Meny
Jag var på steg 4 läger i somras – steg 4 är för våra äldsta ungdomar som har varit med i vår lägerverksamhet i 4 år. Vi hade några fantastiska dagar med massa roliga aktiviteter, fint väder och viktiga samtal.
Det som berörde mig mest med det här lägret var alla samtal om relationer. Om hur svårt det är att dels veta vad en bra och sund relation är, hur man gör för att avsluta en destruktiv relation och för att inte inleda en destruktiv relation överhuvudtaget.
Ja ni hör ju – det var stora och viktiga saker vi pratade om. Och relationer är ju också det finaste och svåraste vi har i vårt liv – livet är fyllt av relationer som berikar vårt liv på ett otroligt sätt och kan skänka oss massa insikter, kärlek, styrka, inspiration och trygghet, men blir de tokiga kan de också få oss att må fruktansvärt dåligt.
Vi maskrosbarn hamnar ibland i destruktiva/dåliga relationer, med vänner, med kärlekspartners, med alla möjliga människor. Alla människor kan såklart göra det men jag upplever att vi maskrosbarn ibland kanske stannar lite extra länge, söker oss lite extra till människor som behandlar oss på ett visst sätt, krigar lite extra för att få det att ”funka”. Varför är det såhär?
Jag sitter inte på någon sanning men jag har tänkt på det en hel del – dels för att jag har hunnit med många destruktiva relationer själv och dels för att jag ofta hör så mycket frågor och funderingar kring relationer från alla ungdomar jag träffar.
Jag tänker att det ofta blir såhär för oss att vi är uppväxta på det sättet vi är, vi kanske är vana att ta hand om en förälder som mår väldigt dåligt på olika sätt, som vi varit tvungna att stötta, hjälpa, finnas där för och ta hand om. Kanske har vi haft koll på och/eller oroat oss väldigt mycket för vår förälders mående och användande av droger eller alkohol? Vi har kanske ibland eller ofta inte blivit behandlade på ett sätt som vi borde, våra föräldrar kanske inte har kunnat ta hand om oss och stötta oss på ett sätt som vi behövt, för att de är sjuka, hur gärna de än har velat har det kanske varit vi som burit dom.
Och, det är ju bland annat hemifrån vi lär oss massa saker. Vi lär oss hur man gör när man bråkar, hur man visar kärlek, hur man pratar med varandra och hur man behandlar varandra i en relation. Lär vi oss då hemifrån att i en relation så ska vi ta hand om den andra personen väldigt mycket, i en relation är det mycket bråk och hårda ord, i en relation blir man sviken, i en relation får man inte sina behov uppfyllda av olika anledningar. Ja då är det det som kommer kännas tryggt och normalt. Hur konstigt det än låter att kaos kan kännas tryggt, så är det ju såklart precis så det blir. Kaos är jobbigt, men kaos är bekant. Kaos är hemma, kaos är tryggt, och vi vet exakt hur vi ska bete oss i kaos, för det har vi tränat på i hela våra liv. Vi kanske inte heller har fått träna så mycket på att bli lyssnade på, att uttrycka våra känslor och behov, att bli tagna på allvar, att bli respekterade och sedda. Och man måste ju träna på allt, även dom här sakerna och man måste verkligen träna på relationer. Och det fina är att det går att göra! Men jag återkommer till det snart!
Jag lärde mig också att leva som i en bergochdalbana hemma. Ena sekunden var det totalt kaos och helvete och sen när alla bråk var ”lösta” så var det lycka! Totalt lycka och avkoppling och jag kände mig som att jag svävade ovanför molnen – nu var allt löst och det skulle vara bra ett tag!
Det var såhär jag lärde mig att det är så det ska vara i en relation, för det mesta gör det ont, sårar och är totalt kaos och bråk och sen byts det nattsvarta mörkret ut mot total lycka och så går det sådär -upp och ner, upp och ner. Det var aldrig lugnt liksom, det var aldrig jämnt, det var inga små toppar och dalar utan de var gigantiska.
Senare i mitt liv när jag hade kommit hemifrån – så gick jag igång på de där katastrof vs totala lyckokänslorna. Det fick aldrig vara lugnt och stadigt. Då blev jag uttråkad. Jag blev bara intresserad av personer som var upp och ner. Både kompisar och kärlekspartners. Jag var så van att människor mådde så fruktansvärt dåligt, drack för mycket eller var deprimerade, var elaka mot mig och inte respekterade mig. Så det var såna jag inledde alla slags relationer med. Jag kände ju igen det – jag visste ju hur jag skulle bete mig. Jag visste vem jag var i de relationerna. Visst var det asjobbigt och tog massa energi att bråka och gråta hela nätterna, och visst gjorde det ont att bli sviken och inte bli sedd. Men jag var ju van. Jag trodde också att det var det jag förtjänade. Sen när vi löste bråken tillfälligt var jag uppe i himlen och svävade igen. Men så började allt om. Länge blev jag bara intresserad av såna här personer. De var de enda jag såg. Inledde jag en relation med någon som inte mådde dåligt, som faktiskt var schysst, snäll och fin mot mig, då blev jag både uttråkad och stressad. Det liksom kröp i hela kroppen och jag var antingen tvungen att hitta på saker att bråka om eller hitta fel på den andra personen. Det var som att bråk och kaos var en drog som jag behövde i mitt liv. För att känna saker. Jag känner igen det där krypande i hela kroppen nu som en rädsla. Jag var nog egentligen rädd att de skulle ”se mitt rätta jag” vilket jag trodde var hemskt, eller att det snart skulle komma ett stort bråk, då var det bättre om jag startade det, då trodde jag att jag i alla fall hade kontroll.
Att hålla på såhär gjorde mig och andra människor väldigt illa. Men jag hade absolut inga verktyg för att sluta dra mig till människor som var lika mina föräldrar på ett eller annat sätt, eller där relationen blev destruktiv.
Man kan väl inte välja vem man blir kär i heller, argumenterade jag. Jag bara är såhär, sa jag. Jag kan inte hjälpa det, tänkte jag. Jag är värdelös och kommer aldrig lyckas ha en stabil relation till någon person, kände jag.
Men det är möjligt och man kan faktiskt jobba så himla mycket på sig själv. Man kan verkligen det, och det mesta är möjligt att justera och ändra och fixa och trixa med, det är det som gör oss människor så otroligt häftiga och coola.
Jag säger inte att det är lätt på något sätt, det är svårt, tufft och jobbigt och kräver massa arbete och kamp. Men det är det värt, tusen gånger om. Och jag vet att det är lättare att vara kvar i kaoset, för det är jobbigt och gör ont, men man vet i alla fall vad man får. Man tror att man har kontroll. Det är bra mycket lättare tillfälligt att stanna i det än att ge sig ut på en helt ny livsresa där man måste syna sig själv, analysera, försöka förändra och göra massa läskiga saker såsom berätta om ens innersta känslor till exempel.
Men jag säger det igen, det är så värt det!
För mig kom en vändpunkt när min kompis och jag pratade om hans förhållande till sin flickvän. De hade varit tillsammans i bara några månader och det var totalt kaos hela tiden, de bråkade och bråkade hela nätterna, hon tog droger, mådde dåligt psykiskt och var svartsjuk och kontrollerande. Jag frågade honom om han var kär i henne och han sa att ja, det är jag men inte när hon håller på såhär, jag orkar inte med det här alltså. Jag orkar inte bråka.
Jag satt och måste sett ut som ett levande frågetecken? ”Vad menar du inte kär när hon håller på såhär? Då blir man ju typ mer kär? Då blir man ju besatt? När det är bråk känner man ju ännu tydligare att LÄMNA MIG INTE!!!! Då vill man ju kämpa ännu mer? Orkar inte bråk? Vad menar du? Ja det är klart att det är jobbigt men vadå orkar inte? Hur kan man inte orka? Det är ju bara att ta sig upp dagen efter och gå till skolan eller jobba. ”
Så snurrade mina tankar när jag satt där, jag kunde inte relatera till honom överhuvudtaget och verkligen inte till hans känslor.
Men jag funderade på det där i timmar, diskuterade det med vänner, vred och vände på vad som var vettigt. Och jag förstod att det inte är rimligt att stå ut med stora dramatiska bråk där någon är elak mot en, det är inte rimligt att gråta sig igenom hela nätter i veckor i streck för att någon är elak. Jag ska inte orka det, även om jag gör det så måste jag sätta en gräns innan det kommer dit, för min egna skull. Jag vill inte ha det såhär även om jag orkar. Jag vill må bra, jag vill ha det bra, jag vill vara med människor som är snälla och gör mig gott. Jag hade nog trott att sån galen passion (som jag kallade det) var ett tecken på starkare kärlek än de som inte bråkade så ofta och hade det lugnare. Jag tänkte att jag minsann älskade mina vänner så det gjorde ont – det var därför jag inte kunde lämna dem när de var elaka mot mig. Ingen förstod mig och våra relationer. Jag tänkte nog inte att jag förtjänade bättre, för jag hade inte blivit lärd det hemma. Jag var van att jag blev behandlad dåligt så jag fortsatte att tillåta mig själv bli det av alla andra. Det var ett himla uppvaknande och ett vägskäl för mig när jag fick höra min kompis ord.
Lite tecken på att relationen inte är så bra för en;
Det finns såklart en hel massa tecken och grejer som inte är bra för en och det är jätteindividuellt också och varje relation är unik. Men känns det inte bra i magen eller känns det läskigt och kaosigt, då är det ofta inte bra. Det kan handla om alltifrån att en kärlekspartner inte vill att man umgås så mycket med sina vänner, att hen säger elaka saker om en, att personen skrattar åt en när man är ledsen eller försöker uttrycka sig, men det kan också handla om kompisrelationer, att det alltid är du som måste ställa upp och ta hand om, att din vän säger taskiga saker om dig till andra, att den inte prioriterar er relation eller att umgås och så vidare.
Men hur ska man veta då att det är bra? Och hur ska man göra?
Känner du igen dig i något jag skrivit? Pröva att göra tvärtom eller i alla fall lite annorlunda. Gör vi som vi alltid gjort, får vi det vi alltid fått ju!
Pröva försiktigt att sätta gränser, att säga ifrån när du blir illa behandlad. Försök att analysera och fundera kring dina relationsmönster, hur är dina relationer? Vad är okej för mig? Hur brukar det ofta bli? Vad sårar mig? Vad är viktigt för mig i en relation? Vad vill jag ha ut av den? Vad är mina mål? Hur får en person behandla mig? Vart går min gräns? Vad ger jag och vad kan jag förvänta mig att få?
Och ta hand om dig själv. Det är det viktigaste. Var snäll mot dig själv. Hamna inte i att det är ”tryggt” eller ”bekvämt” att vara med någon som är elakt för du har varit kompis med, eller ihop med den länge. Även om du är dödskär eller älskar din vän något enormt måste du prioritera dig själv och ditt liv. Det måste bli bra för dig! Du är värd det, du är värd allt! Du är värd personer som älskar dig såsom du vill bli älskad, som respekterar dig, som lyssnar på dig, som tycker att dina behov är viktiga. Som tycker att du är viktig! Som mår tillräckligt bra för att kunna möta dig, som vill utvecklas tillsammans med dig, som vill prata om er relation och som är intresserad av att förbättra den, som orkar engagera sig, som gör fina saker för dig och säger snälla saker. Du är värd allt! Och börja med dig själv, vi kan inte förändra andra, men vi kan jobba på oss själva. Och ju mer du börjar ta dig själv på allvar och ju mer du bryr dig om dina känslor och tankar och ju viktigare du tycker att de är – desto mer kommer du dra dig till personer som också gör det. Ju mer du älskar dig själv – desto mindre intresserad kommer du vara av personer som inte behandlar dig med kärlek. Jag lovar, det funkar! Och det är så värt!
Ps. Allt vi kan känna om; ”hen älskar mig så mycket men hen mår så dåligt så hen kan inte, hen har haft det så jobbigt i livet det är därför hen är såhär, hen ber alltid om ursäkt och vill ju ändra sig men det är svårt” osv.
Det går ju inte! Det kan självklart vara en förklaring till personens beteende – men det får aldrig vara en ursäkt. De allra flesta av oss menar ju aldrig att göra en annan person illa, även fast det händer, vi är ju trots allt bara människor och det finns alltid anledningar till att vi gör som vi gör – men det är inte okej bara för det.
Det är inte heller din uppgift nånsin att försöka ta hand om, läka eller hela en annan person. Inte heller att vänta ut en person som mår så dåligt att den behandlar dig illa. Du har främst ansvar för dig och dina handlingar, inte för någon annan. Och lite hårt sagt så spelar det ju ingen roll varför en person beter sig illa och sårar oss, det är inte okej oavsett. Och det är inget vi ska vara i eller tillåta.
Ett sista ps. Det finns massa hjälp att få om man tycker att dom här bitarna är för kluriga att jobba på själv, och pröva lite och försiktigt, pröva, pröva, pröva! Det kommer vara värt det!
Att ta kontakt med oss är ett första steg för att få stöd och börja må bättre. Alla som jobbar i våra stöd har själv erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Vi förstår hur det kan kännas - du är inte ensam!
Våra stöd och aktiviteter
