JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS SÖ-TO kl. 20-22

De som inte längre finns med oss

Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Och så ska jag leva resten av mitt liv…

Det blev så definitivt när de dog med en veckas mellanrum. Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Ändå hade jag oroat mig för stunden i hela mitt liv. Som riktigt liten visste jag såklart inte vad oron kom ifrån. Den satt i benen, i magen. Mamma tröstade. Jag låg i sängen på helspänn och lyssnade efter ljudet av ännu en flaska eller burk som skulle öppnas. Bad en bön, utan att tro, om att vi alla skulle få leva långa liv.

Senare i tonåren visste jag men ville inte tro på det. Kanske var det jag som överdrev? Det var ju i alla fall så de sa. Många år av oro, kontroll och hemligheter. Det fanns ju dem som hade det värre. Varför skulle jag berätta att mamma och pappa drack för mycket. Vad skulle hända då? Jag älskade ju dem, skulle hellre ljuga om någon frågade.

Vi var nära, en liten familj som pratade om allt och det fanns mycket kärlek. Men en sak var det bara jag som pratade om. Jag provade olika taktiker genom åren. Hot, gråt, besvikelse, ilska. Men när alkohol kom på tal vändes blicken bort och samtalet tystnade. Det var en återvändsgränd och inget skulle någonsin ändra på det.

Jag flyttade hemifrån och det blev allt sämre med dem. Kastar mig på flygplan hem för att samla upp spillrorna. Alltid nödläge påslaget. Ett samtal om att pappa sitter häktad. Ett samtal om att mamma ramlat. Ett samtal om hjärnblödning. Telefonen blir ångest men den fysiska distansen hem gör att jag kan fungera i mitt liv. Ett samtal från sjukhuset ”du bör nog komma upp nu”. Pappa dör tre dagar senare i levercirros. Orsak, långvarig alkoholkonsumtion. En diagnos jag fick vetskap om en vecka innan han dog och som pappa säkert levt med i åratal. Hemligheter. En vecka senare mamma, ett samtal där ingen svarar.

Att leva i nödläge i så många år gjorde mig stark och skör på samma gång. Orubblig och pålitlig och samtidigt så nära panik, svettningar och sådär bensvag och pirrig i kroppen som en bara blir när rädslan kommer som en flodvåg. Aldrig sitta still och känna efter. Nu när oron och rädsla är borta finns bara det bra kvar. Egenskaperna som är jag och som gjort att jag alltid trott på min egen kraft och liv.

Jag kan fortfarande tänka tanken ”vad kunde jag ha gjort för att rädda dem”. Fast jag vet att jag gjorde allt jag förmådde och mer därtill. Fast jag vet att ansvaret inte var mitt. Mitt ansvar är att leva vidare att ta hand om mitt liv. Att ge mitt barn det jag inte kunde få. Att känna glädje. Och jag kommer minnas de fina stunderna och sörja de stunder jag aldrig fick eller någonsin kommer att få. Som att se min dotter med sin mormor och morfar.

I allhelgonahelgen besöker jag graven. Jag är fortfarande arg efter fyra år. Arg att jag fick rätt. Arg på en sjukdom som gör att oavsett om den faktiska döden kommer så tas en förälder ifrån oss. I år vill jag att ljusen på Sveriges kyrkogårdar ska glittra för alla oss som finns kvar, som har livet framför oss.

Behöver du någon som förstår?

Att ta kontakt med oss är ett första steg för att få stöd och börja må bättre. Alla som jobbar i våra stöd har själv erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Vi förstår hur det kan kännas - du är inte ensam!

Våra stöd och aktiviteter