Värme, omtanke och chips

När jag bodde i mitt första familjehem så minns jag hur fredagskvällarna brukade vara. Fredagsmys hemma hos oss innebar att jag fick sitta i soffan med en handduk i knät och fick en liten skål med chips. Jag visste att jag inte skulle få mer, så jag frågade aldrig om det. För att få chipsen att räcka så länge som möjligt så delade jag dem i mindre bitar och åt så långsamt jag kunde. Jag var noga med att inte spilla utanför handduken, för då skulle jag få skäll. Jag minns inte vad som visades på tv:n då jag bara fokuserade på att försöka njuta så länge som möjligt av chipsen.

När jag var 8–9 år så började jag spendera mina fredagskvällar hemma hos grannen, min bästa kompis. Där dukades det alltid upp med chips, dipp och läsk, varje fredag. Tillsammans med kompisens föräldrar satt vi och kollade på Fångarna på fortet. Jag blev en självklar del av deras fredagsmys och kände mig alltid välkommen. Det var inget jag reflekterade över som barn, där och då. Men nu i vuxen ålder så förstår jag att min kompis föräldrar såg mig och att jag behövde en paus från mitt familjehem. För dem var det självklart att se till att jag fick trygghet hemma hos dem. En liten sak, kan man tänka, men för mig gjorde det skillnad för hur hela min helg skulle bli. Att få starta den med mys, utan strikta regler och begränsningar var otroligt lyxigt för mig.

Att göra en god gärning för någon annan behöver inte innebära att göra stora förändringar i sitt eget liv.  För min del räckte det med att få ta del av värme, vuxnas omtanke och chips.