ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Det är inte farligt, även om det gör ont.

Det är inte farligt, även om det gör ont.

Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det.

Klockan är 0230 och jag vaknar med ett ryck och är helt säker på att du finns i rummet, i sängen, bredvid mig alldeles nära sådär som du brukade vara. Men så kastas jag tillbaka till verkligheten, tänder lampan och minns att det inte är så. Det var bara en dröm, en mardröm som en gång var min verklighet. Jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att jag är fri nu.

Jag blev som barn utsatt för sexuella övergrepp, jag kunde aldrig veta exakt när det skulle hända. Det enda jag visste var att det skulle ske. Jag var alltid beredd och alltid rädd, rädd för att denna gång skulle bli värre än gången innan. Men jag stängde av allt, mina känslor och mina behov.

Jag har gått i terapi i många år hos många olika terapeuter och i många olika behandlingar. Länge trodde jag att om jag bara fick rätt hjälp skulle den personen kunna plocka bort allt det här hemska jag varit med om och att jag inte skulle behöva känna det längre. Jag kämpade i vad som kändes som ett helt liv för att inte känna och kände mig misslyckad efter varje avslutad terapisession för att det fortfarande gjorde ont. Till slut bestämde jag mig för att sluta känna, tänka och helt enkelt stänga av. Det var inte helt olikt den strategin jag valde när jag var yngre bara det att när jag var ung så var det inte ett val utan mer en överlevnadsstrategi.

När jag vart äldre förstod jag inte varför jag ständigt sökte mig till relationer som var skadliga för mig. Alla de personer som behandlade mig väl och gav mig kärlek och uppskattning var totalt ointressanta för mig. Så fort jag träffade någon som var avvisande, lite avståndstagande och inte alltför sällan våldsam väcktes mitt intresse direkt. Jag intalade mig själv att det bara blev så och att jag inte kunde göra något åt det. Men när jag vid 20 års ålder blev utsatt för samma sak som jag blivit utsatt för när jag var ung började jag titta på hur mina relationer sett ut. Jag kunde i stort sett dra ett lika med tecken mellan de relationer jag hade till vuxna personer i min närhet när jag var barn och de relationer jag drogs till som vuxen. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, jag hade ju bestämt mig för att inte känna så vad var problemet?

Till slut kom jag till en punkt där jag kände att det var ohållbart, jag var tvungen att göra något åt detta. Jag bad om hjälp och skulle återigen få prata med en psykolog, jag var inte särskilt hoppfull men bestämde mig ändå för att gå dit. Under flera veckor satt jag där och berättade ingenting om det som gjorde ont eller som jag behövde hjälp med. Men jag var ju arg på att jag inte tyckte att jag hade fått den hjälp jag velat ha eller hade behövt när jag var yngre. Innan jag hade fyllt 18 år hade jag diagnosticerats med 6 olika psykiska diagnoser men ingen hade någonsin frågat mig hur jag upplevde att bli utsatt för sexuella övergrepp. Det hade fått mig att tro att det var fel på mig och att jag om jag bara inte hade varit så sjuk i huvudet hade jag kunnat göra något åt det. Så jag satt där i flera veckor och fräste åt terapeuten som försökte få mig att prata, men jag var helt avstängd. Till slut sa hon ”nu får du göra ett val, jag kan inte göra det här ensam. Jag kommer att lyssna på dig och göra vad jag kan för att hjälpa dig. Men du måste låta mig. Jag kan inte bedriva terapi ensam”. Det var allt jag behövde höra, att hon tog mig på allvar, såg mig och skulle finnas kvar även om jag berättade om det allra värsta jag varit med om.

Därefter följde månader av att tårar, ångest, minnesbilder och sorg över det som varit. Hon höll det hon lovade hon stannade kvar, lyssnade och hjälpte mig att känna igen. Äntligen förstod jag att målet inte var att plocka bort allt det där som hade hänt och gjorde ont. Det kommer aldrig att försvinna, nyckeln var istället att tillåta mig själv att sörja det.

För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en av de medverkande terapeuterna sa ”det är inte farligt, även om det gör ont”. Tårarna rann ned för mina kinder för att det är så himla sant, det är inte farligt även om det gör ont. Det värsta har redan hänt och det är över. Det kommer kanske alltid att göra ont men så länge jag låter mig själv känna så är det inte farligt.

Så när klockan är 0235 och jag har tagit ett djupt andetag och påmint mig om att jag är fri nu, låter jag tårarna komma. Jag gråter för mig själv och tänker tyst ”jag är så himla ledsen för att jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn och sedan blev utsatt för våld och övergrepp som ung vuxen men det är över nu och du klarade dig.”

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här