Utåt sett var allt bra, vi var en familj som alla andra och i vår villa kunde folk stå i timmar och drömma sig bort i utsikten från våra fönster. Alla älskade vårt hem men jag hatade det.
Nästa tidiga minne är mer typiskt och jag minns det tydligt fastän jag bara är fyra år. Mina föräldrar bor fortfarande bor ihop och jag är i min storasysters rum och gråter och är livrädd. Hon håller fast mig för att jag inte ska springa ut till mamma och pappa.
Du har min mammas röst, du har hennes utseende men du är inte min mamma. För min mamma är kärleksfull, snäll och någon att känna trygghet i. Nu är hon någon annanstans, hon är bara ett minne.
