ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Snart börjar skolan

Snart börjar skolan

Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra men det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma?

Jag hittade dig i hissen på hissgolvet. Där låg du och simmade i din egen fylla. Jag kommer ihåg denna förmiddag bra därför att jag precis varit på möte med min socialsekreterare där hon berättade att min önskade insats fått avslag. Motivering? Mitt behov var inte tillräckligt stort.

Inte. Tillräckligt. Stort.
Sviken. Av. Vuxenvärlden. Igen.

Jag hjälpte dig ut ur hissen men du rymde ifrån mig. Lite senare på kvällen står vi här. Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra med det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma?

Du kan knappt stå på benen och måste luta dig mot en pall för att inte ramla omkull. Jag måste luta mitt inre mot någon men har ingen att luta mig mot. Jag går sönder. Sen börjar du. Orden som blir till hot som blir till skrik. Jag vill inte att du kommer närmre mig. Det räcker med de 100 mil som skiljer oss åt, det är nära nog. Men du går närmre ändå. Jag är rädd för dig. Jag skriker till pappa att han måste hjälpa mig, men han låtsas inte höra. Jag säger “släpp förbi mig” men du vägrar. Istället spottar du mig rakt i ansiktet och säger att du aldrig mer vill se mig. Att du hatar mig. Att jag ska försvinna. Jag önskar jag kan just det, försvinna, men det går inte. För ingen ser mig. Varför ser ni mig inte? Varför får jag ingen hjälp även fast jag skriker?

När mina dagar och kvällar hemma ofta såg ut såhär hade jag i alla fall skolan. Skolan var min fristad, där kunde jag andas. När klasskompisarna tjatade om hur jobbigt det var att börja skolan igen efter sommaren höll jag med av artighet, men inuti jublade varenda cell i mig. Samtidigt väcktes en ambivalens; vem ska nu hålla koll på mamma? Vem ska nu räkna antalet glas vin som halsas innan klockan hunnit bli 12? Det var en ständig kamp inom mig. Jag sprang fram och tillbaka på rasterna och behövde komma på lögner och ursäkter till mina vänner varför jag aldrig hann äta lunch med dem. Men trots detta var skolan så betydande för mig. Här kunde jag säga till min mentor att jag faktiskt inte alls hade haft en bra sommar, här kunde jag vara ärlig. Här kunde jag få sitta kvar långt efter skolan stängt om jag ville och här kunde jag få ta några djupa andetag.

Därför är det så oerhört viktigt med ett bra samt rätt bemötande i skolan. Till er som arbetar med barn och ungdomar i skolor: Tänk utom den normativa ramen. Fråga flera gånger hur ungdomen mår. Kriga för ungdomens välmående och våga ställ krav på era kollegor. Tänk på att det är gratis att vara snäll och det räcker längre än vad man tror. Visa att du vill finnas för ungdomen och våga uttrycka det. Visa att ungdomen är viktig. Visa att du tror på ungdomen och att du har hopp även om ungdomen inte har det. Ge aldrig upp på mig!

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här