt. Framförallt var det för att min förälder förmodligen hade druckit för mycket alkohol kvällen innan för att köra bil vid 07.00 på morgonen efter. I vilket fall. Jag gled in på skolgården i den här jävla taxin. Och ångesten över att gå den där biten från bilen, över skolgården, i korridoren, till mitt klassrum. Den var så otroligt hemsk. Jag såg överallt hur de andra eleverna stirrade på mig, viskade om mig, tittade konstigt. Jag hörde viskningarna eka i korridorerna. Ibland var det någon som skrek något. Allt ifrån att jag var ett soc-barn till att jag var så otroligt snobbig som åkte taxi. Och jag skämdes så fruktansvärt mycket. Jag skämdes också ihjäl när jag som 14-åring vågade berätta för en vän till mig hur min förälder var. Vad hon sa för saker till mig och vad hon gjorde för saker mot mig. Jag berättade i totalt förtroende för min vän. Och någon vecka senare stod det över hela internet, öppet, så att alla kunde läsa. Jag minns att jag aldrig mer ville gå utanför dörren. Jag minns hur jag i vissa sociala sammanhang när jag var tonåring kunde berätta något om min familj, om att jag inte bodde med dem till exempel, och märka hur stämningen i hela rummet ändrades. Hur de som var i rummet liksom drog sig undan, såg på mig med nya ögon, distanserade sig ifrån mig och drog sig undan. Hur de inte längre ville ha mig där längre, varken i rummet eller i deras liv. Under tiden jag har jobbat med Maskrosbarn har det för mig blivit en norm att ha en eller två sjuka föräldrar, alla vi som jobbar här har det ju så. Alla ungdomar jag möter har det också så. Vi pratar om det nästan varje dag på kontoret, och varje dag i våra aktiviteter. För mig är det helt helt helt normalt och inget jag känner skam överhuvudtaget över längre. Det var många många år sen jag kände den där fladdrande känslan i magen, det där suget, tvekade inför att säga det jag skulle säga, att bli helt varm, röd och svettig. Det var längesen nu. Och det tackar jag verkligen för. Det finns ju inget för mig att skämmas över – för jag har ju inte valt hur det har varit. Men – så kom den här situationen för någon vecka sen. Där jag mötte en person som fick mig att på nytt nästan återuppleva den där gamla känslan som jag trodde var utplånad för längesedan. Jag mötte en helt ny person som pratade om sin familj, om hur nära de var i hens familj, hur fantastiskt det var, hur familjen är -allt- och om hur VIKTIGT det var för hen att umgås med andra personer som också var NÄRA sin familj. Som hade bra ”familjevärderingar”. I början tänkte jag inte så mycket, för jag har omdefinierat vad familj betyder för mig, det handlar inte längre bara om blod, min familj är de jag älskar, blod eller inte. Min familj är mina vänner, de som behandlar mig bra, de som ställer upp, de som älskar mig, de som vill finnas där, de som förstår när jag är ledsen, de som känner mig, de som vill finnas i mitt liv som en familj. För mig kan det vara genom blod, vatten eller kaffe. Det spelar verkligen ingen roll. Så i början av det här samtalet så kände jag att jag höll med, för missuppfatta mig inte. För mig är det viktigt med familj, men MIN definition av familj. De betyder allra mest för mig och jag skulle göra allt för dem. Men sen när hen började fråga ut mig om min familj, så blev jag obekväm. Nästan ledsen. Jag förstod ju vad hen var ute efter. Det var blodsfamiljen. Och hen rynkade på näsan när jag berättade med väldigt förskönade ord lite kort om hur det var. Skakade på huvudet. Dömde ut mig. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände igen suget i magen, stressen, ångesten och skammen. Jag blev så fruktansvärt illa till mods och kände mig som en sån otroligt dålig människa som inte passade in i den här mallen. Är det kanske inte lite mitt fel? Har jag misslyckats? Kunde jag gjort någonting annorlunda? Borde jag kämpa för något annat än det jag kämpar för idag? Vårt möte gjorde mig så illa till mods att jag gick hem och började fundera på alla de här sakerna. Vrida och vända på allt som har varit. Men sen fick jag nog. Och så blev jag arg istället. Riktigt arg. Hur orimligt är det inte att jag ska sitta och ifrågasätta om Denise 14 år hade kunnat göra någonting annorlunda? Om det kanske ändå inte var Denise 15 års fel? I alla fall lite grann? Om Denise 16 år kanske borde skärpt till sig lite och inte gnällt så mycket? Inte tagit åt sig så himla mycket av hur det var hemma? Det är så SJUKT orimligt att ett möte med en annan otroligt oödmjuk person ska få mig, dig, oss att känna så. Så fruktansvärt orimligt att jag inte kan understryka det nog. Skam är en av de mest avskyvärda känslorna jag vet och jag är tacksam över att jag sluppit känna den kring min familjesituation på länge, men ändå glad att jag fick återuppleva en bråkdel av det, för det får mig att minnas. Att aldrig glömma hur det en gång var och ta tillvara på det jag har idag och uppskatta det. Skam är också en av de mest onödiga känslorna – den hjälper mig inte överhuvudtaget i livet. Inte på något sätt. Ingen annan mår bättre för att jag skäms. Och verkligen inte jag. Och om någon annan person ska vara så otroligt dömande, okunnig, taskig, korkad, trångsynt eller allmänt dum i huvudet, så den ska döma ut mig eller tycka någonting om mig på grund av att jag råkade födas in i en viss typ av familj. Ja vet ni, då kan den faktiskt dra. Det är ingen jag har något intresse av att ha i mitt liv. Överhuvudtaget. Så – poängen! Poängen är att inte skämmas. Och låt ingen person någonsin lägga på skam på dig. Det handlar om den personen, inte om dig. För varje sån person finns det 100 fantastiska, öppna, empatiska, förstående och kärleksfulla människor som förstår hur det har varit, som vill förstå varför och som vill förstå hur det känns. Det är de personerna vi ska hålla fast i. Det är de som är värda vår tid och energi. Massa kärlek till er! Låt aldrig någon tvinga in i er en mall som den personen har bestämt som korrekt! Ni duger så sjukt bra som ni är och ni har inget att skämmas över! Kram, Denise

Livet

"Livet" är ordet som just nu sammanfattar alla diskussioner vi har. När saker är komplext, svårt och där det inte riktigt finns något smart svar. Livet är allt det där, och en massa underbara, berikande, oförglömliga, fantastiska saker också. Såklart. Jag har gått igenom olika saker som har fått mig att reflektera ännu mer om livet än vanligt. Efter många år av sjukdomar och demoner gick min mamma bort i början av juni. Mamma hade lungcancer det sista året. Ingen visste att det skulle gå så fort, jag var både oförberedd och har förberett mig i tio år på att dagen skulle komma när hon inte skulle finnas längre. Jag har levt med krisberedskap sedan jag var elva år gammal. Alltid på tå för att jag inte har vetat hur livet ska kastas om, ändras och anpassas efter min svårt sjuka mamma. Krisberedskapen var en del av mitt jag, ofta var det inget jag tänkte på. De senaste åren har de bara legat som en liten sten långt ner i magen. En liten knut av oro som jag inte ens trodde att jag hade. Krisberedskapen har gjort att jag alltid har funderat på hur jag tar mig hem från ett annat land, snabbaste vägen från Hälsingland. I min beräkning har alltid ”hur ska jag ta mig hem om mamma ligger på sin dödsbädd” funnits med, mer eller mindre såklart. Men det har alltid funnits där. Sedan jag var 17 år har jag kämpat för min frihet, självständighet och att göra mig oberoende av mina föräldrar. Ganska naturligt, det gör nog de flesta unga vuxna. Men min familjesituation har gjort att ett band inte har gått att bryta, jag har heller inte velat bryta det. Krisberedskap. Min mamma somnade in en tidig sommarsöndagmorgon. Efter allt kaos som min familj har gått igenom, tillsammans, så blev detta något helt annat. Frid. Det var lugnt och stilla, fint och fridfullt. Ingen ångest, inget kaos, inget oförutsägbart. Jag älskar min mamma otroligt mycket, jag har aldrig slutat älskat henne. Jag tittade ut genom fönstret och kände frid, frihet. Den lilla klumpen i magen som jag inte visste fanns försvann. Jag kände en stark känsla av lättnad, för mig själv, för familjen men framförallt för mamma. Hon slipper lida nu. Tiden efter har varit fylld av en känsla som jag aldrig tidigare känt och som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det är kanske mer en icke-känsla. Inte vara orolig, inte känna plikt, inte tycka synd om, inte krisberedskap. Jag är helt uppfylld av en känsla av frid. Avslutat kapitel, det blev bra tillslut. Frihet och lättnad. Detta är svårt att förklara för en person som inte är maskrosbarn. Missuppfatta inte mina känslor till att jag inte älskar, inte sörjer, inte känner. Jag påbörjade min bearbetning av att förlora min mamma för 14 år sedan. Känslorna har fått mig att förändra mitt sätt att leva. Jag är lugn. Jag är nöjd. Jag är fri. Mina kollegor säger att jag är en bättre chef, mina vänner säger att jag utstrålar ett lugnt som de aldrig någonsin har sett i mig. Mina magkänslor säger till mig att allt är bra, att jag är bra, att jag ska välja alla vägar som gör att jag mår bra. Detta har resulterat i att jag för första gången i mitt liv hade semester i sommar, fem veckor av totalt lugn, ingen prestation. Detta har resulterat i att jag går hem i tid från jobbet och uppskattar tiden med katten i lägenheten, laga mat och göra matlåda. Det betyder att jag har kapitulerat inför att mitt jobb aldrig kommer ta slut, jag får ta en sak i taget. Jag kan inte svara på alla mail idag, jag behöver inte ringa upp alla människor som ringt den här veckan, jag hinner inte göra den där ansökan. Punkt slut. Jag var inte en sämre människa innan, jag är inte en sämre människa nu. Livet har sina faser. I höst ska jag njuta av allt det där som jag inte har sett de senaste åren. Relationer, lata kvällar i soffan, en söndag helt utan datorn, samtal med vänner som varken handlar om socialtjänsten eller förändringsmöjligheter, äta tre mål mat om dagen. Min mamma brukade säga att jag flängde runt, det gör jag fortfarande. Jag älskar att röra på mig, vara kreativ, få maniska idéer och jobba hårt. Men jag ska lära mig att säga nej, göra det som jag vill göra, det som jag mår bra av och lita på att andra människor gör jobbet precis lika bra som jag. Att driva ett eget företag, eller som i mitt fall – en organisation, betyder för de flesta att arbeta dygnet runt de första åren för att verksamheten ska komma på fötter. Jag har gjort det där, i sju år nu. Nu behövs det inte. Jag arbetar med fem helt otroliga kvinnor varje dag på vårt kontor. Jag arbetar med hundratals unga vuxna och ungdomar som har maskrosbarn i sitt hjärta och som kommer förvalta det vi har byggt upp. Kanske dags att ta en kaffe, sätta sig i en mjuk fåtölj, njuta, titta på ungdomarna som i full fart genomför någon ny idé och bara vara stolt över allt det som vi har skapat? (i alla fall efter arbetstid)? Vi är där nu. Jag har ingen tanke på att sluta, aldrig aldrig. Men årets väg är att få ungdomarna att skapa, vara kreativa, ta över och styra in oss på nya vägar. Mitt hjärta går sönder när jag tittar på er. Tänk om alla vuxna kunde få se hur ni är. Vad ni vill, vad ni tänker på, vad ni vill uträtta. Jag vet att några av er kommer att offra mycket för att verksamheten ska växa och finnas för andra. Precis som vi har gjort de senaste åren. Gräsrotsorganisation. I Alingsås lyser solen, kaffet smakar bra på tåget, och jag är på väg till Varberg för att för första gången avsluta min föreläsning med att min mamma inte finns längre.

Tack för att ni kommer till oss!

Maskrosbarn är en sådan plats som jag verkligen känner på. En sådan plats där ögonblicket får mig att stanna upp, blicka ut över rummet och andas i känslan jag har. Känslan sitter i magen och i hjärtat men fyller i andetaget hela mig med glädje, stolthet, förundran, kärlek och hopp. Det är mörkt utanför, På borden står levande ljus och ni sitter utspritt och pratar om allt. Om skolan, om bråk, om känslor, om er. Musiken i bakgrunden talar samma språk som stämningen och gör att jag ibland försiktigt vill nypa mig själv och se om det är en dröm. Vi pratar om vad det bästa med att vara här är och det är så svårt att sätta ord på det. Det är många små saker som tillsammans blir så stora. Ni pratar främst om att det är en plats där man kan bara vara, om en sorts trygghet, för att man får ha med sig allt man har med sig, på riktigt. Alla känslor och upplevelser som ni har får plats här och vi pratar också om dem. Här är det inte konstigt. Här är det inte dåligt. Här det inte ensamt. Här fylls inte väggarna med känslan av skam utan byts ut mot den största ödmjukhet jag har sett. ”Jag är här därför att” och jag läser upp era lappar en efter en på kvällens pass. Knappt era andetag hörs. Precis innan har vi skrattat högt och nu sitter vi där, så nära varandra bland kuddar och filtar och bara visar sådan stor respekt, ödmjukhet och förståelse i tystnad. Jag ryser. För det är lika stort varje gång, Att vi alla är här därför att och att vi tillsammans och framför allt ni – skapar en sån här plats. Tack. För att ni vågar. För att ni delar. Ungdomsledarna, som förut har varit deltagare, planerar och genomför ett pysselpass. Alla får göra olika kollage och temat är känslan av att vara på läger. Orden deltagarna väljer får mig ännu en gång att stanna upp och andas in känslan. Och det är så otroligt fint att ni lyfter det här vart vi än möts, oavsett om det är torsdag@maskrosbarn.org eller ett läger. Tillsammans är vi starka! Tack för att ni kommer till oss!

Jag bryr mig om er. Alltid.

Jag sitter mitt emot en av er och har ett samtal. Du berättar att allt är ditt fel och att om du inte fanns skulle alla de här problemen inte finnas. När du berättar för mig hur du aldrig vågar slappna av hemma och att du ständigt går runt och väntar på att kaoset ska bryta loss. Hur klumpen i magen följer med till skolan och gör att du inte kan koncentrera dig eller fokusera på vad som sägs och vad som ska göras. Du är så modig, du berättar det du inte vågat berätta för någon. Vad du blivit utsatt för alla slag, alla ord och hur de kommer tillbaka om kvällarna när du ska försöka sova. När jag hör dig berätta minns jag så tydligt när jag själv för vad som egentligen inte är så många år sedan, men vad som stundtals kan kännas som en evighet sen satt där du nu sitter och berättade om alla mina hemligheter. Jag minns hur mycket kraft det tog av mig att berätta och hur rädd jag var för vad som skulle hända. Det hade varit lättare att sitta där naken än att berätta det jag inte vågade prata med någon om. Jag minns också känslan av övertygelse om att världen skulle vara en bättre plats om jag inte fanns. Du säger att det inte finns någon du pratar med, ingen som vet hur du mår, du säger att alla ser men ingen bryr sig. Jag minns den ensamheten, en tomhet som inte går att beskriva. Jag längtade så innerligt efter att bli sedd och att få känna mig mindre ensam tillsammans med någon. Vissa dagar kunde jag gå till skolan och önska att någon skulle se mig och fråga mig hur jag mådde för om någon hade gjort det, ja då hade jag faktiskt svarat. Du blir förvånad över att jag ställer frågor som andra inte vågar ställa, om saker andra inte vågar prata om. Du gör allt du kan för att dölja hur svårt det här är för dig men jag ser dig. Jag ser hur blicken flackar, hur du biter dig i läppen för att hålla tillbaka tårarna och hur dina ben skakar. Jag ger dig en kram och då kan du inte längre hålla tillbaka tårarna. Det gör så ont i mig att se allt det där i dig som jag så många gånger känt i mig själv. Jag vill berätta för dig att det inte stämmer, att det inte är så att världen är en bättre plats utan dig. Jag vill säga att det inte är sant att ingen bryr sig om dig, för jag bryr mig om dig. Jag vill säga att det går att känna sig mindre ensam tillsammans med andra och jag gör det. Jag säger allt det där och jag tänker att du nog inte tror mig och att du inte kommer vilja träffa mig igen. Innan du går säger du, ”vi ses nästa vecka!”. När du lämnat rummet vill jag bara skrika rakt ut för att det gått över tio år sedan jag satt i den där stolen och att det fortfarande finns barn som inte blir sedda. Det är som att det inte spelar någon roll hur många ögon det finns i världen så länge vi inte riktar dem mot de som behöver det mest. Det är inte okej att ett barn går runt med tanken om att världen är en bättre plats utan mig och att ingen skulle bry sig om den försvann. Jag tänker på hur vi ska göra för att kunna se alla de barn som växer upp i familjer fulla av kaos. Men det är även i stunder som dessa som jag finner ett driv, ett driv att fortsätta kämpa för allt det vi gör på Maskrosbarn. Fortsätta se alla barn och ungdomar som finns i min närhet, att ge det jag kan när jag kan ge det och att aldrig glömma hur det känns att berätta det som en inte berättat för någon tidigare. Jag blir så innerligt tacksam för alla de ungdomar som finns i mitt liv och som ständigt påminner mig om allt detta, som förgyller mina dagar, ger mitt arbete mening och hjälper mig att inse att vi tillsammans förändrar liv. All kärlek till er! Jag bryr mig om er. Alltid.

Då och Idag

Maskrosbarn har ett coachprogram där ungdomar kan få möjlighet att träffa en och samma person under minst ett år en gång i veckan. Coachprogrammet handlar om att få träffa en vuxen som tillsammans med ungdomen gör olika övningar, utgår från ungdomens behov, ser ungdomen och anpassar sig efter det ungdomen behöver och vill. Det är idag över 60 ungdomar som fått möjligheten till att få en egen coach. Den här bloggen handlar om en ungdom som fått stöd från sin coach i 3,5 år, om ungdomens reflektioner över vart hen befann sig i början av stöden och vart hen befinner sig nu efter avslutat stöd. 2014: Då skämdes jag över att folk skulle få veta att min pappa var alkoholist. Jag ville inte berätta det för någon. Jag tyckte att hans handlingar definierade mig. Jag ville inte bli dömd som ett soc-barn. Då trodde jag att det var mitt fel att pappa var alkoholist. Jag absorberade all skit som fanns runtomkring mig. Jag tog åt mig av det dåliga mamma och pappa sa när de var arga på mig. Då var jag livrädd för att jag skulle bli som min pappa. Jag skapade många och hårda gränser för mig själv och litade inte alls på mig själv. Då gick jag ständigt runt och oroade mig för att pappa skulle dö. Då kunde jag inte säga nej utan att må dåligt. Då var jag som en rädd liten mus. Jag ville på ett sätt få synas men vågade inte ta plats. Jag blev liksom rädd av för mycket uppmärksamhet. Då tog jag åt mig av det som killar sa till mig. Jag var rädd för att göra saker för mig själv, typ som att göra slut. Då var jag vilsen, ensam och hade ingen att prata av mig med. Jag var utstött av mina barndomsvänner. Då var jag inställd på att jag inte hade någon framtid och att jag skulle dö tidigt. 2017: Idag när jag läser detta så gör det ont. Jag känner empati och sorg för att en så ung och oskyldig flicka bestämt sig för att dö tidigt, för att hon tog på sig ansvaret över sina föräldrar och för att hon var så ensam. Idag är jag inte längre rädd för att bli som pappa. Jag vågar jag lita på mig själv. Idag är jag inte lika rädd för att göra grejer. Jag vågar ta kontakt med människor. Jag vågar säga ja till nya möjligheter. Idag är jag på ett sätt tacksam för alla erfarenheter som har format mig. Om jag inte hade fått känna på några dippar så skulle jag inte veta hur topparna kändes. Idag går jag inte längre runt och tror att pappa ska dö. Jag vet att det kommer hända någon gång, men att det händer oss alla. Idag är jag inte en dömande person. Jag har förståelse för andra människor och att alla har gått igenom olika saker i livet som format dem. Idag är jag mer självständig. Trots att mamma och pappa fortfarande vet vart dem ska trycka för att få mig att må dåligt så är jag bättre på att hantera det. Idag är jag gladare, nöjdare och har mindre prestationsångest. Att kugga ett prov är inte hela världen. Idag vågar jag oftare säga nej. Idag vågar kapa med människor som inte får mig att må bra. Jag vet vad jag vill ha, vad jag inte vill ha och vad jag förtjänar i en relation. IDAG VET JAG MITT EGET VÄRDE.

#Stillanatt

Julen kan vara fruktansvärd. Men det finns stöd att få. En av våra föreläsare skriver om hur livet kan vända när en får stöd och upptäcker att det finns fler som lever i liknande hemsituationer. Det var alltid samma sak varje år, den 24 december vaknade jag med pirr i magen och hopp om att julen skulle bli precis så som jag önskade. Den blev aldrig det, det var bara en tidsfråga innan kaoset skulle börja. Var det inte kaoset runtomkring var det kaoset inom mig. En förälder som blev för full, mådde dåligt och allt annat jag blev utsatt för. Julen var alltid värst, jag vet inte om det var för att det hände mer då eller för att det gjorde ännu mer ont att det var på självaste julafton. Det fanns en ständig oro och beräknande i varje steg jag tog, var jag för mycket eller gjorde fel visste jag inte vad som kunde hända. Länge tänkte jag att det inte fanns några alternativ, att jag var utelämnad till att fira med min familj. Den tanken fanns med mig i många år även när jag var vuxen, jag tänkte att det aldrig skulle finnas några alternativ tills den dagen jag har en egen familj. Men det var inte sant. Första gången jag firade jul utan min familj var inte den 24:e december, det var mitt i juli på en gård i Hälsingland. Det var min första sommar när jag jobbade på Maskrosbarn och vi skulle fira julafton. Vi ledare hade varit ute och fixat en gran sent på kvällen när ungdomarna gått och lagt sig och sent in på natten hade vi pyntat i matsalen för att det skulle kännas som jul trots att det var 20 grader ute och mitt i sommaren. När vi väcker ungdomarna på morgonen och de kommer in i matsalen så är de flesta ganska arga, de vill inte fira jul. De har precis som jag själv inga bra minnen från julen. Hela dagen firar vi jul, vi bakar, pysslar, dansar runt granen och slutligen kommer grinchen och snor alla julklappar som ungdomarna sedan får leta upp. När dagen är slut så är ungdomarna inte längre arga, för många av dem har de för första gången fått fira en jul utan fylla, bråk och kaos. På kvällen när jag pratar med en av ungdomarna säger hen ”när jag är hemma och firar jul med min familj i december ska jag tänka på det här. På den här julen och på hur det jag firar då inte är min riktiga jul utan att min riktiga jul kommer jag fira sex månader senare på läger med Maskrosbarn”. Samma år tar jag ett beslut om att jobba julläger över julafton tillsammans med Maskrosbarn, det är ett stort och svårt beslut trots att jag är vuxen. Men jag väljer att fira jul på det sättet som är bra för mig. Under hela julhelgen samlas vi, ungdomar och ledare från hela landet i en stuga, för att tillsammans fira jul så som vi vill. Som vanligt blir jag så otroligt imponerad av de ungdomar som väljer att komma, som väljer sig själva och stå upp för det som de mår bra av. Det är så otroligt modigt och starkt att våga göra det. Tillsammans äter vi julbord, kollar på kalle anka, bakar, delar ut julklappar och hänger med varandra. Ibland gör sig verkligheten där hemma påmind för flera av ungdomarna, genom telefonsamtal, sms eller andra sätt. Men då är det okej, då finns det en ledare att prata med någon som förstår på riktigt, som vet hur det kan kännas. Sista kvällen på lägret samlas vi och myser framför brasan. Vi har precis lekt en lek och alla sitter och skrattar när en ungdom säger, ”jag är så himla glad att jag valde mig själv i år, för det här var den bästa julen jag någonsin haft”. Jag blir helt varm inombords när jag tänker på att vi kan ge de här ungdomarna en trygg jul och fina minnen. Jag tänker på hur vi skickat julklappar till alla ungdomar i vår organisation så även om vi inte träffar alla så vet de att någon tänker på dem. Att de alltid finns med oss. Men samtidigt vet jag att det finns så många barn där ute som just nu sitter hemma och mår dåligt och vill att julen ska vara över. Som inte har någon att prata med eller ett julfirande mitt i sommaren att se framemot. Till er vill jag säga att vi tänker på er. Vi är många som vet hur det känns och du är inte ensam.

Tio år på Maskrosbarn

Att få se barnen förändras, ta egna beslut, stå upp för sina val i livet. Att medverka till att barns liv blir bättre är det som gör att jag orkar de dagar jag hör historier som inte borde få finnas. - Mia, var det 6 år sedan vi träffades första gången? - Ja det stämmer, du var 13 år - Mm och imorgon tar jag studenten! Det är juni månad, sommaren och värmen har kommit med stormsteg. En av våra ungdomsledare som jobbat hos oss några år och som förut var ungdom som tog emot stöd i organisationen frågar mig: När sågs vi första gången? Vi kom fram till att han då var 13 år, och imorgon, 6 år senare tar han studenten. Den här situationen är en av många fantastiska situationer som påminner mig om hur stort det är att jobba på Maskrosbarn, att få följa med så många barn under livets gång. Jag har fått äran att göra det i 10 år. Jag vill så gärna kunna sätta ord på allt det jag känner, som känns så starkt i hela min kropp. Vill förklara hur alla på något sätt under mina år har satt så djupa spår i mig, alla familjekänslor, allt hopp, all kärlek och värme. Att få se barnen förändras, ta egna beslut och stå upp för sina val i livet, är en förmån i mitt jobb. Att verkligen få uppleva att ingenting längre är som det var innan barnet kom till oss, gör att jag orkar de dagar jag hör historier som inte borde få finnas. Barnen vi möter lever i extremt utsatta situationer, där misshandel, förtryck, sexuella övergrepp, och droger är en vardag. Där middagar, rena kläder, fritidsaktiviteter, någon att göra läxorna med eller som frågar hur det är, inte är vardag. På Maskrosbarn har barnen vågat känna, vågat lita på vuxna, kanske fått vänner för första gången, lärt sig att inte skada sig själva, att till och med älska sig själva och börjat förstå att de har alla möjligheter i livet. Och det är det jag hela tiden får äran att följa. Jag har fått följa deras resa under så många år. Fått se deras stolthet över att ha klarat av nian, se när de tar studenten, fått sitt första jobb, komma in på skolan de drömt om, få barn, gifta sig. Och det häftigaste av allt, att bli deras kollega och nu tillsammans med några av dem stödja ungdomar i liknande situationer. Jag tror att många utifrån detta förstår hur speciellt detta är, hur fint och ärofyllt det är att jobba med att förändra unga människors liv till det bättre. Idag 10 år efter min första arbetsdag är jag enormt tacksam för att just jag slog på tv, såg Therese på svenska hjältar galan och sökte som ledare. Jag var 19 år då. Jag har hela tiden vetat att jag skulle jobba med barn och ungdomar då jag själv växt upp med föräldrar vars omsorg sviktat på olika sätt. Dock hade jag ingen aning om att det var på det här unika sättet jag skulle få jobba. Att jag skulle få påverka, utveckla, inspirera, stödja och utmana barn som samtidigt skulle göra detsamma med mig. Jag kommer för evigt att vara tacksam för alla minnen, för allt och alla som passerat min väg och som ständigt inspirerar och utvecklar. Tack, tack, tack!   /Mia

Min dröm blev sann!

Det var en dag i augusti 2012 som jag för första gången mötte Therése och Jossan för ett förutsättningslöst möte om praktikplats på Maskrosbarn. Jag var så himla nervös för detta var ju min dröm – att få arbeta som grafisk formgivare i en organisation som hjälper och stödjer utsatta människor i samhället. Men vilken fantastisk dag det blev för mig – jag skulle få börja praktisera på Maskrosbarn. Wow var det verkligen sant? Min första arbetsdag kände jag mig så välkommen på en gång, så hemma och så rätt. Här kunde jag äntligen arbeta med det jag älskar och veta att det gör skillnad. Dessutom fick jag den stora äran att börja från början och skapa nya produkter tillsammans med alla på kontoret. Det var så mycket jag ville göra och förändra, men jag var kvar i mitt kreativa tänkande med stora budgetar och fick den stora utmaningen att tänka om. Utan mina fantastiska arbetskamraters stora stöd och uppmuntran hade jag inte klarat det – de bar mig fram och bär mig fram fortfarande! TACK! Sedan vill jag tacka alla ni fina och underbar och kreativa ungdomar som har hjälpt mig/oss med både åsikter, skapa illustrationer och fotografera åt oss. Jag hoppas detta samarbete kan fortsätta och min önskan är att ni ska vara mer delaktig i mitt arbete i framtiden – eller varför inte idag. Kom förbi mig precis när ni vill för ni är det allra viktigaste för oss och för mig. För det är för er jag gör mitt jobb för att vi ska nå så många som möjligt så att ni kan få den hjälp ni behöver. Era åsikter är vad jag behöver och ser fram emot att få. Men den första tiden var lite kaotisk. Jag och Jossan fick åka till Elgiganten för att köpa dator och grafiska program. Något jag aldrig har behövt göra i hela mitt arbetsliv. Bortskämd som man jag var att alltid ha en tekniker till hands som fixade allt. Dessutom tyckte jag det var oerhört jobbigt att det kostade så mycket så jag ville bara åka hem och hämta min egna dator. När sedan grafikkortet kraschade strax innan jul så kände jag mig väldigt liten, men även det löste sig. Jag hade Jossan vid min sida hela tiden och hon är en klippa när det gäller att se positivt på kraschad teknik. Något annat som jag tyckte var riktigt bohemiskt och kul det var att vi alla var tvungna att fysiskt hämta skrivaren när vi skulle skriva ut. Att ligga på golvet och sätta i kontakten var ett vardagsnöje och när skrivaren krånglade så hittade vi alltid ett sätt att få den att funka. Detta fick jag planera in i mitt arbete för det tog ju lite längre tid än jag var van vid. Jag började i liten skala och i takt med att vi utvecklades så har jag gjort detsamma. Det är så spännande och viktigt för mig att få vara en del av det arbete vi gör. Varje dag jag går till jobbet så har jag ett stort leende på läpparna och jag får ibland nypa mig i armen för att påminna mig om att drömmen blev sann. Något jag vill säga till alla som tvivlar på sina drömmar – gör inte det för de blir sanna när ni minst anar det. Jag har jobbat som grafisk formgivare i många många år och det har gjort att jag idag kan ge allt jag har till Maskrosbarn. Tiden var helt rätt.

Ditt bidrag gör skillnad

Maskrosbarns arbete är viktigare nu än någonsin. Stöd vår verksamhet och bidra till barns rätt till en trygg barndom här och nu!

Välj summa nedan