Varför såg du mig inte?

När hon ringer och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag behövde det. ”Alla såg ju och visste hur du hade det, men vi tänkte att det inte var vår sak”.

För ett tag sen blev jag uppringd av en släkting, hon hade sett att jag arbetade på Maskrosbarn och hörde nu av sig för att fråga hur jag mådde. Jag har firat jul med hennes familj sedan jag var cirka 7 år gammal, en vanlig trygg familj. Hon har sett mig som litet barn sitta tyst och rädd för att synas, rädd för att göra fel. Förskräckt för vad som skulle hända om jag inte gjorde som de vuxna ville. Hon har också sett mig som tonåring fylld av ångest på grund av allt det kaos som rådde hemma. Allt det kaos alla låtsades som att det inte existerade. Julen var den perfekta högtiden för att spela den perfekta familjen. Det var lite så det var för oss, yta var viktigt, ingen skulle få se våldet som ständigt pågick bakom stängda dörrar, utåt sett var vi en perfekt familj. Det var så långt ifrån sanningen.

När hon ringer mig och frågar hur jag mår undrar jag varför den frågan inte kom för 15 år sedan, då när jag kanske hade behövt det. Jag hinner inte ens fråga henne det för hon säger ”alla såg ju och visste hur du hade det” innan jag hinner säga något säger hon i försvar ”men vi tänkte att det inte var vår sak att säga något, vi vill inte komma och röra upp något”. Jag vill skrika rakt ut när hon säger det. Inget av det som hände var hennes fel MEN hon hade kunnat hjälpa mig. Hon hade kunnat ta det där vuxenansvaret och kanske besparat mig från lidande. Men jag säger inte det för jag hör sorgen och skuldkänslorna i hennes röst och jag vill veta hur hon tänkte, jag vill förstå. Så jag låter henne fortsätta berätta.

”Vi visste redan från början att du inte hade det bra, vi höll aldrig med om hur de behandlade dig och vi gick aldrig på den där fasaden. Idag kan jag tänka att jag borde gjort något men det var som att jag inte ville lägga mig i. Istället försökte vi ge dig en trygg plats, någonstans dit du kunde komma när du ville. Berätta att du alltid var välkommen hit, vi åkte gärna flera mil för att hämta dig. Men för varje jul såg jag ju hur det bara blev värre och värre. Jag trodde att jag gjort rätt som inte la mig i men jag ångrar det nu”.

När hon berättar det vet jag inte vad jag ska säga, det var ju aldrig hennes fel och allt det där andra hon och hennes familj gjorde för mig betydde ju så mycket. Tårarna kommer och allt jag får fram är ”jag önskar att du hade lagt dig i”. Samtalet avslutas och jag kan inte ge henne det hon vill ha, hon vill ju höra att jag förstår att hon inte gjorde något och att jag förlåter henne. Men jag är inte där ännu, jag kan inte göra det, det gör fortfarande för ont att någon som ville mig så väl tillät mig fara så illa.

Hennes ånger är stark och jag vet att hon inte är ensam, snart kommer julen och det är många av oss vuxna som möter barn och ser hur svårt de har det. Vi vuxna kanske tror att vi gör det rätta när vi inte lägger oss i, när vi inte skapar dålig stämning, men så är det inte. Lägg er i, skapa dålig stämning och stå upp för barnen som behöver dig. Om du vet att ett barn inte har det bra erbjud dem mer än en trygg famn, erbjud dem mer hjälp. Jag hade önskat lite mer dålig stämning och fler vuxna som vågade stå upp för mig och som inte var rädda för andra vuxna runtomkring mig. Jag vet att det hade gjort all skillnad.