Snart börjar skolan

Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra men det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma?

Jag hittade dig i hissen på hissgolvet. Där låg du och simmade i din egen fylla. Jag kommer ihåg denna förmiddag bra därför att jag precis varit på möte med min socialsekreterare där hon berättade att min önskade insats fått avslag. Motivering? Mitt behov var inte tillräckligt stort.

Inte. Tillräckligt. Stort.
Sviken. Av. Vuxenvärlden. Igen.

Jag hjälpte dig ut ur hissen men du rymde ifrån mig. Lite senare på kvällen står vi här. Jag tittar in i dina ögon men jag ser ingenting. Din blick är tom. Kall, liksom. Vi står bara någon meter ifrån varandra med det känns som du är 100 mil bort. Var är du mamma?

Du kan knappt stå på benen och måste luta dig mot en pall för att inte ramla omkull. Jag måste luta mitt inre mot någon men har ingen att luta mig mot. Jag går sönder. Sen börjar du. Orden som blir till hot som blir till skrik. Jag vill inte att du kommer närmre mig. Det räcker med de 100 mil som skiljer oss åt, det är nära nog. Men du går närmre ändå. Jag är rädd för dig. Jag skriker till pappa att han måste hjälpa mig, men han låtsas inte höra. Jag säger “släpp förbi mig” men du vägrar. Istället spottar du mig rakt i ansiktet och säger att du aldrig mer vill se mig. Att du hatar mig. Att jag ska försvinna. Jag önskar jag kan just det, försvinna, men det går inte. För ingen ser mig. Varför ser ni mig inte? Varför får jag ingen hjälp även fast jag skriker?

När mina dagar och kvällar hemma ofta såg ut såhär hade jag i alla fall skolan. Skolan var min fristad, där kunde jag andas. När klasskompisarna tjatade om hur jobbigt det var att börja skolan igen efter sommaren höll jag med av artighet, men inuti jublade varenda cell i mig. Samtidigt väcktes en ambivalens; vem ska nu hålla koll på mamma? Vem ska nu räkna antalet glas vin som halsas innan klockan hunnit bli 12? Det var en ständig kamp inom mig. Jag sprang fram och tillbaka på rasterna och behövde komma på lögner och ursäkter till mina vänner varför jag aldrig hann äta lunch med dem. Men trots detta var skolan så betydande för mig. Här kunde jag säga till min mentor att jag faktiskt inte alls hade haft en bra sommar, här kunde jag vara ärlig. Här kunde jag få sitta kvar långt efter skolan stängt om jag ville och här kunde jag få ta några djupa andetag.

Därför är det så oerhört viktigt med ett bra samt rätt bemötande i skolan. Till er som arbetar med barn och ungdomar: Tänk utom den normativa ramen. Fråga flera gånger hur ungdomen mår. Kriga för ungdomens välmående och våga ställ krav på era kollegor. Tänk på att det är gratis att vara snäll och det räcker längre än vad man tror. Visa att du vill finnas för ungdomen och våga uttrycka det. Visa att ungdomen är viktig. Visa att du tror på ungdomen och att du har hopp även om ungdomen inte har det. Ge aldrig upp på mig!