Tildas maskrossommar

Jag har faktiskt ett glatt minne av mina föräldrar tillsammans. Vi ska ha visning på lägenheten och hela familjen bor tillfälligt i ett av rummen. Det känns mysigt och är som en lek på något sätt. Jag är bara liten och springer fram och tillbaka mellan mina föräldrar och min storasyster. Då pussas mamma och pappa. Och jag säger så där som barn kan göra, att det är äckligt. Men de tycker bara det är roligt och pussas igen. Det är ett fint minne. De kunde verkligen visa varandra kärlek. Innan allt spårade…

Jag heter Tilda och är 18 år. Jag vill gärna berätta för dig om hur det är att växa upp mellan två föräldrar, mellan två läger. Där båda sidor försöker använda en tills man knappt vet vad som är verkligt längre.

Nästa tidiga minne är mer typiskt och jag minns det tydligt fastän jag bara är fyra år. Mina föräldrar bor fortfarande bor ihop och jag är i min storasysters rum och gråter och är livrädd. Hon håller fast mig för att jag inte ska springa ut till mamma och pappa. De skriker på varandra utanför och jag är så rädd. Rädd för att de ska såra varandra, förstöra för varandra och bli ledsna. De brukar vara så ledsna efter de där bråken. Men om jag bara kan springa ut, kan jag förklara för mamma vad pappa menar och förklara för pappa vad mamma menar. För någon gång har jag lyckats ta mig ut och klämma mig fast mellan dem. Då lugnande de sig. Men min storasyster, mitt livs hjälte, vill inte att jag ska behöva se de där bråken. Hon är bara åtta år men hon håller mig i ett fast grepp tills det är lugnare där ute.

De bråkar igen och mamma säger att hon ska lämna pappa. Ta med sig oss barn och sticka långt bort. Pappa skriker: Jag kommer aldrig att låta dig ta Tilda härifrån. Mamma skriker att hon i så fall skiter i mig och bara tar min syster. Så gråter hon och klär på sig ytterkläderna. Vi drar av dem för att få henne att stanna. Hon klär på sig, vi drar av, om och om igen. Det här är ett minne som verkligen skär i mig.

Jag förstår tidigt att mina föräldrar har problem. Det är bråk nästan hela tiden och från början väljer jag oftast pappas sida. Han är min roliga, slarviga favoritförälder. Det är lätt att ha kul med honom. Mamma är den stora elaka häxan som förstör allt. Som när pappa och jag bakar. Vi gillar att göra det, men han är så otroligt dålig på att städa upp. Så kommer mamma hem och blir skitsur och poängterar allt vi missat. Hon blir alltid orimligt arg och pappa blir ledsen. Han beklagar sig ofta för mig.

När de berättar att de ska skiljas är det väntat på något sätt. Det måste ha varit på någon gång när jag gick på dagis eller början av lågstadiet. Jag minns att det känns bra, men sedan tar det så lång tid och vi dras in i allt som pågår.

En dag efter skolan säger mamma att vi ska hälsa på hennes kompis. Vi åker till en kvinna på ett kontor och allt är konstigt. Det visar sig att hon är socialsekreterare och vi ska till en kvinnojour. Vi förstår inte riktigt, men vi åker dit och är där hela sommaren. Jag minns det som en kul tid men vi förstår inte vad som pågår.

Det blir vårdnadstvist och två läger. Mamma och pappa kan inte kommunicera alls. De blockar varandra i telefonerna och jag tror att de bara kan mejla ibland. Vi är tillbaka i stan och jag bor hos båda. Jag måste själv gå mellan deras bostäder eller bli hämtad i skolan. De kan absolut inte ses. Min syster är inte pappas biologiska barn. Hon blir ett team med mamma och börjar hata pappa. Han blir ledsen och har ingen på sin sida, så jag väljer mest pappa.

Jag målar en jättefin teckning i skolan. Jag är stolt över den och vill hänga upp den i klassrummet. Men läraren verkar inte så glad och börjar fråga om bilden:
”Menar du att din pappa boxar din mamma?”
”Ja, ja, men mamma boxar tillbaka”, säger jag.

Jag tycker inte att det är något konstigt med det. Jag tycker mest att jag har lyckats med min teckning. Det är mina föräldrar som bråkar i en slags brottningsmatch. Skolan gör en anmälan till socialtjänsten. Sedan blir det fler och det är lite rörigt när olika saker händer. Vi flyttar till ett samhälle en bit bort och vårdnadstvisten fortsätter. De får delad vårdnad och överklagar. De har advokater. Allt drar ut på tiden. Och jag känner att jag har så mycket förväntningar på mig.

Mamma vill att jag ska säga dåliga saker om pappa. Pappa vill att jag ska säga dåliga saker om mamma. Eftersom min syster säger precis som mamma vill, drar jag mer åt pappas håll. Så kommer anmälan som jag tycker är jobbigast.

Det är en lektion på lågstadiet och vi pratar om mänskliga rättigheter. Jag börjar fundera på det som sägs och nämner för läraren att mamma är våldsam mot oss hemma. När skolan gör orosanmälan minns jag att pappa blir så stolt över mig. Han säger att det är bra att jag berättar.

Fast egentligen är inte det fysiska värst med mamma, även om hon har hårda grepp och drar oss i öronen. Men pappa vill så gärna att jag ska lyfta fram våldet, så jag står där och nästan överdriver när jag berättar. För att göra honom glad. Det är väldigt skumt. Min storasyster förnekar allt. Mamma börjar med sitt manipulativa beteende. Hon säger att hon kommer att förlora jobbet, behöva sälja allt hon äger och inte kommer att ha ett hem att bo i. Bara för att jag är en så hemsk människa och ljuger för alla. Det slutar med att jag tar tillbaka allt. Mamma blir nöjd och säger att pappa har injicerat mig med lögnmedel. Jag har blivit hjärntvättad och varit pappas marionett.

Jag känner så mycket skam för det jag har gjort. En intensiv känsla av att jag har förstört för min familj. På flera år kan jag knappt titta på den där läraren för att jag skäms så mycket. Jag är helt övertygad om att jag har ljugit för alla. Det är först när jag är i 15-årsåldern och börjar få lite perspektiv som de där skuldkänslorna börjar släppa.

När vårdnadstvisten väl är över blir det några lite lugnare år. Jag börjar så smått ty mig mer till mamma. Pappa är inte så bra på att ta hand om hushållet och städa. Hos mamma är det mer ordning och man får hjälp med att packa skolväskan och sådant. Pappa känner sig bortvald. Han börjar att må sämre psykiskt och det blir värre när en nära vän går bort. Han tycker att jag ska hjälpa honom att bli mindre ensam, hitta en flickvän till honom. Han har kompisar vars barn har hjälpt till med matchmaking. Om han inte hittar någon inom två tar han livet av sig, säger han.

Men jag är bara ett barn och känner inte kan lösa detta. Jag blockar bort hoten och tar honom inte på allvar. Men jag försöker trösta och känner mig stolt när jag kan få honom på bättre humör.

Mamma och jag har ett storbråk om pengar. Vi har börjat bråka mer ofta och jag har svårt för hennes strikta uppfostran. Jag vill ha veckopeng som hemma hos pappa. Mamma skriker att jag inte är värd en krona. Pappa som snappar upp allt negativt om mamma får höra talas om bråket. Han gör en orosanmälan. Sedan följer åratal av nya orosanmälningar. Det blir bara för mycket för mig.

I slutet av mellanstadiet går jag in i någon form av depression, in i väggen.

Tidigare var jag social, hade en massa vänner och lätt för att lära mig saker. Nu har jag på mig hörlurar hela tiden och orkar inte gå till skolan. Till slut är min frånvaro så hög att skolan involverar sig. Och kanske är det någon av alla orosanmälningar som får lite tyngd, för jag får en kontaktfamilj varannan helg.

Det är min mentor på mellanstadiet som erbjuder sig och när jag kommer till hennes familj hjälper det enormt. Jag älskar dem och först då förstår jag hur det ska vara i en familj. Den respekt de visar varandra och hur de har det hemma, inget är som mitt liv har varit. De kan också hjälpa mig att hantera situationen med mamma och pappa. Berätta om saker som hänt när vi sitter på möten, så jag slipper ta allt själv. Det är toppen. De räddar mig. Men tyvärr blir det inte bättre hemma.

Jag är 16 år och har precis tvättat en maskin tvätt. Men jag har inte rätat ut strumporna först, så de har inte blivit riktigt rena. Mamma kommer in och ser det och blir helt galen. Hon skriker att jag är värdelös och dum i huvudet. Jag är en misslyckad slampa. Hade jag inte varit hos den där gamla mannen hela jävla tiden hade jag kunnat tvätta.

”Den där gamla mannen” är min två år äldre pojkvän. Mamma avskyr honom och hon accepterar inte att jag håller på att växa upp. Så fort hon hittar det minsta fel i det jag gör skriker och skäller hon. Det är taskiga saker som inte ens är sanna. Även min syster och mamma har börjat bråka, de som förr alltid var sams. Mamma har en ny kille som min storasyster hatar. När mamma ska flytta ihop med honom berättar hon det för mig men inte för min syster. Likadant när hon blir gravid med den nya killen. Jag känner mig som en svikare gentemot min syster. Jag tjatar på mamma att hon måste berätta. Det tar evigheter och när hon till slut gör det lägger min syster nycklarna på bordet och flyttar.

Det ger mig kämpaglöd. Kan hon fly kan jag. Men vart? Pappa är inget alternativ. Trots att han är snäll är det för krävande att bo där. Jag har skaffat ett jobb och jag jobbar allt vad jag kan för att tjäna pengar för att ha råd att flytta.

Men en dag blir ett bråk mellan mig och mamma bara för grovt. Jag har inte nog med pengar men tar ändå mitt pick och pack och drar. Jag åker till kontaktfamiljen och blir kvar där i månader. Det blir orosanmälning igen men mamma bryr sig inte längre om var jag är. Och socialtjänstens nya utredning ger mig äntligen rätt till mer hjälp. Alla tidigare anmälningar, rättsprocesser och utredningar bidrar väl och jag får flytta till ett stödboende.

Det är december under första året på gymnasiet. Jag har börjat sakna mamma och vill ha någon relation med henne. Jag köper julklappar och tittar förbi för att också passa på att lämna nyckeln. Men hon vägrar att öppna. Hennes kille kommer och tar emot presenterna, ger mig en snabb kram och stänger sedan dörren. Jag står kvar utanför och känner mig så fruktansvärt avvisad.

Det går månader, nästan ett år och mamma och jag har bara minimal kontakt. Sedan blir det lite bättre och jag kan träffa henne och min lillasyster varannan vecka. Jag träffar också pappa varannan vecka, även om han kräver mer än jag kan ge honom. Det är lite som att ha ett barn.

Mamma och pappa kan fortfarande inte ha någon kontakt och min syster träffar inte min pappa. För mig tar alla de här relationerna kraft. Men det går liksom inte att välja bort dem, så jag försöker hitta ett mellanläge.

Det hjälper att prata om det, men samtidigt är det frustrerande. Varför ska det ta år av utredningar hos socialtjänsten, sitta hos polisen med blåmärken och må skit hemma och i skolan? Varför ska det ta så många år innan man får hjälp? Jag tror att det har straffat sig att jag är glad och lättsam som person. Det är som att folk inte förstår att man kan behöva hjälp då. Det gör mig urförbannad.

Jag blir också så arg på alla vuxna som inte beter sig som det. Som bara låter saker ske. Det finns till exempel jättemånga som vet att min pappa mår dåligt. Men det är bara jag som ringer och frågar hur han har det. Det vore skönt om någon mer än jag kunde ta vuxenansvar för en gång skull.