ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
De som inte längre finns med oss

De som inte längre finns med oss

Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Och så ska jag leva resten av mitt liv…

Det blev så definitivt när de dog med en veckas mellanrum. Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Ändå hade jag oroat mig för stunden i hela mitt liv. Som riktigt liten visste jag såklart inte vad oron kom ifrån. Den satt i benen, i magen. Mamma tröstade. Jag låg i sängen på helspänn och lyssnade efter ljudet av ännu en flaska eller burk som skulle öppnas. Bad en bön, utan att tro, om att vi alla skulle få leva långa liv.

Senare i tonåren visste jag men ville inte tro på det. Kanske var det jag som överdrev? Det var ju i alla fall så de sa. Många år av oro, kontroll och hemligheter. Det fanns ju dem som hade det värre. Varför skulle jag berätta att mamma och pappa drack för mycket. Vad skulle hända då? Jag älskade ju dem, skulle hellre ljuga om någon frågade.

Vi var nära, en liten familj som pratade om allt och det fanns mycket kärlek. Men en sak var det bara jag som pratade om. Jag provade olika taktiker genom åren. Hot, gråt, besvikelse, ilska. Men när alkohol kom på tal vändes blicken bort och samtalet tystnade. Det var en återvändsgränd och inget skulle någonsin ändra på det.

Jag flyttade hemifrån och det blev allt sämre med dem. Kastar mig på flygplan hem för att samla upp spillrorna. Alltid nödläge påslaget. Ett samtal om att pappa sitter häktad. Ett samtal om att mamma ramlat. Ett samtal om hjärnblödning. Telefonen blir ångest men den fysiska distansen hem gör att jag kan fungera i mitt liv. Ett samtal från sjukhuset ”du bör nog komma upp nu”. Pappa dör tre dagar senare i levercirros. Orsak, långvarig alkoholkonsumtion. En diagnos jag fick vetskap om en vecka innan han dog och som pappa säkert levt med i åratal. Hemligheter. En vecka senare mamma, ett samtal där ingen svarar.

Att leva i nödläge i så många år gjorde mig stark och skör på samma gång. Orubblig och pålitlig och samtidigt så nära panik, svettningar och sådär bensvag och pirrig i kroppen som en bara blir när rädslan kommer som en flodvåg. Aldrig sitta still och känna efter. Nu när oron och rädsla är borta finns bara det bra kvar. Egenskaperna som är jag och som gjort att jag alltid trott på min egen kraft och liv.

Jag kan fortfarande tänka tanken ”vad kunde jag ha gjort för att rädda dem”. Fast jag vet att jag gjorde allt jag förmådde och mer därtill. Fast jag vet att ansvaret inte var mitt. Mitt ansvar är att leva vidare att ta hand om mitt liv. Att ge mitt barn det jag inte kunde få. Att känna glädje. Och jag kommer minnas de fina stunderna och sörja de stunder jag aldrig fick eller någonsin kommer att få. Som att se min dotter med sin mormor och morfar.

I allhelgonahelgen besöker jag graven. Jag är fortfarande arg efter fyra år. Arg att jag fick rätt. Arg på en sjukdom som gör att oavsett om den faktiska döden kommer så tas en förälder ifrån oss. I år vill jag att ljusen på Sveriges kyrkogårdar ska glittra för alla oss som finns kvar, som har livet framför oss.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här