Meny
Jag vill gärna dela med mig av en händelse som kastade mig 10-12 år tillbaka i tiden. I slutet av november anordnade Maskrosbarn tillsammans med World Childhood Foundation en konferens om barns rätt till ett tryggt hem. Den handlade om barn i samhällsvård, dvs barn som bor i familjehem, jourhem, HVB-hem etc., som många av oss maskrosbarn har erfarenhet av. Bland deltagarna fanns politiker, utredare som kommit med lagförslag för att göra det bättre för unga, representanter från fackförbund och andra organisationer, men framför allt av de viktigaste – våra fina ungdomar!
Dagen började med en superpanel där ungdomarna delade med sig av sina erfarenheter av att vara placerade. Vår fantastiska ungdom från Maskrosbarn, tillsammans med ungdomar från andra organisationer, stod på scen och berättade modigt om sina erfarenheter på ett sådant sätt att ingen i rummet lämnades oberörd. Jag satt längst bak i publiken och kände hur tårarna rann, dels för att jag blev så rörd över deras mod och hur de satte ord på vad jag kände när jag själv var placerad, men också av uppgivenheten över att det fortfarande är så här, ett decennium senare. Så länge jag kan minnas har det pratats om socialtjänsten och alla de svårigheter och problem som finns, personalomsättningen, hur unga inte har någon trygg vuxen att vända sig till när de omhändertas, hur de känner sig till besvär, hur de ständigt känner sig motarbetade av vuxenvärlden och hur de måste skrika för att få det stöd de behöver.
Idag känner jag en distans till det limbo som livet som placerad ofta innebär; alla kontakter med socialtjänsten, byte av socialsekreterare var sjätte månad, flytta runt mellan HVB- och familjehem och framför allt – känslan av att vara problemet. Jag kastades tillbaka till minnen som när jag satt i ett rum med fyra vuxna där jag försökte förklara att jag inte kunde bo kvar i familjehemmet som jag bodde i och hur alla vuxna vände sig emot mig. Till och med min socialsekreterare, som visste hur jag kände och som var förstående när det bara var jag och hon, vände sig emot mig tillsammans med alla de andra vuxna. Eller den gången när min socialsekreterare sa ”mellan mig och dig nu, men vi kommer aldrig använda oss av dem (ett av familjehemmen) igen. Kort därefter kom flyktingkrisen och plötsligt var samma hem ett familjehem igen… Fatta vad häftigt då att ett av lagförslagen som Maskrosbarn har drivit på är ett nationellt register över familjehem! En sådan förändring är verkligen välkommen och borde ha genomförts för längesen.
Jag kände mig länge som ett problem och har många berättelser om svek från vuxenvärlden. Som sommaren när jag var 13 år och mamma var inlagd på psykiatrin en hel sommar och jag och min lillasyster bodde ensamma hela den sommaren. Jag minns att jag fick ett samtal från en socialsekreterare dagen efter att mamma hade blivit inlagd och jag sa: ”det är okej, vi bor hos mamma (läs: själva i lägenheten) och vi klarar oss”. Jag var rädd för vad det skulle innebära att bli omhändertagen, men hon visste. Och hon gjorde inget. Idag vet jag att det inte ska gå till så. Året därpå blev jag placerad för första gången och flyttade tre gånger innan jag kom i kontakt med Maskrosbarn. Den sommaren visste jag inte var jag skulle bo efter sommaren, skulle det bli ett nytt familjehem eller var skulle jag ta vägen?
Mitt i allt det blev Maskrosbarn min räddning. Att få träffa ungdomar i en liknande situation och att få träffa ledare som också var maskrosbarn, som hade haft det tufft och hade blivit trygga vuxna. Jag hade aldrig känt en sådan tillhörighet tidigare. Det gav mig framtidstro och var början på en lång väg till att få hjälp, inse mina rättigheter och stå upp för mig själv. Till slut hamnade jag också på rätt plats – hos det familjehem som fortfarande är min familj nio år senare. Jag har också alla på Maskrosbarn som är min familj. Det är också så fint att se att organisationen elva år senare fortfarande har samma fina kärlek och vibe.
Syftet med det här inlägget var egentligen att skriva om min stolthet över alla oss som tagit oss igenom det här. Över alla er coola, fina och smarta ungdomar som dag ut och dag in kämpar på och om stoltheten över att vara en del av denna fantastiska organisation. Konferensen var ytterligare ett bevis på att det vi gör och det Maskrosbarn står för och kämpar för fungerar. Det finns många kvitton på det.
Jag avslutar med att citera en av ungdomarna på konferensen: ”Barnen är framtiden. Om inte barnen mår bra mår inte framtiden bra”.
Tack för allt ♥︎
Alla som jobbar i stöd hos oss har själva erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Att ta kontakt med oss är ett första steg till att få hjälp och börja må bättre. Du är inte ensam!
hitta hjälp här
