ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
#Stillanatt

#Stillanatt

Julen kan vara fruktansvärd. Men det finns stöd att få. En av våra föreläsare skriver om hur livet kan vända när en får stöd och upptäcker att det finns fler som lever i liknande hemsituationer.

Det var alltid samma sak varje år, den 24 december vaknade jag med pirr i magen och hopp om att julen skulle bli precis så som jag önskade. Den blev aldrig det, det var bara en tidsfråga innan kaoset skulle börja. Var det inte kaoset runtomkring var det kaoset inom mig. En förälder som blev för full, mådde dåligt och allt annat jag blev utsatt för. Julen var alltid värst, jag vet inte om det var för att det hände mer då eller för att det gjorde ännu mer ont att det var på självaste julafton.

Det fanns en ständig oro och beräknande i varje steg jag tog, var jag för mycket eller gjorde fel visste jag inte vad som kunde hända. Länge tänkte jag att det inte fanns några alternativ, att jag var utelämnad till att fira med min familj. Den tanken fanns med mig i många år även när jag var vuxen, jag tänkte att det aldrig skulle finnas några alternativ tills den dagen jag har en egen familj. Men det var inte sant.

Första gången jag firade jul utan min familj var inte den 24:e december, det var mitt i juli på en gård i Hälsingland. Det var min första sommar när jag jobbade på Maskrosbarn och vi skulle fira julafton. Vi ledare hade varit ute och fixat en gran sent på kvällen när ungdomarna gått och lagt sig och sent in på natten hade vi pyntat i matsalen för att det skulle kännas som jul trots att det var 20 grader ute och mitt i sommaren. När vi väcker ungdomarna på morgonen och de kommer in i matsalen så är de flesta ganska arga, de vill inte fira jul. De har precis som jag själv inga bra minnen från julen.

Hela dagen firar vi jul, vi bakar, pysslar, dansar runt granen och slutligen kommer grinchen och snor alla julklappar som ungdomarna sedan får leta upp. När dagen är slut så är ungdomarna inte längre arga, för många av dem har de för första gången fått fira en jul utan fylla, bråk och kaos. På kvällen när jag pratar med en av ungdomarna säger hen ”när jag är hemma och firar jul med min familj i december ska jag tänka på det här. På den här julen och på hur det jag firar då inte är min riktiga jul utan att min riktiga jul kommer jag fira sex månader senare på läger med Maskrosbarn”.

Samma år tar jag ett beslut om att jobba julläger över julafton tillsammans med Maskrosbarn, det är ett stort och svårt beslut trots att jag är vuxen. Men jag väljer att fira jul på det sättet som är bra för mig. Under hela julhelgen samlas vi, ungdomar och ledare från hela landet i en stuga, för att tillsammans fira jul så som vi vill. Som vanligt blir jag så otroligt imponerad av de ungdomar som väljer att komma, som väljer sig själva och stå upp för det som de mår bra av. Det är så otroligt modigt och starkt att våga göra det.

Tillsammans äter vi julbord, kollar på kalle anka, bakar, delar ut julklappar och hänger med varandra. Ibland gör sig verkligheten där hemma påmind för flera av ungdomarna, genom telefonsamtal, sms eller andra sätt. Men då är det okej, då finns det en ledare att prata med någon som förstår på riktigt, som vet hur det kan kännas. Sista kvällen på lägret samlas vi och myser framför brasan. Vi har precis lekt en lek och alla sitter och skrattar när en ungdom säger, ”jag är så himla glad att jag valde mig själv i år, för det här var den bästa julen jag någonsin haft”.

Jag blir helt varm inombords när jag tänker på att vi kan ge de här ungdomarna en trygg jul och fina minnen. Jag tänker på hur vi skickat julklappar till alla ungdomar i vår organisation så även om vi inte träffar alla så vet de att någon tänker på dem. Att de alltid finns med oss. Men samtidigt vet jag att det finns så många barn där ute som just nu sitter hemma och mår dåligt och vill att julen ska vara över. Som inte har någon att prata med eller ett julfirande mitt i sommaren att se framemot. Till er vill jag säga att vi tänker på er. Vi är många som vet hur det känns och du är inte ensam.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här