Barn i gäng behöver skydd – inte straff

Det senaste året har avhumaniseringen av barn som befinner sig i kriminella miljöer accelererat. Debatten har blivit enkel­spårig med fokus på att barn ska straffas hårdare och plockas bort från det samhälle de utgör ett hot mot. Samhället ska inte skydda barnen, enligt detta synsätt. Samhället ska skyddas från barnen.

Vi är på väg att inrätta barnfängelser i och med att Kriminalvården sannolikt snart tar över ansvaret från SiS för barn som begått grova brott. I en intervju med justitie­ministern i DN den 18 maj beskriver Gunnar Strömmer hur situationen är värre än han trodde. Att barn så unga som 13–14 år stoppas med spräng­medel och automat­karbiner på sig. Att detta är en insikt som gjort honom omskakad. Den här beskrivningen håller vi med om. Det ska vara omskakande att barn i dag är tungt beväpnade. Barn som manipuleras och groomas in i gäng för att utnyttjas i våldsamma och dödliga konflikter påminner om barn som i andra länder rekryteras in och blir barnsoldater. Och i helgen som gick har vi sett ytterligare tragiska exempel på hur barn drabbas.

Vi ser stora risker med den hårdnande retoriken och de insatser som följer av den. Regeringen förbereder en sänkning av straff­åldern till mellan 12 och 15 år. Samtidigt hörs det få röster i den offentliga debatten som fokuserar på att det faktiskt är barn vi pratar om och att förebyggande och främjande arbete behöver prioriteras. Enligt Sveriges kommuner och regioner och Akademikerförbundet SSR i Agenda den 11 juni sker snarare en nedprioritering av förebyggande arbete inom social­tjänsten nu, på grund av bristande resurser. Samtidigt ser vi också att det larmas om nedskärningar inom skolan från flera håll.

En tolvåring i ett kriminellt gäng är inte en förövare som ska straffas, eller som med hot om straff själv ska förväntas ta sig ur situationen. Det handlar om ett barn som är offer för vuxnas exploatering och som med omtanke utifrån ett barnskydds­perspektiv ska skyddas – inte straffas.

Sverige har nyligen granskats av FN:s barnrätts­kommitté. I sina slutsatser avråder kommittén starkt Sverige från att sänka straff­åldern från 15 år. Kommittén har även ett flertal rekommendationer gällande bristande kunskap om barn och barns rättigheter inom rättsväsendet samt att ett frihets­berövande av barn alltid ska vara en sista åtgärd, vilket även en av våra egna myndigheter konstaterat i en rapport (Sida, ”Ett humanitärt bistånd med barnrätts­perspektiv”). Barnkonventionen är också tydlig med att när det handlar om barn så ska åtgärder inom ramen för domstolar undvikas, även vad gäller allvarliga brott.

Barn ska i stället mötas med sociala åtgärder eller utbildnings­insatser. Hot om att sänka straff­åldern i den form som nu diskuteras (inkluderat frihets­berövande) är således inte förenligt med barnkonventionen, och inte heller en fungerande pedagogik för en tolvåring. Barn i den här åldern har inte ett kognitivt system som gör att den avskräckande effekt en frihets­berövande rättspåföljd är tänkt att ha fungerar. Forskningen är samstämmig om att den här typen av repressiva straff för barn inte fungerar. Resultatet av insatserna riskerar i stället att stärka och befästa en kriminell identitet.

Fryshuset har lång erfarenhet av att arbeta med personer som befunnit sig i kriminella miljöer. Många av de personerna beskriver att det var just när de låstes in, när de levde tillsammans med andra människor med destruktivt beteende och med kriminella tanke­mönster som deras kriminella identitet och nätverk växte sig starkt. Det var där de gick från självbilden av att ha begått enstaka ogenomtänkta och brottsliga handlingar till att bli en person med en framtida kriminell karriär där tiden som inlåst bidragit till ett uppbyggt våldskapital – ett våldskapital med stort värde i en fortsatt kriminell karriär.

Det finns paralleller vi kan dra till barnsoldater när det handlar om barn och kriminella gäng. I den redan nämna rapporten från Sida, ”Ett humanitärt bistånd med barnrätts­perspektiv”, kan vi läsa om barnsoldater:

”Många barn börjar i någon stödfunktion, till exempel som bärare, springpojke, kock eller utkik […] Som rekryter behandlas barnen oftast på samma sätt som vuxna, och förväntas klara samma disciplin och bestraffning. Många barn tvingas begå fruktansvärda övergrepp och också delta i bestraffningar och avrättningar av andra barn.”

Rapporten konstaterar att alla former av institutionalisering av barn bör undvikas, liksom alla former av åtgärder som särskiljer dem från andra barn. Det stöd som ges till barnen bör ha som syfte att hjälpa dem få tillgång till sina rättigheter och att återigen passa in i det civila samhället som andra barn i samma ålder. Att då peka ut dem som annorlunda genom ”särskilda åtgärder” verkar därför i motsatt riktning.

Vi är oroade över det hårdnande klimatet och insatser som inte bygger på forskning eller praktisk erfarenhet. Vi måste skydda våra barn från den insocialisering som sker där de blir utnyttjade av gäng och likt barnsoldater bär vapen och begår mord, manipulerade av vuxna. Barnen behöver ses som offer, men framför allt som barn, barn som far väldigt illa.

Insatser som visar resultat inom en mandat­period är inte tillräckliga i det här läget.

För att skydda våra barn behövs det:

1. En 20-årig blocköverskridande plan för hur vi ska mota den trend vi ser i Sverige med just allvarliga våldsbrott. Vi behöver tidiga insatser som är främjande och förebyggande. Det handlar om att möta barnen med ett barnrätts­perspektiv, både på individ- och samhällsnivå.
2. Att Sverige efterlever och tillämpar barnkonventionen i alla dess delar för alla barn och respekterar barnrätts­kommitténs rekommendationer.

För att komma tillrätta med de utmaningar vi har så behöver vi framför allt vända på perspektivet. Vi behöver skapa en gemensam plattform där vi, med stöd av forskning och praktiska erfarenheter, tar utgångs­punkt i att samhället behöver stötta och skapa möjligheter för barnen, inte straffa ut dem.

Johan Oljeqvist
vd Fryshuset
John Stauffer
chefsjurist och biträdande exekutiv chef, Civil Rights Defenders
Anna Johansson
generalsekreterare Amnesty Sverige
Anna Ernestam
generalsekreterare SOS Barnbyar
Elin Wernquist
generalsekreterare Barnrättsbyrån
Maja Frankel
generalsekreterare Friends
Sara Damber
social entreprenör (grundare Friends, Youth 2030, Child 10 och Reach For Change)
Marlene Claesson
generalsekreterare Youth 2030 Movement
Elin Hågeby Caicedo
generalsekreterare, Maskrosbarn
Sakariya Hirsi
ordförande Kollektiv Sorg
Lotta Rapacioli
verksamhetsledare Knas Hemma
Pernilla Leviner
professor i offentlig rätt, Barnrättscentrum, Juridiska fakulteten, Stockholms universitet
Kavot Zillén
docent i offentlig rätt, Barnrättscentrum, Juridiska fakulteten, Stockholms universitet

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 16 juni 2023.