ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Ta mig på allvar!

Ta mig på allvar!

Vi är så många som har känt att våra känslor inte blev tagna på allvar. Många av oss undrar varför ingen vuxen lyssnade på riktigt. Överallt så kände jag mig ändå ganska genomskinlig…

Inte bara på ett soc-möte där alla vuxna pratade om vad som var bäst för mig, som att jag inte fanns och jag minns hur till och med vardagsgrejer gjorde att jag kände mig så sjukt osynlig.

Vi bor i en förort i Stockholm, jag är snart 13 år och känner att inget jag känner eller säger har något värde. Alla vuxna sätter krav, krav och mer krav och lyssnar inte, de hör mig inte ens. Jag är så arg, På alla vuxna. Allt jag försöker säga studsar liksom bara tillbaka och hela kroppen skriker ”LYSSNA PÅ MIG”.

Jag har stängt in mig på mitt rum och sitter på den slarvigt bäddade sängen vid fönstret. Jag är så arg och känner hur tårarna forsar ner för mina kinder. Jag vill ha sönder något för det är som att jag spricker snart, inifrån och ut. Arg. Så, arg. Ingen lyssnar och ingen förstår. Alla möjliga vuxna lägger sig i och säger åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Det känns verkligen så. Så trött på att ingen tar mig på allvar.

”det är väl inte så jobbigt, du går ju bara i skolan, du ska veta hur det känns att jobba”.
”du är liten, du har det lätt”
”så har jag också känt, det går över”
”men lilla gumman då”

Många av oss har skrivit mycket för att kunna hantera allt. Jag var också en av dem som skrev dagbok. Det var min bästa vän, den som faktisk lyssnande på mig och som tillät mig att ha alla mina känslor. Jag sitter där på min säng, med den största klumpen i magen och skriver: ” De tror att jag inte blir trött för att jag bara går i skolan. Vad fan vet dom? Alla lägger sig i och bara tycker. Jag fick inte gå på dansen nu, har gråtit hela dagen idag fram tills 14.30. Gråter inte för att jag är ledsen, är så jävla arg och besviken. Orkar inte mer. Så obeskrivligt arg. Så trött. Som att det inte räckte med min pappa. Som att det inte räckte med allt annat i mitt helvetes jävla liv. Längtar så mycket tills jag tar studenten, tills jag kan flytta och lämna allt det här bakom mig”.

Idag vet jag att det som hände var att jag inte blev tagen på allvar. Jag var arg för att vuxna ställde sig över mig jämt och förminskade allt jag kände. Jag ville bort för att kunna vara på en plats där jag kände mig respekterad. Allt jag ville var att någon skulle erkänna mina känslor, bara lyssna typ. Vuxna glömde bort att jag inte levde i deras verklighet, de glömde bort att mina känslor inte var mindre verkliga bara för att jag inte var vuxen och de glömde bort att det var jobbigt för mig också. Det var ändå jag som träffade min pappa med kontaktperson. Det var jag som behövde hantera min pappas konstiga grejer. Det var jag som var rädd för min pappa. Det var jag som tog omvägar hem för att inte behöva se honom. Det var jag som gömde mig. Det var jag som satt där och ingen annan kunde veta hur jag kände – det var ju min pappa.

På Maskrosbarn jobbar vi mycket med rättigheter. Det är så otroligt viktigt. Dels så pratar vi mycket om barnkonventionen men vi har också något som kallas för personliga rättigheter. Jag vill ge er några av mina favoriter som ni kan använda för att påminna er om vad ni har rätt till och som ni kan påminna vuxna om!

1. Som person har jag rätt att bli tagen på allvar
2. Som person har jag rätt att må dåligt
3. Som person har jag rätt att bli lyssnad på
4. Som person har jag rätt att bli respekterad

Du kanske har en annan favorit? Använd den, för du har rätt till så otroligt mycket!

Kom ihåg att du alltid har rätt till dina känslor och din upplevelse. Kom ihåg att ingen annan kan tala om för dig hur du känner. Kom ihåg att du är värdefull, att du alltid har rätt till att bli sedd och tagen på allvar!

Stor kram från Marina

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa dig!

hitta hjälp här
Berättelser
Två personer promenerar
Berättelser Familj Föräldrar

Att vara placerad

Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.

Läs mer här
Berättelser
Tjej sitter på marken vid en trappa
Berättelser Psykisk ohälsa Våld

Att utsättas för våld

Mamma har alltid varit våldsam mot mig så länge jag kan minnas. Hon har så svårt att kontrollera sin ilska och tar ut det på mig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Att fira studenten som maskrosbarn

Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd.

Läs mer här