Julen – Barnens högtid?

Min relation till julen har varit trasslig och julen hemma hos oss var inte en högtid för mig och mina syskon. I stället var det återkommande löften om alkoholfria jular utan bråk. De där löftena och hoppet är ju faktiskt det sista som lämnar oss. Men ändå sägs det att julen är barnens högtid. Och du vet de där eftermiddagarna på fritids där alla barn skriver fina julkort till sina föräldrar fulla av kärlek och tacksamhet för att just dem är deras föräldrar. Där sitter jag, med tårar i ögonen och önskan om att det var så för mig också. Samtidigt kallar vi julen för barnens högtid.

Under barndomen förvirrades jag över de dubbla känslorna som ständigt gjorde sig tydliga. Trots relationen till föräldrarna var som en isig pulkabacke med stora stenar som gömde sig under snön och skapade hål i byxorna, så fanns kärleken där. Jag älskar mina föräldrar men inte hur de beter sig. Ibland var mamma snäll, berättar att hon älskar mig och att hennes barn är det viktigaste för henne. Men så nästa dag har hon ändrat sig och låser mig ute på en snöig balkong. Men de är ju mina föräldrar? Kan jag verkligen hata de så mycket eller är det jag som känner fel”?

Jag har också andra minnen från julen. Jular där jag kunde förstå vad som menas med att julen är barnens högtid. När jag och syskonen sitter spända och ivrigt letar efter våra egna namn på paketen och i köket bredvid står pappa och lagar julmat medan mamma dukar julbordet. För så har det också varit och de behöver också få ta plats. De minnena som är lite mer som en högtid för barnen. Nu kan jag styra över hur jag vill ha det i jul och det väger upp allt det oförutsägbara julen var som barn.