Kära fars dag, du rör upp så mycket blandade känslor. Idag hade jag önskat att vi kunde uppvakta dig pappa. Lilla jag ville sällan fira dig. Du som skadat mer än du älskat. Du som orsakat så mycket smärta och trauman hos mig. Lilla jag var så besviken och rädd.
Du andades inte längre. Gång på gång försökte jag väcka dig. Men du hade gått på grund, hade sjunkit tillsammans med skeppet, med alkoholen. Skulden la sig som en svart slöja över mig. Var det mitt fel? Kunde jag ha räddat dig? Förlåt mamma!
Utåt sätt så var mamma den alla tyckte om och älskade. Hon pratade alltid om vilken bra mamma hon var och hur mycket hon gjorde för oss. Men när ingen såg vaknade en sida av henne som var allt annat än ljus.
Jag hade lärt mig skriva. Det var morsdag och jag gjorde alldeles för många kort, pyssel och teckningar med texter som ”Jag älskar dig” och ”Världens bästa mamma”. Men med åren blev det svårare och svårare att skriva orden.
Jag växte upp med en mamma som led av psykisk ohälsa. Hon hotade ofta om att ta livet av sig och försökte även göra det och skyllde då på att det var mitt fel.
