ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Att må dåligt

Att må dåligt

Varför var det inte någon vuxen som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad, som kunde fråga och se anledningen till att jag mådde dåligt.

I år lyckades jag dölja allt det som gjorde så ont inom mig, jag lyckades spela med i livet. Jag låtsades som att min familj och mitt liv var precis om alla andras, inget var annorlunda och jag mådde bra. Det blev lite som en sport att hålla uppe den där fasaden för att aldrig släppa någon nära eller att de skulle se hur jag mådde. I skolan var det alltid jag som var först med läxan, först med att räcka upp handen och den som skulle springa snabbast på idrotten.

Utanför skolan gick jag på mängder med aktiviteter där det var samma visa igen, jag ville så gärna visa mig duktig och vara bäst. När jag tänker tillbaka undrar jag varför det inte var någon som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad. Varför var det ingen som såg att allt det där presterandet, tävlandet och viljan att vara bra var ett sätt för mig att springa ifrån det som gjorde så ont inom mig. I skolan och på varje aktivitet fanns det minst en vuxen som hade kunnat se, se att jag presterade för att få finnas, var duktig för att slippa känna men som mest av allt bara ville att någon skulle se mig och fråga hur jag mådde.

När jag blev tonåring orkade jag inte mer, jag orkade inte springa ifrån allt längre, det var ju ändå ständigt närvarande. Jag presterade fortfarande men den där fasaden som jag så omsorgsfullt byggt upp började sakta brytas ned. Det fanns inte längre någon ork att hålla den uppe. Någonstans började jag känna att jag tappat kontrollen, jag kunde inte längre styra mitt mående och hålla andra på avstånd utan det började synas. Men det skulle ändå komma att dröja innan jag fick frågan om hur jag mådde.
Jag kan fyllas av så mycket ilska och sorg när jag tänker på att det först var när jag utvecklat egna konsekvenser som vuxna runtomkring mig började fråga mig, se mig. När jag började skada mig själv eller kontrollera maten var det helt plötsligt lättare att fråga mig, det var som att allt det där som egentligen bara var ett resultat av det stora problemet var lättare att ta i, att fråga om.

Från att jag var 16 år till dess att jag fyllde 19 år slussades jag mellan olika behandlingar och kliniker för att, som de uttryckte det, bota det som var sjukt inom mig. Jag minns min största längtan under alla de där åren och det var att få ett annat hem, men jag fick aldrig chansen att uttrycka det. Som vuxen har jag begärt ut mina journaler och när jag läser dem vill jag bara gråta, inte för att läsningen är sorglig vilket den i och för sig till viss del är, men för att det blir så tydligt att det inte under hela den där tiden fanns någon som förstod mig. Ingen som förstod att jag mådde dåligt varje dag och att jag varenda natt var livrädd för vad som skulle hända. Mitt hem var inte en trygg plats utan den präglades av våld, rädsla och sorg. Ingenstans i journalen läser jag om hur jag hade det hemma, men jag vet att jag berättat det. Men det var inte viktigt. Det som istället står sida upp och ned är både konstaterade och misstänkta psykiska diagnoser. Hur blev det så att mina misstänkta diagnoser blev viktigare än vad som hände hemma bakom stängda dörrar.

Mitt hem var inte en trygg plats. Idag känns det skönt att säga det, att konstatera att allt det som jag trodde var fel och sjukt i mig när jag var yngre inte var mitt fel. Samtidigt är det något som skaver, ibland kan jag undra hur det hade varit om någon bara vågat prata om hur det var hemma och varför jag mådde som jag gjorde. Hur hade det varit för mig? Hade det besparat mig från år av övertygelsen om att jag var psykiskt sjuk och att det var mitt egna fel. Tänk om någon hade frågat mig redan när jag var liten? Hur många år mindre hade jag behövt skämmas eller tänka att allt var mitt fel? Det kommer jag aldrig få veta eller kunna förändra.

I mitt jobb på Maskrosbarn möter jag ungdomar med historier inte alltför olik min egen. De berättar om vuxna som bara sett deras psykiska ohälsa men som inte frågat hur det är hemma eller varför de mår som de gör. Vuxna söker efter svar på varför den psykiska ohälsan ökar och de kanske aldrig kommer få ETT svar men det första steget måste vara att våga fråga.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här