Min fina mamma, hur kunde jag förlora dig?

Du har min mammas röst, du har hennes utseende men du är inte min mamma. För min mamma är kärleksfull, snäll och någon att känna trygghet i. Nu är hon någon annanstans, hon är bara ett minne. Någon jag kan minnas när jag gråter mig till sömns. Någon jag kan minnas när jag ser bilder på henne innan hon blev så olycklig. Min fina mamma, hur kunde jag förlora dig?

Jag minns så tydligt hur du brukade kura ihop dig framför pappa, hur rädd du var för honom. Rädd för att visa dig sårbar, rädd för att visa känslor och rädd för vilken makt han hade. Jag minns hur du suttit tyst och tittat ner i golvet när pappa gav sig på mig. Du betraktade, såg när han gjorde mig illa men du sa ingenting. Trots alla rop på hjälp blundade du och förnekade det våld vi båda var utsatta för. Men du var ändå min trygghet. Du var snäll när inte pappa var det. Du sa till mig att jag kunde bli vad jag ville när pappa sa att jag inte kunde det. Du sökte inte trösten i alkoholen varje kväll som pappa gjorde. Du vinglade inte runt och ramlade framför mig, för full för att kunna resa dig upp på dina egna fester som pappa gjorde. Du sa att jag var värdefull, älskad och att du var stolt över mig. Jag älskade dig och jag visste att du älskade mig. Men en dag förändrades du. Din ångest tog över dig, som om en demon hoppat in dig och förvandlade dig till någon du inte var. Som bara spelade rollen som du. Jag blev övergiven av dig, din psykiska ohälsa lades över på mig att hantera och den psykiska misshandeln skedde konstant. Istället för att känna trygghet hos dig kände jag bara smärta och sorg. Du blev människan som jag blev mest rädd för av alla. Du blev människan som skadade mig mest av alla. All kärlek inom dig var som borta. Varje ord från dig gjorde ont och varje telefonsamtal från dig fick det att knyta sig i magen på mig.

När jag var liten kunde jag förstå dig. När du själv blev utsatt av pappa varje dag. Och visst var jag besviken på dig att du aldrig skyddade mig och aldrig stoppade den pappan som gjorde din dotter illa. Besviken att det alltid var jag som behövde ta hand om dig när du grät och tänka på vad jag sa till pappa för att skydda dig. Och trots att du lovat mig att lämna pappa om han gjorde något mer så svek du mig varje gång. Istället blev du arg över vad jag sa, du klagade på allt jag gjorde och jag fick ständigt höra hur jag förstörde familjen och vilken hemsk dotter jag var. Och jag har förstått nu och på sätt och vis accepterat att jag inte kan göra dig frisk och att du inte kan ta hand om mig. Men jag vet också hur mycket du har kämpat i det tysta, att du velat vara en bra förälder men att det blev för svårt. Men om jag kunde få önska mig någonting så skulle det vara att du blir frisk från din psykiska ohälsa och blir min varma, fina och kärleksfulla mamma igen. För det finns ingen människa på jorden jag älskar mer än dig!