Maskrossommar består av berättelser från barn och ungas verklighet. Berättelser som ännu inte har ett lyckligt slut. Berättelser som pågår här och nu, men som vi alla kan vara en del av att skriva slutet på.
När pappa inte är hemma eller i ett annat rum kan det snabbt urarta. Bråkar jag och min syster kan mamma släpa i väg mig i öronen och låsa in mig. När jag stör henne genom att säga att jag är hungrig eller vill leka kan hon slå så att jag får blåmärken.
Socialen vill också hjälpa mig, men den hjälpen vill jag inte ha. De vill skicka mig till en grupp för barn med föräldrar som har missbruk. Till slut går jag med på det, men jag säger att det inte är vad jag behöver.
Men tänk om jag inte svarar och det är något allvarligt? Denna gång kan det ha hänt henne något? Då kommer jag att ångra mig i resten av mitt liv. Tvångstankarna gör att jag svarar. Jag vill verkligen inte, men jag kommer att må ännu sämre om jag låter bli.
Nästa tidiga minne är mer typiskt och jag minns det tydligt fastän jag bara är fyra år. Mina föräldrar bor fortfarande bor ihop och jag är i min storasysters rum och gråter och är livrädd. Hon håller fast mig för att jag inte ska springa ut till mamma och pappa.
Jag vaknar mitt i natten av en mardröm igen. Det är någon eller något som jagar mig och jag måste springa, flyga, fly på olika sätt. Bort från det som hotar mig. Det är samma stressdröm som jag haft många gånger förut.