Lucas maskrossommar

Det är en fin sommardag och jag och kompisarna ska gå och bada. Egentligen borde det bara vara jätteroligt, men jag har en oro som gnager i magen. Tänk om mamma är där. Sist stötte jag på henne vid badplatsen och hon ville krama mig hela tiden. Men jag vill inte ha kramar av henne när hon är onykter bland alla mina kompisar. Så jag försökte dra mig undan. Men då blev hon arg och började skrika på mig i stället. Bara hon inte är där nu igen. Om jag kan få alla att lägga grejerna så långt bort från platsen där hon var senast, då kanske hon inte ser mig om hon är där.

Jag heter Lucas, är 19 år och vill berätta för dig hur det är att ha en mamma med missbruk. Hur det är att hela tiden försöka undvika att hamna i jobbiga, ledsamma eller farliga situationer med henne. Och hur svårt det är som barn på en liten ort.

När mamma och pappa bor ihop får hon ofta utbrott och då är det inte tryggt för mig därhemma. Pappa tar med mig till sin närmste vän som bor hundra meter bort. Där får jag stanna över kvällen och natten. Ibland kommer vi dit och pappa är riven blodig för att mamma är så arg. Hon brukar börja bråka med honom och sedan blir hon arg på mig, för jag är så lik pappa. Kollar man på gamla kort är jag som en kopia av min pappa. Jag har en lillebror också men han har andra drag, så honom har hon aldrig något emot. Det här händer när jag är mellan två och fyra år. Jag förstår inte då att jag är tvungen att vara någon annan stans. Jag kommer bara ihåg att det är bråk och att det känns bra hos kompisen.

Sonen i den familjen är för övrigt min bästa vän i dag. Kanske för att han har känt mig hela livet och vet allt. Han har alltid förstått mig. Jag har haft många vänner men skulle jag välja mellan tusen vänner och honom, skulle jag välja honom.

När jag är fyra, fem år separerar mamma och pappa. De tror väl att det blir lugnare när de inte bor ihop och testar att ha oss varannan vecka. Det verkar funka ett tag. Tills en gång då pappa ska lämna mig och min bror hos mamma. I trappen står fullt med vinflaskor,spritflaskor och ölflak. Mamma kommer och öppnar dörren jättepåverkad. Då blir hon av med vårdnaden av oss och det är tydligt att hon har problem med alkohol. Pappa får sedan veta att mamma har hämtat oss onykter på förskolan. Ibland när farmor har hämtat oss har mamma kommit dit och slitit oss ur farmors famn.

Fler konstiga grejer händer den här tiden, som jag först i efterhand reagerar på. Killen mamma bor med har ett svärd. De tar fram det ibland och springer runt med det. En gång när han inte är hemma håller mamma på och viftar med det och råkar träffa mig över bröstet. Just då känns det inte som värsta grejen, det är något som bara händer. Men när jag tänker på det nu… Att en onykter mamma viftar runt med ett vasst svärd. Hon hade kunnat träffa mig i halsen eller stuckit hål på en lunga. Det hade kunnat sluta så illa.

När hon blir av med vårdnaden är det slut med att sova där. Vi träffar henne på släktträffar och hos mormor och morfar. Vi brukar vara hos dem på helgerna och på somrarna är vi där och badar i poolen med våra kusiner. Vi får bullar och mjölk och jag älskar att åka dit. Men det kan bli bråk när mamma är där. Det blir lätt det med henne. Hon nöter liksom på folk, skäller på pappa, mormor och farmor och tycker alltid att de gör fel.

Eftersom vi bor på en liten ort vet alla att mamma är alkoholist och bråkig. Många föräldrar är rädda för att lämna sina barn hos oss. Hon kan ju dyka upp. Jag får följa med kompisar hem men kompisgänget kan inte vara hos mig. Det känns som att det är mitt fel, trots att det är på grund av mamma.

När jag är ute försöker jag undvika att stöta ihop med henne. Butikerna vid Systembolaget är alltid en risk. Jag vet vilken ingång hon brukar ta till köpcentret så jag tar en annan.Det är som att jag har byggt upp en rutin där jag vet vart hon brukar gå och vilka tider. Så anpassar jag mig efter det. I början kunde hon stå utanför skolan och vänta men det har hon slutat med. Däremot kan hon gena över skolgården när hon är på väg hem från köpcentret.

Bland det roligaste jag vet är att åka och kolla på motorsport med pappa. Det är vår grej, vårt stora intresse. Det är bara roligt, för där dyker hon aldrig upp. Men mobilen kan hon alltid ringa på. När jag ser att det är mamma vet jag att jag att jag kommer att må dåligt hur jag än gör. Ska jag svara? Ska jag inte svara? Mestadels är hon onykter och ibland är det mitt i natten. Nu har hon säkert bråkat med sin kille, vill bråka med mig eller låna pengar. Jag orkar inte.

Men tänk om jag inte svarar och det är något allvarligt? Denna gång kan det ha hänt henne något? Då kommer jag att ångra mig i resten av mitt liv. Tvångstankarna gör att jag svarar. Jag vill verkligen inte, men jag kommer att må ännu sämre om jag låter bli.

Jag märker direkt om hon bara har druckit en droppe alkohol. Hennes förändrade beteende, rösten, allt. Hon blir en helt annan människa. Nu när hon inte kan skälla på pappa längre får jag ta det. Även om vi inte har träffats på flera dagar, veckor eller månader skyller hon allt på mig.

Det är mitt fel att hon är alkoholist. Det säger hon nästan alltid och det tar hårt. Jag lever i flera år med att det är jag som har gjort att hon dricker. Jag känner mig som en hemsk person. Hur kunde jag göra så här? Fastän jag bara är ett barn som inte har gjort något.

När hon börjar anklaga mig för mormors död är jag lite större. Då kan jag se att det är skitsnack. Men jag blir ändå ledsen. Det är jobbigt att höra att allt dåligt som händer i min mammas liv är mitt fel.

Alla samtal gör att jag börjar må sämre. Jag får svårt att sova och koncentrera mig och det går ut över skolan. Tankarna springer i väg och det är som att jag inte kan ha huvudet på en och samma plats.

På lågstadiet har jag en bra skolkurator. Men på mellanstadiet flyttar vi och på den nya skolan är det inte så bra. Ingen tar upp det jag behöver prata om. Det handlar bara om skolgången och den går sämre och sämre.

Jag vill inte störa pappa med en massa problem och efter flytten tappar jag tillfälligt kontakten med min bästa kompis. Det är tungt och jag tappar tron på mig själv.Jag sitter bara och bläddrar i skolboken. Jag kan inte läsa längre, jag zoomar ut. Det är ändå ingen idé. När den snabbaste i klassen har gjort klart ett kapitel börjar läraren med nästa. Jag hinner inte med och det känns som jag ramlar bakåt i böckerna. I matteboken finns ett facit. Jag slutar räkna och sitter bara och skriver av det. Det är min enda chans att hänga med.Skolan är länge hopplös. Allt är så hopplöst. Jag kan inte koncentrera mig och lär mig ingenting. Ända tills jag får en speciallärare som sitter med mig hela tiden. Då är det mitt tempo som bestämmer. Det gör att jag till slut börjar klara skolan igen.

När jag är i tonåren får vi också kontakt med socialtjänsten. Jag börjar i en stödgrupp med andra barn till missbrukare. Vi är fyra ungdomar som ses på mötena och vi har liknande erfarenheter. Jag vågar börja prata om min uppväxt och om min hemsituation. Jag kan inte hålla allt för mig själv längre. Det är som att jag har lagt allt i en ryggsäck tills den är så tung att jag inte kan bära den mer. Nu måste jag ta upp saker med andra, lätta på den. När jag väl har börjat prata finns det inget stopp. Det är så mycket som måste ut.

Jag anmäler mig till ett läger för unga med svåra hemförhållanden. Det är bland det bästa jag har gjort. Vi är runt 20 deltagare och det är som att alla förstår varandra. Vi åker i väg och får ta igen barndom och ungdomstid på våra villkor. Vi firar allt som alla i gruppen kanske inte har firat genom åren. En dag är det födelsedag och vi väcks med presenter. En dag är nyårsafton med fin middag. Man får klä upp sig eller komma i dinosauriedräkt, vad man än känner. Vi friar julafton, påsk och midsommar och det görs för vår skull.

Jag och pappa börjar prata mer och det känns bra. Jag pratar också med min moster, som vet precis hur mamma är. Jag börjar förstå mer av min barndom och allt som varit. Men det är också jobbigt.

När jag var liten tyckte jag inte att det var konstigt att jag aldrig hade barnkalas. Det var bara så. Sedan blev jag äldre och man gjorde något med kompisar på stan när man fyllde år. Men nu när jag förstår varför jag aldrig kunde ha kalas, då blir jag ledsen inombords. Det är också svårt med de här blandade känslorna. Att hata någon och samtidigt vara omtänksam och bry sig om den. Hela uppväxten vet mamma hur hon ska utnyttja det. När jag är liten och har veckopeng vill hon låna småsummor. Sedan får jag studiebidrag och börjar sommarjobba. Då vill hon låna mer. Hon är fast någonstans och behöver pengar till bussen. Hon har inte ätit på flera dagar och behöver pengar till mat. Jag tycker att det känns hemskt. Självklart måste min mamma äta! Jag gör banköverföringar och swishar. Ibland kan jag inte göra grejer med kompisar för att jag har lånat ut pengar till mamma. Det gör ont att tänka på i dag, för jag tror inte att en krona gick till mat.

Tänk på det om du är barn eller ungdom. Du ska veta att det aldrig är du som ska sätta mat på bordet till de vuxna. Det är inte ditt fel om någon annan har ett missbruk. Det har tagit lång tid för mig att förstå.

Jag mår bättre nu men jag har fortfarande problem med koncentrationen och sömnen. Vissa nätter kommer nya minnen. Jag frågar pappa dagen därpå. Var det där en dröm? Eller har det hänt? Alltför ofta är det som jag minns i drömmen sant.