Att må dåligt

Varför var det inte någon vuxen som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad, som kunde fråga och se anledningen till att jag mådde dåligt.

I år lyckades jag dölja allt det som gjorde så ont inom mig, jag lyckades spela med i livet. Jag låtsades som att min familj och mitt liv var precis om alla andras, inget var annorlunda och jag mådde bra. Det blev lite som en sport att hålla uppe den där fasaden för att aldrig släppa någon nära eller att de skulle se hur jag mådde. I skolan var det alltid jag som var först med läxan, först med att räcka upp handen och den som skulle springa snabbast på idrotten.

Utanför skolan gick jag på mängder med aktiviteter där det var samma visa igen, jag ville så gärna visa mig duktig och vara bäst. När jag tänker tillbaka undrar jag varför det inte var någon som visste tillräckligt mycket för att se bakom min fasad. Varför var det ingen som såg att allt det där presterandet, tävlandet och viljan att vara bra var ett sätt för mig att springa ifrån det som gjorde så ont inom mig. I skolan och på varje aktivitet fanns det minst en vuxen som hade kunnat se, se att jag presterade för att få finnas, var duktig för att slippa känna men som mest av allt bara ville att någon skulle se mig och fråga hur jag mådde.

När jag blev tonåring orkade jag inte mer, jag orkade inte springa ifrån allt längre, det var ju ändå ständigt närvarande. Jag presterade fortfarande men den där fasaden som jag så omsorgsfullt byggt upp började sakta brytas ned. Det fanns inte längre någon ork att hålla den uppe. Någonstans började jag känna att jag tappat kontrollen, jag kunde inte längre styra mitt mående och hålla andra på avstånd utan det började synas. Men det skulle ändå komma att dröja innan jag fick frågan om hur jag mådde.
Jag kan fyllas av så mycket ilska och sorg när jag tänker på att det först var när jag utvecklat egna konsekvenser som vuxna runtomkring mig började fråga mig, se mig. När jag började skada mig själv eller kontrollera maten var det helt plötsligt lättare att fråga mig, det var som att allt det där som egentligen bara var ett resultat av det stora problemet var lättare att ta i, att fråga om.

Från att jag var 16 år till dess att jag fyllde 19 år slussades jag mellan olika behandlingar och kliniker för att, som de uttryckte det, bota det som var sjukt inom mig. Jag minns min största längtan under alla de där åren och det var att få ett annat hem, men jag fick aldrig chansen att uttrycka det. Som vuxen har jag begärt ut mina journaler och när jag läser dem vill jag bara gråta, inte för att läsningen är sorglig vilket den i och för sig till viss del är, men för att det blir så tydligt att det inte under hela den där tiden fanns någon som förstod mig. Ingen som förstod att jag mådde dåligt varje dag och att jag varenda natt var livrädd för vad som skulle hända. Mitt hem var inte en trygg plats utan den präglades av våld, rädsla och sorg. Ingenstans i journalen läser jag om hur jag hade det hemma, men jag vet att jag berättat det. Men det var inte viktigt. Det som istället står sida upp och ned är både konstaterade och misstänkta psykiska diagnoser. Hur blev det så att mina misstänkta diagnoser blev viktigare än vad som hände hemma bakom stängda dörrar.

Mitt hem var inte en trygg plats. Idag känns det skönt att säga det, att konstatera att allt det som jag trodde var fel och sjukt i mig när jag var yngre inte var mitt fel. Samtidigt är det något som skaver, ibland kan jag undra hur det hade varit om någon bara vågat prata om hur det var hemma och varför jag mådde som jag gjorde. Hur hade det varit för mig? Hade det besparat mig från år av övertygelsen om att jag var psykiskt sjuk och att det var mitt egna fel. Tänk om någon hade frågat mig redan när jag var liten? Hur många år mindre hade jag behövt skämmas eller tänka att allt var mitt fel? Det kommer jag aldrig få veta eller kunna förändra.

I mitt jobb på Maskrosbarn möter jag ungdomar med historier inte alltför olik min egen. De berättar om vuxna som bara sett deras psykiska ohälsa men som inte frågat hur det är hemma eller varför de mår som de gör. Vuxna söker efter svar på varför den psykiska ohälsan ökar och de kanske aldrig kommer få ETT svar men det första steget måste vara att våga fråga.