Jag har alltid varit ensam, ända sen jag var liten. Jag fick växa upp fort. Men med hjälp av Maskrosbarns stöd har jag skapat minnen och vänner för livet.
Oron och stressen omkring dig har tagit över mitt liv. Oron över att du ska falla igen och inte komma tillbaka. Oron över att du ska göra lillebror ledsen, oro över att du ska göra någon jag älskar illa.
Min storebror och jag flyttade ofta mellan jourhem och levde i ett hem som ibland kändes som ett helvete. I skuggan av detta blev skam och skuld mina ständiga följeslagare när jag försökte skydda mamma och samtidigt längtade vi efter en normal barndom.
När pappa inte är hemma eller i ett annat rum kan det snabbt urarta. Bråkar jag och min syster kan mamma släpa i väg mig i öronen och låsa in mig. När jag stör henne genom att säga att jag är hungrig eller vill leka kan hon slå så att jag får blåmärken.
Du andades inte längre. Gång på gång försökte jag väcka dig. Men du hade gått på grund, hade sjunkit tillsammans med skeppet, med alkoholen. Skulden la sig som en svart slöja över mig. Var det mitt fel? Kunde jag ha räddat dig? Förlåt mamma!
