Att anmäla sin egen förälder till socialtjänsten

Hur fan kan man gå och anmäla sin egen pappa till socialtjänsten!?

Du tittar på mig, din blick borrar sig fast i mig och dina ögon är mörka, kalla. Allra helst vill jag sjunka genom jorden, försvinna. Jag är rädd för dig, rädd för vad du kan göra. Jag visste att du skulle bli arg, när orosanmälan kom efter att jag berättat för en lärare men jag visste inte hur arg du skulle bli. Nu står du böjd över mig, skriker hur självisk och dålig jag är, att jag har förstört allt och vilken hemsk dotter jag är. Gråten tränger sig upp men jag trycker bort den. Att gråta är det mest förbjudna att göra. Var tyst och stäng av känslorna så överlever du.

Utåt sett var allt bra, vi var en familj som alla andra och i vår villa kunde folk stå i timmar och drömma sig bort i utsikten från våra fönster. Alla älskade vårt hem men jag hatade det. Smärtan och sorgen satt i väggarna och påminde mig om verkligheten, påminde mig om att det var omöjligt att fly från den.  Som barn förberedde jag mig, gjorde mig redo att mötas av vad som väntade mig hemma. Jag gick in i skyddsläge, byggde upp muren runt mig. Gjorde mig beredd på att känna stanken av alkohol som mötte mig när jag öppnade dörren och försökte göra mig osynlig när skriken som stank av alkohol kastades rakt i ansiktet på mig. Försökte agera vuxen när mamma var ledsen och behövde skydd mot pappa.

Ingen kunde se eller förstå rädslan och skulden över ifall dem man älskade och behövde mest skulle ta sitt liv. Ingen kunde se våldet som ständigt pågick bakom stängda dörrar eller förstå smärtan av att konstant höra hur värdelös och dum i huvudet man var.

Väskan med sorg blev allt tyngre med åren och när den till slut sprack och orden att jag inte längre orkade kom fram, var jag redan i en återvändsgränd för relationen med mina föräldrar. Till en början var jag arg, rädd och besviken över allt jag utsatts för. Nu känner jag mest sorg, en sorg över tryggheten jag inte fick som barn men också en tacksamhet över allt bra jag fick. All kärlek, omtanke och alla bra stunder som fick mig att fortsätta kämpa! Såren är fortfarande djupa men jag har på sätt och vis börjat läka, förstå och acceptera och en dag kommer jag också att förlåta.