ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Som person har jag rätt att må bra fastän andra mår dåligt

Som person har jag rätt att må bra fastän andra mår dåligt

Hösten 2013 blev min pappa häktad. Jag hade nätt och jämnt lappat ihop min relation med honom och bodde hos honom ett kort tag innan polisen kom och tog honom.

Min pappa lider av psykisk ohälsa och är blandmissbrukare. Vår relation har under de senaste åren varit väldigt påfrestande för mig eftersom jag inte själv mått bra eller varit stabil. När han åkte in, så åkte han in med restriktioner, vilket innebär att man inte får veta vad han är misstänkt för eller ha någon som helst kontakt med honom. Det är svårt att förklara för någon som inte själv vet hur det känns när polisen kommer och tar ens förälder ifrån en.

För mig var det både en sorg samtidigt som det var en lättnad. När han satt i häktet så visste jag ju vart han var och jag visste att han var vid liv. Samtidigt så visste jag om att han mådde otroligt dåligt, och jag fick ju inte träffa honom. Under tiden han satt i häktet blev jag väldigt destruktiv, jag grät väldigt mycket inlåst på skoltoaletten eller hemma. Det gick inte en dag utan att jag hade ångest. Jag kunde inte förklara för någon hur ont det gjorde i mig att inte få träffa honom, och så fort jag sa att han satt i häktet så var det ingen som riktigt reagerade på hur det var med mig. Jag kände mig väldigt liten, ensam och sviken.

Under de månaderna så försvann hela min person, jag blev väldigt introvert och var inte mig själv. En ledare på maskrosbarn sa det till mig på ett höstlovsläger jag var på: “Du är inte dig själv, du är inte alls som du var i somras. Man kan se att du mår dåligt.” Och jag var lättad över att någon såg, att någon vågade säga det till mig. Det var skönt för mig att höra att man kunde se på mig hur ont det gjorde på insidan. Det gjorde det också enklare för mig att prata om hur det var hemma, hur tomt och meningslöst allting kändes inuti mig. Och det fick mig också att inse hur mycket min pappa påverkade mig och hur mycket makt han hade över mitt liv och mitt mående. Det fick mig att stanna upp och tänka till, ville jag verkligen att han skulle få påverka mig såhär mycket? Och kretsar allting verkligen runt omkring honom?

Och mitt svar var nej. Jag vet själv hur svårt det är att inse att man är en egen person, att man styr över sitt eget liv och över sina egna känslor. Jag påstår inte att man inte ska vara ledsen om man är det, för då ska man absolut få lov att vara det. Men att inte låta ens förälder kontrollera hela ens liv och ens känslor, det tror jag är rätt så viktigt, trots att det är väldigt svårt när man befinner sig mitt i alla sina känslor.

Det har tagit mig två år att acceptera att han inte är mitt ansvar, och att jag inte behöver må dåligt bara för att han gör det. I början var det mycket skam och skuldkänslor inblandat, jag kände mig hemsk som mådde bra när jag visste om att han mådde dåligt. Ibland lät jag skuldkänslorna ta över, och ibland stannade jag upp, tog ett djupt andetag och sa till mig själv att det är han som är min förälder och inte tvärtom. Att jag förtjänar att ha ett bra liv och må bra trots att han inte gör det.

Och jag vet att det är väldigt svårt att komma dit, för någon kanske det tar två veckor medan det kan ta tio år för någon annan. Man får inte glömma att vi alla är olika människor och behöver olika mängd tid på oss, att det ser olika ut från person till person.

För tre dagar sen fick jag reda på att min pappa kommer få avtjäna ett fängelsestraff på ett år. För mig känns det jättejobbigt och det får lov att göra det för tillfället. Jag accepterar att det är så jag känner och att just nu så är det jobbigt för mig. Däremot så tillåter jag mig själv att skratta och ha roligt, om så bara för stunden, för jag vet om att det är det som kan få mig att må bättre till slut.

Missförstå mig inte, jag älskar min pappa mest i hela världen. Han är en av de roligaste och finaste människorna jag någonsin träffat. Däremot väljer jag att vara min egen person, och ta hand om mig själv på bästa sätt. Innebär det att inte ha hans tyngd på mina axlar och acceptera att det är såhär han är och alltid har varit, så är det det jag måste göra. Och det är det jag gör, dagligen.

Min pappa är som vilken annan människa som helst, och även han gör misstag. Jag har aldrig känt något hat gentemot min pappa efter allting som har hänt, men jag ogillar hans handlingar, inte honom som person. I mina ögon kommer han alltid vara världens bästa pappa, oavsett om han missbrukar eller börja dricka igen. Han har ju trots allt faktiskt format mig till den person jag är idag, och det kommer jag aldrig sluta vara tacksam för.

Syftet med det här är att det faktiskt är okej att må bra, fast andra mår dåligt. Och att inse att vi alla fungerar olika, att det jag tycker är svårt kanske du tycker är enkelt och vice versa. Det är okej att inte alltid må bra, att gråta och att be om hjälp. Det är okej att vara ledsen och få känna precis som man gör, att få gå vidare och få vara sig själv. Det är okej att inse att ens förälder kanske aldrig blir frisk, det betyder inte att man har gett upp på sin förälder, det betyder bara att man tillslut kanske kan finna någon slags ro över hur det varit och hur det kommer att bli.

Men det viktigaste av allt är att det är okej att tillslut – äntligen – få bli hel igen.

/Lägerungdom på Maskrosbarn

 

 

 

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här