ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Min dröm blev sann!

Min dröm blev sann!

Det var en dag i augusti 2012 som jag för första gången mötte Therése och Jossan för ett förutsättningslöst möte om praktikplats på Maskrosbarn.

Jag var så himla nervös för detta var ju min dröm – att få arbeta som grafisk formgivare i en organisation som hjälper och stödjer utsatta människor i samhället. Men vilken fantastisk dag det blev för mig – jag skulle få börja praktisera på Maskrosbarn. Wow var det verkligen sant?

Min första arbetsdag kände jag mig så välkommen på en gång, så hemma och så rätt. Här kunde jag äntligen arbeta med det jag älskar och veta att det gör skillnad. Dessutom fick jag den stora äran att börja från början och skapa nya produkter tillsammans med alla på kontoret. Det var så mycket jag ville göra och förändra, men jag var kvar i mitt kreativa tänkande med stora budgetar och fick den stora utmaningen att tänka om. Utan mina fantastiska arbetskamraters stora stöd och uppmuntran hade jag inte klarat det – de bar mig fram och bär mig fram fortfarande! TACK!

Sedan vill jag tacka alla ni fina och underbar och kreativa ungdomar som har hjälpt mig/oss med både åsikter, skapa illustrationer och fotografera åt oss. Jag hoppas detta samarbete kan fortsätta och min önskan är att ni ska vara mer delaktig i mitt arbete i framtiden – eller varför inte idag. Kom förbi mig precis när ni vill för ni är det allra viktigaste för oss och för mig. För det är för er jag gör mitt jobb för att vi ska nå så många som möjligt så att ni kan få den hjälp ni behöver. Era åsikter är vad jag behöver och ser fram emot att få.

Men den första tiden var lite kaotisk. Jag och Jossan fick åka till Elgiganten för att köpa dator och grafiska program. Något jag aldrig har behövt göra i hela mitt arbetsliv. Bortskämd som man jag var att alltid ha en tekniker till hands som fixade allt. Dessutom tyckte jag det var oerhört jobbigt att det kostade så mycket så jag ville bara åka hem och hämta min egna dator. När sedan grafikkortet kraschade strax innan jul så kände jag mig väldigt liten, men även det löste sig. Jag hade Jossan vid min sida hela tiden och hon är en klippa när det gäller att se positivt på kraschad teknik. Något annat som jag tyckte var riktigt bohemiskt och kul det var att vi alla var tvungna att fysiskt hämta skrivaren när vi skulle skriva ut. Att ligga på golvet och sätta i kontakten var ett vardagsnöje och när skrivaren krånglade så hittade vi alltid ett sätt att få den att funka. Detta fick jag planera in i mitt arbete för det tog ju lite längre tid än jag var van vid.

Jag började i liten skala och i takt med att vi utvecklades så har jag gjort detsamma. Det är så spännande och viktigt för mig att få vara en del av det arbete vi gör. Varje dag jag går till jobbet så har jag ett stort leende på läpparna och jag får ibland nypa mig i armen för att påminna mig om att drömmen blev sann.
Något jag vill säga till alla som tvivlar på sina drömmar – gör inte det för de blir sanna när ni minst anar det. Jag har jobbat som grafisk formgivare i många många år och det har gjort att jag idag kan ge allt jag har till Maskrosbarn. Tiden var helt rätt.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här