Att bli myndig och bli sin egen vårdnadshavare

Jag växte upp med en förälder som missbrukade hela sitt liv och en som kämpade med psykisk ohälsa. Som ung i en destruktiv miljö kände jag mig nästan aldrig helt trygg. Jag tog hand om mina syskon, men aldrig mig själv. Jag började tidigt längta efter att bli myndig. Jag visste inte mycket om att bli myndig förutom att ”inte längre vara beroende av en förälder”.  Perfekt, det enda jag vill.

Under tonåren var jag otroligt frustrerad över att inte få vara min egen vårdnadshavare, det var ju bara jag som tog hand om mig, men på pappret fick mina föräldrar all credd..
Frustrationen övergick till ilska och avsky.

Som med mycket annat, var det ingen som berättade för mig riktigt vad det innebär att vara myndig, hur man är som vuxen, vad man har för skyldigheter och rättigheter. Det lämnade mig med en ganska förskönad bild av vuxenlivet. Jag kopplade ihop att bli myndig med att bli fri. Och att bli fri med att bli lycklig. Vilket jag såhär i efterhand egentligen inte tycker är någon konstig tanke när hela ens uppväxt varit tvärtemot.

När jag skulle fylla 18 kände jag mig inte längre bara taggad, ska jag erkänna. Jag pendlade mellan att vara rädd och ledsen, förväntansfull och lycklig.
Även om självständigheten var min högsta önskan blev det tydligare hur jag sörjt den barndom jag aldrig fick. Skulle jag aldrig få uppleva en barndom som alla barn har rätt till? Godnattkramar som inte stank alkohol? Ta hem kompisar utan att behöva oroa sig för sin förälders beteende?
Jag tror jag drogs med hoppet om att få börja om ganska länge. Bara få vara barn på riktigt.

Till en början var vuxenlivet precis som att vara 17 eller 16. Skillnaden var att jag fick rätt att kalla mig själv min egna vårdnadshavare – trots att jag redan varit det länge.

Idag har jag bevisat mig själv att det går att få ett bra liv trots en tuff start. Jag tog mig igenom gymnasiet och tog studenten! Jag bor själv, som jag länge längtat efter. Nu studerar jag vidare och har både gamla och nya vänner.

Jag känner mig trygg i mina relationer och de personer jag har kontakt med har jag själv valt ut, framförallt för min egen skull. Det känns underbart att kunna ta de besluten!

Vi har alla vår historia som ger oss mer erfarenhet än vi tror. Trots att livet varit tufft i perioder har det gått bra för mig. Idag volontärarbetar jag också på Maskrosbarn, det är något av de viktigaste jag känt att jag kan bidra med. Utan min erfarenhet hade jag varit någon helt annanstans. Och att min erfarenhet kan hjälpa andra i liknande situationer känns varmt i hjärtat!