Nästa tidiga minne är mer typiskt och jag minns det tydligt fastän jag bara är fyra år. Mina föräldrar bor fortfarande bor ihop och jag är i min storasysters rum och gråter och är livrädd. Hon håller fast mig för att jag inte ska springa ut till mamma och pappa.
Du har min mammas röst, du har hennes utseende men du är inte min mamma. För min mamma är kärleksfull, snäll och någon att känna trygghet i. Nu är hon någon annanstans, hon är bara ett minne.
Kära fars dag, du rör upp så mycket blandade känslor. Idag hade jag önskat att vi kunde uppvakta dig pappa. Lilla jag ville sällan fira dig. Du som skadat mer än du älskat. Du som orsakat så mycket smärta och trauman hos mig. Lilla jag var så besviken och rädd.
Du andades inte längre. Gång på gång försökte jag väcka dig. Men du hade gått på grund, hade sjunkit tillsammans med skeppet, med alkoholen. Skulden la sig som en svart slöja över mig. Var det mitt fel? Kunde jag ha räddat dig? Förlåt mamma!
Utåt sätt så var mamma den alla tyckte om och älskade. Hon pratade alltid om vilken bra mamma hon var och hur mycket hon gjorde för oss. Men när ingen såg vaknade en sida av henne som var allt annat än ljus.
