ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Samma julvisa varje år

Samma julvisa varje år

Julmusik börjar spelas, jag höjer musiken i mina hörlurar ytterligare. Jag vill inte börja förbereda mig inför den 24/12. Eller som många andra säger ­– Julafton. 

Alla runt omkring mig skiner som små solar när julmusiken börjar spelas eller när adventsstjärnor, ljusstakar och tomtar börjar komma upp i husens fönster. Jag blir bara irriterad. Stressad. För jag vet att jag inom en snart måste sitta i vardagsrummet hos min farmor och umgås med den släkt som vi vanligtvis aldrig träffar. Förutom på just Julafton eller födelsedagar. Jag måste sitta vid det där julbordet där det serveras alkohol, trots att det kryllar av barn. Jag måste sitta där och lyssna på när mina farbröder och min pappa börjar diskutera politik eller något annat hett ämne.
Samma visa varje år.

Ändå är det aldrig detta som är värst. Det värsta börjar kvällen innan julafton, när pappa väljer att börja dricka. Och dricker hela kvällen. Så när Julaftonsmorgonen väl är här så kan han inte köra. Han ligger nästan alltid och sover fram till strax innan Kalles jul. Det har inte hänt en gång, inte heller två, att farmor inte varit tvungen att hämta oss. Eftersom pappa inte kan köra och det har bara varit han som haft körkort hemma. Under Julafton kommer han senare än oss andra, han kan bara dricka någon folköl till maten, då han ska köra oss andra hem.

Väl hemma, hinner vi knappt ta av oss skorna, innan pappa öppnar kvällens första starköl.
Magen knyts och jag förbereder mig för ännu en kväll med hög musik och en pappa som blir övertrevlig. På ett väldigt obehagligt sätt.

Jag förbereder mig inför att höra han öppna burk efter burk. Jag förbereder mig inför att se honom hälla upp vin i en petflaska, för att han tror att jag inte kommer att förstå. Jag vässar mina taggar utåt och gör mig redo för att agera om något skulle hända. Framförallt gör jag mig redo att skydda de som betyder allra mest för mig- mina syskon och min hund. Vara en trygghet för dem.

I år känns det annorlunda. Jag har själv tagit körkort, jag kan komma och åka när jag vill.
I och med pandemin kommer vi heller inte kunna fira som vi brukar, det kommer endast vara familjen. Ingen resa till farmor där vi ska uppföra oss bra med folk vi aldrig annars träffar. Dessutom så vet jag att pappa ska jobba. Så förhoppningsvis så kommer det inte existera någon alkohol alls.

I år är jag 18 år och om jag ville skulle jag få dricka. Det kommer däremot aldrig ske. Delvis för att jag har alkoholmissbruk på båda sidorna av släkten vilket gör att jag själv har större risk att utveckla ett eget missbruk. Men också för att den drogen skapat stora ärr i mig, jag har sett sånt barn aldrig någonsin ska behöva se, höra eller vara med om. Jag vill aldrig att mina syskon eller mina barn ska behöva vara med om något liknande. Jag vill aldrig att de ska känna sig otrygga runt mig, att de ska vara oroliga att jag inte är kontaktbar eller att jag inte kan sätta mig vid ratten för att hämta dem någon kväll.

Jag vill aldrig bli som min pappa. Någonsin. Så just därför, väljer jag att ha en vit jul.
Om inte för min skull, så för mina syskons. För att de ska få fina, minnesvärda jular med en trygg vuxen.

 

 

 

 

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa dig!

hitta hjälp här
Berättelser
Två personer promenerar
Berättelser Familj Föräldrar

Att vara placerad

Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.

Läs mer här
Berättelser
Tjej sitter på marken vid en trappa
Berättelser Psykisk ohälsa Våld

Att utsättas för våld

Mamma har alltid varit våldsam mot mig så länge jag kan minnas. Hon har så svårt att kontrollera sin ilska och tar ut det på mig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Att fira studenten som maskrosbarn

Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd.

Läs mer här