Leahs maskrossommar

Du kan även lyssna på avsnittet här.

Utanför fönstret ser jag hur mina kompisar leker på skolgården, men jag och min lillasyster sitter inlåsta i ett grupprum. Vi går på lågstadiet och lärarna har personalmöte i klassrummet intill. Därför finns det ingen som kan vakta oss om vi är ute. Ingen som kan se till att vår drogpåverkade mamma inte kommer och hämtar oss. Så för vår säkerhet sitter vi inlåsta.

Vi borde kanske vara glada för att skolan äntligen tror oss, tar våra problem på allvar. Men det känns bara så himla dumt att sitta här.

Fönstret är lite öppet och genom glipan kan jag prata med några av kompisarna som kommer förbi. Jag vill också vara där ute! Men igen är det jag och min syster som får ta konsekvenserna av mammas missbruk.

Jag heter Leah och är 18 år. Jag vill berätta för dig hur det är att tvingas kämpa för att slippa umgås med en missbrukande förälder. När ens egna behov av att slippa droger, lögner och våld inte räknas, för ens mammas behov väger så mycket tyngre.

Så länge jag kan minnas har mammas borderline och missbruk präglat vårt umgänge. Det är alkohol och droger. Hon är våldsam mot mig och min lillasyster. Hon slösar bort pengar och hon är en mästare på att manipulera. Socialtjänsten, polisen, vännerna, hon får alla att tro på hennes versioner, hur sjuka saker hon än hittar på.

Jag tror att hon kommer undan mycket på grund av könsnormerna. Hon spelar på att hon är den svagare, kvinnan, mamman. Det där som folk kan tro:
”Klart att barn måste få växa upp med sin mamma – särskilt två tjejer.”

Men frågar du mig, tycket jag att det är viktigare att få växa upp med en trygg förälder än med en mamma som missbrukar och utsätter en för våld.

Vi bor ihop tills jag är runt fem år. När pappa inte är hemma eller i ett annat rum kan det snabbt urarta. Bråkar jag och min syster kan mamma släpa i väg mig i öronen och låsa in mig. När jag stör henne genom att säga att jag är hungrig eller vill leka kan hon slå så att jag får blåmärken. Märkena får förskolan att reagera och jag kommer ihåg att vi åker i en bil till polisen. Men trots att det finns bilder och jag berättar, läggs ärendet ner.

Det kan urarta även när pappa är med. En kväll är hon jättefull igen och vill gå ut. Pappa tycker inte att det är en bra idé. Vad som helst kan hända när hon har druckit så här mycket. Han försöker övertala henne att stanna hemma. Då ringer hon polisen och säger att hon har blivit kidnappad och slagen och hålls instängd i vårt hus. Pappa undrar vad hon håller på med och går ut med henne för att hon ska lugna sig. Under tiden kommer vår gudfar för att ta hand om oss och sedan kommer polisen. Jag kommer ihåg hur vi sitter i hallen och gråter medan två poliser står där och försöker förstå situationen. Var är den misshandlade och kidnappade kvinnan?

Senare har jag fått höra att mamma nästan dog den kvällen när hon sprang rakt ut i gatan
utan att se sig för.

När de flyttar isär blir det vårdnadstvist. Vi bor kvar hos pappa men umgås med mamma som är inneboende hos vänner och andra. Vi tycker inte om att vara hos henne men hon och socialtjänsten tycker att vi ska ses.

Mamma försöker få det till att det är pappa som utsätter henne för våld. Hon går verkligen in för det och gör så skruvade grejer. Det finns en ljudinspelning där hon slår pappa, men fejk- skriker för att det ska låta som att hon blir slagen. Hon har lärt sig effektsmink och dyker upp i tingsrätten med målade sår. Men till slut får han vårdnaden om oss i alla fall, fast vi ska fortsätta att umgås med mamma.

Ibland är det övervakat umgänge, när hon inte har klarat drogtesterna på ett tag. Vi ses ute eller i en lokal hos socialtjänsten. Den är lite som en fritidsgård, fast med föräldrar och mer personal. Ibland är det kul. Jag har minnen där vi sitter och leker och pysslar tillsammans. Men många gånger känner jag mig otrygg och obekväm där, särskilt när hon har haft en längre period med missade drogtester. Då sitter jag bara och undviker ögonkontakt. Jag förstår inte varför socialtjänsten inte kollar av med oss hur vi mår och vad vi vill.

Ännu värre är det när vi ska vara hemma hos henne. Och värst när hon flyttar ihop med killen som är kemist och gör egna droger.

Vi sitter vid vardagsrumsbordet och äter. Vi går på lågstadiet och det är den där dagen i veckan när vi måste vara hos mamma. Det är skitigt i lägenheten men det är lite bättre i vardagsrummet än i köket. Där luktar det riktigt äckligt. Mamma och killen smyger också i väg till köket och håller på med något konstigt. Jag tar en tugga av pastan med köttfärssås och tittar ner på det smutsiga bordet. Vad är det som ligger där? Är det något slags pulver? Sitter vi och äter i deras drogrester? Det känns så fruktansvärt otryggt. Jag vill aldrig mer vara där.

Pappa flaggar för socialtjänsten men de gör inget. Jag har en mobil där kameran inte är jättebra, men det går att fota med den. När mamma och killen är upptagna med annat går jag runt och letar bevis i lägenheten. I ett rum hittar jag påsar med gulvitt pulver och sifferkoder. Jag fotar och skickar till pappa. Han går till socialen, men de tar oss inte på allvar. Barn kan ju hitta på.

Jag tycker att det är ofattbart att de bryr sig så lite om vad vi säger. Att ett tioårigt barn ska behöva gå runt och leta bevis på drogtillverkning för att ingen tror henne. Det är samma sak genom hela vår barndom. Jag förstår att man inte kan ta beslut bara utifrån vad ett barn säger. Men man kan åtminstone lyssna och kolla av hur barnet mår. I vårt fall finns det dessutom många saker som man lätt kan kolla upp. Men ingen tar sig den tiden. Jag upplever också att många på socialtjänsten misstror pappa mer än mamma. Det kan stå i protokollen att ”fadern hävdar”. De ställer ledande frågor och skriver inte ner alla svar. Några av dem vi möter är bra, men de byter också personal hela tiden. Jag har haft minst 15 olika socialsekreterare och det slutar alltid på samma sätt. Oavsett vad mamma gör eller hur många gånger hon inte sköter sig: De tror på nya försök till umgänge. Ingen tänker på hur påfrestande alla de här försöken är för två små barn.

Efter att jag har fotat droger hos mamma får vi i alla fall skolan att tro på oss. Det är nu vi sitter inlåsta i grupprummet.

När jag tittar tillbaka är det mycket jag är arg över men en sak är bra. Jag får hjälp att hantera skuldkänslorna. Det behövs för mamma lägger alltid skulden på oss andra. Det första som hjälper är nog att pappa är så öppen och ärlig. Han försöker inte dölja något eller skydda mamma. Det gör det lättare att förstå att problemet ligger hos henne.

Jag går också i samtalsgrupper för barn med missbrukande föräldrar. Där lär jag mig att prata om det mer öppet. Grupperna lär mig att det inte är mitt fel, innan hjärnan riktigt tror på det. Några av mina kompisar har föräldrar som behandlar mig bra och de blir som extraföräldrar. Det finns också de som tar avstånd. Men jag lär mig att tänka att människor inte ska döma mig för det min mamma gör.

Jag blir äntligen tolv, den ålder då man enligt socialtjänsten får vägra att träffa en förälder. Jag och min syster säger upp all kontakt med mamma. Men det är inte enkelt. Mamma tar inte ett nej.

Vi skriver många sms och brev där vi gör det tydligt att vi inte vill ses eller höras. Att hon har fått sin sista andra chans. Men hon försöker läsa mellan raderna och tror att någon har tvingat oss att skriva. Eller att någon annan har skrivit grejer från våra telefoner.

En gång när jag har skickat ett väldigt tydligt sms freakar hon ut. Det börjar ringa i alla telefoner hemma hos oss samtidigt.

En annan gång står hennes kille utanför och mordhotar oss genom brevlådan. Min syster gråter, pappa ringer polisen och vi vet fortfarande inte i dag om mamma var där tillsammans med honom.

Det går fem år utan att jag och mamma pratar. Jag vet inte hur hon har det. Jag vet knappt om hon lever. Det har varit väldigt skönt att inte ha kontakt, men nu har jag återkommande mardrömmar. Paniktankar om att hon ska dö, ta en överdos, ta livet av sig. Då dör hon utan att jag vet vem hon är i dag. Det känns sorgligt och också lite sorgligt att hon inte vet vem jag är i dag. Hur mitt liv är.

Jag letar upp adressen och går hem till henne. Eftersom hon är så bra på att ljuga och manipulera hör jag inte av mig i förväg, för att hon inte ska kunna förbereda något. Hon kommer och öppnar och det är så skumt att ses. Det har gått så lång tid att jag inte känner igen henne. Utseendet, rösten, allt är förändrat. Drogerna har fått henne att åldras mycket.

Vi börjar ses igen. Först med två veckors mellanrum men sedan med längre och längre glapp. Det tar mer än det ger. Jag blir påmind om alla gånger hon svikit och hon vill ge så konstiga versioner av allt som har hänt. Hon tjatar hela tiden om att min lillasyster också borde komma. Jag backar mer. Hon skickar grejer och börjar ringa. Vi träffas när mormor fyller år och jag känner mig obekväm under hela släktträffen.

Jag känner att det inte går längre. Jag skriver ett längre meddelande där jag ber om ursäkt för att jag har varit dålig på att svara. Att hon är min mamma och jag vill ha kontakt, men det måste vara på mina villkor. Och just nu orkar jag inte.

Hon reagerar med ett hjärta men sedan sätter det i gång igen. Hon guilttrippar mig efter sin födelsedag. Varför hörde jag inte av mig? Det frågar hon, hon som har missat alla mina och min lillasysters födelsedagar.

Hon ringer mig halv två på natten före en skoldag. Jag börjar undra om hon verkligen är clean. Hon har sagt att hon varit det i ett år och går på möten hos anonyma narkomaner och sådant. Men varför ringer hon då mitt i natten?

Jag försöker göra henne till en inte så stor del av mitt liv. Igen.

När man har det jobbigt hemma påverkas så mycket. Själv har jag varit djupt deprimerad i perioder, tappat fokus och inte kunnat gå till skolan. Jag har själv behövt dra i så många vuxna för att få hjälp: I skolan, på bup och soc. Men det ska ju inte ett barn behöva göra! Och det är så tungt att inte bli tagen på allvar.

Vi står inne på rektorns rum. Jag har börjat ettan på gymnasiet och jag har gått hit för att reda ut hur vi ska göra när jag behöver sjukanmäla mig. Det här är medan jag bor på HVB- hem och personalen där får inte göra det. Det måste vara en vårdnadshavare. Men pappas jobb och dygnsrytm gör att jag inte kan ringa honom på morgonen. Eftersom jag inte vill ha ogiltig frånvaro vill jag veta hur jag ska göra. Jag kan ju få kräksjukan eller annat.

Men rektorn bara skojar bort det. Du får väl se till att vara i skolan varje dag så löser det sig.

Jag önskar att fler i skolan kunde förstå hur mycket energi det tar att försöka förklara och bli förstådd. Att behöva öppna upp för lärare när man är som mest sårbar och har det som jobbigast: ”Förlåt att jag inte kom på provet. Men min mamma hade ett återfall igen och ringde hela natten.”

Även skolan behöver bli bättre på att bemöta barn och unga med jobbiga hemsituationer. Nu är det som att du lätt kan få anpassningar om du har ett brutet ben. Men inte om du har det tufft hemma. Det kräver lika mycket stöttning, om inte mer.