ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Vi älskar dig nu och föralltid

Vi älskar dig nu och föralltid

I september förra året gick min mamma bort i sin sjukdom. Alkoholism. En sjukdom som har präglat hela hennes liv. Hela mitt liv. En mörk hinna av psykiskt dåligt mående som alltid har legat över hela mammas liv. Och mitt.

Jag hade förberett mig i många år. Jag hade förberett mig hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag förberett mig på att mamma ska tas ifrån mig. Och jag har alltid föreställt mig att mitt liv skulle sluta precis där mammas liv slutade. När mamma skulle dö så skulle allt som levde i mig, inte sakta, utan plötsligt, försvinna. Jag skulle inte kunna stå, gå eller andas. Jag skulle ligga i fosterställning och aldrig vilja ta mig upp eller ut.

Men hur förbereder en sig på att någon en älskar ska sluta finnas? Hur ska ens liv vara just ens liv när någon som alltid har funnits i det, inte finns längre?

När beskedet kom var det precis så som jag hade tänkt mig att det skulle kännas. Panik. Skrik. Gråt.Livet. Slutar. Nu. Det. Är. Inte. Sant. Kan. Inte. Andas. Skrik.

Det var min sista panik-situation som mamma orsakade.

Sorg. Gråta. Samtala. Tystnad. Minnen. Syskon. Vänner. Gråta. Kramar. Skratta åt minnen. Gråta åt minnen. Älta. Gråta. Jag tror att min sorgeprocess såg ut precis som för de flesta. Livet började komma tillbaka och hinnan av mörker började avlägsna. Sakta började himlen ovanför mig ljusna. Mörkret skingrades. Mamma var död. Men jag levde.

Ett nytt liv började när du försvann, mamma.

All ångest försvann med mamma. Alla känslor och situationer av panik och skräck, fanns inte mer. Allt som hindrade mig från att andas helt fritt, bara försvann. Det som hindrade mig från att se alla livets möjligheter försvann med mamma.

Jag har sörjt mammas död. Jag har haft svårt att prata om att mamma inte finns utan att gråta. Jag har inte föreläst eller pratat öppet om mamma eller min uppväxt sedan hon dog. Jag har bara pratat i sammanhang där jag känner mig helt trygg och jag vet att någon kan ta emot min sorg. Jag kommer fortsätta med det ett tag.

Min mamma var sjuk och det var jobbigt för mig och mina syskon. Hela livet. Det var aldrig inte jobbigt att ha min mamma som mamma.

När jag har stött på den lösningsfokuserade och logiska människan så känns det som att de tycker att jag ska vara tacksam för att mamma inte lever längre. Jag har till och med fått höra ”vad skönt”. Men det är inte en skön känsla som känns när jag tänker på att mamma är död.

Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett bra liv med mycket fint att se tillbaka på. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett liv som inte hade påverkat mig, och de jag älskar, negativt. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt många år efter 52 och fick se oss bli vuxna och äldre.

Jag har aldrig förstått grejen med att vara tacksam när en får något riktigt dåligt men inte det sämsta en kunde tänka sig. Som när människor på flykt placeras i ett flyktingläger någonstans i Sverige, utan andra människor, troligtvis utan sin familj, med ingen förståelse eller information om vad som kommer hända dem. Men det finns ändå folk som tycker att de ska vara tacksamma. Jag kan komma på tusen andra känslor som ligger närmre än just tacksamhet när en har flytt från krig och hamnar i ett land där en aldrig har tänkt sig att den ska leva. Det här var ett sidospår.

Mamma var sjuk hela sitt liv och det påverkade mig och personer jag älskar. Hon dog i sin alkoholism och lämnade kvar fyra barn. Varav ett var 8 år gammal. Visst är tacksamhet inte den första känslan en kommer att tänka på?

Jag har en vän som har vuxit upp med två friska och trygga föräldrar. När jag pratar med henne om mamma så gråter jag, och så gråter hon. För att det är sorgligt. För det jag saknar med mamma är ju inte hennes alkoholism. Jag saknar ju det fina med mamma. Humorn och knasigheterna. Doften som bara en mamma luktar. Värmen och kärleken. Minnen vi delade. Stoltheten som bara en mamma kommer att känna och utstråla när hennes barn gör något stort. Svaren på livets alla stora frågor (typ receptet på mammas grytor och kakor) som uteblir.

Mamma, jag saknar dig. Det som var du.

Med min vän kan jag sörja med någon som bara kan relatera till det friska. Det är fint. Det jag sörjer är inte framförallt mammas försvinnande eller avslut. Den största sorgen känner jag över att det aldrig blev bra. Att livet aldrig blev till för min mamma. Den outhärdliga sorgen i att en människa kan leva ett helt liv och aldrig finna ro. Aldrig vara riktigt glad eller tillfreds. Visst fanns det stunder då mamma var glad, men aldrig lycklig. Mamma skrattade mycket. Jättemycket. Ibland så hon kissade på sig. Men i skrattet fanns mörkret ändå så jävla nära. Jag kunde inte alltid se mörkret i mamma. Men med åren så förstod jag att det alltid var närvarande, oavsett hur hon såg ut eller sa att hon mådde.

På begravningen så fanns det inte så mycket att säga om mammas liv. Prästen pratade om åren 1989, 1991, 1994 och 2008. Det var då vi föddes. Vi var hela mammas liv. Vi var det största i mammas liv så länge mörkret inte var större.

Allt dåligt försvann med dig mamma. Och kvar finns allt som är bra med dig. Allt som vi vill minnas och ha kvar. Kvar finns vi. Friska, lyckliga och med hela livet framför oss.

På mammas gravsten står det,
”Vi kommer alltid välja att ha dig nära. För vi älskar dig nu och föralltid.”

Vi kan välja att ha dig nära. Vi kan välja att ha det vi orkar, nära. Vi kan välja att plocka fram mörkret och reda i det, tillsammans, när vi är starka. Vi kan välja att ha det vi saknar, nära. Det vi älskar med dig mamma, kommer vi alltid att hålla nära oss.

Nu och föralltid.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här