Vi blev experter på att dölja vår verklighet

Från tidig ålder präglades mitt liv av en kamp för överlevnad. Min pappas bortgång skapade ett kaos som snabbt framhävdes med min mammas missbruk. Min storebror och jag flyttade ofta mellan jourhem och levde i ett hem som ibland kändes som ett helvete. I skuggan av detta blev skam och skuld mina ständiga följeslagare när jag försökte skydda mamma och samtidigt längtade vi efter en normal barndom. Min storebror, fem år äldre, tvingades tidigt in i vuxenlivet, och snart följde jag i hans fotspår.

Vi var inte i samma ålder och fick stå ut på olika sätt. Att se honom ta en föräldraroll och axla ett ansvar som min förälder var smärtsamt, och det gör mig fortfarande ledsen idag. När man är den yngsta har man inte samma talan och ingen vill lyssna på en. Istället fick jag sitta på avbytarbänken och bara flyta med i det som skedde omkring oss, vilket skapade ett stort tomrum som följt med mig in i vuxenlivet.

Vårt hem var alltid i skymningsläge med gardinerna ständigt fördragna för att stänga ute omvärlden. Det var i denna miljö vi tidigt började fungera som föräldrar åt vår egen mamma. Från att jag var fem år gammal placerades vi omväxlande i olika jourhem, för att sedan snabbt återvända hem när socialtjänsten bedömde att mamma var ”bra nu, hon behöver er”. Varje återkomst var som en resa tillbaka till ruta ett.

Vi blev experter på att dölja vår verklighet för skolan och våra vänner – vardagen med en olycklig och påverkad förälder som ibland försvann i flera dagar och återvände med sprutor i väskan istället för mat. Jag utvecklade en vana att gömma drogerna längst bak i skafferiet och lägga undan sprutorna i min korg med Barbies, i hopp om att de skulle glömmas bort. Men resultatet blev ofta att manna låste in sig i badrummet och slog ner allt tills man tog fram de igen.

Det fanns dock ljusa stunder, dagar när mamma var nykter och skrattade, när hon lagade sin köttfärslimpa till oss. De stunderna väckte skuldkänslor i mig, skamkänslor över att jag ens övervägde att berätta för någon. Min mamma är otroligt rolig, generös och kärleksfull…när hon inte förvandlades till ett skal.

Att jag ens hade en tanke på att öppna dörren när socialen ringde på – skulle jag verkligen göra så mot min mamma? Istället lyssnade jag på hennes bedjande att sitta tyst bredvid brevinkastet och låtsas att vi inte var hemma, tills socialen till slut gick sin väg. Mamma bekräftade mig då med massor av kärlek och hennes skal åkte av för en stund igen… varför skulle jag vilja vara den som förstör det? För det var ju allt vårt fel om något gick snett.

När jag var åtta år noterade min fröken att något var fel och gjorde en anmälan. Jag fick på mitt sätt förklara den vardag jag ansåg vara ”normal”, men som jag nu inser inte var det. Jag ville skrika, men orden fastnade i halsen. Jag fruktade konsekvenserna som skulle ske av att avslöja något, men blev också arg över att denna börda låg på mina och min storebrors axlar. Det var som om vi bar på en mörk hemlighet, ett samvete som hindrade oss från att vara vanliga barn, trots att det kändes märkligt normalt i vår vardag. Men jag berättade för fröken hur mycket mamma sov och inte alltid var hemma… för det är väl ganska normalt?

Men idag har jag lärt mig att förlåtelse inte handlar om att glömma eller förminska det som skett. Det handlar om att välja att inte låta det förflutna definiera vår framtid och hur viktigt det är att våga berätta för någon. Idag är jag stolt över att min fröken fick veta och jag är stolt över vart det tog mig idag.

Jag bär med mig både sår och ärr från min uppväxt, men acceptansen har gett mig friheten att släppa taget om en stor del av min ilska och smärta. Jag har inte förlåtit min mamma, men jag har accepterat att hon gjorde vad hon kunde vid den tidpunkten och att hon idag är ren och kämpar för att fortsätta så.

Mitt bagage finns kvar, men jag försöker se det genom de små glädjestunderna, liknande dem jag ibland upplevde med mamma under hennes bra dagar. Min lycka idag ligger i skratt med vänner, i solen mot mitt ansikte, i känslan av att verkligen vara fri.