Sannis maskrossommar

Det är sista terminen på gymnasiet och det går upp för mig att jag verkligen kommer att klara det! Jag som aldrig trodde att jag skulle fortsätta med skolan, att det inte ens var lönt att söka in. Jag kommer att gå ut med fullt betyg. Trots allt tungt med mamma, trots all sorg för pappa, kommer jag att ta studenten. För första gången i mitt liv känner jag att jag har lyckats med något.

Så börjar klasskompisarna prata om skivor och studentmottagningar. Och jag inser att det inte finns någon familjemedlem som kommer att ordna något för mig. Det som var glädje börjar kännas jobbigt.

Jag heter Sanni och är 21 år. Jag vill berätta för dig hur det är att ha en mamma som utsätter en för psykisk misshandel och en pappa som ger kärlek och uppmuntran, men som omvärlden vill hålla på avstånd på grund av hans missbruk. Hur ensamt det kan kännas.

När jag är liten sticker jag ut i naturen för att slippa bråken. Bakom mitt fönster finns en liten skogsglänta med en kulle. Där sätter jag mig och tittar in. När mamma och pappa har lugnat sig går jag tillbaka. Det händer också att jag går ner till sjön i närheten. Senare flyr jag till mer destruktiva miljöer, men när jag är liten är det naturen.

De skiljer sig när jag är runt fem år och mamma får ensam vårdnad. Pappa är alkoholist. Jag har inte märkt att han dricker, men tydligen har han varit på vårdcentralen med mig och luktat så mycket alkohol att det blev en anmälan till socialtjänsten.

Jag förstår inte riktigt vad som händer när de skiljer sig, men jag blir väldigt arg på mamma. Jag har en bättre relation till pappa och nu ska jag bo bara med mamma. Det är kanske här vår relation förstörs. Vi funkar i alla fall inte ihop mer. Under hela min uppväxt blir det skrik och bråk om de mest enkla saker.

Mamma ber mig städa mitt rum. Innan jag ens hinner börja exploderar hon för att jag aldrig gör som hon säger.

Jag kollar väderappen. Den visar en stor sol och jag säger att det ser ut att bli fint. Mamma skriker att jag har fel och är dum i huvudet.

Jag ska gå ut och träffa en kompis. Mamma blir rasande och kallar mig hora.

Även om det inte har gjorts någon utredning på mamma, kan jag se i dag att hennes psykiska hälsa inte är bra. Men som barn blir jag ledsen och sårad. Hur kan ens egen mamma säga så? Ska hon inte stötta mig? Men jag blir också arg och känner att det är hon som är dum.

Det är tack vare pappa. Han har alltid boostat mig och gjort mig stark i mig själv. Han är hennes motpol. När mamma säger att jag är äcklig och värdelös, säger pappa att jag alltid är bra, att jag äger mig själv.

Det är ett dilemma för mig, att det är pappa jag inte får vara med. Det är ju han som är den bra föräldern. Han kanske inte kan ta hand om sig själv, men han kan ta hand om ett barn bättre än mamma.

I längden sliter det att ständigt höra från henne hur dålig jag är, även om jag är självsäker i grunden. Det kommer till en punkt när jag börjar tvivla på mig själv, när det nästan brister. Men omgivningen tror att allt handlar om pappas missbruk.

Skolan är från början rolig. Jag gillar att vara där, träffa kompisar och det är skönt att komma hemifrån. Men när det blir fler läxor hamnar jag efter och jag får ingen som helst hjälp hemma. Ska jag vara med på gympan är det jag som måste packa gympaväskan. Men jag har svårt i skolan som det är. Jag glömmer, struntar i grejer och jag kommer med bortförklaringar.

När jag är i skolan oroar jag mig också för pappa. Vi ses en gång i månaden och då får han inte dricka. Ett par gånger när jag har varit där har han fått abstinensanfall och svimmat. I skolan sitter jag och tänker på vad han kan råka ut för.

Men i sexan blir skolan lite bättre. Vi får en ny lärare och hon inser att jag aldrig gör läxorna. Hon sätter sig med mig efter lektionstid och det är jätteskönt att äntligen få hjälp.

Socialen vill också hjälpa mig, men den hjälpen vill jag inte ha. De vill skicka mig till en grupp för barn med föräldrar som har missbruk. Till slut går jag med på det, men jag säger att det inte är vad jag behöver. Pappa är ju inte mitt problem. Det är inte han som skadar mig eller får mig att må skit varje dag. Jag nämner igen att det är svårt med mamma, men de tycker väl bara att jag klagar. Missbruket är lättare att ta på. Och i mötena med socialtjänsten sköter hon sig. Hon förstår att hon inte kan sitta där och kalla mig hora.

Mamma har låst in mig på mitt rum efter ett bråk. Eller var det jag som sprang in och låste den här gången? Det som börjar verbalt kan bli fysiskt nu när jag flyr undan. Hon drar i en arm, jag sliter mig loss. Inne på rummet gråter jag och dunkar huvudet i väggen. Jag är femton år och bråken blir bara värre. Jag har sagt till skolkuratorn att jag inte står ut hemma och till socialen. Men deras process tar så lång tid.

Vi bor på första våningen och som vanligt öppnar jag fönstret och hoppar ut. Springer tills jag är en bit bort och sedan börjar jag gå. Efter ett tag ringer hon på mobilen. Jag svarar inte. Sedan ringer pappa. Jag visste att hon skulle ringa honom. Hon vet att jag alltid svarar när det är han. Jag säger till pappa att jag är okej. Jag kan ringa honom och ge ett livstecken en gång i veckan och han får meddela mamma. Men just nu måste jag bort.

Den här gången stannar jag borta en hel månad. Jag bor hos en äldre kille jag känner. Går till skolan på dagarna och sover på hans soffa. Han bryr sig inte om att jag är där.

På högstadiet rymmer jag under perioder för att slippa vara hemma. Jag har förstått att det inte bara är vanliga tonårsbråk mellan mig och mamma. Det är psykisk misshandel och grov mobbning.

Jag är ute sena nätter och vill aldrig gå hem. Men vad är det för typer som är ute mitt i natten? Det är inget bra umgänge. Jag börjar dricka, testar att röka på, testar substanser. Det blir min värld. Jag tänker: Okej, jag går ut och super, men det är bättre än det andra, att sitta hemma och få skit. Med hela mitt beteende säger jag till mamma: Du tycker ändå jag är dum i huvudet, du har ändå gett mig den stämpeln. Då spelar det ingen roll vad jag gör.

Men det börjar också hända saker på socialtjänsten. Det verkar som att jag kan få bo någon annan stans. De vill inte låta en missbrukare som pappa ta hand om mig, så det blir i ett jourhem. Efter några månaders prövotid frågar de om jag vill bo där. Jag säger att det enda jag vill är att flytta hem till pappa. Jag är 16 år och äntligen lyssnar de.

Jag går med glada steg från tunnelbanan. När jag närmar mig hör jag musiken från pappas stora högtalare. Fönsterna står öppna och jag tittar in på honom där han står och lagar mat och dansar. I dag spelar han Bruno Mars och gör panerad torsk med potatismos, favoriträtten. Jag blir varm av att se honom. Hans lilla smala figur i de slitna jeansen och den rutiga skjortan. För första gången bor jag med någon som får mig att känna mig älskad.

Sedan är det som det är. Han är missbrukare och håller sig inte hundra procent till sina löften. Men jag märker hur han anstränger sig och jag mår bra hos pappa. Vi kan bara sitta bredvid varandra och titta på tv. Skratta åt filmen och prata. Han kramar mig och ger mig all den kärlek jag aldrig har fått hos mamma.

Så dör han. Ett halvår efter att jag har flyttat dit.

Det är nyårsafton och hela jullovet har jag haft det mysigt med pappa. Nu är jag bjuden på fest och jag är tveksam till att åka i väg.
”Klart du ska fira. Gå ut och ha roligt med dina kompisar. Du har ju varit hemma hos mig hela veckan”, säger pappa.
Jag bestämmer mig för att gå. Jag sminkar mig.
”Gud vad duktig du är på att måla dig. Så fin du blir”, säger han.
Det är vårt sista avsked.
Jag kramar om honom innan jag går. Han säger: ”Jag älskar dig så mycket, vi ses i morgon.”
Det är ett fint avsked.

Jag ringer pappa när jag ska åka hem men får inget svar. Jag ringer lite senare, inget svar. Jag blir orolig. Han brukar alltid ringa tillbaka. Jag får en klump i magen, en dålig känsla. Något måste ha hänt. Jag vågar inte gå hem ensam så jag ringer mamma och gråter. Hon tror mig inte, men till slut går hon med på att mötas upp på sin väg till jobbet.

Hon går in till pappa och ropar ut att jag inte ska komma efter. Han är död. Jag vill att vi ska ringa ambulansen, göra något. Men mamma säger att det är för sent. Sedan går hon till jobbet som om inget hade hänt. Jag åker hem till hennes lägenhet.

Jag tror jag orkar bo där i två veckor innan det flippar ut totalt. Då åker jag till farmor som jag har fått lite kontakt med. Men hon är gammal och orkar inte ta hand om någon. Det första hon säger är: ”Du blir väl inte långvarig?”

Men sedan löser sig boendet för mig. Jag har börjat jobba extra som barnvakt i en supersnäll familj. När de hör om min situation låter de mig bo i en liten lägenhet som ligger i anknytning till deras. Där bor jag tills jag är 18 år, då hjälper socialen mig att ordna en lägenhet. Det är enormt skönt att flytta in i en egen lägenhet. Jag känner en sådan lättnad. Nu vet jag att jag alltid har någonstans att ta vägen.

Mamma kommer och hälsar på. Jag har nyss flyttat in och i ett hörn ligger en hög med kartonger och lite plast. Direkt börjar hon skrika: ”Så här kan du inte ha det, du lever i en svinstia.” Men jag har ett annat lugn nu: ”Här är dörren. Om du inte vill vara här kan du gå.” Hon är fortsatt arg: ”Du kan inte slänga ut din mamma!” ”Vet du, det kan jag visst”, säger jag. Då och där tror jag att hon kommer till insikt. Hon förstår att jag är vuxen nu, att jag kan sätta gränser och klara mig själv. Det gör vår kontakt lite bättre.

Skolan går också bättre. I nian när allt var så tungt trodde jag aldrig att jag skulle fortsätta på gymnasiet. Men när klasskompisarna börjar söka in frågar min mentor om hon inte ska kolla på lite utbildningar. Hon och kuratorn gör en lista med program som kan passa. ”Sök till vilket som, jag kommer ändå inte in”, säger jag.

Men på sommaren ringer hon och berättar att jag fått plats på ett program med barn- och fritidsinriktning. Eftersom jag redan har jobbat med barn tänker jag att det kanske inte blir så svårt. Jag börjar och när jag inte bor hos mamma längre går plugget och livet lite lättare. Jag byter successivt umgänge och i trean är jag helt clean.

Så kommer studenten. Jag tycker verkligen att jag är värd att firas men det känns jobbigt att behöva fira sig själv. Jag funderar mycket. Det är ju inte bara jag som har krångliga hemförhållanden. Via socialtjänsten har jag fått kontakt med en förening, som jobbar med ungdomar som har det tungt hemma. Jag kommer på idén att vi kan ha ett firande. En mottagning för oss som inte har en familj som ordnar något. På föreningen gillar de idén och vi är några stycken som tar studenten i år. Jag får välja lekar, mat och musik.

När studentdagen kommer har ledare och personal pyntat hela kontoret med konfetti och ballonger. Borden står uppdukade och det är flaggor, små studentmössor och girlanger. Alla är där och det blir en riktig studentmottagning.

Jag tittar runt och känner mig lycklig. Det här är min familj som jag vill fira med. Och det som är roligast är att jag har hjälpt andra som har känt som jag. Det är också roligt att traditionen har fortsatt, för nu firar föreningen studenten varje år.

I dag jobbar jag på förskola. Min barndom har präglat min inställning till jobbet. Jag vill ge barnen det min pappa gav till mig, det självförtroendet han lyckades ge mig när jag var jätteliten. För sedan sågs vi ju knappt. Jag kan inte peka ut vilka barn på förskolan som mår dåligt eller har problem hemma. Men jag kan ge alla barn kärlek och visa att de är värdefulla. Göra dem starka så att de får hjälp att klara sina utmaningar.

Även utomstående personer kan boosta ett barn: lärare, grannar, kompisars föräldrar. Man behöver inte gå inte på detaljer om barnet inte tillåter, men man kan alltid ge positiv energi och göra så att barnet mår bra i stunden. För mig har det gjort skillnad. Att få uppleva små stunder som var så bra som möjligt. Något att se fram emot. Något som gör att det känns värt att orka vara kvar.