ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Då och Idag

Då och Idag

Maskrosbarn har ett coachprogram där ungdomar kan få möjlighet att träffa en och samma person under minst ett år en gång i veckan.

Coachprogrammet handlar om att få träffa en vuxen som tillsammans med ungdomen gör olika övningar, utgår från ungdomens behov, ser ungdomen och anpassar sig efter det ungdomen behöver och vill. Det är idag över 60 ungdomar som fått möjligheten till att få en egen coach. Den här bloggen handlar om en ungdom som fått stöd från sin coach i 3,5 år, om ungdomens reflektioner över vart hen befann sig i början av stöden och vart hen befinner sig nu efter avslutat stöd.

2014:

Då skämdes jag över att folk skulle få veta att min pappa var alkoholist. Jag ville inte berätta det för någon. Jag tyckte att hans handlingar definierade mig. Jag ville inte bli dömd som ett soc-barn. Då trodde jag att det var mitt fel att pappa var alkoholist. Jag absorberade all skit som fanns runtomkring mig. Jag tog åt mig av det dåliga mamma och pappa sa när de var arga på mig. Då var jag livrädd för att jag skulle bli som min pappa. Jag skapade många och hårda gränser för mig själv och litade inte alls på mig själv.

Då gick jag ständigt runt och oroade mig för att pappa skulle dö.

Då kunde jag inte säga nej utan att må dåligt.

Då var jag som en rädd liten mus. Jag ville på ett sätt få synas men vågade inte ta plats. Jag blev liksom rädd av för mycket uppmärksamhet.

Då tog jag åt mig av det som killar sa till mig. Jag var rädd för att göra saker för mig själv, typ som att göra slut.

Då var jag vilsen, ensam och hade ingen att prata av mig med. Jag var utstött av mina barndomsvänner.

Då var jag inställd på att jag inte hade någon framtid och att jag skulle dö tidigt.

2017:

Idag när jag läser detta så gör det ont. Jag känner empati och sorg för att en så ung och oskyldig flicka bestämt sig för att dö tidigt, för att hon tog på sig ansvaret över sina föräldrar och för att hon var så ensam. Idag är jag inte längre rädd för att bli som pappa. Jag vågar jag lita på mig själv.

Idag är jag inte lika rädd för att göra grejer. Jag vågar ta kontakt med människor. Jag vågar säga ja till nya möjligheter.

Idag är jag på ett sätt tacksam för alla erfarenheter som har format mig. Om jag inte hade fått känna på några dippar så skulle jag inte veta hur topparna kändes.

Idag går jag inte längre runt och tror att pappa ska dö. Jag vet att det kommer hända någon gång, men att det händer oss alla.

Idag är jag inte en dömande person. Jag har förståelse för andra människor och att alla har gått igenom olika saker i livet som format dem.

Idag är jag mer självständig. Trots att mamma och pappa fortfarande vet vart dem ska trycka för att få mig att må dåligt så är jag bättre på att hantera det.

Idag är jag gladare, nöjdare och har mindre prestationsångest. Att kugga ett prov är inte hela världen.

Idag vågar jag oftare säga nej.

Idag vågar kapa med människor som inte får mig att må bra. Jag vet vad jag vill ha, vad jag inte vill ha och vad jag förtjänar i en relation.

IDAG VET JAG MITT EGET VÄRDE.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här