ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Vi älskar dig nu och föralltid

Vi älskar dig nu och föralltid

I september förra året gick min mamma bort i sin sjukdom. Alkoholism. En sjukdom som har präglat hela hennes liv. Hela mitt liv. En mörk hinna av psykiskt dåligt mående som alltid har legat över hela mammas liv. Och mitt.

Jag hade förberett mig i många år. Jag hade förberett mig hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag förberett mig på att mamma ska tas ifrån mig. Och jag har alltid föreställt mig att mitt liv skulle sluta precis där mammas liv slutade. När mamma skulle dö så skulle allt som levde i mig, inte sakta, utan plötsligt, försvinna. Jag skulle inte kunna stå, gå eller andas. Jag skulle ligga i fosterställning och aldrig vilja ta mig upp eller ut.

Men hur förbereder en sig på att någon en älskar ska sluta finnas? Hur ska ens liv vara just ens liv när någon som alltid har funnits i det, inte finns längre?

När beskedet kom var det precis så som jag hade tänkt mig att det skulle kännas. Panik. Skrik. Gråt.Livet. Slutar. Nu. Det. Är. Inte. Sant. Kan. Inte. Andas. Skrik.

Det var min sista panik-situation som mamma orsakade.

Sorg. Gråta. Samtala. Tystnad. Minnen. Syskon. Vänner. Gråta. Kramar. Skratta åt minnen. Gråta åt minnen. Älta. Gråta. Jag tror att min sorgeprocess såg ut precis som för de flesta. Livet började komma tillbaka och hinnan av mörker började avlägsna. Sakta började himlen ovanför mig ljusna. Mörkret skingrades. Mamma var död. Men jag levde.

Ett nytt liv började när du försvann, mamma.

All ångest försvann med mamma. Alla känslor och situationer av panik och skräck, fanns inte mer. Allt som hindrade mig från att andas helt fritt, bara försvann. Det som hindrade mig från att se alla livets möjligheter försvann med mamma.

Jag har sörjt mammas död. Jag har haft svårt att prata om att mamma inte finns utan att gråta. Jag har inte föreläst eller pratat öppet om mamma eller min uppväxt sedan hon dog. Jag har bara pratat i sammanhang där jag känner mig helt trygg och jag vet att någon kan ta emot min sorg. Jag kommer fortsätta med det ett tag.

Min mamma var sjuk och det var jobbigt för mig och mina syskon. Hela livet. Det var aldrig inte jobbigt att ha min mamma som mamma.

När jag har stött på den lösningsfokuserade och logiska människan så känns det som att de tycker att jag ska vara tacksam för att mamma inte lever längre. Jag har till och med fått höra ”vad skönt”. Men det är inte en skön känsla som känns när jag tänker på att mamma är död.

Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett bra liv med mycket fint att se tillbaka på. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett liv som inte hade påverkat mig, och de jag älskar, negativt. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt många år efter 52 och fick se oss bli vuxna och äldre.

Jag har aldrig förstått grejen med att vara tacksam när en får något riktigt dåligt men inte det sämsta en kunde tänka sig. Som när människor på flykt placeras i ett flyktingläger någonstans i Sverige, utan andra människor, troligtvis utan sin familj, med ingen förståelse eller information om vad som kommer hända dem. Men det finns ändå folk som tycker att de ska vara tacksamma. Jag kan komma på tusen andra känslor som ligger närmre än just tacksamhet när en har flytt från krig och hamnar i ett land där en aldrig har tänkt sig att den ska leva. Det här var ett sidospår.

Mamma var sjuk hela sitt liv och det påverkade mig och personer jag älskar. Hon dog i sin alkoholism och lämnade kvar fyra barn. Varav ett var 8 år gammal. Visst är tacksamhet inte den första känslan en kommer att tänka på?

Jag har en vän som har vuxit upp med två friska och trygga föräldrar. När jag pratar med henne om mamma så gråter jag, och så gråter hon. För att det är sorgligt. För det jag saknar med mamma är ju inte hennes alkoholism. Jag saknar ju det fina med mamma. Humorn och knasigheterna. Doften som bara en mamma luktar. Värmen och kärleken. Minnen vi delade. Stoltheten som bara en mamma kommer att känna och utstråla när hennes barn gör något stort. Svaren på livets alla stora frågor (typ receptet på mammas grytor och kakor) som uteblir.

Mamma, jag saknar dig. Det som var du.

Med min vän kan jag sörja med någon som bara kan relatera till det friska. Det är fint. Det jag sörjer är inte framförallt mammas försvinnande eller avslut. Den största sorgen känner jag över att det aldrig blev bra. Att livet aldrig blev till för min mamma. Den outhärdliga sorgen i att en människa kan leva ett helt liv och aldrig finna ro. Aldrig vara riktigt glad eller tillfreds. Visst fanns det stunder då mamma var glad, men aldrig lycklig. Mamma skrattade mycket. Jättemycket. Ibland så hon kissade på sig. Men i skrattet fanns mörkret ändå så jävla nära. Jag kunde inte alltid se mörkret i mamma. Men med åren så förstod jag att det alltid var närvarande, oavsett hur hon såg ut eller sa att hon mådde.

På begravningen så fanns det inte så mycket att säga om mammas liv. Prästen pratade om åren 1989, 1991, 1994 och 2008. Det var då vi föddes. Vi var hela mammas liv. Vi var det största i mammas liv så länge mörkret inte var större.

Allt dåligt försvann med dig mamma. Och kvar finns allt som är bra med dig. Allt som vi vill minnas och ha kvar. Kvar finns vi. Friska, lyckliga och med hela livet framför oss.

På mammas gravsten står det,
”Vi kommer alltid välja att ha dig nära. För vi älskar dig nu och föralltid.”

Vi kan välja att ha dig nära. Vi kan välja att ha det vi orkar, nära. Vi kan välja att plocka fram mörkret och reda i det, tillsammans, när vi är starka. Vi kan välja att ha det vi saknar, nära. Det vi älskar med dig mamma, kommer vi alltid att hålla nära oss.

Nu och föralltid.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här