Ensamhet, ett ord som jag är så bekant med och blev redan som väldigt liten.
Hur lilla jag ropade efter hjälp men tillbaka hördes bara ett eko. Sen kom en dag, jag tog steget att kontakta Maskrosbarn, något jag är övertygad om räddade mig.
När det var kaos hemma visste jag att jag kunde gå till skolan och få en paus, en andningslucka där jag kunde fokusera på annat än det som tyngde mig. Det har varit en plats där jag inte bara lärt mig saker, utan också fått känna mig trygg, sedd och uppskattad.
Alla säger att livet på riktigt börjar nu, men jag har aldrig varit så rädd och osäker som jag är just nu. Rädd för vad vuxenlivet innebär. Hur överlever man i en värld ingen tidigare berättat för mig om?
