ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Julminne

Julminne

Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund.

Jag var 12 år. Det var jul. Jag minns hur jag låg och grät på natten till julafton, hade ont i magen samt kunde inte sova. Jag hade nyss kollat i garderoben om mamma eller pappa köpt några julklappar, men där fanns inget förutom deras tomma lovord. Jag minns hur jag gick ut och snattade julklappar till mig själv så att det inte skulle se så sorgligt ut under granen när mina kompisar kom över och lekte.

 

Min kompisar; de som fick så mycket och allt de önskade. Jag försökte gömma min avundsjuka bakom julgranen tillsammans med de små paketen jag slagit in till mig själv, men lyckades nog inte så bra. Men sedan var det inte bara därför jag grät. Det var så mycket mer. Så mycket ångest över att jag inte hade det så som på film, eller så som mina kompisar i klassen hade det.

 

Istället var det oftast mest besvikelse. Besvikelse och alkohol och krossade förväntningar. Jag minns hur jag tog in mamma på toan för ”alkohol-möte” innan julmiddagen för att bestämma hur mycket hon fick dricka och vi tummade att hon skulle dricka max två glas. Två glas som senare blev till många fler och som slutade med obehag och tårar. Jag bönade och bad om att hon skulle sluta men inget hände. Ju senare det blev desto fullare blev de vuxna och jag gick ut på promenad bland de knäpptysta och folktomma gatorna för att slippa vara i närheten, om en bara för en liten stund.

 

När jag sedan började skolan igen efter lovet och klassen skulle prata om hur ens jul varit sa jag bara ”den var bra!”, för skammen tog upp all plats som fanns i min kropp och knopp. En skam som inte ens var min att bära. Jag önskar att jag kunde krama om 12 åriga jag samt andra 12 åringar därute som inte diggar julen. Ni är inte ensamma. Även om det känns så.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här