Du behöver inte bära allt själv

Jag växte upp i ett hem där trygghet inte var en självklarhet.

Som liten bar jag redan på saker som barn egentligen inte ska behöva förstå. Jag har ärr på kroppen från en olycka när jag var två år gammal, men de djupaste ärren syns inte utanpå. De sitter i minnena, i känslorna och i sättet jag lärde mig att vara på.

Mina föräldrar gick skilda vägar tidigt, och när jag var åtta år dog min pappa. Jag minns inte bara sorgen – jag minns också tomheten, förvirringen och känslan av att något i livet försvann utan att någon riktigt kunde förklara varför.

Hemma var det ofta otryggt. Både min mamma och min styvpappa kämpade med alkohol. Det gjorde att rollerna vändes, och jag blev den som tog ansvar.

Jag minns hur jag hittade min mamma sovandes under matbordet. Hur jag försökte väcka henne och förstå vad som pågick. Jag visste inte om det var så här det skulle vara, men jag kände att något inte stämde. Jag minns hur hon ibland ville dansa med mig, fast hon knappt kunde stå. Hur jag försökte möta henne där, som ett barn som vill ha sin mamma – samtidigt som jag kände mig ensam i stunden.
Och jag minns hur jag fick leda henne till sängen för att hon var för full för att ta sig dit själv. Små saker som egentligen inte är små för ett barn.

Det är märkligt hur snabbt ett barn lär sig att bli vuxen.

Jag blev den som letade efter henne på kvällarna, den som försökte hålla ihop något som egentligen inte var mitt ansvar. Samtidigt levde jag med en styvpappa som också var fast i sitt beroende. Hemmet, som borde vara en trygg plats, blev istället något oförutsägbart.

Under min uppväxt flyttade jag många gånger. Jag hann aldrig riktigt rota mig. Precis när något började kännas bekant rycktes det bort igen. Det gjorde något med mig – jag lärde mig att inte bli för fäst och att alltid vara redo att anpassa mig.

Utåt sett fungerade jag ofta. Men inuti fanns ett barn som var tyst, som observerade, som försökte förstå världen och samtidigt överleva den. Ett barn som också var argt – utan att riktigt veta på vem eller varför, mer än att något var fel.

Idag är jag vuxen. Jag har byggt ett liv, och på många sätt har det gått bra. Jag har samtidigt ingen relation till min familj idag – en uppoffring jag har behövt göra för att kunna må bra. Men att vara maskrosbarn försvinner inte bara. Det följer med – i tankar, i känslor, i rädslor som ibland dyker upp när livet egentligen är lugnt. Som en oro över att allt kan raseras, även när allt är bra.

Samtidigt har det också gett mig något. En styrka. En förmåga att känna, att förstå andra och att inte ta saker för givet. Jag har lärt mig att det går att ta sig igenom svåra saker, även när det känns omöjligt.

Till dig som läser det här och känner igen dig:

Du är inte ensam.
Det du känner är på riktigt.
Och det finns ett liv bortom det du står i just nu.

Du behöver inte bära allt själv, även om det känns så. Och en dag kan det du går igenom idag bli något som inte bara definierar dig – utan också stärker dig.

/Vuxen maskrosbarn