ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Destruktiva relationer

Destruktiva relationer

Jag var på steg 4 läger i somras – steg 4 är för våra äldsta ungdomar som har varit med i vår lägerverksamhet i 4 år. Vi hade några fantastiska dagar med massa roliga aktiviteter, fint väder och viktiga samtal.

Det som berörde mig mest med det här lägret var alla samtal om relationer. Om hur svårt det är att dels veta vad en bra och sund relation är, hur man gör för att avsluta en destruktiv relation och för att inte inleda en destruktiv relation överhuvudtaget.

Ja ni hör ju – det var stora och viktiga saker vi pratade om. Och relationer är ju också det finaste och svåraste vi har i vårt liv – livet är fyllt av relationer som berikar vårt liv på ett otroligt sätt och kan skänka oss massa insikter, kärlek, styrka, inspiration och trygghet, men blir de tokiga kan de också få oss att må fruktansvärt dåligt.

Vi maskrosbarn hamnar ibland i destruktiva/dåliga relationer, med vänner, med kärlekspartners, med alla möjliga människor. Alla människor kan såklart göra det men jag upplever att vi maskrosbarn ibland kanske stannar lite extra länge, söker oss lite extra till människor som behandlar oss på ett visst sätt, krigar lite extra för att få det att ”funka”. Varför är det såhär?

Jag sitter inte på någon sanning men jag har tänkt på det en hel del – dels för att jag har hunnit med många destruktiva relationer själv och dels för att jag ofta hör så mycket frågor och funderingar kring relationer från alla ungdomar jag träffar.

Jag tänker att det ofta blir såhär för oss att vi är uppväxta på det sättet vi är, vi kanske är vana att ta hand om en förälder som mår väldigt dåligt på olika sätt, som vi varit tvungna att stötta, hjälpa, finnas där för och ta hand om. Kanske har vi haft koll på och/eller oroat oss väldigt mycket för vår förälders mående och användande av droger eller alkohol? Vi har kanske ibland eller ofta inte blivit behandlade på ett sätt som vi borde, våra föräldrar kanske inte har kunnat ta hand om oss och stötta oss på ett sätt som vi behövt, för att de är sjuka, hur gärna de än har velat har det kanske varit vi som burit dom.

Och, det är ju bland annat hemifrån vi lär oss massa saker. Vi lär oss hur man gör när man bråkar, hur man visar kärlek, hur man pratar med varandra och hur man behandlar varandra i en relation. Lär vi oss då hemifrån att i en relation så ska vi ta hand om den andra personen väldigt mycket, i en relation är det mycket bråk och hårda ord, i en relation blir man sviken, i en relation får man inte sina behov uppfyllda av olika anledningar. Ja då är det det som kommer kännas tryggt och normalt. Hur konstigt det än låter att kaos kan kännas tryggt, så är det ju såklart precis så det blir. Kaos är jobbigt, men kaos är bekant. Kaos är hemma, kaos är tryggt, och vi vet exakt hur vi ska bete oss i kaos, för det har vi tränat på i hela våra liv. Vi kanske inte heller har fått träna så mycket på att bli lyssnade på, att uttrycka våra känslor och behov, att bli tagna på allvar, att bli respekterade och sedda. Och man måste ju träna på allt, även dom här sakerna och man måste verkligen träna på relationer. Och det fina är att det går att göra! Men jag återkommer till det snart!

Jag lärde mig också att leva som i en bergochdalbana hemma. Ena sekunden var det totalt kaos och helvete och sen när alla bråk var ”lösta” så var det lycka! Totalt lycka och avkoppling och jag kände mig som att jag svävade ovanför molnen – nu var allt löst och det skulle vara bra ett tag!
Det var såhär jag lärde mig att det är så det ska vara i en relation, för det mesta gör det ont, sårar och är totalt kaos och bråk och sen byts det nattsvarta mörkret ut mot total lycka och så går det sådär -upp och ner, upp och ner. Det var aldrig lugnt liksom, det var aldrig jämnt, det var inga små toppar och dalar utan de var gigantiska.

Senare i mitt liv när jag hade kommit hemifrån – så gick jag igång på de där katastrof vs totala lyckokänslorna. Det fick aldrig vara lugnt och stadigt. Då blev jag uttråkad. Jag blev bara intresserad av personer som var upp och ner. Både kompisar och kärlekspartners. Jag var så van att människor mådde så fruktansvärt dåligt, drack för mycket eller var deprimerade, var elaka mot mig och inte respekterade mig. Så det var såna jag inledde alla slags relationer med. Jag kände ju igen det – jag visste ju hur jag skulle bete mig. Jag visste vem jag var i de relationerna. Visst var det asjobbigt och tog massa energi att bråka och gråta hela nätterna, och visst gjorde det ont att bli sviken och inte bli sedd. Men jag var ju van. Jag trodde också att det var det jag förtjänade. Sen när vi löste bråken tillfälligt var jag uppe i himlen och svävade igen. Men så började allt om. Länge blev jag bara intresserad av såna här personer. De var de enda jag såg. Inledde jag en relation med någon som inte mådde dåligt, som faktiskt var schysst, snäll och fin mot mig, då blev jag både uttråkad och stressad. Det liksom kröp i hela kroppen och jag var antingen tvungen att hitta på saker att bråka om eller hitta fel på den andra personen. Det var som att bråk och kaos var en drog som jag behövde i mitt liv. För att känna saker. Jag känner igen det där krypande i hela kroppen nu som en rädsla. Jag var nog egentligen rädd att de skulle ”se mitt rätta jag” vilket jag trodde var hemskt, eller att det snart skulle komma ett stort bråk, då var det bättre om jag startade det, då trodde jag att jag i alla fall hade kontroll.

Att hålla på såhär gjorde mig och andra människor väldigt illa. Men jag hade absolut inga verktyg för att sluta dra mig till människor som var lika mina föräldrar på ett eller annat sätt, eller där relationen blev destruktiv.

Man kan väl inte välja vem man blir kär i heller, argumenterade jag. Jag bara är såhär, sa jag. Jag kan inte hjälpa det, tänkte jag. Jag är värdelös och kommer aldrig lyckas ha en stabil relation till någon person, kände jag.

Men det är möjligt och man kan faktiskt jobba så himla mycket på sig själv. Man kan verkligen det, och det mesta är möjligt att justera och ändra och fixa och trixa med, det är det som gör oss människor så otroligt häftiga och coola.

Jag säger inte att det är lätt på något sätt, det är svårt, tufft och jobbigt och kräver massa arbete och kamp. Men det är det värt, tusen gånger om. Och jag vet att det är lättare att vara kvar i kaoset, för det är jobbigt och gör ont, men man vet i alla fall vad man får. Man tror att man har kontroll. Det är bra mycket lättare tillfälligt att stanna i det än att ge sig ut på en helt ny livsresa där man måste syna sig själv, analysera, försöka förändra och göra massa läskiga saker såsom berätta om ens innersta känslor till exempel.

Men jag säger det igen, det är så värt det!

För mig kom en vändpunkt när min kompis och jag pratade om hans förhållande till sin flickvän. De hade varit tillsammans i bara några månader och det var totalt kaos hela tiden, de bråkade och bråkade hela nätterna, hon tog droger, mådde dåligt psykiskt och var svartsjuk och kontrollerande. Jag frågade honom om han var kär i henne och han sa att ja, det är jag men inte när hon håller på såhär, jag orkar inte med det här alltså. Jag orkar inte bråka.

Jag satt och måste sett ut som ett levande frågetecken? ”Vad menar du inte kär när hon håller på såhär? Då blir man ju typ mer kär? Då blir man ju besatt? När det är bråk känner man ju ännu tydligare att LÄMNA MIG INTE!!!! Då vill man ju kämpa ännu mer? Orkar inte bråk? Vad menar du? Ja det är klart att det är jobbigt men vadå orkar inte? Hur kan man inte orka? Det är ju bara att ta sig upp dagen efter och gå till skolan eller jobba. ”

Så snurrade mina tankar när jag satt där, jag kunde inte relatera till honom överhuvudtaget och verkligen inte till hans känslor.

Men jag funderade på det där i timmar, diskuterade det med vänner, vred och vände på vad som var vettigt. Och jag förstod att det inte är rimligt att stå ut med stora dramatiska bråk där någon är elak mot en, det är inte rimligt att gråta sig igenom hela nätter i veckor i streck för att någon är elak. Jag ska inte orka det, även om jag gör det så måste jag sätta en gräns innan det kommer dit, för min egna skull. Jag vill inte ha det såhär även om jag orkar. Jag vill må bra, jag vill ha det bra, jag vill vara med människor som är snälla och gör mig gott. Jag hade nog trott att sån galen passion (som jag kallade det) var ett tecken på starkare kärlek än de som inte bråkade så ofta och hade det lugnare. Jag tänkte att jag minsann älskade mina vänner så det gjorde ont – det var därför jag inte kunde lämna dem när de var elaka mot mig. Ingen förstod mig och våra relationer. Jag tänkte nog inte att jag förtjänade bättre, för jag hade inte blivit lärd det hemma. Jag var van att jag blev behandlad dåligt så jag fortsatte att tillåta mig själv bli det av alla andra. Det var ett himla uppvaknande och ett vägskäl för mig när jag fick höra min kompis ord.

Lite tecken på att relationen inte är så bra för en;

  • När personen säger taskiga elaka saker om en till andra eller till en själv.
  • När personen är väldigt svartsjuk, försöker begränsa en eller kontrollera en.
  • När personen hotar med att avsluta relationen gång på gång
  • När en person hotar med att göra något självdestruktivt om man vill ändra på relationen
  • När personen inte lyssnar och försöker (så gott den kan) tillgodose ens behov. Det kan handla om allt möjligt som att den andre alltid ska bestämma, att man önskar ändra på något i relationen och personen inte försöker tillmötesgå en.
  • Att personen inte vill/kan kompromissa
  • Att personen misshandlar en fysiskt eller psykiskt
  • Att personen kränker en på olika sätt, tex kommenterar elakt om ens kropp, utseende eller personlighet
  • Att personen mår väldigt psykiskt dåligt på ett sätt som påverkar en själv eller använder nån typ av drog.
  • När personen ständigt sätter sina behov och känslor framföra dina.

Det finns såklart en hel massa tecken och grejer som inte är bra för en och det är jätteindividuellt också och varje relation är unik. Men känns det inte bra i magen eller känns det läskigt och kaosigt, då är det ofta inte bra. Det kan handla om alltifrån att en kärlekspartner inte vill att man umgås så mycket med sina vänner, att hen säger elaka saker om en, att personen skrattar åt en när man är ledsen eller försöker uttrycka sig, men det kan också handla om kompisrelationer, att det alltid är du som måste ställa upp och ta hand om, att din vän säger taskiga saker om dig till andra, att den inte prioriterar er relation eller att umgås och så vidare.

Men hur ska man veta då att det är bra? Och hur ska man göra?

Känner du igen dig i något jag skrivit? Pröva att göra tvärtom eller i alla fall lite annorlunda. Gör vi som vi alltid gjort, får vi det vi alltid fått ju!

Pröva försiktigt att sätta gränser, att säga ifrån när du blir illa behandlad. Försök att analysera och fundera kring dina relationsmönster, hur är dina relationer? Vad är okej för mig? Hur brukar det ofta bli? Vad sårar mig? Vad är viktigt för mig i en relation? Vad vill jag ha ut av den? Vad är mina mål? Hur får en person behandla mig? Vart går min gräns? Vad ger jag och vad kan jag förvänta mig att få?

Och ta hand om dig själv. Det är det viktigaste. Var snäll mot dig själv. Hamna inte i att det är ”tryggt” eller ”bekvämt” att vara med någon som är elakt för du har varit kompis med, eller ihop med den länge. Även om du är dödskär eller älskar din vän något enormt måste du prioritera dig själv och ditt liv. Det måste bli bra för dig! Du är värd det, du är värd allt! Du är värd personer som älskar dig såsom du vill bli älskad, som respekterar dig, som lyssnar på dig, som tycker att dina behov är viktiga. Som tycker att du är viktig! Som mår tillräckligt bra för att kunna möta dig, som vill utvecklas tillsammans med dig, som vill prata om er relation och som är intresserad av att förbättra den, som orkar engagera sig, som gör fina saker för dig och säger snälla saker. Du är värd allt! Och börja med dig själv, vi kan inte förändra andra, men vi kan jobba på oss själva. Och ju mer du börjar ta dig själv på allvar och ju mer du bryr dig om dina känslor och tankar och ju viktigare du tycker att de är – desto mer kommer du dra dig till personer som också gör det. Ju mer du älskar dig själv – desto mindre intresserad kommer du vara av personer som inte behandlar dig med kärlek. Jag lovar, det funkar! Och det är så värt!

Ps. Allt vi kan känna om; ”hen älskar mig så mycket men hen mår så dåligt så hen kan inte, hen har haft det så jobbigt i livet det är därför hen är såhär, hen ber alltid om ursäkt och vill ju ändra sig men det är svårt” osv.

Det går ju inte! Det kan självklart vara en förklaring till personens beteende – men det får aldrig vara en ursäkt. De allra flesta av oss menar ju aldrig att göra en annan person illa, även fast det händer, vi är ju trots allt bara människor och det finns alltid anledningar till att vi gör som vi gör – men det är inte okej bara för det.

Det är inte heller din uppgift nånsin att försöka ta hand om, läka eller hela en annan person. Inte heller att vänta ut en person som mår så dåligt att den behandlar dig illa. Du har främst ansvar för dig och dina handlingar, inte för någon annan. Och lite hårt sagt så spelar det ju ingen roll varför en person beter sig illa och sårar oss, det är inte okej oavsett. Och det är inget vi ska vara i eller tillåta.

Ett sista ps. Det finns massa hjälp att få om man tycker att dom här bitarna är för kluriga att jobba på själv, och pröva lite och försiktigt, pröva, pröva, pröva! Det kommer vara värt det!

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här